Läggningfrustration

Ja, vet, för alla som redan har barn, är inte dette en sådan stor sak, men för oss som just börjat banan som föräldrar var det en otrolig lättnad, nästan sådär så vi mådde illa av lättnad, igår när Noah somnade efter bara 30 minuter.
Vi har ju läst och läst och läst hur vikigt det är för våra adopterade barn med närhet, anknytning, och att de ska lite på att vi alltid, alltid finns där. Så de första dagarn fick Noah somna i vår famn.

Det var mysigt första dagen. Lite krångligt var det visserligen när vi skulle lägga ner honom i sin säng för ha vaknade flera gånger och vi fick börja om från början, tills han, efter 2 timmar, slutligen kom till ro. Men så otroligt mysigt de var att få ha den där varma, lilla kroppen så nära och känna hur han blev alldelse lugn, tung och luktade sovande barn...

Nästa kväll var det samma procedur. Tog tre timmar dock. Fortfarande mysigt att ha honom nära, men aningen frustrerande att han hela tiden vaknade när vi skulle lägga ner honom. Och han inte bara vaknade, han gallskrek och grät hjärtskärande, på samma sätt som ett litet spädbarn. Livrädda at han skulle få men för livet, att aknytningen nu skulle gå åt skogen tog vi upp honom när han med tårarna rinnande nerför kinderna sträckte sin små bruna armar mot oss. Vi diskuterade 5-minutersmetoden, men han måste väl vara trygg med oss innan man börjar med en sågn sak...?
Och varje gång somnade han i vår famn och vaknade han när vi skulle lägga ner honom...

Vi måtte ha tränat både på våra syskonbarn och vänners barn, men vi hade aldrig behövt ta itu med själva "jobbet" med att somna själva... Det har ju deras duktiga föräldrar redan lärt dom. Hur???

För varje kväll som gått har det bli aningen mindre mysigt och mer frustrerande ju längre kvällen gått. Och tungt!
En 10-kilos kille är tungt  efter timmar av vaggande.

När dessutom middagsluren började anta samma procedur insåg vi att detta inte skulle hålla.
Noah kommer inte bli lättare som han äter (börjar på allvar fundera på var han fått humöret innan matdags  ifrån..) och vi kommer bli helt utkörda.
Det var dags för  förändring.
Gör om! Gör rätt!

Så ut med den gamla sängen, in med den nyfådda resesängen.
Lek i nya sängen och mellis sittande i den. Glad unge fattade inte alls vad som var på gång.
Innan läggning åt jag för att vara beredd på fight.
För nu skulle det visas vem som var föräldrer och vem som var barn!
Somnade han inom 3 timmar skulle det var en seger.
Vi hae bestämt att först gå och mysa en stund, sedan var det dags; i säng oavsett grät eller skrik. Och sedan in och säga "Godnatt, sov gott vår skatt, nu ska du sova" varje minut.
Vet ni hur många gånger det skulle bli på tre timmar? 180 gånger...
And so we proceeded.

Han gallskrek!
Han grät!
Han grep tag om kanten av sängen varje gång vi la ner honom.
Han lyfte sina små armar mot oss och skrek hjärtskärande när han trodde vi skulle komma och ta upp honom, men istället lade ner honom igen och sa "Godantt vår skatt, nu ska du sova".
En minut är länge när man står och lyssnar på en liten i rummet intill.
Hela mitt inre vände ut och in på sig. Jag ville bara ta upp honom och krama honom. Säga att såklart fick han komma upp til oss.
Det gjorde ont varje gång vi la ner honom igen.
Detr skar i hjärtat varje gång vi gick ut igen.
Så plötsligt efter 25 minuter lugnade gråter ner sig något.
När vi gick in hade han lagt sig och tittade bara trött upp på oss.
Nästa gång sov han.
30 minuter tog det.
Jag var så lättad att jag mådde illa.
"Nu kommer han säkert vara jättesur på oss imorgon", sa Paul halft på skämt, halft på allvar. Vi skattade lite, men båda funderade nog på samma sak. Skulle han avvisa oss imorgon?

Så, imorse vaknade en liten Noah, piggare och gladare än någon annan morgon.
Inte ett uns av antydan till avvisande. Tvärtom. Goare än någonsin!

Middagsluren var vi beredda på ny kamp.
30 minter minst.
Han började gråta när vi la ner honom.
Sen blev det tyst.
Andra gången vi kom in sov han.

Lite snopent tittar vi nu på varann.
Ungen hade ju utmanövrerat oss totalt.
Tur att vi är smartare än en 1,5-åring trots allt...!
Eller..?