Hjärtat slår för Kenyas folk

Våra hjärtan har börjat slå för Kenya, inte bara för Noah skull.
Ju mer vi ser av det riktiga Kenya får det oss att vurma mer och mer för landet.
Här, precis som hemma finns bättre och sämre saker och människor, bättre och sämre politik, klasskillnader och teknologi och bättre och sämre utbildningar, möjligheter och jobb.
Men här är allt så mycket mer. Inte amerikansk mycket mer utan det är mycket större skillnad.
De som är fattiga är så väldigt fattiga och skillnaden på liv är ofantligt stort.
Är man fattig har man inte råd att köpa ett par nya skor utan de gamla tofflorna som är tre storlekar för stora funkar bra.
Är man fattig går man inte i skolan, för man har inte råd med böcker och skoluniform.
Är man fattig finns det ingen ny boll att spela med när den gamla går sönder i taggbusken.
Är man fattig bor man inte i ett hus med rinnande vatten och en knappa man slår på lyset med, för det finns ingen el i skjulet man bor i.

Är man rik har man allt det där. Och då behöver man inte ha mycket av det...

Idag följande jag och Noah med Paul över till Raha Kids för att lämna några bollar som Paul fixat pump till så de gick att använda igen.
Raha Kids är inget fritids, som jag först trodde. Det är en skola som drivs av en koptisk kyrka och syster Dominiana är nunnan som driver själva stället. Pojkarna som går där är alla gatupojkar.  En del är föräldralösa. Andra har en förälder som av någon anledningen inte klarar av att ta hand om dem. De får utbildning, tvätta kläder, lunch och hoppa trampolin, lära sig thai kwando och spela fotboll. Det finns en annan nunna som håller dom med logi. Allt för att de inte ska hamna i gäng och strula till det för sig. De får en chans till ett skapligt liv.

Innan vi åkte, funderade jag lite på att jobba här nere. Kanske kunna ta en dag på svenska skolan?
Någon pratade om att många jobbade ideellt. Nej, skulle jobba, skulle jag ha lön annars fick det vara.
Idag på väg hem från Raha Kids kom jag på att jag tänkt på det.
Jag rodnade nästan!
Jag skulle skämmas om jag bad om lön här.
Om jag eller Paul kan ge lite av vår tid och det gynnar ett barn, då har man väl fått lön så det räcker?
Vi har inte adopterad Noah av någon välgörenhet. Tvärtom är det helt egoistiskt! Vi vill bli en familj. Att det tar var just Noah som kom till oss är den störta skatt vi någonsin kunnat tänka oss.
Med att vi är här, i hans första land och får vara med och lära oss att se världen ut ett lite annat perspektiv, tack vare honom, är något stort vi fått på köpet av det redan största i vårt liv.
Lite cool när man tänker på det...!

Här hemma, ser Noah till att vi dock mest hinner tänka på honom.
Han är en skön kille. Visserligen bara ett och ett halvt med om han vet vad han gör..
Han älskar att sova än så länge, men när han är vaken är han väldigt pigg!
Han gillar att vara med, vare sig vi städar eller lagar mat, kollar mail på paddan eller skriver på datorn. Om vi ska gå någonstans låter han som vår gamla hund Rufus när han inser att han ska få följa med och blir knäpptyst så fort han hamnar på vår rygg (selen).  Han älskar att leka på vår stora soffa invid fönstren, dels för att det är stort och mjukt och han kan slänga sig på den men också för att han kan klättra upp kanten och se ut.
Duplo, att rita och springa, helst jagad, mellan köket och vardagarummet är också favoriter just nu.

 Som sagt, Noah gillar att klättra...

 

 ...hjälpa till att googla...

 

 ...och pussar gärna på fotona på familjen!

 

Vi hade besök av vår socialarbetare idag, Aveline. Inte för att det ska behövas, men det var lite extra rent dagen till ära. Hon är en trevlig tjej i vår ålder, Noah var pigg och glad hela tiden och mötet gick jättebra. På torsdag ska vi träffa domaren. Känns skönt att vi kommit igång, liksom.

Ändå är det skönt att kunna få gå iväg en stund själv ibland. Ni vet, bara för ett litet tag.
Idag var det Pauls tur. Han gick iväg och klippte sig. Han kom tilbaka drygt en timme senare.
Nyklippt, väldoftande, mjukaste håret någonsin och alldeles nyrakad steg ban in genom dörren  med ett sömnigt leende på läpparna.
- De gav mig ju huvudmassagen också! var det första han sa. 1000 Kes! Det är ju knappt 80 kr! Dit ska jag gå igen! Och dom kom ihåg dig, Fia, ni vat ju tre svenskor som kom dit och gjorde pedikyr!

Just jag, det var just det jag var rädd för. Vi pratade ju så mycket...

Får se om jag vågar gå dit igen. ;)

 

Dagen avslutades med att vi var på Cedar Restaurang igen, Ett familj här hade varit på sin andra hearing, och alla hearings brukar firas lite. Den här gången blev det reataurangbesök. Noah hade på sig sitt Kenyaarmband, som många av barnen har här. Det är gjort av läraren på skolan i Kibera, slumområdet här intill. Han tycker själv det är fint, tror vi för han vill väldigt gärna bära det.
Det blir en tidig kväll ikväll, för imorgon ska vi åka till Ngong House och bo över natten. Noah första stora utflykt med övernattning. Det finns en girafffarm där, så vi får se vad Noah tycker om de stora djuren...