onsdag 30 oktober 2013

Hejdå-fika

Av familjer som redan åkte hem har vi fått höra, och även se, att de sista dagarna hör kan bli ganska hektiska. Saker ska fixas, papper hämtad, pass ordnas, papper saknas så pappers måste  ordnas fram och det ska packas och ges bort.
Så det där hejdåfikat, som man ju gärna vill ha typ sista dagen, kan bli lite småstressig.
Så vis av andras misstag och med färskt minne av Sandra och Johans smarta drag att ha fikat innan allt det där drog igång, härmade vi friskt!
Vi och fam W bjöd således på kanelbullar från Bakemaker ( svenske bagaren hör i Nairobi), popcorn, juice och kaffe hemma i fam W's trädgård på Zeana Springs idag, även om det är två veckor kvar tills vi räknar med att åka hem.. Små och stora svenskar, danskar, norskar och även en italiensk familj spred snart ut oss på gräsplätten, käkade bullar, letade barn, fotade och njöt att att hänga lite. Solen stekte och många av oss valde skuggan, men värmen verkade inte bry våra barn alls som glatt sprang omkring, skrattandes och lekandes.
Känns som om vi börjar bli bra på att träffas såhär, och man ska ju göra det man är bra på! ;)


tisdag 29 oktober 2013

Varm tisdag

Kiberatur på morgonen tillsammans med Noah, Karin, Sofia no 2 och svåger i skön förmiddagssol, men ganska så svettigt väl inne i skolan. Undrade hur varmt det blev på eftermiddagen?
Varma axlar när vi gick tillbaka över järnvägen.
Träning med Chris vid lunchtid, men trots att vi höll till i skuggan mellan husen gjorde hettan att huvudet snurrade ett par gånger. Första och enda gången vi inte tränade på morgonen...
Lugn timme i svalkan inomhus medan Noah sov middag.
Lek för Noah och Th på gården medan jag och Linda satt och njöt på trottoarkanten som fortfarande var varm efter dagens sol.
Slutligen en väldigt trevlig italiensk ( varm) middag med Noahs barndomkompis Ez's familj.
De värmer att ha trevliga vänner!

Värmande är också att höra alla nya ord som bubblar ut ur Noah sedan ett par dagar tillbaka.
Bil, flygplan, buss, "Lillian", "Ockar", mat, vatten, kom/ come, lala (sova) och this är nu de nya ord ord han rabblar lite då och då. Han för gärna seriösa dialoger när nägon vill lyssnaoch blir väldigt nöjd när han från gensvar. Dock lite frustrerad när vi ser oförstående ut.
Ja, de gamla vanliga bajs, banan, shoes, mamma, pappa och Th får ju också vara med i ramsan.
Särskilt Th.
Det är det han säger han oftast.
Kanske ett 20- tal gånger om dagen.
Minst.
Men det är rörande att höra hur viktig en liten kompis är även om man bara är straxt efter två.
Och visst värmer det i hjärtat när det sista han säger varje kväll, efter att ha sagt godnatt till Roco the dog, Kaninen Tussie, och alla fem kusinerna på väggen, är "Bye, Bye Th".

måndag 28 oktober 2013

Värme i själen

Idag har solen värmt både utomhus och i magen, för äntligen, äntligen fick vi vårt efterlängtade Adoption Certificate! Phew!
Ett papper som egentligen bara ska vara en liten oansenlig del inför ansökan om Haagintyget på Childrens Deparment, vilka annars är ökända för att strula till det, fick nu betydlig större propotoner än vad vi trott.
Nu känns väntan på Haagintyget från Chidlrens Departmen istället som en småsak.
Det ska ta 7 arbetsdagar.
De ringer när de är klara.
Om de då skrivitnfel på namnen kan det ta någon dag till, men då är det bara dom som har med det hela att göra, inte en domare eller stämpelnisse som inte går att nås...

Så nu har vi preliminärbokat hemresa.
13:e november borde vi kunna vara hemma på Arlanda om allt går ok fram tills dess och planet lyfter i tid den 12:e.
Kändes svindlande att ringa hem och faktiskt säga att vi kommer hem.
Det var så härligt att få se hur glada mamma o pappa blev.
Och så skönt det känns att veta att om ett par veckor får vi krama om dom igen och Noah får träffa sin mormor och morfar på riktigt för fösrta gången.
Samtidigt kommer sorgen att detta äventyr börjar närma sig sitt slut för denna gång.
Jag fikade med Linda på eftermiidagen och när vi kom in på samtalsämet hemförden kände jag att om det inte hade varit för kaffet jag svalde ner hade gråten i halsen nog kommit upp...
Det var jobbigt att lämna familj och vänner när vi läämnade Sverige och nu är det ju nästan lika jobbigt när vi ska lämna Kenya!
Någon ordning borde det ju vara...! ;)

Men visst var med en otrolig lättnad vi imorse, tillsammans med fam W, åkte in till vår gemensamma advokat Mr Mwenda och hämtade det värdefulla dokumentet tillsammans med lite andra papper och sedan till Childrens Deparment med pappren inför Haagansökan.
Snabbt gick det!  Redan innan lunch var vi hemma igen!
Det är vi inne vana vid när det gäller att fixa saker i vår process!

Vi firade med att Paul gick och handlade el på Uchumi, jag och Noah med ett dopp i poolen och slutligen fruktsallad till efterrätt från Josphat på hörnet.
Man kan ju inte ha fest jämt.
Fast ibland.






söndag 27 oktober 2013

Och så är helgen över. Igen!

Tiden går så snabbt  här, det har vi skrivit förr.
Att vi tycker det är jobbigt att behöva vänta på papper, har vi också skrivit ett par gånger,  men tack och lov sniglar sig tiden aldrig fram.
Även när vi inte gör något speciellt.
Kanske har det att göra med att vi numera har en liten pigg, kavat sak som ser till att hålla oss sysselsatta även när det inte står något på agendan.
Förr, innan Noah kom till oss, fanns ju möjligheten att slappa på soffan (länge), sitta i telefonen ( jättelänge) eller  påta i trädgården och kratta löv ( i timmar) när vi inte hade något att göra eller vi väntade på något.
Nu kan vi sällan lägga oss på soffan utan att Noah glatt kastar sig på magen för att leka eller i bästa fall lägga sig för att gosa, sitter vi i telefonen får vi gå in och låsa dörren om oss eller gå in på toaletten och skille vi förska påta i jorden här skulle bara få Noah att gräva upp varenda palm.
Och dessutom skulle grannarna tro vi var tokiga...
Så inget ont som inte har något gott med sig, så att säga, ;)

Sedan sist har vi inte gjort så mycket, skulle jag just fortsätta att skriva, men så kom jag på att det
har vi ju visst det!

Ett av Paul uttaget lag på Raha spelade en riktigt match mot ett annat pojkhem på fredagen.
Vi var där och tittade lite, Noah och jag, och åh, vad coolt att se dom spela " på riktigt".
Det var seriöst med uppmärkt plan och riktiga domare. Killarna från Raha bar de gröna matchställen från Lillån i Örebro och coach Paul självklart likaså.
Paul stog och skrek och viftade, klappade i händer och hejade på värre än Alex Ferguson.
Och när det blev mål för Raha, var det som om de vunnit VM, sådant tumult blev det på planen! Både spelar och åskådare sprang ut på plan, gjorde volter och tjoade. Paul hade fullt sjå att få tillbaka dom så de kunde fortsätta spela. :) Snacka om att vara engagerade!

När vi senare på eftermiddag åter fick beskedet att vi inte fått något Adoption Ceriticate, utan får vänta tills på måndag, kom Hasse och Linda över och dövade vår besvikelse med sitt trevligt sällskap, plump och den kenyansk nationaldrinken Dowa. Funkade rikgit bra!

På lördag hade vi lite kalas på Redd för grannpojken, kavate B som fyllt 5 år i veckan. Vi har ju en ganska bra liten grön plats här mellan husen som passar sig bra för sådan här små sammankomster. Så vi höll till där. Solen sken och snart var magarna fyllda med både hemmabakade bullar och popcorn. Precis som de ska på kalas!
På kvällen orkade vi inte laga mat, trots att det ju inte var vi som hållit i något kalas, så det blev koreanskt från den närliggande restaurangen med det spännande namnet Happy and Love.
Namnet till trots har det riktigt god mat där!

Idag söndag har Linda och jag varit och fått fötterna fixade på spat som ligger ner i backen. Jätteskönt. Paul och Hasse tog en tur till Toi market på eftermiddagen och handlade lite äkta ;) kenyanska fotbollströjor. Några skor blev det visst också.

Så sitter vi här i den varma kvällen, Noah sover nästan och vi börjar så smått att planera inför både hemförd, packning och hemkomst.
För det blir ju av snart, hemresan vi längtar så efter.
Oavsett när det kommer, blir det ju av.
Men det innebär ju också sorgsenhet över allt vi lämnar, både vänner och livet här, så vi vill ju träffa så många som möjligt och hinna njuta av Kenya så mycket som möjligt innan det är dags.
Så det gäller att planera... ;)


fredag 25 oktober 2013

Snooze med dig, Noah.

Jag ligger på soffan med dig på magen. Du har nyss vaknat efter förmiddagsvilan och du tar tid på dig att morna dig. Du suger, som alltid när du är ledsen, trött eller nyvaken, med ett smackande ljud, på vänster tumme. Pekfingret tummar på den ärvda gosefilten du håller mot näsan och du bökar lite med huvudet för att ligga lite skönare.
Dina krusiga snurrar på huvudet har plattat till sig lite på den sidan du sovit på, medan de andra tappert står ut en aning. Dina ögonfransar är svarta och ligger så vackert mot din så enormt vackra chokladbruns hud. I pannan har du fyra små skrubbsår efter fallet från klättertällninhen på Ths dop.
Insidan av handflatorna, liksom undersidan av dina fötter är lika ljusa som mina.
Men annars är du som mörk choklad medan jag är som vit, (eller mjölkchoklad med väldigt mycket mjölk i.)
Dina aningn breda axlar visar att du härstammar från stammen Luija, och din förhållandevis mörka hy att du kommer från Kisumuområdet. Men du har humör som din mamma, älskar att gå din egen väg som din pappa och har ett underbarnt sätt att gestikulera med armarna när du är mätt och glad som är bara du!
Ditt kluckande skratt får oss att le även om vi är på riktigt dåligt humör, när du drar ihop oss till familjekram blir vi alldeles varma i magen och du kan göra oss alldeles galna när du envetet ska göra saker vi inte vill . Eller när du klättra för högt... Samtidigt blir vi stolta över att du visar vilja och mod.
Såklart tycker alla föräldrar att nås barn är finast, men för oss ÄR du det vackraste vi vet.
Du är vår lilla efterlängtade skatt.
Den vi väntade på så länge.
För att det var meningen att vi skulle ha dig, är det mest självklara för oss i hela världen.
Även om du inte alltid vill  i säng på kvällarna, kinkar med maten ibland och slänger saker ibacken på pin kiv.
Men du är ju du.

Din andning börjat bli tung igen.
Har du somnat om?
Då passar jag också på att slumra lite.
Med dig, vår egen lille son, på magen.




torsdag 24 oktober 2013

Hur svårt ska det vara...

...för en domare att skiva under ett papper?
Ett av de papper som som ingår i den kenayanak adoptionsprocessen, vilken har varit igång unde de senaste 10 åren.
Nu har vi väntat en månad på något som skulle ta knappt två veckor.
Sedan i  måndags har vår advokat sagt "imorgon" varje ny dag som gått.
Nu ska han enligt eget utsago ha pratat personligen med domaren och fått en tid med honom imorgon.
Kunde de inte fixat underskriften när de ändå sågs kan man ju undra...?
Men nu är vi av olika kulturer, jag är inte domare i det kenayansk rättsväsendet ( även om jag ibland allvarligt funderat på om jag inte skulle kunna göra ett bättre jobb, i alla fall när det gäller deadlines) och jag vet heller inte bakgrunden till att allt står så stilla i Court just nu.

Ja, så vi får väl se.
Lite luttrade är vi beredda på att ändå få höra " på måndag" och har planerat in en kortkväll med Hasse o Linda på kvällen.
Blir det inte firande får det väl bli tillfälligt gravöl... ;)

Vi har passat på att få tiden att gå med att väga och mäta Noah igen, eftersom det var en månad sedan sist. Han går upp och växer som han ska, vår kille och det är skönt.
Strl 86 och 13 kg numera! Lite skillnad mot den lilla kille vi fick, så strl 78 var för stort och han knappt vägde 10 kg trots den lilla bullmagen..
Vi hoppas det var sista gången vi var där, eftom vi räknar med att vara hemma om en månad, och sorgligt nog även då sista gången vi tog en glass på Osteria som belöning.
Inte för att det är vidare jobbigt att gå till barnhemmet, men något måsta vi ju få skylla på. ;)
Paul var över till Raha för att försöka få lite ordning på morgondagens fotbollsmatch, Noah och jag var och handlade lite och tog ett dopp i poolen.
Vi hängde på gården och pratade med Emanuel, vår care taker, och några av nanniesarna och lagade lite kenyanska till middag. Gren grams, masalaris och köttgryta med jornörssmör blev det. Insåg när vi började äta att det hade varit gott med chipatti till, så det får vi göra nästa gång.

Häromdagen fikade vi med fam W och bestämde att vi tar ett litet gemenarm hejdåfika nästa vecka. Lite skönt att ha det innan det blir de sista stressiga dagarna, även om det nu inte är klart när det faktiskt blir av.
Men snart så!
För hur svårt ska det kunna vara...?




tisdag 22 oktober 2013

Hår

Jag satt och snurrade Noahs hår efter badet igår kväll och insåg att detta är en rutin vi numerakommer ha någon gång varje vecka en lång, lång tid framöver!
Sedan vi fick honom har vi ansat hans toppar en gång men ändå är lockarna närmare 8 cm när vi drar ut dom. Dryga 1 cm i månader växer de, men det syns inte förrän man dra ut dom! Efter Wytheraas första flätning, och nu sist snurrning, börjar man kunna ana lite riktiga minidreads på Noahs skalle. Men det kräver lite mer snurrande av oss för att de ska bibehålla sin första form och bli snygga.
Och nu är ju inte jag kanske den mest  pyssliga mamman i världen, så för att vår son inteska se ut som ett litet fågelbo  i huvudet, måste jag få in lite rutin på detta snuttande.
Jag snurrar alltså de tunna flätorna Wytherra gjort, mellan fingrarna, en och en.
Det är inte svårt, bara lite tidskrävande och det underlättar att ha ett. M barn som kan sitta stilla.
Eller ett barn som gillar att titta på film! ;)
Noah sitter sällan stilla, men han gillar att kolla på tellietubbies.
Så vi passar på när det ska lugnas ner på kvällen.
Funkar oftast.
Fast inte så länge.
Så jag får snurra ite i tagen.
Som när Johanna klippte Filip när han var liten, då han sov och hon klippte en sida per kväll! ;)

Bland oss föräldrar här hår ett väldigt vanligt samtalsämnet! :)
Lite som vädret.
Vi fascineras av någon grannes nya frisyr. Damerna här på vårt compound byter ju frisyrer var och varannan vecka och det är allt från hängande flätor av hårförlängningar till otroliga kreationer, mindre konstverk på huvudet! Eller så är de som Wyterra som bär sin 50 cm långa, vackra, helt naturliga dreads i olika håruppsättningar. Så coolt...!
Vi för både fundersammas kommentarer från kenyaner om varför  Noah inte är kortklippt, han är ju en pojke och beröm för att han är så fin i håret.
Vi jämför och ber varandra om tips på hur vi ska göra med just vårt barns hår. Allas är ju oika!
Eget hår har vi ju alla haft mer eller mindre hela livet, men det är inte alls samma sak med våra kenayanska barns hår. Det är något helt nytt.för oss i alla fall. Noah hår kan vi t ex inte borsta med vanlig borste för då ser han ut som den där dockan på julafton som tomten skrämmer med spindel, just innan lockarna sätts in.

Själva har vi helt bytt hårklippningsvanor, Paul och jag!
Jag, som gått till min frisör Annika var 6-8:e vecka i 10 års tid har här klippt mig två gångerpå 8 månader. Ena gången klippte min kompis Jessica mig och andra gången fick det bli frisören James. (Fast Jessica var bättre...)
Paul, som annars drar med klippen när det behövs, har gått til barberaren 3-4gånger och kommit hem två timmar senare nysnaggad, nyrakad, lyckligt avslappnad efter ansiktsmasssage o doftande av ljuvlig after shave!
Beror denna totala ändring på att vi är på andra sidan ekvatorn, tro?





måndag 21 oktober 2013

Dop och go'middag

Idag har det värmt i hjärtat.
Nohas fina kompis Th döptes i Nairobi Lutheran Church här i Nairobi och vi och fam Å hade fått det hedersamma uppdraget att vara faddrar. Det är är en stor sak när det handlar om någon man tycker så mycket om som Th.
Han var så stolt och söt, Th, med vit skjorta, hängslen och fluga.
- Th kalas, deklamerade han nöjt, när vi träffades på morgonen i trappuppgång.
Och nog var det hans kalas alltid!
Ja, mamma och pappa Fredriksson var också fina idag.
Även Noah, i nya röda byxor och väst, liksom pappa Paul, även han i väst och mamma Fia i solgul kjol.
Men Th var liksom  finast.

Eftersom fam Fr ville ha ett litet, enkelt dop var vi bara fem familjer där, men åh, så fint det var!
Och enkelt, jag vet inte... Två enorma buketter med vackra vita rosor och lika vita afrikanska liljor prydde koret där vi stod och alla, stora som små var så fint klädda.
Marie, ackompanjerad av en gitarrspelande Fadelih, sjöng så vackert att det rörde oss alla till tårar och efteråt fick vi hederligt svenskt dopfika med kanelbullar och gräddtårta med jordgubbe på toppen!
Så ja, enkelt, kanske på sitt sätt.
Men väldigt lyckat!
Tack, Hasse och Linda! <3


                                                   
                                                         Noah kollar in de nya kläderna.

                                       
Pappa Paul, Noah, mamma Fia och Th i väntan på taxin till dopet.

Fadelih och Marie

Goda bullar!

Eter en varm eftermiddag med behövlig sovstund för Noah, fotbollsträning för pappa Paul och lunchprat med städerskan Imma för mamma Fia och sedan, när Noha vaknat, en liten tur till Yaya och handla, var det dags för nästa trevlighet: middag hemma hos Örebrofamiljen tillsammans med Th' s familj.
Eftersom alla dagar här är ganska lika, spelar det ju ingen större roll att gå hem till någon och äta middag en vardag eller en helgdag.
Ändå kännas det lite, lite busigt att göra det en vardag.
Särskilt en måndag! ;)
Vi bjöds på gott italienskt från värjan till slut, även om nog kaffelikören var aningen kenyansk och mycket trevligt sällskap både för oss vuxna och för våra barn.
En skön avslutning på en annara händelserik dag!

                                      
                                                                      Th och Noah

söndag 20 oktober 2013

Våren är här!

Medan hösten gjort sitt intåg på allvar hemma och t.o.m första snön fallit och smält bort, har våren äntligen kommit till Kenya! Ja, vår är det, fastän det känns som värsta sommaren!

Jakarandaträden står i full blom och de stora, syrenliknande blommorna förgyller varenda promenad vi tar.
Avokadoträden dignar med frukt och vi hoppas kunna få smaka de mörkgröna päronliknande smarrigheterna innan vi åker hem.
Den trehornade kameleonten vi såg i maj, och som sedan lyst med sin frånvaro, är tillbaka till vår stora glädje. Vi kollar in honom och hans aningen mer "normala" kompis varje morgon och faschineras av deras kamofleringskonst! Det är verkligen inte det lätttaste att hitta dom, Bosse och Bertil som vi döpt dom till.
I affärerna hittar man återigen badkläder, shorts och färgglada linnen, något som det till vår förvåning faktiskt varit ganska skralt med under ett par månader.
Men så har det ju faktiskt varit vinter också...! ;)
I vår pool är det inte längre bara vi, utan vi får dela det numera riktigt sköna vattnet med både grannar och vänner igen.
Så när solen står som högst är det där vi hänger, eller i skuggan mellan husen.
Eller helt enkelt på soffan inomhus, för där är det också väldigt svalt och skönt att softa när Noha sover middag. ;)
Vi behöver inte längre ha tröja vare sig på oss eller Noah när vi går ut och leker på mornarna, pojkarna tar ofta av sig skorna och springer barfota på gräset och vår portvakt sitter och svettas i sin kur.

Som sagt känns det mer som sommar än som vår med mycket poolhäng, mycket fika med grannarna, t ex med fam Fr och hemma bos Geo, och mycket trevliga middagar på kvällen, t ex den med Fredrikssons och den hemma hos fam E-F igår kväll.

Vår efterlängtade kameleont Bertil

Så här ser det ofta ut när vi hänger nere på gården!

Vår kille!

Snygga simglasögon sitter som ett smäck!

Paul kollade in en fotbollsförmåga i morse. Ben Oloo, Judiths lillebror spelar för et lokalt Nairoblag, Olympic. Han är duktig, men har som fler som kommer från Kibera eller andra fattiga delar av Afrika, varit med om att få stå tillbaka för någon annan med mer pengar, då det gälllde en plats i en högre division.
Nu spelade i alla fall hans lag en vänskapsmatch inte långt härifrån, så Paul drog iväg för att titta på matchen. Som sagt, nte långt härifrån. Men Paul gick lite fel, hamnade i Kibera och hade säkert fortsatt till ända till Nationalparken om inte en väldigt vänlig säkerhetsvakt i Kibera tagit honom under sina vingar och gått tillbaka med honom till fotbollstadion där Bens lag höll till.
Svettig men glad fick Paul sig sedan en skön morgon i förmiddagssolen! :)





I onsdag gjorde vi en annan rolig sak!
Vi hade ett träningsevent, med Marie i spetsen som idéspruta!
Alla som var intresserade av att testa på de olika träningsvarianterna som erbjuds på Gemina Court eller i närheten, kom till Gemina på eftermiddagen. Där fanns Marie som körde ett litet zumbapass, Lennie som körde ett 25 min aerobicspass, Chris som visade hur det funkar med en PT som har ett mobilt gym och Walter avslutade med ett kort power yoga pass.
Det ett 15- tal som kom dit, testade på, åt lite frukt och pratade med oss och varandra.
Målet med det hela var att både uppmärksamma nyanlända vad som finns, men också visa alla gamlingar vad det som finns innebar. Väldigt lyckat tyckte vi det blev, särskilt när vi fick höra att flera som aldrig hade kunnat tänka sig träna här nere nu kör PT hemma på dessa compound och går på zumba! Tänkt tar en trevlig dag kan göra, :)

Imorgon står en högtidligt sak på agendan.
Noahs bästa kompis Th ska döpas och vi får vara med.
Det är både trevligt och värmer i hjärtat!





onsdag 16 oktober 2013

Ngong Hills

Det blev utflykt till Ngong Hills igår!
Knallblå himmel, strålande sol och en konstant vind mötte oss när vi klev ut Donkeyn som Salaash hämtat oss och fam Fr i på morgonen. Ngong, Embulbul och de andra små "förstäderna" vi åkte igenom myllrade av folk, bilar, bussar och åsnor så att komma ut i den friska, tysta, ljumma luften på landet tar en underbar känsla. Det var mycket torrare än vi trott, även om träden som höll sig i klungor på delar av kullarna lyste krispiga gröna. Men getterna och korna som herdar gick och vallade fick leta efter grönt gräs. Det mesta var gult.
På vår fråga vilka vilda djur som vi kan stöta på, svarade Salaash bufflar och leoparder, och vi insåg att han inte skojade när han tog fram sin pilbåge och den cylinderformade läderväskan med giftpilarna. Kändes först lite konstigt, och lite, lite läskigt. Men snart tog tryggheten i att Salaash vet vad han gör över och vi vandrade glatt på. Och tyckte allt det var lite coolt att Salaash gick som värsta indianen tagen direkt ur en västernfilm som den Masai han är!

Ngong Hills är fem kullar, eller del av bergskedja Rift Valley som man ser tydligt från Nairobi. Det ser nämligen precis ut som krogarna på en hand. Enligt masaierna var Gud arg på dem och slog näven i bordet, så att säga, fast med krogarna neråt. Och detta är alltså vad man numera kan se från stan och  vandra över på plats. Dryg 2500 meter ö havet är de!

Eftersom vi hade killarna med oss, tog vi den lilla rundan. Backig nog... ;)
Det blåste rejält så att solen gassade kände vi inte så väl. 
(Då. Nu känns det allt lite... ;)
Men det var så mycket vacker utsikt att njuta av; Kilimanjaros topp i soldis, Rift Valleys grönt böljande avsatser och Nairobi citys höghus långt, långt borta, att vi faktiskt inte tänkte på det. 
Och så hade vi ju så trevligt sällskap, hittade en kameleont och åt lunch i lä alldeles invid första toppen. Dessutom var det skönt, om än lite jobbigt, att få knata uppåt, jobba lite, sen njuta av utsikten och lunchen och slutligen gå nedåt med lite trötta ben.
Tror vi båda har saknat att gå i fjällen! :)

Noah och Th vaknade visserligen tycka det var kul att sitta på ryggen eller axlarna och bara hänga med. Men roligast var att leka med varann på lunchen, hoppa bland stenar och småbuskar, prova Salaaashs skor och klättra över honom, äta pizza på en sten och leta efter pinnar.

Vi avslutade vår tur med att få komma hem till Salaash's hus och dricka lite kaffe. Han bor i sluttningen upp mot Ngong Hills. Vi hade hoppats få träffa hans fru Anne, men hon blev tvungen att åka på en begravning så det får bli nästa gång.

Salaash var så stolt öer sitt hus!
Det var så gott att se!
Och med all rätt!
Vi vet att han bott väldigt enkelt tidigare, men att han tack vare pengar han fått in av att guida adoptivfamiljer, har kunnat både bygga sitt hus och låtits alla sina barn gå i skolan.
Det var nu ett grått stenhus med en ganska stor grusig trädgård framför där kor, hönor, hundar och katter vandrade omkring. Huset bestod av ett stort vardagsrum, ett rymligt kök, tre sovrum och ett badrum. Det sista var han mest stolt över. En riktig toalett. Inne. Det är något inte alla har här.
Vi blev sittande en ganska lång stund, pratandes om livet och killarna.
Återigen blev vi påminda om hur olika liv man kan ha.
Men att vi ändå kan mötas.
Och det var skönt att åka hemåt med den känslan i kroppen.
Och dom lite trötta benen... ;)

























måndag 14 oktober 2013

Ny väntan

Ibland blir jag bara så trött på att vänta!
Kanske borde vi vant oss, med tanke på att vi väntat bra länge på att först få Noah och nu varit här i åtta månader i väntan på att få komma hem med vår kille.
Och oftast  tycker jag att jag fått kläm på det.
Men så kommer de där dagarna då jag iner att jag är lika dålig på att vänta som jag alltid varit!
Tur nog är Paul bättre på att lägga i väntansmodet och liksom strunta i det. Det hjälper även mig.
Men även han har också börjar vli trött på kenyansk byråkratin och domarnötter...
Särskilt som det nu börjar närma sig slutet på vår tid här.

Vi har ju fått vårt judgment och nu skulle vi få Adoption Order och Adoption Certificate, som skulle kunna komma på en vecka.
Det var nu två och en halv veckor sedan och idag fick vi veta att det ena är klart, men det andra kommer först i början på nästa vecka. Det är vår nötdomare igen. Han säger att det är strul i Court.
Men tydligen vägrade han ta emot hjälp. Så allt går långsamt , för alla...
Kanske hade det spelat mindre roll om vi var mitt uppe i allt, men när vi är så nära slutet på vårt äventyr här och vi känner oss redo att åka hem, känns det jobbigt med en vecka till. Och en till. Och kankse en till.

När vi Skypar med familjerna hemma i Sverige och England drar det i längtanstarmen, när våra fina vänner hemma hjälper oss med kläder till Noah och Blocketinköp får jag längtanshugg i hjärtat (som Anna hemma beskrev känslan) och idag när Fille fyller 8 år hade det varit så otroligt gött att få varit där och kramat honom på riktigt.
Och varje gång jag skypat med mamma o pappa ger jag dom en liten smekning på kinden, på skörmen innan vi ska lägga på, bara för att jag saknar att göra det.


Noah går det ingen nöd på dock, han är lika glad som alltid. 
Och lika arg när vi säger nej, lika galen i vatten och lycklig över sin bästa kompis Th oavsett om vi får vänta en vecka till eller ej.
Och det är klart, att i det långa loppet spelar dessa veckor ingen roll alls.
Och det går ingen nöd på oss heller, förutom att vi längtar.
Solen skiner, poolen börjar bli varm och vi umgås med trevliga vänner.
Vi ska till Ngong Hills tillsammans med Salaash imorgon och vandra, på onsdag blir det ett litet tränings-proca-på-event på Gmina och vi planerar en eventuell tur till Kisumu, för att se området vår son kommer ifrån, om någon vecka ( eller två beroende på hur länge vi får vänta nu).
Paul, Noah och jag njuter av att kunna vara tillsammans hela familjen och suger på det det så länge vi kan. Hemma vet vi ju att verkligheten med jobb och förskoleplats kommer snabbare än vi anar.

Men det ska bli skönt när pappret nr 2 kommer, vi får Haagintyget och sen kan fixa pass till Noah.
Om inte bara för att vi då själva kan välja om vi åker hem nästa dag eller väntar en vecka. 
Men då är det vårt eget val.
Inte en domares, en advokats eller en officer på Childrens Deparment, utan vårt eget val.
Och då väljer vi nog att åka hem. ;)

Så det är som jag skrivit förr; det är löjligt fånigt hur mycket man kan längta efter ett papper!

söndag 13 oktober 2013

Söndagsfundering

Det är söndag kväll, vi har just lagt Noah ( som somnade på två röda idag) och nu sitter vi och chillar i soffan framför en gammal film med en ung Tom Cruise och en lika ung Demi Moore.
Det är fortfarande varmt efter dagens strålande sol.
Tankarna vandrar mellan allt trevligt vi gjort och annat vi varit med om, och påminns, som ganska ofta här, hur olika livet ter sig för oss jämfört med någon annan. Även om vi lever i samma stad.

Vi hade tänkt oss åka till Svenska skolan, som vi ofta gör på söndagarna numera, men ibland är det skönt att bara få vara hemma, så det blev en sådan dags istället.
Mycket häng på parkeringen, eftermiddagsfika med Hasse, Linda och Th och lite poolhäng blev det.
Jag hann även med ett roligt zumbapass med Marie och lite annat trevligt folk på Gemina. 
Jag är inte dansant, men det är väldigt roligt att se sig själv i spegeln försöka vicka på rumpan i murengue style!
Igår kväll var vi uppe hos Fredriksson och åt god mat som killarna lagat. Först ljuvlig, kall avokadosoppa, sedan kött som smälte i munnen, bearnaisesås och  krispiga rotfrukter och slutligen ljuvlig stekta rombananer med glass. Får se vad vi kan slå det med när det blir vår tur...
Lördagens löpande med Swavas blev inte av för min del, för jag försov mig! Mycket snopet!
Som tur var fick jag löparsällskap ändå. Lite kortare sträcka och aningen mer avgaser men helt ok.
Paul fick till en extra träning till med de stora pojkarna på Raha som ev ska spela en "riktigt" match mot en skola i Lavington om en vecka (väldigt stort för killarna!) medan jag och Noah var på mysigt inflyttningsklar hos fam Rod.
I fredags var jag och Linda iväg och fick fötterna putsade. Väldigt skönt!
Paul tränade Raha-killarnas ben efter lunch och fick sitt eget, inte längre lika onda, genomgången av Whycliff, sjukgymnasten senare på eftermiddagen.
En mysig, lugn och trevlig helg!

När vi hänger här ute, blir det att vi pratar en hel del med vår portvakt Naftali. 
Han är en bra man. 
Han gör vad han kan för att hans familj i Kibera ska klara sig. 
6000 kes tjänar han i månaden. 
Han jobbar sju dagar i veckan. 
Kommer 06.00 och går 18.00, om han inte måste vänta på nattvakten som är sen. Då kan han vara kvar tills 19-tiden.
Idag, när vi  kom ut, hade han just fått ett telefonsamtal att hans pappa gått bort.
Ganska tagen, säkert chockad berättade han att han nu behövde åka till Kakamega, norr om Kisumu invid Viktoriasjön, för att begrava sin pappa och ta hand om allt kring dödsfallet. 
Närmare två veckor skulle han behöva vara borta.
Vi vet att han inte får lön då, om han inte använder den lilla semester han har att ta ut.
Vi frågade honom hur han skulle ta sig dig.
Med buss. 8 timmar.
Vad skulle det kosta?
1000 kes. ( ca 80kr)
Hade han pengar till det?
Nej. 
Och hans ögon blev blanka och han skrattade till , som han gör när han egentligen är allvarlig.

Ja, våra liv är verkligen olika.
I början när vi kom hit kunde jag bli så irriterad över att folk såg oss mzungos som rika. Vi hade ju både tagit lån, sålt bil, och sparat för att kunna göra denna resa!
Men numera förstå jag varför.
För oss är inte 80kr livsavgörande.
Vi kan ta ledigt från jobbet utan större problem.
Vi kan köpa en bussbiljett.
Vi har tom möjlighet att köpa flygbiljetter till Kenya. 
Vi ÄR rika när man jämför.
För här är 80 kr mycket om man är från Kibera.
Vi gav Naftali pengar till både dit och hemresan.
Kändes så självklart.
Vi hade ju de pengarna, men inte han.

Så de senaste dagarn har innehållit både mysiga saker och sådant som får en att tänka efter lite.
Lite som livet här nere är ganska ofta.







torsdag 10 oktober 2013

Sverige vs Kenya

Det finns mycket vi längtar efter med att komma hem.
Främst såklart att få krama om alla de vi saknat så, äntligen, äntligen få låta Noah lära känna alla hemma och att få starta livet hemma.
Men sedan allt det där andra.
Få visa Noah hur det är att slänga sig i en lövhög, dricka varm choklad och äta ostmacka som picknick på en stor sten i skogen och värma kalla händer i armhålan.
Få äta leverpastejsmacks med saltgurka vid mammas och pappas köksbord.
Få sova i vår egen säng med lakan som luktar Via.
Gå ute även om det råkat bli mörkt.
Cykla. Både framåt och uppåt och neråt.
Åka skidor.
Se och känna lukten av snö.
Springa på en gata utan att få hostattack av alla avgaser.
Gå ut och gå utan att stoppa pengar i Noahs fickor och ta av sig vigselringarna.
Kunna köra barnvagnen utan att ideligen parera hål och kanter och svära för att vägen är så dålig. ( ( ( vilket tyvärr också innebär att Tildes svärburk kommer bli tom...)
Äta sallad och gronsaker på resteaurang utan att tänka sig för.
Hugga in på ett äpple med skal.
Leka i en lekpark.
Andas friskt luft.

Men så mycket det är vi kommer sakna.
Värmen, både från solen och från människorna.
Vänligheten, både  den från från vilt främmande människor, men främst från alla vänner vi lärt känna.
Enkelheten, att vi klara oss på så mycket mindre än vi tror.
Lättsamheten i att vi knappt har några måsten.
Samhörigheten. Vi är tillsammans hela familjen, varenda dag.
Förverkligandet. Vi har ju gjort allt det där vi vara drömt om innan; safarisar, kustresor, tränat fotboll, hjälpt en skola i slummen, lärt känna människor som påverkat oss mer än vi någonsin trott.
Maten, det oftast så fantastisk goda och ibland så.... intressanta!
Frukterna! De söta, solvarma och smakrika.
Och så vännerna, alla de som vi redan längtar efter att träffa igen hemma i Sverige eller i Norge.
Är förundrad över att vi, som redan har ett fantastiskt vängäng hemma och som liksom egentligen inte hade behov av fler ;)  har funnit vänskaper vi inser kommer att finnas med resten av vårt, och Noahs liv. Det är så häftigt!
Som en av mammorna L en gång sa "Alltså, Fia, ALLA är ju trevliga! Jag hade inte förväntat mig det!" Och så känner jag med.

Sedan kommer det alltid finnas saker vi inte älskar med Kenya.
Precis som det finns i Sverige.
Men vilken person man älskar har inte både bra och dåliga sidor och man älskar personen ändå?

Innan vi åkte hade vi två länder i hjärtat; Sverige och England.
Nu har vi tre.
Sverige, England och Kenya.
Tre länder i ett hjärta.
Lite som ett kinderägg!
Eller tre stycken, vill säga.
Pauls, Noahs och mitt.
;)





onsdag 9 oktober 2013

Nytt besök på Oloos School

Igår när vi besökte Judiths skola hade jag med mig hela sju stycken besökare! Det tror jag är rekord för oss!
Eller kanske rättare sagt sex och en halv eftersom  Stefan och Annelis Lille Li ännu inte fyllt två. ;)
Men väldigt trevligt, var det stt åka en hel liten grupp. Vi fyllde ju upp halva Matatun på ditvägen!
Stefan, Anneli och lille Li hade varit med en gång förut, men för Suz, Pernilla och Sofia nr 2 var det första gången. Sofia nr 2 skulle dessutom göra ett inslag till Radio Örebro P4's program Världens Barn, som kommer sändas imorgon kväll  Lyssna gärna på både programmet och deras podcast om det här besöket i Kibera och skolan ( och om Raha Kids!)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=5669569
Så lite annorlunda var detta besök ändå mot de vi gjort tidigare.

Skolan var, som alltid när vi kommer såhär på förmiddagen, i full gång. Barnen i sina röda och gula skoluniformer satt i vissa klassrum och skrev engelska, i en annan och diskuterade matsmältningen för fullt och en tredje jobbade med att ställa upp additionstal. I köket höll Pamela och Sara på att förbereda frukosten, i korridoren mötte vi tvåsom med knipna ben snabbt kilade in på toaletterna och i klassrummet för de minsta hade som vanligt ett par av de minsta somnat på sin bänk.
Vi gick runt och besökets de olika klasserna, fick höra både välkomstsången, någa dikter och en häftig sång på kiswahili om att man ska låta det goda kommer fram och stampa bort djävulen (och det hördes väldigt väl när 25 barn trampade med först höger och sedan vänster fot i härlig baktakt!).

Sofia fick en egen liten intervju med ett par barn och efteråt sa hon leende att det var så skönt att se att barn är är lika var de än är! Dessa barn ville också bli designer, pilot och läkare...
Och visst är det så!
Barn är barn. Tack o lov!
Sedan har de olika förutsättningar beroende på var i världen de bor.
Men drömmarna har de!

När vi hade hälsat på alla barn och visat runt på den lilla gula skolan, tog Judiths bror Ben med oss vidare ner på gatan.
Hem till deras hus.
Det ligger ett tiotal meter ifrån huvudgatan, ner i backen mot den branta ravinen. Husen står tätt här, och i den smala, amingen leriga gången, som mest likande ett dike, fick vi ducka för hängande tvätt.
Leende och hälsningar möttes oss av de människor som satt eller stod utanför husen.
Och det var som om det fanns en samhörighet som nästan gick att ta på!
Ben försökte förklara för oss nordbor att grannar blir familj.
Mat delas om någon saknar, man tag gemensamt ansvar för att det ska vara så rent som möjligt både i den leriga gången ner mellan husen och på toaletten de delar mellan de 40- tall människor som bor just där och problem hjälps man åt att lösa.
Vilken skillnad mot hur vi är med grannarna hemma, även om vi tycker om dom!

I deras hus bor de 7 personer i ett rum och kök. Det är Judiths föräldrar, Judith själv med dottern Brethany, den av bröderna Ben och Richard som inte sover i skolan just den natten och ett syskonbarn till mamma Pamela.
Rummet används som vardagsrum på dagarna och sovrum på nätterna. Soffan blir då säng, bordet flyttas utomhus och madrasser plockas fram. Utmed väggarna finna alla deras ägodelar, mycket noggrant packat i pappers- eller plastlådor staplade på varann. En otrolig ordning!
Framför har de hängt skynken.
I köket, sm är rummet innanför, finns föräldrarnas säng och platsen på golvet där de lagar  maten.
Här lagas all mat på en ca 30 cm hög kolgrill. Värmen från kolen är inte alltid tillräcklig för att kunna hålla bönor kokande i timmar, men nog för att de ska vara klara tills morgonn om de får stå på grillens värme under natten.

Att stå mitt i dettta enkla men så funktionella hus, byggt av sten med plåttak och solcellslampor för när elen inte fungerar, framför en så självklart stolt ung man, får mig att inse hur nyttigt det är att dom visar oss detta.
För jag inser, återigen, att man inte behöver så mycket för att vara lycklig.
Jag menar inte att vi ska ge bort allt vi äger och har inklusive vårt hus i Gamlis och flytta till Kibera. Men vi kan gott tänka efter en gång till när vi ska köpa saker, dela med oss mer och ge mer tid till familj och vänner.
Och grannar;)

Vi tog detta på orden.
Först delade vi vår spagetti och köttfärssås med Sofia nr 2 och hennes tre killar här hemma på Redd efter vårt Kiberabesök. Himla trevligt om vi får säga det själva!
Och sedan tog vi oss en massa annan trevlig tid med sex andra familjer vi tycker om genom att äta middag tillsamans på den italienska restaurangen Devino.
Även det himla trevligt.

Man kan ju alltid börja någonstans.... ;)








söndag 6 oktober 2013

Full fart!

Sedan vi fått Noah har livet inte riktigt varit sig likt.
Underbart olikt har det varit.
Även om vi alltid gillat att göra saker, som att åka skidor, cykla, fixa med huset och trädgården, umgås med famljen och kompisarna,  så kan man inte riktigt likna det med att vara småbarnsförälder.
Inte till Noah i alla fall.
Nu är det full fart nästan jämt.
Utom när Noah sover... ;)

För Noah gillar att göra saker; hjälpa till sittandes på köksbänken när vi fixar i köket, plocka ur när vi plockar i tvättmaskinen, vara med när Emmanuel sopar gården, springa och cykla med Th eller någon av de andra jännåriga, spela trumma på en upp-och-ner-vänd hink, leka med allt på lekplasten, bada badkar och doppa huvudet, hoppa från soffan ner på madrassen och sedan upp på pappa i soffan igen, rada upp bilar, hälla ut klossar, sjunga I ett hus vid skogens slut, dansa, äta banan, hoppa jämfota, göra kullerbytta så mamma sätter hjärtat i halsgropen, gå sin egen väg en stund, göra saker om och om om igen och kramas familjekram. Länge.
Bland annat.
Ja, full fart är det på vår studsboll!
Och vi älskar det!

Kan man spela på sugrör...?
 
Soptunnelek
 

Noah hjälper Emanuel

Noah tränar på de svenska jultraditionerna.

För 7 månader sedan bodde och lekte de tillsammans på samma barnhem.
Nu är de tillsammans igen; Gu, Ez och Noah 
 
Slumm Drummers, släng er i väggen!

Stilla med pappa,
för en stund....

Strandpromenad med mamma
 
Familjekram





lördag 5 oktober 2013

Urban Swavas och lördagsfika

Idag gjorde jag något som jag önskar jag hade gjort för länge sedan!
Jag hängde på Marie och Daniel och sprang tillsammans med löparklubbrn Urban Swavas!
Även om det inte blivit helt regelbundet, har jag ändå kommit igång lite med allmäntränngen och att stärka upp ett knä som ballade ut förra året och då och då gör sig gällande.
Men löpning har det varit tunt med på slutet.
Så jag och Marie kände att det ändå var dags att testa konditionen.
Vi springer så länge vi orkar, var måttot.

Och så imorse var det alltså dags!
05.40 ringde klockan. Ironiskt nog var jag dödstrött och Noah sov som en stock, vi som annars redan är vakna vid den tiden.
06.20 mötte jag upp Daniel och Marie och 10 minuter senare satt vi i bilen med Nancy.
Det var samling vid Floras café på Kwayeki- vägen ut mot Naivasha Road, ca 20 min bilfärd från Kilimani och turerna skulle gå i området bakom detta café,
Man kunde välja att springa 3 mil, 2,5, 2, 1,5 eller 1 mil.
Jag och Marie valde 1 mil.
Vi springer så länge vi orkar var ju måttot.

Och så drog vi iväg.
Klockan visade på 07.00.
Stora, vita, tydligt sprayade pilar visade vägen när vi började det örsiktiga trippandet på det ojämna underlaget, en intorkad lerväg. På båda sidor låg det små hus med metallväggar- och tak. Utanför stod kvinnor och bärjade laga frukostchapatis på sina koleldar, män kom ut med nyputsade skor för att gå till jobbet och barn klädda i gröna skoluniformer hälsade skrattande på oss.
Tokiga mzungos! :)
Snart öppnade sig byn och framför oss böljade nu ett grönt, kulligt landskap med småhus och trevåningshus somblandades med stora, frodiga fält med banaträd och grönsakesodlignar.
Vägen vi sprang på smalnade snart av till bara en stig som slingrade sig fram mellan odlingar och hus.
Så plötsligt var vi ute på Naivasha Road, den stora vägen som tar en hela vägen till Lake Naivasha. Uppåt, uppåt, uppåt segade vi oss, medan bilar och Matatus verkade lägga i friläge och blåste nerför!
Sedan hamnade vi återigen in på mindre vägar, där vi mötte folk på väg till sina arbeten, svängde in på små stigar där det kändes som om vi sprang på baksidan av en trädgård och kom straxt ut på grusvägar bland bilar och folk igen.
Vi sprang under blommande Jakaranadaträd, förbi nyöppnade Karanjakiosker, fruktstånd och mobilladdaraffärer, passerade leende människor som kom med skojfriska kommentarer om varför vi var ute och sprang just där just då, så tidigt.

Kanske var det det trevliga sällskapet, kanske den varierande terrängen eller helt enkelt bara att vi bott på nära 2000möh under längre tid.
Men plötsligt var vi framme vid slutstationen!
De 10 km var till ända!
Ja, inte var det kanske på den bästa av tider för att vara oss.
Och springa kanske också var att ta i, jogga vore nog ett bättre ord.
Men vi tog oss runt utan att storkna.

Mycket nöjda och lite lagom trötta tog vi oss en välförtjänt kaffe med mandazi och väntade in de andra som sprungit lite längre.
Om benen håller och solen skiner kan det nog bli en tur nästa vecka också!

Noah och Paul hade njutit av en grabbförmiddag i pyjamas och bubblade glatt ikapp om allt de gjort när jag kom hem för tidig lunch. Alla glada, alla nöjda!

Resten av dagen softade vi först en stund hemma ( någon vilade benen) och åkte sedan över till fam M med barnen E, T och G på Riara. Där blev det trevligt eftermiddagssfika, poollek för barnen och slutligen spontanpizza till middag innan taxin tog oss hem till Redd.
Tänk så trevlig en lördag kan bli!







fredag 4 oktober 2013

Familjehäng

De senaste dagarna har vi umgåtts!
Inte bara med varann, utan med andra familjer.
Och det är alltid så trevligt! :)

I stor sett varje dag blir det stående kaffe och småprat med grannarna, fam Fr.
H behöver vi inte längre fråga om han vill ha kaffe, för vi vet att han säger ja. Och vi brukar hinna avverka allt från världsfred, barnkonflikter och sportresultat till pedikyr, väskor och sopprecept innan vi avbryter för fruktstund för småkillarna.
Mysigt är vad det är!

Igår var fam A-son- K-sson här och käkade middag med oss. Barnen busade glatt efter maten och vi fick oss en omgång Plump innan det blev dags för hemförd. Mycket trevligt!

I tisdags åkte vi med fam W till Talisman och åt lunch för att fira att våra judgment. Där har de den godas sushi jag vet, köttet är alltid perfekt kryddat och stekt och  även all annan mat har imponerat på oss. Killarna, som vi tänkt skulle få leka av sig lite på lekplasten där, var dock mer interesserad av den stora ( köks-) katten som låg och jäste gött i gräset! ;)
Det blev även en liten tur till Rift, läderaffär med jättefina väskor, vilken en av dom numera är min, Kazuri, lerpärlsstället, och Kenya Kangas där kvinnor syr allt möjligt av kangastyger.
Därmed alltså lite shopping också.
En skön dag!

Idag skiner solen med en härlig värme och medan Paul umgås med Rahakillarna på fotbollsplanen sitter jag och väntar på att Noah ska vakna ur sin förmiddagsvila. Vi ska då bara gå ner till poolen och småhänga med de andra barnen, vilka  alltid slutar tidigare på fredagarna, och deras nannisar. Men utan pappa Paul, för han ska kolla upp sitt ben som gör att han fått låta bli squashen ett tag tillbaka.
Vi får se vad fysioterapeuten har att säga.
Men att fortsätta  umgås med trevligt folk, kan han ju knappast säga något om! ;)







onsdag 2 oktober 2013

Människor vi träffat

Under vår tid i Kenya har vi mött så många människor som är bra på det dom gör.
Då menar jag inte våra skandinavsiska vänner här, även om Su visade sig vara en fena på att fläta afrohår, An bakar jättegoda glutefria tårtor, Örebrofamiljen är fenomenala på att sända radio både i P4 och P3 och L och H är väldigt bra på att fixa sammankomster och att vara barnvakter. Bara för att nämna några.
Fast  nu tänkte jag på de kenyaner vi träffat.

Judith, min vän och idol, som startat en egen skola och driver den med stort hjärta, enormt engagemang och ändå så små resurser.

Wytherra, som fixar håret på många av våra småttingar, fingerfärdig som få. Det är en fröjd att se henne mjukt och följsamt, utan att tvinga sig på, lyckas fläta håret på en rörlig tvååring som inte alls gillar att sitta stilla längre än tre minuter. Och det inom loppet av två timmar,

Shico och Jane, två duktiga sömmerskor som vi anlitat i omgångar. Kjolar, blusar, klänningar, yogabyxor och shorts har skickliga sytts ihop av kangas- och kokoityger och håller allt som oftast måttet. :)

När vi tränar aerobics är det Lenny som piskar oss svettiga och muskelömma och Walter den blida, lugna, ljuvligt leende yogalärarn tar oss ner i varv dagen efter.

Josphat säljer frukt uppe på hörnet mot Gemina. Hands frukt är alltid färsk, solvarm och billig och är inte frukten ok, säljer han den inte. Och han fixar alla grönsaker till barnen på Raha Kids.

Syster Deminiana, som sin virrighet till trots lyckas driva Raha Kids, detta rehabiliteringecenter med
alla dessa street boys och ge så många en start till ett bättre liv. Och även vakterna där, Henry och Moses, som har mer kolla på läget och killarna än alla systers lärare tillsammans... ;)

Sedan finns Chris och Fred.
Dessa två har inte mycket gemensamt tänkte jag först.
Vi har träffat dom i helt olika sammanhang , de är av helt olika stammar, bor i helt olika områden och har helt olika profession.
Men sen insåg jag att det är ju precis tvärtom!
Båda lever på sin kreativitet.

Chris är den lugna sansade och varmt leende personlige tränaren jag mött genom Marie, en annan mamma här. Chris har ett mobilt gym! Han kommer hit till Redd i sin guldfärgade gamla skraltiga golf, plockar ut handlar, stepupbräda, matta och skivstång och lit annat smått och gott och gör ett program av det han har och allt annat som finns att tillgå.
Och det är så häftigt!
Jag har gjort lounches och lyft skivstång på traditionellt sätt. Men sedan stått och gjort benlyft över vår enmeters höga bananplanta på baksidan!
Jag har legat på mage och gjort plankan- som man brukar. Men också gjort sit ups och insett att jag tittar rätt upp i bladverket av en stor palm!
Och vi har sprungit runt, runt den lilla bakgården samtidigt som vi hälsat glatt på grannar, ducka under grenen som hänger lite väl lågt från trädet och sneddat förbi sophögen sm vår care taker låter brinna vissa dagar. Varv efter varv!
Så helt olikt att träna hemma!
När jag står på gymmet hemma i Sverige igen, då ska jag minnas detta.



Fred är en lika lugn man som jobbar som trädesigner och träsnidare. Han säljer sina verk på Masai marknader runt om i Nairobi, men han har också en egen liten verkstad med ett par anställda hemma i sitt lilla hus i Kuangware. Där kan man få komma in i hans show room/ vardagsrum och titta, köpa
det som redan finns färdigt och lägga in en beställning.
Och han är duktig!
Jo, det har hänt att han misstagit sig på mått och det kan ju såklart bli svårt om det inte får ner i väskan...
Men själva arbete är klockrent!
Vi kom idag hem med två svartbruna långa masaimasker, ett par mindre färgglada masker, två fina träaskar och en impalagasel!.
(Ja, huvudet av det alltså. Ja, i  trä, alltså. Ja, 20 cm hög och ett par  cm tjockt, alltså. ;))

Isiha och Elphas, de 2 taxichaufförer som vi tycker så mycket om, som får oss att känna oss fullkomligt trygga och som tar oss runt på så mycket häftigt.

Imma, som städar men alltid gör det lilla extra hos oss; tvättar fönster, tvättar skor, lagar middagar och till Noahs födelsedagskalas, mandazis!

Emanuel, vår care taker och Naftali, vår portvakt dagtid, som trots sin dåliga lön och många gånger enformiga jobb alltid har tid över till att leka med Noah och Th och tjata ett par ord med oss som står och hänger på parkering där killarna cyklar runt.



Och Phoebe, en av alla de nannies/ live in houset keepers som finns här på Redds, som vi fått en fin kontakt med. Hon jobbar från måndag morgon till lördag eftermiddag för en familj som vi inte tycker är så snäll med henne. Hon är en oerhört arbetssam och varm person, Noah älskar henne, och det värker i hjärtat att veta att all sin tid under veckan lägger hon på en familj som inte hennes egen. Hennes egna två barn träffar hon på söndagarna.
Vi har, tillsammans med fm Fr hjälpt henne att få iväg ett brev till ett av barnhemmen i området. Både hon och vi hoppas att detta ska kunna få henne till ett jobb där hon kan åka hem på kvällarna, eller åtminstone ha möjlighet att välja.

Salaash, vår vän och guide som inte bara gett oss oförglömliga minnen från våra safaris, en massa ny kunskap och förståelse utan även gett lite av sig själv genom att ge våra barn en bit land i Rift Valley.
Dessutom vägrar han vara med om korruption, det är rakryggat och starkt i detta land,

Madame, damen vi inte har en aning om vad hennes riktiga namn är, men sm alltid sitter utanför Nakumattingången. Hon får alltid våra småslantar när vi handlat. Kanske är det båg och hon är inte alls så fattig att hennes sista val är att tigga. Eller så är det så. Oavsett, är hon alltid så vänlig, tackar alltid och hälsar numera igenkännande när vi träffas.

Tänk så många människor vi mött under tiden här som på ett eller annat sätt påverkat oss.
Alla gör de det bästa av vad de har,
alla är de duktiga på vad de gör.
Och det häftigaste är att de blivit en del av vårt liv nu.
Även när vi är hemma i Sverige kommer de på finnas kvar i hjärtat.
Det är coolt, som Tilde skulle sagt.