Blessed by a nun

Ikväll har jag fått äran att skriva ett inlägg, min upplevelse av Kenya. Malin, det är jag, och jag träffade Fia när vi började jobba i samma klass. Anna J sa: "Malin, du kommer att gilla Fia. Det säger jag inte för att hon är min vän, utan jag menar det, ni kommer att gilla varandra". Och ja, det gjorde vi. 3 år senare sitter vi på altanen på Diani Beach, Kenya. Vi har under två veckor upplevt Kenya tillsammans med Anna, Paul och så underbara Noah.

"Blessed by a nun". Om ni någonsin träffar en nunna, så ja, passa på att nysa. Ungefär så började min vistelse i Kenya, om man inte räknar girafferna som dök upp vid sidan av motorvägen påväg från flygplatsen. "Atjooo!", nös jag smått förkyld vid besöket hos Raha kids. "Bless you", sa syster Demiana. Å vad jag kände mig sedd..!

Utan förväntningar kom jag till Kenya med Anna. Eller jo, jag ville hänga med Stricksons igen, som vanligt, som förr. Jag ville träffa Noah. Och jag ville hjälpa Judith med material och pengar till hennes skola i Kiberia, samt träffa Raha Kids och skänka de insamlade skorna till dem. Och förhoppningarna fanns, att få en oförglömlig safari.

Så jag tänkte dela med mig några av de minnen och intryck jag fått med mig.
Jag har sett glädjen i ögonen hos den som har lite och fått mycket. Jag har sett de föräldralösa Raha kids ögon spärras upp och glädjen spridas i deras ansikten när det går upp för dem att de ska få tårta: "Cake cake cake!" spreds som en löpeld bland barnen!
Jag fått uppleva Paul och Fias vardagsliv med aktiviteter och vänner, bekantaskaper och nya äventyr.
Jag har fått min livs safari. Då menar jag inte bara att vi såg alla dessa fantastiska djur och naturen, utan vi åkte med masaien Salash. En oförglömlig upplevelse bara han.
Jag vet nu hur man ser skillnad på en kobras, en svart mambas och en pytons spår i sanden. Jag kan nu avgöra huruvida benen från ett dött djur i naturen är en giraff eller en elefant samt då se skillnaden på en vuxen och en babygiraffs revben, inte bara till storleken utan till utseenedet.
Jag har haft elefanter i trädgården, utanför det tält vi sov i under safarin. Masaier har vaktat mig (och alla andra förstås) under natten från rovdjur, bland annat jepaden som sov i trädet utanför tält 12.
Jag vet hur man dödar ett lejon.
Jag har varit i gäst i Celestines kyrka och blivit hembjuden till henne.
Jag har ätit hummer. För första gången. Som jag längtat. 1 kg satte jag i mig! Efteråt medan magen jäste var jag tvungen att fråga: "Fia, får jag smaka din? Jag åt så fort att jag inte minns hur min smakade..." lätt skamsen över att ha så mycket när andra har så lite.

Det känns som vi hälsat på i Kenya. Inte turistat, utan hälsat på, och det är jag så tacksam över.
Jag har upplevt Kenya, från fattigdom till rikedom, från storstad till savann och strand, från människor till djur, från vänner till nya bekantskaper, från en lägenhet i Nairobi till en skola i slummen, från ett hus på stranden till Celestines kyrka och vardagsrum, från Nairobi till Mombasa via Tsavo East, från okunskap till kunskap. Kenya är ett rikt land. Rikt på glädje, vänskap och kärlek.

I allt detta finns Noah. Noah har fått en alldelses speciell plats i mitt hjärta.

Sostänk och grillat

Den här dagen har varit en sådan där dag som man ser i broshyrerna; en stor sol på en knallblå himmel, korallblått vatten, kritvita stränder och knappast några på stranden...
Helt ljuvligt!
Vi har badat i det mjuka varma vattnet, lekt i vattenbrynet, gått strandpromenad och nu på eftermiddagen avnjutit Josephs grillning av grönsaker, hummer och räkor.

 

Solstänkt vy

 

Pappa Paul och Noah

 

 

Noah och pappa Paul

Dirty Dancing goes Kenya

 

Vita stränder

Joseph

Mitt i all förberedelse dök det upp ett känt ansikte till; Celestine stod plöstligt på verandan!
Hon jobbade med Joseph när vi bodde på Villa Turqoise. Hon hade varit förbi VillaTurqiose. hört att vi bodde här på Simba Oryx och kom för att säga hej. Vi hann sitta ner och prata en stund innan vi bestämde att hon kommer hit och gör chippatti och mandazis med oss till lunch imorgon.
Och med tanke på att Joseph dessutom kommer på söndag och lagar kenyansk gryta ska väl Malin äntligen bli nöjd... ;)

Vi avlsutade middagen med att sitta runt elden som vakten Nixon fixade åt oss på den lilla delen mellan huset och havet. Pauls "varken-trekamp-eller-femkamp" (som mer utvecklades till "en-viljornas-kamp") avslutades med att vi försökte komma på alla djur vi sett på safarin. Vi lyckades riktigt bra med de större djuren men sedan blev det allt svårare ju mer glöd det blev av elden när vi alla kom ihåg precis hur fågeln sett ut, men vad hette den...?

Ja, vad var det nu de hette...?

Nu sitter vi på verandan, ser Nixon släcka den sista glöden i brasan, spelar spotify, lyssnar på syrsorna och småpratar i kvällsbrisen från havet medan kokoisjalarna som inhandlades tidigare i veckan värmer våra solvarma axlar.
Värre dagarn har vi haft.

Lata dagar...

...är vad vi har nu!
Malin, Anna och jag hade tänkt oss att se soluppgången från stranden i morse, men när vi steg upp vid sextiden möttes vi av en molnig skumgrå himmel och en sol som verkligen lyste med sin frånvaro! ;)
Det blev istället kaffe och småprat på verandan och en promenad utmed strandkanten för några av oss, medan andra hamna tillbaka i sängen. Så lätt hänt...
Men solen kom fram vid halv sju för oss morgonpigga..!

Dygnet har sedan tillbringats på verandasoffan, i mataffären och det lokala fruktståndet, på stranden under både hällregn och sol och framför huset i trädgården med en  "varken-tre-eller-femkamp" fixad av Paul.
Han gjorde ett mycket bra jobb för det är inte lätt när fyra av oss är ganska dåliga förlorare...
Men Noah var glad!

När vi andra var och handlade på förmiddagen fick Paul besök!
Vi hade en jättera kock sist vi var på Diani Beach, den gången vi bodde på Villa Turkoise.
Han hette Joseph och vi tyckte jätemycket om honom. Redan då frågade vi honom om han kunde tänkta sig att laga mat till oss igen om vi kom tillbaka till Diani Beach. Det ville han gärna.
Numret låg tyvärr kvar på bort hemma på Redd då vi åkte så vi blev väldigt glada att kunna få det av Agnes när vi tittade förbi häromdagen.
Men vi hann inte ringa!
Istället hörde han att vi varit och frågat efter honom och eftersom han bor nära kom han förbi!
Det slutade med att han imorgon kommer och grillar nyfångad hummmer, färska räkor och krispigt goda grönsaker till oss. Har vi lite tur kan han även fixa en kenayansk kväll i matväg för oss.
Malin nämnde nämligen att det visserligen är gott med libanesiskt mat, korv och makaroner men det kan man ju äta hemma med...
Nog för att det kanske är kul att få testa chippatti, mandazis, köttgrytor, pilauris ris, green grams gryta och annat kenyanskt när man är i Kenya.
Men vad är det för fel med korv och makaroner ...? ;)

Safari i Tsavo och Simba Oryx Cottages

Jag ligger på en solsäng under ett träd med grova, lite snirkliga grenar och vackra, stora, kastanjeliknande blad.
En varm bris smeker mina ännu ganska bleka ben.
Solens strålar strilar ner mellan bladen.
Noah leker och klättrar över mig.
Gräset är alldeles grön nedanför sängen, bungalowen framför mig är vit och på verandan står en vacker sittgrupp i massivt trä med stora mjuka kuddar som vi satt i igår kväll och lysnade på sicadorna.
Bakom mig hörs vågarna slå,.
Oceanens korallblå vatten, härligt svalkande, är nu på väg tillaka efter att ha visat sin vita sand för oss under förmiddagnes timmar.
Nyss gick den lokala fiskmannen som ska komma tillbaka med dagens fisk; barracuda som vi ska äta till middag.
Paul sitter på verandan och lyssnar på musik,
Anna och Malin ligger på varsinn sida om mig och läser.
Jag bara njuter.

Men, va...? En fågel bajsade just på min mage!!

Ja, ja, även paradiset måste ju få ha sina down sides... ;)

Vi har efter tre dagar på fantastisk safari i Tsavo East, kommit hit till Simba Oryx och även om det är ganska enkla cottages vi bor i tycker vi det är lyx!
Vi bor alldeles intill havet, somnade igår till vågornas brus (blandat med takfläktens brummande) och är bara inne när vi ska laga mat och sova. Pool finns inte här, men det är heller inget vi saknar när havet finns 30 meter bort.

Baksidan av Diani Beach ;)

Vårt hus är det som ligger till vänster om gången.

Utsikten

Safarin var återigen sådär perkfekt som man bara kan hoppas på.
Med Salaash som guide vet vi ju att vi alltid blir nöjda, både med att han kan se en dungbreatle på en kilometers avstång och dessutom har massor av intressant kunskap att dela med sig om träd, medicinväxter, geologiska formationer och eremitstackar.
Men nu hade han dessutom pimpat upp The Donkey lite! Nya överdrag på sätena, bilbäten för alla och ny en startmotor. Vi behövde inte putta igång The Donkey en enda gång!

Dessutom hade han valt ett boende en bit in i parken, Ndololo Camp Site, där vi bodde i tält (fast med toalett och dusch inne), utan stängsel men med tre masaier som vaktade oss. Det fanns ett vattenhål ca 50 meter ifrån där elefanterna kom och drack vatten på för och eftermiddagarna. På kvällarna fanns en brasas vi kunde sitta vid efter att vi ätit middagen- som i sig serverades i det fria men under tak.
Ja, det vet var så häftigt!
Vi blev snabbt bortskämda med vilka djur vi fick se, eftersom det hela började med hundratals elefanter och en leopard redan på vägen till campen.
Dag två blev det först av allt två vackra lejonhannar utanför campen, massor av vackra giraffer, dikdiks, impalas, stora och små gaseller, den minsta falken i världen, den coolaste stora, svarta fågeln med röd näbb vi någonsin sett, storkar, två fantasktiska lejoninnor som bara låg och tittade på oss under en buske, mer elefanter, zebror, spår av anakonda, mamba och kobra, krokodiler, flodhästar (som var på väg att att komma upp och äta upp Paul), strutsar, pumbas och en massa fler både springande och flygande djur som jag bara inte minns just nu...
På den lilla sista game driven vi gjorde dag tre, lyckades vi se "a kill".
Nu var det kanske inte riktigt som andra berättat; om hur de sett ett lejon ta ner en gammal gasell eller liknande.
Men det var allt lite cool tändå.
Vi såg nämligen en sekreterarfågel (stor som en stork) döda en stor orm och äta upp den hel!

(Här var det tänkt att ni skulle få se två vackra lejonnior, en pratande elefant och en jätttesnygg man, men uppkopplingen var visst inte den bästa och vi har  ny kamera med, tydligen, alldeles för bra upplösning, så de får vänta lite...)

Salaash och hans assistent Susan, som varit med oss tidigare, skulle köra oss till Mombasa men då vi blev fast i en långtradarkö och kom sent till Mombasa körde de oss istället hela vägen till Simba Oryx. Det blev alltför sent för dem att köra tillbaka till Nairobi, så de stannade kvar över natten. Vi hade ju plats.
Vi fick en otroligt trevlig och lärorik kväll med dom, full av prat och skratt och intressanta historeir!
Och bara det att få se Susan för första gången bada i Occeanen var en upplevelse i sig.
Att någon kan se så lycklig ut gör en varm i hjärtat!

Nu idag har vi bara slappat.
Solat lite.
Gått lite på stranden.
Handlat lite.
Pratat lite med grannarnan
Varit och kollat in var vi bodde sist och hälsat på Agnes och Ali som jobbade där (otroligt kul att de kom ihåg oss)
Badat lite.
Och slappat i skuggan, på en solsäng under ett träd med grova, lite snirkliga grenar och vackra, stora, kastanjeliknande blad...

Återbesök och annat besök!

Oj, så många dagar med så lite skrivet!
Och vi som gjort så mycket... ;)
I måndags morse drog vi på efterlängtat återbesök på Ngong House tillsammans med fam Fr.
Den här gången bodde vi i The Log House, men det var inte mindre lyxigt för det. Noah och T lekte oavbrutet medan vi njöt av god mat, våra trevliga grannar och roligt kortspel.

Middagdukningen

Två killar som myser i den enorma soffan

 

På vägen hem svängde vi förbi Kenya Kangas och Obolobo... Obododbo... Ochimodo... ja, i alla fall det där Craft Center som är soim Spinners Web fast större. Tänk attjag har så svårt att lära mig detta namn!

Vid lunchtid skildes våra vägar. Medan fam Fr åt en fantastisk middag på Talisman, dit de lovat ta med oss igen, tog vi taxin hem igen.
För vi, vi skulle få besök!
Joe och Becky, kompisar från England, gifte sig på lördagen innan. Vi var lite ledsna över att missa bröllopet, men så fick Paul ett roligt meddelande;
"Om inte ni kan komma till bröllopet, får väl bröllopet komma till er..!"
Det visade sig att bröllopsresan gick till Kenya och Zanszibar!  Och första anhalten, innan en veckas safari var ett opplanerat dygn i Nairobi.
Just denna dag!
Så vi fick en hel eftermiddag med det nygifta paret!
Det blev Pampa, den brasilianska restaurangen som fick ta oss under sina vingar och där satt vi  i den lummiga trädgården nästan tills det började skymma. Då tog vi en taxi hem till oss och satt och pratade en stund till, innan  brudparet fick åka tillbaka till sitt hotell för en tidig kväll.
Är det sådant man kallar spontabesök...?

När vi vaknade nästa morgon var det bara timmmar kvar innan nästa besök. Detta aningen mer planerat! Efter att vi haft Imma här, hann vi ta en tur till New Life för att väga Noah. Han har inte gått upp, men dragit iväg. Närmare 2 cm till  sedan sist! Så det firade vi, som brukligt med glass på italienska Osteria på vägen hem.

Sedan, äntligen var det dags att möta Anna och Malin på flygplatsen!
Det blev allt lite tårar när de klev ut genom dörrarna i vänthallen. Det var så otroligt härligt att se dom!
Sedan dess har Noah fått njuta av sina "aunties" ( vi kommer ha fullt sjå när Malin och Anna åkte hem, att upprätthålla den uppmärksamheten han får nu...), vi har varit på Toy market och Masai marknad, i Kibera och på Raha Kids.
Och så har vi ju firat midsommar!
Tänk att det kan bli så svenskt fast man är så långt borta!
Vi samlades på Geminas gräsplätt och åt sill (tack vare Malin och Anna T), potatis och jordgubbstårta (tack vare Anna Å) och massor av annan smarrig mat (tack vare de flesta av oss efter att A och E hade hanadlat i dagar...).
Och frös -precis så där som man ska göra på midsommar! :)
Vi gjorde den minsta, men nog finaste midsommarstången jag varit med om.
Att sedan se våra små grabbar Noah, Th, Lo och Ha dansa runt stången för första gången med leenden som lös som solen, var oslagbart!
Och jag tror vi såg ganska glada ut, vi med. ;) Vi var bra stolta för varje sång vi kunde.
Stort skratt bröt dock ut när vi alla började sjunga "Mammas lilla kråka, neh...?
Så tittade vi på varann.
"Mormors lilla kråka, neh...?
Men vad var det då?
PRÄSTENS lilla kråka!
Det slutade helt enkelt med att man numera i Nairobi sjunger Mormors lilla kråka när man dansar runt midsommarstången!
Kvällen avslutade ganska lugnt med med många glada skratt och en massa god mat hemma hos fam Fr.

Djup koncentration under kransbindningen

Sillunch med krans

Det är coolt med killar som dansar...!

 Noah i midsommarskrud. 

I alla fall för ett par sekunder...

 

" Mormors lilla kråka..."

Underbara T dansade små grodorna som om han aldrig gjort annat!

Nu håller vi på att packa.
imorgon bitti när solen just börjat gå upp, kommer Salaash och häntar oss. Vi ska till Tsavo East.
Vi fortsätter sedan till Mombasa och Diani Beach för ett par dagars sol och bad och kustlyx.
Nu ska här njutas av besöken!

Glad midsommar!

Fars dag

Idag är det Fars dag i England och Kenya, så till alla engelska och kenyanska pappor därute, ett varmt grattis!

Vi har firat pappa Noah med frukost på sängen, paket från Noah; finfina svettband i kenyanska färger, långpromenad och sen lunch på ett litet nyhittat härligt kenyanskt hak.
Sen har vi faktiskt sovit lite också... ;)
Noah har inte sovit något vidare värst de senaste två nätterna.Och även när han sover, så bufflar han runt så han håller sina föräldrar vakna lite för myclet. Tycker dom.
Vi hoppas att det bara är tänder och att det snart är lugnt igen.

Noah har blivit så myket större på de månadrerna vi haft varann.
Han har inte längre bara de två små hamstertänderna i nedre tandraden som han hade när vi fick honom. Numera har han fyra fina gaddar som pryder hans alldeles för smittsamma leende.
För ett par månader sedan nådde han inte upp till dörrhandtagen och han stod gråtandes utanför toalettdörren när någon av oss satt där inne.
Nu når han och öppnar glatt till skillnade för hur den känner som sitter där inne.
Pölstligt når han även saxen som ligger på diskbänken, han  tar av sig clogsen själv och försöker ta på sig t-shirten med.
Han vill absolut inte bli matad längre, han visar tecknet på mat närhan är hungrig och pekar mot köket och han klarar av att dricka ur glaset själv.
Han säger någon variant av Yes och skakar på huvudet när han menar nej,
Han säger mamma och pappa tydligt och ropar rätt namn efter oss.
Han cyklar obehindrat både framlänges, baklänges och bakåtlutande med fötterna i vädret,
Nya ljud kommer hela tiden.
Han går fram till spisen, blåser och säger med fingret höjd; Ajaj.
När en av oss går, säger hjan buy bye, bye  och ger oss en puss.
Det är så cool tatt se hur han utvecklas!

Nu på kvällskvisten har jag, Lindan, Linana och Annan varit till sömmerskan Jane med tygerna vi köpte på Biashara Street.. Det var en blandad konmpott av klänningar, linnen, shorts och dukar som Jane hade md sig tillbaka.
Det ska bli så spännande att se hur de blir när hon är klar.
Lite som julafton mitti sommaren.
Fast i och för sig... Här är det ju vinter nu!

Kortspelskväll en trappa upp

Igår kväll var det syndens näste uppe hos fam Fr.
Elller..
Ja, alltså...
Vi spelade kort! :)

En mycket trevlig kväll, som började så snart våra småkillar sussade sött och slutade först när föräldrarna insåg att det var deras stund att sussa sött.

För att vara säkra på att vi skulle orka en hel Rummy match, såg Hasse och Linda till att vi först fikade upp oss (Jonas E's numera bevingade uttryck) med äkta brygkaffe och kanelbullar från Halmstabagaren här i Nairoib (Jodå, det finns en sådan!)
Lyxigt gott!
Sedan blev det ost och vin och Gin Rummy.
Jag som inte är någon korthaj fick ändå till en del snygga drag (enligt mig själv i alla fall) och väldigt roligt var det. Det kan vara så att jag nu kommer sitta och träna så snart Noah sover middag så att jag kan få ta revansh på de andra tre.
För jag förlorade ganska stort, trots att Paul, och inte jag, nästan lyckades slänga tre jokertvåor av misstag... ;)

Men ni vet ju; otur i spel, tur i kärlek.
Så jag kan ta ett nederlag. :)

En väldigt vanlig torsdag

Idag spelar Paul squash med ett par andra pappor. Noah och jag har lekt på gården tillsmamman med Linda och T. Killarna har åkt, puttat och tränat på att samsas om det nya tillskottet till Redd; en begagnad sittbil! Den kommer från en annan adoptivfamilj som åkte hem i förrgår och även om den är lite sliten, så är en fullt funktionell. Som så mycket annat i Kenya. ;)
Tur nog har ju både T och Noah varsin liten trehjuling, så emellanåt återgick de till dessa, som fortfararande är favoriterna.

Det behövdes lite mending innan den var helt körbar. Noah hjälpte till.

Det är mysigt att hänga på gården, trots att största delen är en enda stor parkering. Men killarna gillar att köra omkring där, gå och hälsa på vakten Naftali och care takern Emanuel och hjälpa till (eller vad nu Emanuel egentligen skulle kalla det...) med att sopa upp löven.
På baksidan har vi ju vår lilla gräsplätt och där spelar vi lite fotboll, klappar de enorma palmerna och sitter och fikar.
När inte aporna är på besök.
För då håller vi oss en liten bit därifrån.

Det är lite kallare nu.
Vintern är här.
Det märks, särkskilt på nätterna då det är skönt med ett varmt täcke, och på mornarna då vi klär oss i jeans och kofta.
Jag alltså.
Paul går ju fortfarande i shorts.
Såklart. ;)
Men sedan framåt förmiddagen kommer oftast solen och då är det lika varmt som vanligt. Jätteskönt alltså!
Poolen har vi dock inte använt lika mycket som förut. Den inte är uppvärmd och med andra ord lite kall om inte solen gassar och man behöve svalka sig lite.

Men även om det är lite kallare ute, värmer det ändå i hjärtat nu när vi börjar förbereda oss på våra kommande besök.
Först ut är Anna och Malin. Det kommer bli lite Nairobihäng, säkert lite midsommarfirande, en liten safari och ett par efterlängtade dagar vid kusten. Gött mos, som en jag känner skulle sagt!

Ikväll ska Paul och jag utnyttja en av mina tre födelsedagsvouchers jag fick av fam Fr:
En kväll med barnvakt!
Det är första gången vi faktiskt ska iväg "på riktigt" men det känns tryggt att det är fam Fr som barnvaktar- de har både koll på läget och har ju haft Noah förr! Och nu sover han ju, till skilnad mot förra gången... :)
Vad Paul och jag ska göra?
Vi ska ut och äta, gå bå bio och umgås, bara vi två!
Känns nästan konstigt, men väldigt, väldigt lyxigt!

Biashara Street

Idag åkte jag med tre andra mammor, en Lina, en Linda och en Anna in till city på tyg mission!
Paul stannade hemma med Noah och ingen av dom verkade nämnvärt ledsna över vad de missade.
De var glatt kvar på gården tillsammans med Lindas killar när vi gick.

Vi dividerade länge om vi skulle ta buss eller taxi in, men tyckte till slut att vi gott kunde ta buss.
Den kostar ändå bara 30 shilling.
Vi tre "världsvana" lovade dyrt och heligt den nyaste i gänget att ingen av oss under våra månader här någonsin varit med om något farligt vare sig med matatu eller bussen.
Vi hann åka nästan hela vägen in till stan.
Sedan blev vår buss avprejade från vägen av en annan buss!
Tur nog var vår busschaufför vaken, insåg vad som var på väg att hända och hann bromsa så skadan blev bara en tillknycklad backspegel och rejäla krapmärken på bussen.
Men vi hoppade av i alla fall och gick resten av vägen.
För säkerhets skull.

Lina, vår reseledare för dagen, förde oss vant in mellan gatorna i city. Först tog hon med oss in i ett par små souvenirbutiker, eller vad man ska kalla dom. Förvånantsvärt bra priser på saker vi sett på flera masai marknadet, och ett par bra saker att ge bort på Fars Dag, som är här i Kenya på söndag.
Vi tog et litet men ack så viktigt pit stop på Java innan Lina visade oss till Biahsara Street.
Här finns 6-10 bra och mindre bra tygaffärer, de i den östra delen färre men billigare och ju längre västerut vi kom ju mer hade vi att välja på men fick också betala aningen mer. Men det är fortfarande betydligt billigare än IKEA och så mycket roligare tyger. (Ja, inget illa ment IKEA, du vet att jag är en stor fan hemma...).
Jag insåg ganska snart att vi behöver åka in igen. Det var liksom svårt att ta in alla olika tygsorter, mönster och färger på så kort tid.
Men jag kom ändå hem med ett par fina tyger, både kokoi och kangas, som vi nu ska ge til sömmerskan Jane. Förhoppnigsvis förvandlar hon tygerna till en klänning, ett par schorts, en duk och lite annat smått och gott.

Och bara så ni vet tog vi taxi hem.

Mamma Noahs födelsedag

Det var först gången Noah skulle fira sin mammas födelsedag.
Noah och hans pappa vaknade först.
De fixade frukost, tränade på födelsedagssången och slog in paket.
Sedan smög de in till Noahs sovande mamma.
För hon fyllde ju år.
Faktiskt den första i famljen sdan de blivit mamma och pappa till Noah.
Med kenyansk stämsång, även om den mindre av dem två var ovanligt tyst, fick de Nohas mamma att klippa yrvaket med ögonen och överraskat sträcka på sig.
Noah klättrade glatt upp i sängen, grabbade åt sig en smörgås och kastade sig glatt över det första paketet. Hans mamm fick hejda honom lite och säga att det var ju FRÅN honom, så han visste nog redan vad de var i det.
Stolt hjälpte han då till att öppna de välinslagna paketen och tittade stolt på de två t-shirtarna som mamma fick- precis vad hon önskat sig, men i mycket bättre färger än hon tänkt sig!
Killarna i den här famljen har helt enkelt god smak, tänkte Noah.

En med Aftika på magen...

...och en med den första kenyanska poststämpeln,

Det blev lunch på den där etiopiska restaurnagen som Noah tycker om, den där då man tvättar händerna vid bordet (lycka!), får äta all man med händerna (även mamman och pappan) och allt liggger på en stor pannkakak (såå gott!). Nohas mamma och pappa såg båda så glada ut hela tiden! De måste gillat det, dom också!

Mumma för magen!

På eftermiddagen fick Noah hoppa upp i selen och det blev en ganska lång promenad till parken Aboritum. Där blev det fika med lite andra famljer. Noah och hans kompis Lo lekte glatt med pinnarna de hittade medan Noahs föräldrar fikade och hade det trevligt.

Noah och löven

Noah och hans mamma

 

Noah och Love

När det började skymma kom taxichauffören Isiah och hämtade Noah, kompisen Lo och deras aningen trötta föräldrar och körde hem dom.
Noah var allt lite trött själv. Det dröjde inte länge förrän han fick hoppa i säng..
Hans mamma och pappa satt dock en bra stund och pratade om dagen och om Noah, sådär som de älskar att göra och som de så ofta gör när han lagt sig.
Lite skypande med familjen i Sverige blev det visst också.
De var till det sorlet Noah somnade och drömde gott om pinnarna han petat ner i marken tillsmamman med Lo, den där dagen då han firade sin mammas födelsedag för första gången.

Första besöket hos frisören

Mycket stolt spatserade Noah in genom ytterdörren idag efter lunch.
Han sprang fram till sin pappa för att visa vad gerard hade åstakommit.
Han hade nämligen fått sin första trim och minidreads av frisören som Paul går till.

Lite skeptisk var han där han satt i stolen hos Gerard, trots att han satt i mitt knä.
Kammen som skulle tova ut hans lockar och trimmer som skulle putsa hans nu smårufsiga afrokrull tittade han skeptiskt på.
Han älskade inte när Gerard tog handduken och försiktigt men med stadig hand rufsade honom medsols över håret, men han sa inget.
Men när både jag och Gerard överöste honom med beröm och han fick en banan som muta, blev han så stolt och glad att han började dansa. Med tanke på att det var Ace of Base som spelades på radion vid kassan var det kanskew inte så konstigt... ;)
Men hela vägen hem studsade han.
Och in genom dörren kom som sagt en mycket stolt liten kille.
Det ska nog inte bli alltför svårt att gå tillbaka till Gerard.

Så här stolt kan man vara efter ett besök hos frisören!

Om ni hade set honom i morse hade ni sett skillnaden!

Imma lagar kenyanskt

Imma som städar hos oss, är en jätteduktig kocka.
Igår kväll samlades vi fyra familjer här hemma i lägenheten på Redd och skyllde på att vi tjuvfirade  Mama Noahs födelsedag, som egentligen är på söndag.
Men  alla var vi på plats av samma anledning.: att få se, prova och lära sig lite äkte kenyansk matlagning av och med Imma!

Redan efter lunch var Imma på plats för att börja med förberedelserna som att koka linser och hacka grönsaker. Att försöka hjälpa henne var skvatt omöjligt!
Vid två kom de första, Fam Fr med sin T, och innan fam Å med lilla H kom hade hon hunnit blanda de kokta green grams med kokosmjölk och morötter. När väl även fam Ly med Lo var på plats var det dags för mandazis och chipatti.
Med van hand blandade Imma degarna. Hon skar alldeles lagom stora bitar av mandazidegen och lade i oljan, plattade och rullade ut chipattidegen, rullade om de små bulliknande sakerna, plattade ut igen och stekte i stekpannan och vi, vi stod där med munnar som vattnades alltmer.
Vi fick testa att rulla om chippatibullarna  Det var inte alls lika lätt att göra det själv!
Men efter ett tag så...!
Förutom bröden och green gramsgrytan gjorde hon pilauris med bl a tomatpaste, lök och hela kardemummafrön och stekte stora kycklingbitar i timjan.
Dofterna från köket var helt ljuvliga.
Vi stod som barn på julafton och tittade på när hon välförberett och vant visade och berättade vad hon gjorde.
När det väl var dags att äta framåt 7-snåret mumlades de ljuvligaste kommentarer från fullproppade munnar! Jag tror vi satt i en timme och bara njöt. Men det bör man efter 4 timmars matlagning.
Ja, Imma gjorde verkligen vår kväll!
Sedan gjorde ju såklart sällskapet sitt. :)

Vi hoppas kunna laga det här själva flera gånger så vi kan bjuda på lite äkta kenyanskt när vi kommer hem. Lite inslag av andra kulturer kan ju behövas, menar jag, mellan all svensk mat som pizza, kåldolmar, pasta och tacos... ;)

Sverges nationaldag

6 juni. Sveriges Nationaldag.
Hemma har våren gått över i sommar, syrenen har nästan tredan hunnit blomma över och snart är det skolavslutning.
Här fattar vi inte var tiden tagit väge!
Nyss var det ju februari och vi lämnade ett kallt, vintrigt Sverige för att äntligen få träffa vår lille son i ett varmt, dammigt Kenya.
Nyss såg vi Noah för första gången och förundrades över hans vackra ögon.
Nyss var vi "nya" familjen som bara varirt här några veckor.
Nu har det gått 4 månader snart.
Vi har blivit en familj.
Vi har börjat bli hemmastadda i detta förunderliga, fantastiska land.
Vi har hunnit med första hearingen och childrens department intervjuerna och alltså hunnit mer än halvvägs mot slutet..
Och det har alltså hunnit bli 6 juni. Sveriges natiomaldag.
Det har varit mysigt att se alla facebookinlägg om dagen; mycket sol och glada miner! Lite, lite hemlängtan får jag allt...
Paul har blivit lite förkyld och Noah tar igen gårdagens förlorad tid (tror vi i alla fall) genom att sitta i knät mest hela dagen. Så vi hade en lugn morgon. En liten löprunda blev det för mig.
Nere på gården, när vi var ute och lekte en sväng med Noah, visade vår vakt Naftali på kameleontern som bor på vår mur. Han har tre horm och ser ut som en liten dinosaurie! Hur cool som helst!
Efter lunch fick vi hembesök av vår intrevjuare Alex på Childrens Department.  Hans enda bekymmer verkade vara hur vi skulle göra med språket och vi förklarade för andra gången att Paul pratade engelska när de var själva och jag svenska, likosm när vi var tillsammans.
Annars såg han mest ut att mysa! :)
Eftermiidagen firade vi nationaldagen genom att gå till Cedars, vår libanesiska favoritrestaurang med den bra klätterställlningen tilsammans med våra grannar Hasse och linda och deras T. Dock hade vi missat att den gul-blå hoppborgen inte var där under veckorna, så det svenska inslaget föll lite...
Men tur vi kunde ha trevligt ändå! :)

Hemresa för go'vännerna.

Så har de åkt.
Våra "första" vänner här nere.
Familjen Th här på Redd.
Och våra "andra".
Familjen Mj på Gemina
Lite sorgligt och tomt för oss.
Samtidigt härligt att ha lärt känna dom.
Och att det var deras tur att åka hem.

Fam Mj var vi över till Gemina och kramade om på eftermiddagen.
Familjen Th kom ner och åt mat med oss det sista de gjorde, för att slippa disk och plock. Det blev en rolig och glad timme med våra tre vildingar som härjade fritt, två av resfeber och en för att de andra gjorde det...

Lycka. Noah fick en vagn av familjen Mj.

Det var städat innan de kom... :)

Slutligen tar det dags att vinka av dom ute på trappen, det som blivi lite av en tradition var man än bor här.
Det blev många varma hejdåkramar innan de klev in i taxin som skulle ta dom til flyget och vi och familjen Fr stod kvar på trappen och vinkade.
Lite vemodiga, men samtidigt glada att vi har lite kvar innan vi åker hem.

För det är det konstiga här.
Det är som om vi alla är så i ställda på att vi kommer stanna minst 7 månader att vi liksom inte känner oss klara efter 4, utan är aningen lättade att vi har lite tid kvar.
Och goda vänner som vi kan umgås med under den tiden.
Som fam Fr. :)

Men sen när det är vår tur, då ska det bli gött att komma hem!

Hela Reddgänget en sista gång.

fam Th, fam Strickson och fam Fr!

Lyxweekend med Ngong House, Giraffe Manor, gott att äta och Childrens Department.

Den här helgen har inte gått av för hackor!
Vi har varit på Ngong House igen.
Denna ljuvliga oas, dryga halvtimmen från oss ute i Karen fick oss återigen att bara sucka av lugn. Det är lyx på rak arm, liksom!
För dryga svenska tusenlappen får man ett dygn med underbar middag, frukost och lunch, fri dryck och övernattning i antingen träkoja (koja är väl ioförsig att förenkla det aningen...) eller log house.
Jag har skrivit om det tidigare, men vi var lika imponerade av maten, dukningen, hundarna och boendet som förra gången. Även denna gång var vi där med fam Th och fam Mj och dessutom en fam Ku som också bor här. Den enda nackdelen denna gång var att fam F var tvungna att ringa återbud pga ett ryggskott, så vi har lovat att offra oss och åka digt igen.
Snart!

 Utsikten från vår "lilla koja"; Nogn Hills och den afrikanska natten...

 Kvällmys på balkongen

 Famljen Strickson

 

Frukost i det gröna!

 

Och som om det inte räckte, lyckades fam Mj få platser till Giraffe Manor på måndageftermiidagen.Och när de frågade om vi ville hänga på , sa vi inte nej.

Detta är nämligen en häftig uplevelse!

På 70-talet var det en skots kvinna som köpte ett vacker engelskt manor (herrgård) utanför Nairobi och öppnade en park för Roschildgiraffer, som var på väga att lbi utrodningshotade.
Den första giraffen forslade hon från västra Kenya till sin park i en... matatubuss!.:)
Nu finns det ett antal giraffer i parken och man kan se dom antignen från The giraff centret vid parkens ena sida eller ifrån hennes hus på anda sidan, som numera är ett hotell
Och det är här det häftiga kommer in...
På Giraff Manor får man, om man som vi inte tycker att vi har råd att bo, få komma på Afternoon tea. Då sitter man framför huset, dricker te och äter otroligt goda kakor och får så mycket drinkar man vill ha tills det är dags att åka hem vid mörkrets inbrott. Dessutom sitter man så nära inpå girafferna att man med skötares hjälp får mata dom, kramas och pussas lite och beblanda sig med vårtsvinen som också springer omkring i trädgården. Parken gick liksom in på gården!
Alltså.
Det var så coolt!
Ni skulle älskat det!

 Giraff Manor

 

 Vårtsvin på fem meters håll

 

 Nårgånen giraff vid namn Lynn

 Noah fick lite hjölp att komm aupp i rätt höjd

 



 Snacktime

 

 Hur lång hals har de egentligen...?

Lite läskigt var det allt. De var ju så stora...

 ...men så mjuka!

 

Double trouble

 Skymning vid Giraff Manor

Igår, tisdag, hade vi först besök av vår gulliga guardian Esther och sedan var det dags för hejdåfika för de tre familjer som åker hem imorgon; våra fina vänner fam Th, fam Mj och så ytterligare en fin famlj till som vi inte hunnit lära känna lika väl.
Vi avslutade den trevliga kvällen uppe hos fam Th med smarrig pizza (2 for 1 på tisdagar på Pizza Express) och goda skratt. Vi kommer att sakna dom.

Det blev en ganska tidig kväll trots allt.
Idag var det nämligen dags för intervju på Childrens Deparments. Det är lite som att göra om hela hemutedningen fast nu här. Man kan ju tycka att de frågat oss dessa frågor tillräckligt många gånger. Å andra sidan är det ju jättebra att de ser till att Noah får det bra och vi har inget emort det. Det är ju en del av det vi behöver göra för att Noah ska bli vår rent jurudistkt också, och då är det ju en småsak!
Vi hade en trevlig intervjuare som hette Alexander, som mer förde en dialog än ett förhör och som skrattade gott emellanåt. Sånt gillar vi!
Noah vare hos grannarna F under tiden. Att vi var borta verkade han inte nämnvärt oroad över. han lekte med T i godan ro  och somnade sedan gott en halvtimme innan vi kom hem.
Det måste vara vara den pedagogiska leken jag gjorde i morse som gjorde det. då mamma var juiceglaset, pappa var kaffemuggen, mobilen var taxin, T mackan och Noah sin egen mugg. Juiceglaset och kaffemuggen tog mobiltelefonen och och åkte iväg medan Noahs mugg var kvar och lekt med smörgåse. Mobilen kom snart tillbaka till plastmuggen.
Noah såg inte så där väldigt varken intresserad eller förstående ut just då,. Han var mest intresserad av att äta upp stackars T.
Men man vet ju aldrig... ;)