En annan adoptivpappa, R, är väldigt engagerad i olika projekt för att hjälpa barn i slumområdet Kibera. Han har på senare tid även engagerat sig i Raha Kids, som är som ett slags... "fritids" är nog det närmaste jag kan komoma, för pojkar i vad vi gissar är i 8-13-årsåldern. De är mer eller mindre gatubarn allihop, en del har en mamma, en del har inga föräldrar alls. De kommer dit på morgonen och går vid 5-tiden på eftermiddagen. De flesta bor i Kibera.
Vi tror att de får mat där.
Vi vet att det är en kyrka som driver det, att de får tvätta kläder och leka.
Och spela fotboll!
R hörde att deras fotbollsledare gett sig av och att de var i stort behov av någon som kunde träna fotboll med dem och ge dem tydliga ramar och riktlinjer. Så han tog sig an det. När Paul hörde om det här blev han jättenyfiken på om han kunde få hjälpa till, och idag ringde R och frågade om han ville komma med och vara hjälpcoach.Lite nervös tror jag, men påstod envist att det var han inte alls, sprang Paul iväg vid 10- tiden.
Tre timmar senare kom han hem, svettig, solbränd och så upplyft av vad han varit med om att han pratade om det hela eftermiddagen!
I två omgånga hade killarna spelat, först de mindre 30-40 st, sedan de äldre ca 20 st.
Hälften hade skor, hälften spelade barfota.
De hade fått gamla tröjor från ett fotbollslag i Sverige. Tröjorna hade säkert 25 år på nacken med tanke på hur slitna de var i både tryck, färg och kvalitet. Men de funkade utmärkt!
Jag hade förväntat mig att det skulle vara mycket tjafs mellan killarna, men enligt Paul var det största problemet att de små killarna inte ville sluta spela när det var dags att byta grupper. De tog av sig tröjorna, som sen skulle användas av de större killarna, men drog sen på sig dom igen och nekade totalt till att de just spelat! :D
Vid ett tillfälle, när de yngre spelade, var det en större kille som, tydligen, var självnämd som målvakt. En utespelande liten kille, som kanske var i 8- årsåldern, frågade flera, flera gånger Paul och R:
- Please, Coach, can I be in the goal?
Till slut sa P och R till att vid nästa mål, var det byte.
Den större killen, lydde men tog mycket, mycket moloken av sig de alldeles förs stora handskarna och visade tydligt att han kände sig kränkt för att han inte längre var värd att stå i mål och istället blev utbytt mot den lilla killen. Paul peppade honom till att gå upp och göra mål istället.
Den lille tog plats, och snart var bollen på väg mot honom. Paul mer eller mindre höll andan och trodde den lille skulle bli helt mosad.
Men istället kastade han sig obehindrat efter bollen och tog den galant!
Likaså nästa!
Och nästa!
Det visades sig att han var en riktigt liten talang, lillkillen!
I absurt stora handskar men med en bollkänsla utöverdet vanliga vann han Pauls hjärta totalt.
Och den större killen?
Jo, han gjorde flera mål och var oerhört stolt när matchen var slut.
R hade tidigare reagerat på att killarna buade varandra när någon gjorde misstag, som att missa mål eller missa ta en boll, så en av de stora grejerna idag var att istället peppa varann när de gjorde misstag.
Paul var fascinerad av hur bra det gick trots att de tyckte det var svårt.
Men de har stor respekt för sin ledare. Kanske är det en av de få män med tydliga ramar de har i sitt liv?
Även Paul fick känna på hur viktig han roll var.
T ex var R tvungen att gå sista timmen och Paul övertog rollen som huvudcoach.
De hade inga klockor, så de körde alla matcher lite på känn och när de tyckte det var lagom skrek de - 2 minutes left!
Vid Pauls näst sista match tyckte det väntande laget att det gått aningen för långt tid så när Paul sa
- 2 minutes left!, svarade några:
- No, Coach, 1 minute left.
Paul pekade då på sin handled ( där ingen klocka fanns) och sa:
- My watch says 2 minutes left.
Killarna kollade förvirrat på varann, på Pauls arm och på varann igen men svarade respektfullt:
- Ok, Coach.
Så jag förstår att detta tagit honom totalt, att det visserligen är mycket att smälta och bearbeta, men hur gärna han vill fortsätta hjälpa till. Ska bli spännande att se vad han och R kommer fram till imorgon när R kommer över för att prata mer om hur de ska jobba.
Noah saknade sin pappa, fick flera gånger till fönstret och stod och tittade efter honom. Och han var märkbart lycklig när Pauö kom tillbaka. Det värmer.
Vi tog en lördagstreat, dvs finfika på Cake Plaza på eftermiddagen. Det ligger ca 10 min långsam promenad bort, bakom shoppingcentet Prestige. Där kan man prata om att fika...!
Det finns alla möjliga sorters lättare lunchmat och bakverk
men det som de är mest kända för är deras tårtor. En tårtbit kan man gott dela på två lärde vi oss, när vi satt i oss hälften. Men ack så gott. Och för de som just lärt sig suga ur sugrör var det ju himmelriket! :)
Noah hittade sitt eget favritställe inne på Cake.
Invid musikvideokanalen på TVn som stod plaverad innanför dörrarna. Där stod han och diggade med huvudet fram och tillbaka i takt till den pumpande musiken. Paul och jag visste inte om vi skulle skämmas eller skratta. Gissa vad vi brukar göra tillsammans med Noah och Spotify...!
På vägen hem gick vi och handlade på Nakumatt och Noah tjoade. bublade och sjöng så högt i selen på min rygg att folk vände sig om så vi gick till slut ut före Paul. Vi har inte hunnit introducera honom för finfika förut, så han var nog alldeles sockerhög!
Sedan var det en kille som somnade tidigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar