Helgen som var

I lördags var jag på egen utflykt, medan Paul och Noah var hemma och kurerade förkylning. Jag åkte med två andra familjer till Spinners Web. Det är en lokal där man kan köpa likande saker som på masaimarknaden men där prislapp redan står, där det är aningen, aningen dyrare men man prutar heller inte. Ibland är det otroligt skönt att slippa just prutandet… De har mycket smart byggt ett fint fik i mitten (till sådana som P tror jag), fixat en sandlåda/lekhörna (till barnen) och har sedan placerat alla olika affärer som man kan vandra runt i runtomkring detta (till sådana som jag!) Jag hittade massor, men hade lovat Paul att främst titta. Men när jag kom över en Noah ark i vackert masaittyg med sex par djurdockor och Noah och hans fru (som vi döpt till Nora eftersom hon tydligen aldrig nämns vid namn i bibeln! Dåligt tyckter vi.) då kunde jag inte låta bli. Även en klänning i rött och gult var jag tvungen att köpa. Fast det tyckte även Paul när jag kom hem! ;)

Det var J och L’s avskedsfest i lördags kväll och temat var katt eftersom de under hela sin tid i Kenya letat kattdjur. Men man fick vara vad som helst som hade katt i sig. Vi var KATToliker; Paul nunna, jag präst och Noah lillpåve.

Det var en mycket trevlig kväll, som dock för vår del avslutades lite tidigare än vi planerat eftersom Noah vägrade somna. Vi åker taxi när det är mörkt, och eftersom jag inte vill åka hem själv än så vi drog hem när fam Ths juveler började krokna vid 10-tiden. Vi trodde Noah skulle var ett mindre vrak idag, men han vaknade visserligen snorig och hostig men glad och pigg bara en timme senare än vanligt…

Vi tog en promenad i söndags förmiddag genom ett sömningt Kilimani för att pigga på oss efter gårdagenskvällen. Ngong Road, den stora gatan som går in till stan är en ganska så trafikerad och stundtals hetsig gata. Den vi tog istället går paralellt och trots att den bara är ett kvarter in, är den en lugn, lite lummig gata med få bilar och, eftersom det var söndag, en hel del finklädda folk som var på väg till kyrkan. Vi följde strömmen och kom snart fram till den abnormt stora och klart påkostade Babtistkyrkan i ljusgrått blankt sten. Där flödade redan den smittande gospelsången ut från de färgglada 10 meters höga fönstren och vi blev faktiskt lite sugna på att be att få komma in. Men så insåg vi hur finklädda alla de människorna var som i sakta mak och i strid ström vandrade uppför trapporna in mot de stora dörrarna och hur, så att säga mycket mindre finklädda vi var, inklusive en snorig Noah, bestämde vi oss för att ta de t en annan gång.

Vi svängde av in på Arwing Khodeks Road och gick liksom tillbaka, men vägen var så trafikerad att vi svängde av så snart vi kunde. Det finns en liten passage där som påminner om ett ställe i Buxton där Mandy och jag sprang i somras, en liten bäck man måste gå över, och runt omkring är de lummmigt, grönt och trädens grenar sträcker sig som efter vattnet. Skillanden mot Buxton var att där fanns det inga apor i träden. Skönt nog verkade de inte bry sig det minsta om alla som gick genom denna lilla passage. Vi kallar den nu för Ap-parken av förståeliga skäl. Vägen hem sedan, var återigen lugn, folktom (för nu hade alla hunnit till kyrkan) och bilfri.  Lagom tills vi kommit 500 m hemifrån somnade Noah. Han gillar att sitta i selen och titta på allt som händer så han inte missar någor. Som när vi är på fest... Om han då inte är hemma eller i en resesäng gör det ju det att han inte somnar förrän det liksom bara inte går att vara vaken längre… Och uppenbarligen kan han kämpa länge innan dess!

På eftermiddagen var det så dags för Raha Kids att ha uppvisning av vad de gör. Både vi adoptivfamiljer och familjer från den Egyptiska föreningen var inbjudna. Vi, eftersom Paul och R jobbar med fotbollen och egyptierna för att de (en del av föräldrarna) jobbar som läkare på den kopiska sjukhuset i Nairobi. Raha Kids drivs ju av den koptiska kyrkan här.
Vi som trodde det bara skule vara en 30 minuters uppvisning av vad de lärt sig i thai kwendo, trampett och fotboll, hade så fel.
De hade pacerat ut alla stolar, bänkar och skolbänkar de hade för att alla skulle få plats och när till slut alla satt sig efter ca 30-34 minuter (detta är sååå Kenya...) kom syster Demiana och välsignade oss alla och berättade lite om Raha Kids. Sedan kom prästen och då började alla sjunga och dansa! Till slut, kom även biskopen, en man med otroligt vackert silvergrått, lockigt skägg, en svart, silkesturbanlikande huvudbonad, en lång vaker silvesmidad vandringsstav och små runda glasögon. Bakom glasen plirade två glada ögon, och hade jag inte vetat att han var biskop skulle jag tro att han skulle dragit en fräckis! ;) Han välsignade oss han med, och höll ett tal om pojkarna på Raha Kids och förhoppnignarna att de en dag ska komma ut som lärare, läkare, jurister och domare tack vare de dom får nu.
Så till slut fick vi se det vi kommit för, och vilken uppvisning det blev!
Killarna visade upp afrikansk dans med en stolhet som fick mig att bli alldeles varm i bröstet. De visade akrobatik som fick oss att baxna, iklädda leopardmönsgtrade shorts och tröjor. De hoppade trampett genom att ta sats ca 20 meter, hoppa på den bortre delena av ett traktordäck och göra volter ner på marken. Lite skilland mot de svenska reglerna... Kilarna som lärt sig thai kwendo visade upp åde hur de tränar och sedan två fiktiva matcher.
Slutligen blev det en fotbollsmatch mellan några av killarna och några av adoptivföräldrarna. Då hade tiden sprungit iväg så jag och Noah var tvungna att gå hem och äta (faktistk mer Noah än jag för en gångs skull!) men Paul berättade när han kom hem i skymningen att det varit jätteroligt.
Han var allt lite stolt när han berättade om de killar som han tränat att hålla bollen på marken och passsa utan att få bollen öer brösthöjd. De hade insett hur otrligt mycket bättre de var och haft så roligt åt att det kunde hålla bollen igång inom laget att de glömde bort att göra mål! Det är spelglädje...!

Det var soligt.

För Noahs del spelar det i och  för sig ingen roll..

Oavsett väder, finns de solglasögon viill han bära dom!

 

Noah, den gröna selen och jag har i alla fall hittat vår plats.

Men det skulle dröja ett bra tag till innan det började.

 

Syster Demiana och en av pojkarna på Raha Kids.

 

Biskop på ingång!

 

 Killarna hoppar trampett.

(Hoppas det går att spela filmen)

 

 Imponerande akrobatik.

 

 Ännu mer...

 

 Hela gänget.

 

Thai Kwendokillarna

Idag är det en ny vecka. Fattar inte var tiden tar vägen. Vi kurerar oss lite, Noah är förkyld och jag har ont i halsen. Noah är pigg trots snorigheten, så det känns lugnt. Men sitter och hoppas att mitt halsont ska gå över av sig själv och att inte det där som gör så ont när jag sväljer är halsfluss. Då får jag gå till doktorn och det tar sån tid här så jag drar mig lite.
Om det inte gett sig imorgon får jag väl gå ändå, för på onsdag ska vi träffa Noahs guardian Esther och det ser jag fram mot!