Midsommar....nej påskafton var det visst!

Idag har jag haft en släng av hemlängtan. Påsk brukar alltid vara anledning att träffa antingen familj eller vänner, i fjällen eller på hemmaplan och plötsligt blev det så tydligt att vi var här.
Därför var det jätteskönt att få en sådan här trevlig kväll.
För vi har just kommit hem från påskgrillningen på Gemina, Trots att vi till största del tillbrinades intryckta under ett tak i skydd för regnet var det en mycket trevlig kväll.
På Gemina finns det något som ser ut som ett cykelställ med tak, fast utan cykelställ under.
Där brukar man stå med grillen eller ha maten för att få skugganär man äter ute på dagen.
Eller klämma ihop borden till ett och trycka ihop de 20 vuxna och barn som inte ville bli blöta när regnet bestämmer sig för att vräka ner just när vi ska börja äta!
Fast det var just det som gjorde det så mysigt!
Och all tyckte plöstligt att det kändes precis som svensk midsommar!
Sillen var där, potatissalladen, knäckebrödet- och regnet! :)
Och med det regnbåge och glada, plaskande barn!

 Dubbel regnbåge! Syns det...?

Påskknytiset

Hade det inte varit för att vi nyss hade haft äggjakt för barnen, hade jag glömt att det faktiskt var påsk. Ja, och för att vi inte hade någon midsommarstång, snaps eller nattabad kanske.. ;)
Noah har i alla fall fått sitt första påskägg . Aningen alternativt, men det funkade och han var mycket nöjd!

 Alternativt påskägg. Runt i alla fall...

 

 Noah älskar att köra med bilarna som finns på Gemina.

Kan vara så att vi måste köpa en till Redd snart också...



 

Tre killar födda inom samma vecka,

 

Självklart pratades det lite om valet, och snart kom nyheten att Odinga, trots omräkningen inte blir ny president utan Kenyatta behåller segern. Det hade alltså gått rätt till. Så rätt det kan...Det har varit lite, lite bråk i Kisumu och i slumområdet Kibera, som båda är områden med mycket Odinga-anhängare. Men Odinga själv har sagt att han nu godtar nederlaget och att han inte vill ha oroligheter. Så även om vi nog tar lite poolhäng här hemma imorgon, tror vi det blir lugnt.

Sovmornarna är över...

Ni som tyckt vi haft en lyxtillvaro som småbarnsföräldrar med ett barn som helst somnat 18 och vaknat vid 07, ni kan börja le i mjugg nu...

För vi är där nu, där flera sa att vi skulle vara om en månad. Smekmånaden där Noah sovit som en klocka är över.
Flera har sagt till oss att det verkligen är så att den första månaden går allt som på räls med sovandet och ätandet. Sen händer det grejer!
Och Noah är tydligen inget undantag. En helt normal unge, alltså! ;)
Så gott som på dagen, en månad efter att Noah kommit hem med oss från Kisumu, började det.
Han vaknade 06.30.
Ja, men det var ju inte då konstigt. Det regnade ju så hårt den morgonen.
Nästa morgon var dock det samma, trots att det inte regnade en droppe.
Sedan blev det 06.20
06.12, 06.00, 05.50...
I morse slog han rekord.
5.20 vaknade han.

Så ni som tyckt vi haft det för bra, le på bara...
Det är vår tur nu.

Glad Påsk!

Det är långfredag idag.
Tänk, redan påsk....
Tyckte det var nyss det var slutet av januari och vi bokade resan hit. På något sätt kom påsken lite oväntat. Ja, nästan lite hastigt! ;). Eller, nja, vi visste ju om att den skulle komma men trodde det var längre kvar.
Det har nog mycket med att vi inte har något att hänga upp dagarna på. När vi jobbar, och då särskilt jag som har alla dessa lov under terminerna, har jag ju stenkoll på vilken vecka det är. Då räknar jag veckor tills vi ska till Vemdalen för att åka skidor eller dagarna som är kvar innan jag ska till Örebro ör att hänga med syskonbarnen.
Även om vi visst gör en hel del, är det ändå inte på samma sätt.
Ja, när jag inte varit sjuk, alltså.

Halsfluss är träligt att ha, vare sig man är i Kenya eller hemma i Svedala. Det trista med att ha det just här är nog mest att vi just blivit så sugna på att börja göra lite större saker som safari och att åka till kusten. Det blir ju platt fall då, liksom, när jag mest sover.
Men nu börjar jag äntligen komma ur den där halsflussdazen. Idag fick jag ny antibiotika som kickade in direkt. Det var lite skönt att Paul kunde dra iväg och spela fotboll med Kidsen och få lite egentid (eller vad man nu kallar det md 30-talet street boys på planen... ;) efter veckan då han fått ta största ansvaret för Noah. Men han kom glad hem, så något gott gjorde det!

På lördag eller söndag kommer besked om hur det gått med Odingas ifrågasättande om Kenyattas vinst. Röster har räknats om så nu får vi se... Oavsett vad, hoppas vi att det blir lika lugnt som efter valet. Om Kenyatta nu visar sig fått färre än 50% kan ju hans anhängare bli lite sura såklart.
Men vi hoppas allt håller sig lugnt.
Lite av egostiska skäl.
Dels längtar vi efter besök-
Dels vill vi göra en dagssafari i National Park nästa vecka. Vi håller tummarna att Salash, den lokale guiden vill ta med oss på en tur då. Men det går ju inte om det inte är lugnt...

Igår träffade vi helt nyanlända fam F, som till vår glädje kommer bo en våning ovanför oss. Nu är vi tre svenska adoptivfamiljer här på Redd Apartments! Jättekul!

Och så fick vi post igen!!
Jag blev så glad att jag började gråta. Moget..? ;)
Dels var det små presenter till Noah från T, O och F. Foton på Noah och oss och jättefina brev och teckningar, en som Noah blev så gad av att han bet i. Favoriten denna gång blev nog ändå de två små bilarna. De lekte han med i 30 miuter och den ena fann vi i hans säng i morse, så han hade sovit med den...
Dels var det badlöjor och mycket uppskattat svenskt godis från syster yster. Du vet vad vi vill ha J!
Och dels var brev från min äldsta vän! (Inte i ålder utan i tid vi känd varann ;)
Att läsa brev från dig, P var som att hamna tillbaka i tonåren. Det enda som fattades var att frågorna inte var understukna med neonpenna! Jättekul med svenska tidingar och toppen med småböcker till Noah!

Imorgon blir det lite påskfirande även för oss. På Gemina blir det påskgrillning vid poolen, påskknytis och äggletande för barnen! Ska bli jättetrevligt och jag är lättat över att hela famljen är så glad och pigg att ingen behöver säga nej till roliga saker längre...!

 Glad Påsk !

 

Guardian ad Litem

Vi har mött Noahs Gardian ad Litem idag,. Esther heter hon. Åh, vilken fashinerande kvinna!
Eftersom de förta 90 dagarna är en fosterperiod för oss, ska Noah ha ett juridiskt ombud, en guardian. Nästan som en juridisk fadder. Esther är denna person. Vi kunde inte haft mer tur. Vi tycker redan om henne! Hon kom hem till oss idag för ett första möte och det var som att sitta och prata med sin farmor!
Esther Keli måste vara i 70-årsåldern, har ett vackert, öppet ansikte med några rynkor kring de milda, kloka ögonen. sådana där ögon som varit med. Hon frågade oss lite om oss, lite om Noah och berättade lite om sig själv. Jag kom på mig själv med att bara sitta och titta på henne. Hon avspegade ett lugn som även påverkade Noah, för han lekte lugnt kring fikabordet.
(Ja, tills han blev sockerhög, för då var han fortfarande glad men absolut inte lika lugn längre...)
Hon berättadehur hon börjar att utbilda sig till lärare, sedan fortsatt att bli socialarbetare och hur hon som ung jobbat med den första instansen dit föräldralösa barn kom, innan de fick komma till ett barnhem. Det hade varit en jättetuff tid, sa hon och det fanns gånger när hon inte vågade åka till ställen för att hämta ett hittat barn, utan att ha polis med sig. Men hon var så glad att hon varit med om det, för det hade påverkat henne i vad hon gjort under resten av sitt liv. Och trots att hon nu är pensionär, vilket man blir vid 55 års ålder här, jobbar hon fortfarande som guardian åt adoptivbarn. Rätt person på rätt plats!

Här hemma jagar vi myror i lägnenheten, spelar fotboll med Raha Kids, kurerar halsflussen och har sagt hejdå till familjen P som åkte hem idag. Vi är både lite avis på dem och samtidigt lite glada att vi har vårt kvar. Dubbla känslor, verkligen.

Sjukstuga på Marcus Garvey Rd

M skrev till oss på Skypen idag, att vi gör så mycket här nere nu. Det är sant, även om det inte alltid är stora saker känns det som att det är alltid något som händer.
Roligt, tycker vi.
Och tydligt när vi, som nu, har sjuknat till och både missar roliga saker och inte får så mycket annat gjort hemma helller.
Men det är ju bara att gilla läget.

Noah är förkyld och får tänder, med allt vad det innebär av dregel over hela honom och oss, tandkli och magvärk. Emellanåt är han dock piggare än någonsin!
Jag har fått halsluss och känner mig lagom hängig men har fått pillet så ska nog bli bra.
Paul, som jag nästan skulle likna med en äggsjuk höna fast bara i postiv bemärkelse, ser till att vi har det bra. Han är i alla fall frisk. Så det är han som fått leka, handla och springa iväg och betala vattenräkningen.

Vi hade nämligen inget vatten i köket i morse. När Paul pratade med Emanuel, vår ljuvliga, ständigt leende care taker, visade det sig att vi inte betalat vattenräkningen.
Bara det att vi inte fått någon.
Efter ett samtal med vår, för dagen mycket, mycket ursäktande iron land lady kom det fram att hon missat oss. Så nu har vi fått räkningen och imorgon kommer någon och tar bort den ditsatta najtråden, för så stänger man av vattnet här, och vi har vatten igen.
Det komiska är att innan vi fattade att vi inte "hade vatten" hade jag hinnit ta mig ett bad i badrummet!
Så var det med det avstängda vattnet!

Noah skypade med sin mormor och morfar på eftermiddagen, Jag fascineras av hur han, trots sin litenhet, fattar att de är viktiga på något sätt. Han pekar på dom om och om igen, först den ena och sen den andra och idag fick de även sådana blöta pussar så vi var tvungan att ta bort ipaden från Noah för att den inte skulle bli vattenskadad! ;) Känner han hur mycket vi tycker om dom?

Helgen som var

I lördags var jag på egen utflykt, medan Paul och Noah var hemma och kurerade förkylning. Jag åkte med två andra familjer till Spinners Web. Det är en lokal där man kan köpa likande saker som på masaimarknaden men där prislapp redan står, där det är aningen, aningen dyrare men man prutar heller inte. Ibland är det otroligt skönt att slippa just prutandet… De har mycket smart byggt ett fint fik i mitten (till sådana som P tror jag), fixat en sandlåda/lekhörna (till barnen) och har sedan placerat alla olika affärer som man kan vandra runt i runtomkring detta (till sådana som jag!) Jag hittade massor, men hade lovat Paul att främst titta. Men när jag kom över en Noah ark i vackert masaittyg med sex par djurdockor och Noah och hans fru (som vi döpt till Nora eftersom hon tydligen aldrig nämns vid namn i bibeln! Dåligt tyckter vi.) då kunde jag inte låta bli. Även en klänning i rött och gult var jag tvungen att köpa. Fast det tyckte även Paul när jag kom hem! ;)

Det var J och L’s avskedsfest i lördags kväll och temat var katt eftersom de under hela sin tid i Kenya letat kattdjur. Men man fick vara vad som helst som hade katt i sig. Vi var KATToliker; Paul nunna, jag präst och Noah lillpåve.

Det var en mycket trevlig kväll, som dock för vår del avslutades lite tidigare än vi planerat eftersom Noah vägrade somna. Vi åker taxi när det är mörkt, och eftersom jag inte vill åka hem själv än så vi drog hem när fam Ths juveler började krokna vid 10-tiden. Vi trodde Noah skulle var ett mindre vrak idag, men han vaknade visserligen snorig och hostig men glad och pigg bara en timme senare än vanligt…

Vi tog en promenad i söndags förmiddag genom ett sömningt Kilimani för att pigga på oss efter gårdagenskvällen. Ngong Road, den stora gatan som går in till stan är en ganska så trafikerad och stundtals hetsig gata. Den vi tog istället går paralellt och trots att den bara är ett kvarter in, är den en lugn, lite lummig gata med få bilar och, eftersom det var söndag, en hel del finklädda folk som var på väg till kyrkan. Vi följde strömmen och kom snart fram till den abnormt stora och klart påkostade Babtistkyrkan i ljusgrått blankt sten. Där flödade redan den smittande gospelsången ut från de färgglada 10 meters höga fönstren och vi blev faktiskt lite sugna på att be att få komma in. Men så insåg vi hur finklädda alla de människorna var som i sakta mak och i strid ström vandrade uppför trapporna in mot de stora dörrarna och hur, så att säga mycket mindre finklädda vi var, inklusive en snorig Noah, bestämde vi oss för att ta de t en annan gång.

Vi svängde av in på Arwing Khodeks Road och gick liksom tillbaka, men vägen var så trafikerad att vi svängde av så snart vi kunde. Det finns en liten passage där som påminner om ett ställe i Buxton där Mandy och jag sprang i somras, en liten bäck man måste gå över, och runt omkring är de lummmigt, grönt och trädens grenar sträcker sig som efter vattnet. Skillanden mot Buxton var att där fanns det inga apor i träden. Skönt nog verkade de inte bry sig det minsta om alla som gick genom denna lilla passage. Vi kallar den nu för Ap-parken av förståeliga skäl. Vägen hem sedan, var återigen lugn, folktom (för nu hade alla hunnit till kyrkan) och bilfri.  Lagom tills vi kommit 500 m hemifrån somnade Noah. Han gillar att sitta i selen och titta på allt som händer så han inte missar någor. Som när vi är på fest... Om han då inte är hemma eller i en resesäng gör det ju det att han inte somnar förrän det liksom bara inte går att vara vaken längre… Och uppenbarligen kan han kämpa länge innan dess!

På eftermiddagen var det så dags för Raha Kids att ha uppvisning av vad de gör. Både vi adoptivfamiljer och familjer från den Egyptiska föreningen var inbjudna. Vi, eftersom Paul och R jobbar med fotbollen och egyptierna för att de (en del av föräldrarna) jobbar som läkare på den kopiska sjukhuset i Nairobi. Raha Kids drivs ju av den koptiska kyrkan här.
Vi som trodde det bara skule vara en 30 minuters uppvisning av vad de lärt sig i thai kwendo, trampett och fotboll, hade så fel.
De hade pacerat ut alla stolar, bänkar och skolbänkar de hade för att alla skulle få plats och när till slut alla satt sig efter ca 30-34 minuter (detta är sååå Kenya...) kom syster Demiana och välsignade oss alla och berättade lite om Raha Kids. Sedan kom prästen och då började alla sjunga och dansa! Till slut, kom även biskopen, en man med otroligt vackert silvergrått, lockigt skägg, en svart, silkesturbanlikande huvudbonad, en lång vaker silvesmidad vandringsstav och små runda glasögon. Bakom glasen plirade två glada ögon, och hade jag inte vetat att han var biskop skulle jag tro att han skulle dragit en fräckis! ;) Han välsignade oss han med, och höll ett tal om pojkarna på Raha Kids och förhoppnignarna att de en dag ska komma ut som lärare, läkare, jurister och domare tack vare de dom får nu.
Så till slut fick vi se det vi kommit för, och vilken uppvisning det blev!
Killarna visade upp afrikansk dans med en stolhet som fick mig att bli alldeles varm i bröstet. De visade akrobatik som fick oss att baxna, iklädda leopardmönsgtrade shorts och tröjor. De hoppade trampett genom att ta sats ca 20 meter, hoppa på den bortre delena av ett traktordäck och göra volter ner på marken. Lite skilland mot de svenska reglerna... Kilarna som lärt sig thai kwendo visade upp åde hur de tränar och sedan två fiktiva matcher.
Slutligen blev det en fotbollsmatch mellan några av killarna och några av adoptivföräldrarna. Då hade tiden sprungit iväg så jag och Noah var tvungna att gå hem och äta (faktistk mer Noah än jag för en gångs skull!) men Paul berättade när han kom hem i skymningen att det varit jätteroligt.
Han var allt lite stolt när han berättade om de killar som han tränat att hålla bollen på marken och passsa utan att få bollen öer brösthöjd. De hade insett hur otrligt mycket bättre de var och haft så roligt åt att det kunde hålla bollen igång inom laget att de glömde bort att göra mål! Det är spelglädje...!

Det var soligt.

För Noahs del spelar det i och  för sig ingen roll..

Oavsett väder, finns de solglasögon viill han bära dom!

 

Noah, den gröna selen och jag har i alla fall hittat vår plats.

Men det skulle dröja ett bra tag till innan det började.

 

Syster Demiana och en av pojkarna på Raha Kids.

 

Biskop på ingång!

 

 Killarna hoppar trampett.

(Hoppas det går att spela filmen)

 

 Imponerande akrobatik.

 

 Ännu mer...

 

 Hela gänget.

 

Thai Kwendokillarna

Idag är det en ny vecka. Fattar inte var tiden tar vägen. Vi kurerar oss lite, Noah är förkyld och jag har ont i halsen. Noah är pigg trots snorigheten, så det känns lugnt. Men sitter och hoppas att mitt halsont ska gå över av sig själv och att inte det där som gör så ont när jag sväljer är halsfluss. Då får jag gå till doktorn och det tar sån tid här så jag drar mig lite.
Om det inte gett sig imorgon får jag väl gå ändå, för på onsdag ska vi träffa Noahs guardian Esther och det ser jag fram mot!

 

 



Fredagspannkakor

Den här dagen har verkligen känts som en "vanlig dag".
Jag var på yoga på Gemina på morgonen och Paul spelade fotboll på Raha Kids efter lunch.
Under tiden Paul var borta, tog jag och Noah en promenad bort till Prestige och handlade.
Vi tog vagnen eftersom det är lite krångligt med selen och tunga bärkassar. Dessutom skulle vi ha en badbalja. Med tack vare vagnen kom vi hem med både mjölken, kexen och badbaljan! Den är bra till mycket, den där vagnen!
Paul var iväg till Uchumi och betalade elen och när han kom hem kilade jag upp till frukthandlaren  i vår gatukorning, för att köpa lite citroner och äppelmango.
Vi hade planerat att göra pannkakor idag, så passade på att skypa med mamma och pappa för att checka receptet. När man gör pannkakor kan man lika gärna göra många, så vi frågade grannarna Th om de inte ville äta med oss. Paul fixade det engelska pålägget; smarrig korvmix och en väldigt god fetaoströra, medsan jag fixade det mer svenska påläggen sylt och grädde och citron och socker. Funkade alldeles utmärkt ihop! Tycker vi äter pannkakor alldeles för sällan.
Lite snopet insåg vi adock att Noah inte alls älskar pannkakor lika mycket som vi.
Han som äter allt annat. Och då menar vi verklgien allt!

Imorgon är vi bjdna på fest med tema "katt". Vi har ännu inte bestämt om vi ska gå som katter, som katamaran med jolle eller en katastrof. Vi får se imorgon.

Fick mail av en famlij som är på väg ner på torsdag. Även om vi bara har varit här i en och en halv månad tycker vi att mycket har hunnit hända. Ändå känns de där dagarna de nu har framför sig så otroligt nära och tydliga att jag nästan kan ta på dom. Dagarna innan vi åkte till Kisumu, nervositeten, stunden vi såg Noah för första gången, rädslan att göra fel, glädjen när Noah började se oss på riktigt... Tänk vad de har framför sig!

Ngong House

Vi har varit på Ngong House!
Vilket ställe!

Tänk er en heminredningstidning som gör ett reportage från ett pensionat/bed and breakfast i Afrika.
De första bilden är på det låga, senapsgula lerhuset man möts av när man kör in i den lummiga, till synes lite bortglömda trädgården och möts av två stora lejonfärgade Rhodesian Ridgebacks som vänligt vaggar med svansarna.
Nästa bilder är inifrån; där den stora öppna spisen, de väldiga, rödfärgade fåtöljerna med sina filtar och kuddar och det stora bordet i mitten, välkomnar läsaren ännu mer. Det stora matsalbordet har en enorm platt skål på mitten fylld av säkert 100 gula roshuvuden. Längre in öppnar sig en veranda med ett par soffor att sitta och ippa en svalkande juice under solens varmaste timmar.
Det fortsatta reportaget skulle visa bilder av det stora Log House, som med sina gedigna inreding får en att tänka på en fjällstuga inredd av Lollo från Äntligen hemma blandat med filmen Out of Africa. Möjligtvis skulle biljardbordet inte passa in i just detta reportage, men däremot den enorma liggsoffan, den öppna spisen mitt på golvet och tavlorna på väggarna.
Sedan skulle det bli någon bild från restauranghuset, det runda lerhuset en liten bit bort. Där skulle fotografen väntat tills kvällen då en fyrarättesr meny dukats fram på det blomsgtefyllda bordet och där den kalla kenyanska nattens kyla hålls på avstånd tack vare insbyggda små elstäder i väggarna.
Slutligen skulle det visas bilder på trähusen, som placerats ut på andra sidan av det gula huvudhuset. I Alla är byggda på pålar, men annars helt olika. Det hus som fotografen valt att visa, skulle var det med ett litet allrum med vackra tjocka träpanelsväggar och ett bord och stolar i sirlig svart metall. I sovrummet stoltserar en stor himmelssäng i grov brunt trä med sirliga myggnätsgardiner runtomkring. Stora fönster öppnar sig mot skogen och man nästan tror ett lejon ska smyga förbi.
I badrummet går fotografen lös på de vackra handfaten, handmålade och nersänkta, det stora vackra badkaret med duschmunstycke som en gammal telefon och alla väggar i mörkt matt mahognyträ.

Grejen är att det inte var något tidning. Det var verkligen så!
Jag har aldrig bott så gediget kenyanskt lyxigt förr, för nästan inga pengar alls!
Godsmacked, är nog det ord som stämde bäst med mig när jag gick runt och tittade första stunden.
Vi fick drink på verandan när vi kom dit, fyra rättes middag på kvällen, frukost i trädgården på morgonen därpå (när vi sovit som kungar i vårt fantastiska trähus, som vi förargligt nog glömde ta kort på...) och för de som var kvar, en härligt lunch på samma ställe.
Under hela tiden vi var där, gick de två hundarna runt och liksom såg till att ignet hände oss. De var ljuvligt lugna och uppenbarligen otroligt vana vid barn. De lät sig klappas, strykas och vände bara på huvudet om någon var lite hårdänt. Gick vi följde de lugnt efter. De låg utanför The Log House hela kvällen och när vi två famljer som inte skulle bo där gick hem, gick de före som att se till att kusten var klar. Hela vägen till dörren gick de.
Underbara lejonhundar!

Det finns en girafffarm på andra sidan trädgården, men just idag hann vi inte med den. Vi hade för trevlig helt enkelt. Så vi måste åka tilbaka igen om ett tag. Attans synd...;)

 Frukosten i det gröna.

 

Liggsoffan i The log House, där vi hängde på kvällen.

Nu råkar det var blöjskifte på bilden, men om ni tänkter bort det och istället ser er oss 8 föräldrar sitta härligt nerskjukna, med en god drink, fulla i magen och med Solsidanspelet...

Då har ni er bilden av oss!

 

 Huvudhusets lounge

 

 Huvudhusets veranda med J och L, som snart åker hem, och så jag...

 

Noah och jag kollar in dammen med en av de underbara hundarna som såg till att inget hände oss.

 

Vi åkte lite tidigare från Ngong House, för vi skulle träffa vår advokat. Vi har haft tur. Vi skulle fått en annan, också bra men inte den vi önskat. Så imorse ringde det och vi fick veta att det blivit ett missförstånd och vi fått den advokat vi ville ha! Och han, Mr M, anses vara den advokat som är både bäst, smidiast och framför allt snabbast när det gäller adoptioner.

Så nu håller vi tummarna och korsar fingar att hans plan håller...

 

Dagen avslutades med att öppna brev hemifrån.

Tack fam F! Gissa om det var en uppskattad "post"! :)

 

 



Hjärtat slår för Kenyas folk

Våra hjärtan har börjat slå för Kenya, inte bara för Noah skull.
Ju mer vi ser av det riktiga Kenya får det oss att vurma mer och mer för landet.
Här, precis som hemma finns bättre och sämre saker och människor, bättre och sämre politik, klasskillnader och teknologi och bättre och sämre utbildningar, möjligheter och jobb.
Men här är allt så mycket mer. Inte amerikansk mycket mer utan det är mycket större skillnad.
De som är fattiga är så väldigt fattiga och skillnaden på liv är ofantligt stort.
Är man fattig har man inte råd att köpa ett par nya skor utan de gamla tofflorna som är tre storlekar för stora funkar bra.
Är man fattig går man inte i skolan, för man har inte råd med böcker och skoluniform.
Är man fattig finns det ingen ny boll att spela med när den gamla går sönder i taggbusken.
Är man fattig bor man inte i ett hus med rinnande vatten och en knappa man slår på lyset med, för det finns ingen el i skjulet man bor i.

Är man rik har man allt det där. Och då behöver man inte ha mycket av det...

Idag följande jag och Noah med Paul över till Raha Kids för att lämna några bollar som Paul fixat pump till så de gick att använda igen.
Raha Kids är inget fritids, som jag först trodde. Det är en skola som drivs av en koptisk kyrka och syster Dominiana är nunnan som driver själva stället. Pojkarna som går där är alla gatupojkar.  En del är föräldralösa. Andra har en förälder som av någon anledningen inte klarar av att ta hand om dem. De får utbildning, tvätta kläder, lunch och hoppa trampolin, lära sig thai kwando och spela fotboll. Det finns en annan nunna som håller dom med logi. Allt för att de inte ska hamna i gäng och strula till det för sig. De får en chans till ett skapligt liv.

Innan vi åkte, funderade jag lite på att jobba här nere. Kanske kunna ta en dag på svenska skolan?
Någon pratade om att många jobbade ideellt. Nej, skulle jobba, skulle jag ha lön annars fick det vara.
Idag på väg hem från Raha Kids kom jag på att jag tänkt på det.
Jag rodnade nästan!
Jag skulle skämmas om jag bad om lön här.
Om jag eller Paul kan ge lite av vår tid och det gynnar ett barn, då har man väl fått lön så det räcker?
Vi har inte adopterad Noah av någon välgörenhet. Tvärtom är det helt egoistiskt! Vi vill bli en familj. Att det tar var just Noah som kom till oss är den störta skatt vi någonsin kunnat tänka oss.
Med att vi är här, i hans första land och får vara med och lära oss att se världen ut ett lite annat perspektiv, tack vare honom, är något stort vi fått på köpet av det redan största i vårt liv.
Lite cool när man tänker på det...!

Här hemma, ser Noah till att vi dock mest hinner tänka på honom.
Han är en skön kille. Visserligen bara ett och ett halvt med om han vet vad han gör..
Han älskar att sova än så länge, men när han är vaken är han väldigt pigg!
Han gillar att vara med, vare sig vi städar eller lagar mat, kollar mail på paddan eller skriver på datorn. Om vi ska gå någonstans låter han som vår gamla hund Rufus när han inser att han ska få följa med och blir knäpptyst så fort han hamnar på vår rygg (selen).  Han älskar att leka på vår stora soffa invid fönstren, dels för att det är stort och mjukt och han kan slänga sig på den men också för att han kan klättra upp kanten och se ut.
Duplo, att rita och springa, helst jagad, mellan köket och vardagarummet är också favoriter just nu.

 Som sagt, Noah gillar att klättra...

 

 ...hjälpa till att googla...

 

 ...och pussar gärna på fotona på familjen!

 

Vi hade besök av vår socialarbetare idag, Aveline. Inte för att det ska behövas, men det var lite extra rent dagen till ära. Hon är en trevlig tjej i vår ålder, Noah var pigg och glad hela tiden och mötet gick jättebra. På torsdag ska vi träffa domaren. Känns skönt att vi kommit igång, liksom.

Ändå är det skönt att kunna få gå iväg en stund själv ibland. Ni vet, bara för ett litet tag.
Idag var det Pauls tur. Han gick iväg och klippte sig. Han kom tilbaka drygt en timme senare.
Nyklippt, väldoftande, mjukaste håret någonsin och alldeles nyrakad steg ban in genom dörren  med ett sömnigt leende på läpparna.
- De gav mig ju huvudmassagen också! var det första han sa. 1000 Kes! Det är ju knappt 80 kr! Dit ska jag gå igen! Och dom kom ihåg dig, Fia, ni vat ju tre svenskor som kom dit och gjorde pedikyr!

Just jag, det var just det jag var rädd för. Vi pratade ju så mycket...

Får se om jag vågar gå dit igen. ;)

 

Dagen avslutades med att vi var på Cedar Restaurang igen, Ett familj här hade varit på sin andra hearing, och alla hearings brukar firas lite. Den här gången blev det reataurangbesök. Noah hade på sig sitt Kenyaarmband, som många av barnen har här. Det är gjort av läraren på skolan i Kibera, slumområdet här intill. Han tycker själv det är fint, tror vi för han vill väldigt gärna bära det.
Det blir en tidig kväll ikväll, för imorgon ska vi åka till Ngong House och bo över natten. Noah första stora utflykt med övernattning. Det finns en girafffarm där, så vi får se vad Noah tycker om de stora djuren... 

Söndagschill

Vi har tagit det lugnt idag.
Vi hade besök av R på förmiddagen, som dels gav oss en massa tips på utflykter och platser att se och dels planerade upp träningen med Raha Kids tillsammans med Paul.
Efter lunch tog jag och Noah en tur till Masai Markanden tillsammans med grannarna Th. Vi kom hem med en sjal, en plastbytta och en tandborstsmugg till Paul som stannat hemma för att vila en sträckt nacke.
(Gamla gubbar ska inte spela fotboll, eller hur var det nu igen... ;)J

Vi tog ett dopp i Geminas pool igen, innan Noahs middag och sänggång och nu sitter jag och Paul och väntar på att få hem mat från "'Mamas Meals on weels".
Det är ju söndag så det blir pizza!

Vi har en, för oss, riktigt stressig vecka framför oss. ;)
På tisdag ska vi träffa vår socialarbetare Aveline,  på onsdag åker vi in till Nairobi centrum för att möta vår advokat Leah och eventuellt åker vi iväg tillsammans med tre andra föräldrar till Ngong house, ett trevligt ställe där man övernattar i hyddor eller kojor... Ja, vi får berätta mer om vi kommer iväg.
Funderar lite på om vi skulle passa på att klämma in något på måndag också, så det blir jämnstressigt. Men vi får se imorgon...

Några bilder från fotbollstäningen på Raha Kids

 Paul fotade fotbollsträningen igår.

 

 Alla träning börjar med att de står i ring, tar varandra i händerna för att sedan släppa och ta två steg bakåt. Allt för att inte komma åt varann av misstag så det inte hänger en smocka i luften...

 

 Löpning över planen åt ena håller...

 

 ... och sen åt andra hållet...

 

 ...på ena sättet...

 

 

 ...och det andra!

 



 

 

Sedan var det match!

 

Pojken B, nedan, ville att Paul skulle ta en bild på bara honom.

- Nej, då måste jag ju ta på alla, tyckte Paul rättvist.

- Yes, but 'm the best, svarade B glatt.

Om den självkänslan kommer på köpet med Raha Kids är de värt mycket! 

 



Fotboll

Idag har Paul spelat fotboll med mellan 50-60 gatupojkar! Han var alldeles uppfylld när han kom hem, och det förstår jag!

En annan adoptivpappa, R, är väldigt engagerad i olika projekt för att hjälpa barn i slumområdet Kibera. Han har på senare tid även engagerat sig i Raha Kids, som är som ett slags... "fritids" är nog det närmaste jag kan komoma, för pojkar i vad vi gissar är i 8-13-årsåldern. De är mer eller mindre gatubarn allihop, en del har en mamma, en del har inga föräldrar alls. De kommer dit på morgonen och går vid 5-tiden på eftermiddagen. De flesta bor i Kibera.
Vi tror att de får mat där.
Vi vet att det är en kyrka som driver det, att de får tvätta kläder och leka.
Och spela fotboll!

R hörde att deras fotbollsledare gett sig av och att de var i stort behov av någon som kunde träna fotboll med dem och ge dem tydliga ramar och riktlinjer. Så han tog sig an det. När Paul hörde om det här blev han jättenyfiken på om han kunde få hjälpa till, och idag ringde R och frågade om han ville komma med och vara hjälpcoach.
Lite nervös tror jag, men påstod envist att det var han inte alls, sprang Paul iväg vid 10- tiden.
Tre timmar senare kom han hem, svettig, solbränd och så upplyft av vad han varit med om att han pratade om det hela eftermiddagen!

I två omgånga hade killarna spelat, först de mindre 30-40 st, sedan de äldre ca 20 st.
Hälften hade skor, hälften spelade barfota.
De hade fått gamla tröjor från ett fotbollslag i Sverige. Tröjorna hade säkert 25 år på nacken med tanke på hur slitna de var i både tryck, färg och kvalitet. Men de funkade utmärkt!
Jag hade förväntat mig att det skulle vara mycket tjafs mellan killarna, men enligt Paul var det största problemet att de små killarna inte ville sluta spela när det var dags att byta grupper. De tog av sig tröjorna, som sen skulle användas av de större killarna, men drog sen på sig dom igen och nekade totalt till att de just spelat! :D

Vid ett tillfälle, när de yngre spelade, var det en större kille som, tydligen, var självnämd som målvakt. En utespelande liten kille, som kanske var i 8- årsåldern, frågade flera, flera gånger Paul och R:
- Please, Coach, can I be in the goal?
Till slut sa P och R till att vid nästa mål, var det byte.
Den större killen, lydde men tog mycket, mycket moloken av sig de alldeles förs stora handskarna och visade tydligt att han kände sig kränkt för att han inte längre var värd att stå i mål och istället blev utbytt mot den lilla killen. Paul peppade honom till att gå upp och göra mål istället.
Den  lille tog plats, och snart var bollen på väg mot honom. Paul mer eller mindre höll andan och trodde den lille skulle bli helt mosad.
Men istället kastade han sig obehindrat efter bollen och tog den galant!
Likaså nästa!
Och nästa!
Det visades sig att han var en riktigt liten talang, lillkillen!
I absurt stora handskar men med en bollkänsla utöverdet vanliga vann han Pauls  hjärta totalt.
Och den större killen?
Jo, han gjorde flera mål och var oerhört stolt när matchen var slut.

R hade tidigare reagerat på att killarna buade varandra när någon gjorde misstag, som att missa mål eller missa ta en boll, så en av de stora grejerna idag var att istället peppa varann när de gjorde misstag.
Paul var fascinerad av hur bra det gick trots att de tyckte det var svårt.
Men de har stor respekt för sin ledare. Kanske är det en av de få män med tydliga ramar de har i sitt liv?
Även Paul fick känna på hur viktig han roll var.

T ex var R tvungen att gå sista timmen och Paul övertog rollen som huvudcoach.
De hade inga klockor, så de körde alla matcher lite på känn och när  de tyckte det var lagom skrek  de - 2 minutes left!
Vid Pauls näst sista match tyckte det väntande laget att det gått aningen för långt tid så när Paul sa
- 2 minutes left!, svarade några:
- No, Coach, 1 minute left.
Paul pekade då på sin handled ( där ingen klocka fanns) och sa:
- My watch says 2 minutes left.
Killarna kollade förvirrat på varann, på Pauls arm och på varann igen men svarade respektfullt:
- Ok, Coach.

Så jag förstår att detta tagit honom totalt, att det visserligen är mycket att smälta och bearbeta, men hur gärna han vill fortsätta hjälpa till. Ska bli spännande att se vad han och R kommer fram till imorgon när R kommer över för att prata mer om hur de ska jobba.

Noah saknade sin pappa, fick flera gånger till fönstret och stod och tittade efter honom. Och han var märkbart lycklig när Pauö kom tillbaka. Det värmer.

Vi tog en lördagstreat, dvs finfika på Cake Plaza på eftermiddagen. Det ligger ca 10 min långsam promenad bort, bakom shoppingcentet Prestige.  Där kan man prata om att fika...!
Det finns alla möjliga sorters lättare lunchmat och bakverk

men det som de är mest kända för är deras tårtor. En tårtbit kan man gott dela på två lärde vi oss, när vi satt i oss hälften. Men ack så gott. Och för de som just lärt sig suga ur sugrör var det ju himmelriket! :)

Noah hittade sitt eget favritställe inne på Cake.

Invid musikvideokanalen på TVn som stod plaverad innanför dörrarna. Där stod han och diggade med huvudet fram och tillbaka i takt till den pumpande musiken. Paul och jag visste inte om vi skulle skämmas eller skratta. Gissa vad vi brukar göra tillsammans med Noah och Spotify...!

 

På vägen hem gick vi och handlade på Nakumatt och Noah tjoade. bublade och sjöng så högt i selen på min rygg att folk vände sig om så vi gick till slut ut före Paul. Vi har inte hunnit introducera honom för finfika förut, så han var nog alldeles sockerhög!
Sedan var det en kille som somnade tidigt...



Grillning, yoga och glass.

Igår kväll var vi på grillfest på Gemina Court med ett par andra adoptivfamiljer och deras barn.

Vi har varit på många grillfester genom åren och borde nog stolt kunna titulera oss grillfestveterander vid det här laget.

Men. 

Varken Paul eller jag har någonsin varit på grillfest som småbarnsföräldrar. 

Så igår blev vi snabbt varse om hur det är för veteraner att bli rookies...

Tilläggas kan att vi grillade invid poolen.

Jag trror jag hann prata klart ett par meningar under hela kvällen!

Vår det igen för att Noah var på väg mot poolen, var det för att han var på väg mot grillen eller så var han glatt på väg ner i barnplaslpoolen fullt påklädd eller tyckte att något annat inte alls skulle ha den bilen han ville ha... Och ändå va vi två! 

Jag tackar Paul för den planerade man han är, för hade det inte varit för allt han redan förberett hade vi aldrig fått någon mat!

Nu hade han kommit med idén att köpa Tilapia, fisken som äts här och som man kan köpa färdigfried hos Mama Oliesh två hus ner på gatan, och som vi lagt i folie och värmde på grillen. (Sååå gott kan jag inflika!) Han hade gjort små folieknyten av potatis och korv till Noah, O och J och han hade förgrillat korv för de som var för hungriga att vänta på fisken (av barnen visade det sig...). 

Min potatissallad och den ljuvliga rödkålssalladen Fam Th kom med var inte heller så illa, men Pauls planerade tanke imponearade på oss alla.

Det enda är att nu tror alla att vi är jäteplanerade. Undrar när verkligheten kommer ikapp...? ;)

Men trots att jag nu knappt hann prata klart en meninga, och förstod alldeles för väl vad L menade när hon med glimten i ögat och på väg efter sin son, sa att det tar sån tid att lära känna folk här nere på något sätt, så hade vi jättetrevligt! 

Så idag firade jag genom att gå på yoga. 

Ledaren var en två meter lång, svart man med de mildaste ögon jag sett på länge. Han satte sig i lotusställning med benen hiorisontellt med golvet och sa till oss att andas in, hälsa solen välkommen, andas ut och bli ett berg...

Själv kämpade jag med att försöka sitta med benen i kors utan att böja ryggen.

När det var dags att sätta höger hand bredvid vänster hand och lyfta väsnter ben uppåt, tog jag fel ben (det här med väsnter och höger och dessutom spegelvänt...) vilket gjorde att jag sedan råkade göra övning två gånger med samma ben. 

Det var lite onödigt för det var jättejobbigt andra gången...

Han påminde oss hela tideen att andas in.

Sen att andas ut.

Men jag var nog lite nervös ( första gången och jag visst inte rikgit hur det skulle gå till)  så när jag för andra gången kände att jag blev lite väl snurrig, insåg jag att jag andats dubbelt så fort...

Trots värmen (Bikramyoga släng digi väggen...), mina mindre missöden, min totala ovighet och att inte kunna skilja mellan vänster och höger tog jag mig igenom det hela och insåg under timens gång att det var jätteskönt! Den mildaögda ledaren gav mig dessutom försynt ett på gånger tips på hur man också kunde göra övningarna. 

Det passade mig, ;) 

Och , japp, jag kommer gå igen.

Hemma hade Paul och Noah kollat in regnpölar på gården, så vi stämde oss för att cöra en utflykt på eftermiddagen. 

På gångavstånd, ännu.

Noahs barnhem i Kisumu heter New Life. Det finns även ett New Life barnhem i Mombasa och i Nairobi. Som en liten koll ska vi varje månad gå och väga Noah på New Life men eftersom vi inte längre är i Kisumu  får  vi gå till barnhemmet här i Nairobi. 

Vi passade på att gå och se var det låg, vilket är ett stenkast från oss. En ca 10 minpromenad. 

Väl där fick vi möjlighet att väga med en gång och till vår glädje har vår lillkille gått upp 840 gram! 

10,84 kg väger han nu. 

Hemma har vi mätt honom. 

77 cm över marken är han.

Förklarar lite varför storlek 92 visat sig vara för stort...

På vägen hem smög vi in till en italiensk restaurang och testade deras glassbar som vi har hört mycket gott om. Och det var det värt!  Tänka att glass alltid är godast när det är lite varmt ute och särskilt italienskt!

Vi har fredagsmyst med Skypeande med Buxton, Rynninge och Bettorp och nu, sedan Noah somnat har det blivit lite god pasta och ett glas vitt vin.

T

Det står som spön i backen!

Vi vet ju att regnperioden är på gång nu under mars och vi har varit lite nyfikna på hur det kommer at te sig. Ett par nätter har vi vaknat av att det regnat, men när vi vaknat har regnet upphört och marken torkar upp på någon timme.
Utom idag.
När Noah och jag var nere på gården och lekte lite med grannarna (Noah lekte, jag pratade nog mest...) kände vi plöstligt hur ett par stora droppar träffade mig i nacken. Vi tog med oss leksakerna och gick in.
Tur var väl det.
Ett par minuter senare stod regnet som spön i backen, hundar och katter föll liksom furor från himlen!
De stackars arbetarna, som dagen till ära målade om kantlinjerna på vår parkering, fick snabbt springa in för att inte hinna skyla sig från regnet. Vi får hoppas att det är inte är vattenbaserad färg de använder...

Så nu sitter vi här inne i vår lägenhet, med lamporna tända för det blir ju så mörkt när det börjar regna! Noah har somnat och då blir det dessutom så tyst, så Paul tog tillfället i akt att ostört kolla på basket på paddan. Regnet har lugnat sig lite och vi tror det blir en fin eftermiddag. Men vi stannar inne en liten stund till.



 

Vi har satt upp några av bildern vi fick igår. Väggen blir så mycket finare och Noah går redan och pekar på bilderna och berättar, låter det i alla fall som, vilka det är på dom. För att var säkra på att han säger rätt namn, upprepar vi det lite pedgogiskt. Så nu har vi alltså en Wall of Fame på Redd Apartments no 69! Känner ni att ni vill vara med på den, skicka jättegärna en bild på er så sätter vi upp den! Vi ska också se vad vi har i våra datorgömmor, men då har ni ju inget att säga till om vad det gäller fotokvalitet och fotogenetic... ;)

Tanken är att större delen av väggen ska var fylld av familj och vänner om ett tag, så att Noah har koll på er när vi ses.



 

Början på Wall of Fame.

 

Långt borta men ändå nära...! <3

 

Semesterkänsla

Idag har vi inte gjort så mycket.
Jo, vi har gjort massor... Handlat, städat, fikat, gått, men samtidigt iingeting under stress eller med känslan att " vi borde" eller " vi måste". Det är väldigt skönt.
Vissa dagar ha vi planerat att göra något, men så blir det bar inte av och det gör inget.
Vi skypade med mamm o pappa och det är så skönt att kunna ringa dom när som, och att de oftast kan svar dessutom!
(På tal om Skype hann vi få en glimps av Jonsarna igår. Det var härligt!)

Paul var uppe med Noah idag, så jag fick sova lite, det är lyx. Sedan blev det frukost, mys framför tvn och lite lek innan han som numera är huvudperson i vår lilla familjs slokande.
Vi passade på att städa lite när Noah sov så när han vaknade kunde vi ta fram den födda sittvagnen, den som Noah insett är en ljuvlig sak, och ta en tur till Yaya. Att gå med en vagn är inte alltid det lättaste här, så man får välja sina turer.  Egentligen visste vi ju hur gatan ser ut, att man halva vägen går på den upptrampade stigen bredvid gatan och att det på sina stället är så pass dålig asfalt att groparna ligger på rad. Dessutom är trafiiken ibland lite tjock just på vår gata eftersom de har omdirigerat trafiken pga en annan väg som de gör vägarbete på sedan ett par månader tillbaka...
Men vi tänkte att vi ändå skulle testa.
Paul drog dit och jag hem.
Och båda vet vaför vi vi tar selen nästa gång.
Men Noah var glad!

På Yaya gick Paul och handlade mat medan jag tog med N till fruktaffären. Kenyanerna är ljuvliga med barn. Under tiden vi handlade avocados, tomater, spenat och bananer hade Noah hunnit få två  små bananer i handen av två olika affärsbiträden.
Noah har inte helt koll på allt än. Trots att vi dagligen tränar på att äta banan genom att först skala  och sedan äta, så tycker han fortfarande att man väl lika gärna kan äta allt som det är.
Det tycker inte vi.
Och nu var det på håret bägge tillfällena att inte hela bananen slank ner!
Nog för att han verkar ha en mage som tål det mesta, men bananskal...?!

Grannarna Th var på sin andra hearing idag, alltså den andra och förhoppningsvis sista domstolstillfället. De väntar nu bara på judgement, som tar ett par veckor och när sedan pass och lite Haag-intyg är ordnat, får de åka hem. Jättekul för dom, och samtidigt lite, lite sorgset att trevliga personer vi träffar här kommer åka hem så pas snart. Ja, alltså, det är väl ett par månader till som de stannar, men om allt går bra är de hemma i maj. Och det känns snart just nu....
Men för att fira lite fick vi komma upp på nybakat och vitt vin. Hade inte förut insett att kombinationen mörk chokladkaka och vitt vin kan var en sådan höjdare!

Kvällen avslutade Noah genom att showa och bubbla hejdlöst för Joahnna, Tilde och Filip på Skype.
Även faster hann få en glimt av hyperkillen inna det var dags för läggning.
Nu har vi äntligen fått pratkvarnen tyst och i säng.
Var har han fått denna svada ifrån helt plötsligt...?

Post!

Att två brev kan innebära en så stor glädje hade jag inte trott!
Idag kom nämligen vår första post, två kuvert från Bettorp.
Det var nästan med andakt vi öppnade dom, väl hemma efter att tålmodigt (läs Paul) lagt ner dom i väskan då vi hämtade dom på LAN's komtor i förmiddags.
Det ena innehöll tre jättefina t-shirtar till Noah, vilket man kunde märka att tre barnhänder omsorgsfullt hade valt, och ett par kanonfina badshorts! I det andra brevet låg det som fick mina ögon att tåras av värme och hemlängtan, massor av bilder och teckningar av och på hela familjen Hallberg-Carlsson!
Det var bilder från när vi var i Portugal, på när F, O och T fiskar, åker scooter och kramas, bilder från när vi var i Göteborgs skärgård för två år sedan och fina närbilder som Noah kommer att älska!

Att så pass långt bort få bilder på de man håller närmast sprider en värme i kroppen som är svår att förklara. Vi har ju valt att bo här och tack var det har vi fått det vi så hett önskat så länge.
Samtidigt saknar vi de vi älskar. Såklart. Jag önskar vi kunde få ha allt samtidigt. Kenya, Noah, Sverige, familj och vänner. Samtidigt är jag glad att vi har familj och vänner att sakna och hoppas att vi, genom detta, njuter lite extra av att ha dom nära när vi är på hemmaplan igen.

Så ni som funderar på om det är värt att skicka något till oss, det gör vår dag om de så bara är en liten papperslapp! ;)

Förmiddagens lilla promenad innebar även ett litet stopp på affären och när vi kom hem var Noahs lycka stor. Paul, som hade insett vad hans son gillar, hade köpt såpbubblor! Noah skrattde lyckligt och sådär ljuvligt smittsamt när Paul blåste bubblorna över Noahs huvud och han försökte ta dom. Det lyckades ett fåtal gånger, men om jag trott det skulle göra honom ledsen att de försvann, trodde jag så fel. Han skrattade bara! Underbara unge!
Och underbara pappa! :)

Eftet lunch tog vi en tur till The Junction, ett större shoppingcenter som ligger ca 30 min promenad härifrån och 7 min med taxi som kostar ca 40 kr. Idag gick latheten före och vi var där på 7 minuter. Hade lite att göra med att Noahs mamma hade träningsvärk i benen...
Vi passade på att inhandla lite saker till Noah, ett par sandaler, ett par shorts och en skötmatta.
Och en t-shirt till mamman.

Slutligen gick vi väg till Brew Bistro and Bar, som ligger ca 500 meter norrut. Brew Bistro har sitt eget ölbryggeri bakom baren, så där kan man förutom att äta hamburgare och välja mellan 40 olika toppings, prova på några olika hembryggda ölsorter om man vill. Trevlig kombo, liksom!
Där vi mötte upp 5-6 andra adoptivfamiljer för en stunds samvaro över en hamburgare och en kall öl. Stunden var uppsluppen och trevlig och samtidigt ganska intensiv med 9 småttingar som glatt lekte kring benen på både oss och servitörerna, men servitörerna måste varit vana eller bara väldigt snälla för ingen höjde på ett enda öginbryn. De bara log, pratade med barnen, kom med en barnstol till Noah (minstingen i gänget än så länge) och undrade om det var något vi saknade.
Noah njöt och sprang glatt efter alla andra, även om han inte alltid fattade vad som var på gång.
Hamburgarna var otroligt goda, även om beställningarna blev lite fel. Men alla fick i alla fall en och var nöjda.
Noah åt med god aptit. Så nu vet vi att han gillar hamburgare också.
Paul vet numera även hur man byter blöjor på sitt barn när golvytan tryter; på en toalett!
Man tager vad man haver i  Kenya, så länge det funkar! :)

 

Mina två finaste killar; Paul och Noah på Brew Bistro

Dan före dan med träningsvärk.

Jag har varit på kenyansk aerobics!
Det var jobbigt!
Kul, men attans jobbigt!
Men kul!
Det kan vara så att jag inte kommer kunna ta på mig tröjan imorgon bitti.

Vi höll till i ett rum på Gemina Court. Rummets ena vägg var täckt av fönster, vilka stod vidöppna med sina tunna nägardiner fladdrande i vinden som i en video av Evert Taube. Det gav en uppskattade fläkt då och då och med dagens värme var det tur. Det blev varmt ändå kan jag säga...
De andra tre väggarna var fyllda av speglar från knähöjd och upp till tak. Särskilt stort var det inte, kanske 10x 5 meter så vi sex tappra själar som var där denna måndagsmorgon fick tänka på var vi sattte fötterna ibland och att inte backa för mycket.

På vägen dit sa min granne L att vi inte behövde skynda oss. "Han brukar aldrig börja i tid. Vi är ju inte i Sverige nu, Fia, det är inte som på Svettis när det faktiskt börjar när det står att de ska börja. Pole, pole, vet du..."  Så jag saktade ner mina raska steg och insåg att vi faktiskt aldrig har bråttom här så jag kanske skulle börja träna, inte bara aerobics, utan även på att gå saktare...
Så ni som påstår att jag småspringer, skulle se mig nu! ;)

Ledaren, en ganska kort men ack så smidig och vältränad kenyan, kom en liten stund efter utsatt tid (trafiken...), satte på en liten bandspelare och så var vi igång. Och det var ett högt tempo!
Han räknade, hoppade, visade, peppade, gick runt med sin hand för att visa hur högt vi skulle nå eler slå och hoppade runt och gjorde en liten extrasnurr när vi andra hade fullt sjå med att få till stegen.
Anar att han var dansare med tanke på hur smidig han var.
Det är inte jag, med tanke på hur det såg ut i speglarna.
Men så skönt det var att få bli riktigt, riktigt trött!
Ser redan fram mot nästa pass.
Får se vad jag säger imorgon...

På eftermiddagen fick vi hjälp av grannarna Th att äta upp resten av lördagens efterrätt. Skönt att vi slapp göra det själva.
Till Noahs förtjusning hade L såpbubblor med sig ner på gården när killarna fick springa av sig lite innan läggdags. Det var så coolt att se vår lilla killes ögon glittra av lycka när dessa grönglimrande runda bubblor steg mot himlen. Han tar verkligen in världen nu, Noah. Allt är här och nu, men allt verkar också gå in och liksom processeras. Ni skulle hört honom ikväll när han låg i sin säng och skulle sova. Han snackade, i över en kvart, så vi knappt kunde hålla oss för skratt. Det lät som om han var olika röster som pratade med varann. Först högt och pipigt, sedan lågt och bubblande, sedan högt igen för att avbrytas med ett skratt (hans eget!). Som om han var alla vi som hade fikat på eftermiddagen och sedan lekt på gården. Tänk så mycket man tar för givet som han inte varit med om under så stor del av hans liv. Att leka med nya vänner, fika äppelpaj, kunna få självklar närhet när man själv vill ha det och springa efter såpbubblor.
" Av mat och kärlek växer man".
Så klok hon är som sa det är.

Söndagshäng vid poolen

Noah hade fött många intryck igår, anar vi, för han var så oerhört trött idag. Han var inte sjuk, vilket jag nästan trodde när han somnade för tredje gången innan kl 3. Han var nog bara helt slut.
Vi skypade med Johanna, Tilde och. Jeanette vid 9- tiden och Johanns var så förvånad över att Noah satt så still där i min famn, annars springer han nämligen ut bild konstant. Han satt omanligt still, och plötsligt skrattade Johanna lite och sa tyst; Fia, han sover!
Ja, det var ju bara att gå och lägga honom. Han hann sova  en gång till före lunch och sedan en gång efter innan han ar sig sälv igen, dva pigg och glad.
Då vi tog vårt pick och pack och grannarna och drog över till Gemina igen för lite söndagskväll vid deras olåsta pool.
Fam M hade bakat bullar, vilket förhöjde den redan goda stämningen ännu lite mer.
Noah började känna sits lite mer hemma och hängde lite med de något sånär jämnåriga Li och Lo ( de heter inte det egentligen men eftersom inte adoptionen är juridiks bindande än skriver jag inte deras hela namn).
De har en barnpool på Gemina, och Noah njöt av att känna fast mark under fötterna OCH kunna plaska tom bättre än i stora bassängen.

God avslutning på det hela blev det genom att Paul, Kalle och Mats vågade vägra laga middag och gick och köpte koreansk mat från en restaurering alldeles bredvid.
Har aldrig ätit koreansk mat tidigare, ver inte ens ommdet finna i Uppsala eller Örebro, men det lär bli fler gånger! Jättegott var det!
Jag, nu var jag visserligen otroligt hungrig, men det VAR verkglien gott,
Tänkte just lägga upp en bild på det, men så kom jag på att vi åt upp det innan vi hann ta fram kameran...

Imorgon ska jag  göra ett mitt försök att gå på aerobics. Här ju gått sådär hittills, så hoppas verkligen det blir av! Vill ju inte komma hem stor som en liten afrikansk elefant. Olle skulle nog gilla det, men det skulle bli så mycket övervikt på planet hem. ;)

Lördag

Kenya har fått en ny president, Kenyatta, och hans motståndare Odinga kommer bestrida han vinst i domstol. Vi hade ju haft en liten vag förhoppning om att Odinga skulle ta nederlaget som en man och uppmana sina anhängare till lugnt,  men han gillade visst inte att förlora...
Ändå har det varit förvånansvärt lugnt.
Ett större demonstrationståg av Odingas anhängare gick visserligen på eftermiddagen igår på den stora gatan Ngong Street som passerar ett par kvarter härifrån och det hade varit lite oroligt i slumkvarteret Kibera, där det bor mest Odingaanhängare, men av vad vi förstått är det betydligt lugnare än sist.

Hos oss har det varit helt lugnt. Men som sagt, tar vi ändå det säkra före det orsakar och stannar hemma när vi hör något. Vi har sms- och walkie talkie- kontakt mellan adoptionsfamiljernas hus, så är det någon som hör något, vet alla det snart.

Vi har ju en pool på vårt område. Som jag skrivit tidigare, är den aningen luggsliten, men fullt funktionell.
Poolområdet är omringade av ett stängsel, men det är helt övervuxet av något som skulle kunna heta Kenyansk slingersyren. Vi gissar nämligen att det är någon variant av syren, för om man drar ut blomman och suger ur nektaren smakar det precis som syrenerna hemma.
Sött, stormigt och..snabbt borta! ;)

Blommorna är ljuvligt vackra med sin klart orange färg och de slingrande grenarna får en att tänka på en bortglömd, förtrollad trädgård någonstans i England. De gömmer helt stängslet bakom och det är inte förrän man tittar närmare man faktiskt ser lite av metallrutorna. Vore det inte för grinden, skulle jag trott det vara var buskar runt poolen. Det ger inte bara viss skyddad insyn, utan även lite välbehövd skugga och en mysighetskänsla som gör att man glömmer att det åker bilar och bussar förbi på gatan.

Tyvärr har inte föreningen köpt in några solstolar eller ens vanliga stolar, så vi sitter på marken. Men nu har vi i alla fall till slut köpt en Masai filt, dvs en sådan hör picnicfilt vi har hemma med plast undertill. I den här värmen är den fantastiska att ha som badfilt. De torkar direkt! Måste vara platsen under som blir så varm att den torkar det ovanpåliggande tyget på nolltid!

Igår när vi skulle gå ner, insåg vi dock snopen att de låst grinden!
En lördag?
Jag gick iväg och frågade portvakten varför.
- Clorine, blev svaret.
- Can we swim tommorow, Sunday, then?
- Monday.
- Öh... Monday!? Ok...

Måndag?
Varför rensa poolen en helg?
Varför inte, säg måndag?


Tack o lov att Gemina Court ligger runt hörnet. Vi gick över dit istället och passade på att träffa några av de andra adoptivfamiljerna. På Gemina bor nämligen ett stort antal svenska adoptivfamiljer, de måste vara typ 6-7 sammanlagt. Deras pool är aningen finare, aningen större och har både solstolar, omklädningsrum och stolar och bord!

Kvällen avslutades mycket trevligt upp hos Fam Th. Vi fick gomiddag, drack govin, provade baby talken som fungerade alldeles utmärkt!  Noah tycker det är väldigt spännande satt leka med O och J, de är ju 4 och 2 och det är coolt...! Han tittar på dom med en sådan där enorm fascination att vi blir alldeles full i skratt. Tänktes på Lill- E hemma när A, V, K och N springer omkring och han inte riktig fattar vad alla gör men han älskar det! Det är Noah här! :)
Mellofeativalen vi tänkte kolla på, som här började klockan 10.00 somnade vi ifrån, som de småbarnsföräldrar vi blivit.
Men mycket trevligt kväll var det trots det.