lördag 27 april 2013

Fredagsutflykt

Aldrig hade vi väl trott att så många saker kunde hinnas med utan att det var stresigt en enda minut!

Fam F och vi åkte iväg med vår taxichaufför John vid nio-tiden och kom fram som första besökare till giraff-farmen sådär 20 minuer senare.
Det är inget stort ställe, men perfekt när man vill se giraffer på nära håll utan att dra iväg på safarai. Och perfekt för barn!
De hade så smart byggt ett upphöjt runt trähus aldeles intill parken där girafferna bor. Ville man fick man mata dom med något som såg ut som stora kaninpellets.
Giraffernas tunga är enormt lång! Den första som slickade i sig mina tabletter, hade en som stack ut minst 20 cm! Nästan lite läskigt.
Fast allt annat är ju långt på en giraff så varför skulle inte tungan vara det också...?
Vi blev indragna på en liten föreläsning om giraffer och fick lära oss lite matnyttigt och intresant om dom. Som att girafferna har 82 tänder, att tungan är 45 cm lång och att anlendingen till att tungan är så lång är att den måste kunna först komma ut (förstås) och sedan rullas in för att kunna använda tänderna längst in till att tugga. Visste ni det?


Paul och Affe Giraff

 Dom är stora när dom kommer nära...!
 
 Det smarta huset
 
 Noah tappade snart intresset för föreläsningen och
föredrog att glida/skumpa nerför trappen om och om igen.

 Mitt i allt dök Pumba upp! Han bodde också där.
 
Nästa stop var Kenya Kangas, ett litet ställe med fina kangastyger som kvinnor kläder, väskor, badlakan, neccesäreer, hattar.. ja, you name it av.
Det blev ett par tyger som kom hem, som ska få bli shorts och ett linne.
Om det inte blir duk.

 
Magens kurrande gjorde dock visiten ganska kort och snart satt vi i den lummiga trädgården på Karen Blixens Coffeehouse. Namnet luras lite, för det är mer en restaurang än ett cafe´men otroligt mysigt. En stor lummig trädgård ramas in av två vacka koloniala stenhus. Sköna stora stolsgrupper står på lagom avstånd från varann, enorma parasoll ser till att inte solen steker för mycket och gräsmattorna är sådär gröna så jag återigen tror jag varit ko i ett tidigare liv.
Det ser ju så gott ut!

Nu är jag ju inte en ko i detta livet, så jag och mitt sällskap fick njuta av maten vi fick på tallrikarna istället. Och det var jättegott!
Efter maten fick Noah och hans kompis T varsin ballong och lyckan var fullkomlig!




 
Mätta och belåtna, med två småslöa killar i famen drog vi sedan iväg till Kazuri, där de gör  prälor av lera. Kazuri betyder liten och vacker på kiswahili. Passande! :)
Endast kvinnor arbetar med att göra pärlor där, de flesta ensamstående och det var otroligt intressant att både få höra historien bakom fabriken och se hur de olika stenarna/pärlorna blev till från grunden.
Det började med två kvinnor som arbeade där när fabriken startade och nu är de 340...
 
Slutstationen på vår dag var flipflopstället alldeles intill Kazuri.
Här återanvänds gamla flipflops och görs till djur, skålar, armband, nyckelringar, leksaker etc.
Här kunde man, liksom på Kazuri, få gå igenom stället och se hur de gjorde. Jättehäftigt!
 

 Just när vi parkerat kom en last med fem- sex
 stora säckar med utslitna flipflops.
 
 Sulor värmeds, limmandes ihop och skars
och slipades sen för hand till olika saker.
Här blev det en giraff...
 
 ...här en zebra...

 ...och den här bjässen stod intill den station
där sakerna fick bada efter finslipningen!
 
 Utanför shopen och det jättemysiga fiket (som vi testar nästa gång)
 stod denna pålle. Kolla in skorna!
 
 Här gick  ingenting till spillor.
Gissa vad de lagt som underlag vid lekplatsen...!
 
Några av våra inköp.
 
 
Aningen trötta men mycket nöjda både med sällskapet, taxichaufför och dagen blev det en tidig och lugn kväll för Paul och Noah.
Lika nöjd, men envist ignorerande tröttheten, blev det tjejkväll på stan för mig. En jättekul kväll som både innehöll finfina barer och roligt, rolig dans! Tröttheten fick jag ta ut på morgonen istället. Fick sovmorgon...! :)
 
Idag har vi tagit det lugnt hemmavid. Paul squashade lite med grannen H.
På eftermiddagen var vi över till Gemina för Reines och Jessicas hejdåfika. 
Det är alltid lite sorgligt när någon ska åka hem. 
Samtidigt är det ju det man är här för, att till slut åka hem.
Alla är ju här tillfälligt.
Och ändå, efter så lång tid tillsammans utan de nära och kära hemifrån och efter allt man upplevt här, skapas en gemenskap som är speciell. Och då blir det tomt när någon åker hem.
Många av de vi pratat med säger att de åker hem med dubbla känslor. Främst med en längtan att få komma hem, men också med en längtan att komma tillbaka.
Så vill jag också att det ska vara för oss.
 
Och så gladaste nyheten idag; syster Yster med familj kommer ner i sommar!
Yes!! :)
 
 
 
 

 
 

onsdag 24 april 2013

Körigt värre!

Det är nästan ironiskt hur mycket det varit de sneaste dagarna.
Här, där vi egentligen bara behöver ha koll på mat- och sovtider, här har vi vissa veckor svårt att få ihop tiden! :)
Vi, som är föräldralediga. Båda två!
Hur går det ihop...?

I fredags var vi på safari.

 













I helgen var det ju maskställe och masai marknad  för min del medan Paul squasade lite och betalade interneträkningar. Emellan allt det, han vi gå och handla lite och famliljemysa.

 Noah och hans mamma tränar svenska ord på paddan.
 
Noah dansar.
Om någon av er en gång för länge sedan sett en bild på Ante
iklädd en blå overall och keps, känner ni igen stilen...

En mycket stolt Noah provar nyfådda kläder av mormor och morfar och fam C-H.

Noah busare med sin pappa.

I måndags var ju Paul iväg hela dagen och Noah och jag hängde med andra famljer. Inte så jobbigt, men väldigt trevligt! :) Tyvärr fick vi ställa in yogan eftesom alla som i vanliga fall går, var hemma och tog hand som sina barn...

Igår träffade vi vår socialarbetare Aveline på förmiddagen,  På eftermidagen var det meningen att jag skulle åka med ett par andra mammor till ett ställe med massor med tyger inne i stan. Men så hörde vår advokat Mr Mwunda av sig och kunde komma förbi med lite dokument vi skulle läsa igenom och skriva under, så jag fick hoppa det. Kvällen avslutades för Pausl del inne i stan på fotbollskväll med ett gäng andra pappor och för min del, mycket trevligt, pratandes i soffan med närmaste grannen L och baby wachen.

Eftersom det är onsdag, kom Imma idag kl 8. Hon städar hos oss numera, och jag har ju snyggt fått erkänna att hon är aningen snabbare coh noggrannare än både jag och Paul tillsammans. För 500 kes, dvs ca 45 kr gången, städar hon i två-tre timmar, tvättar mattor och fönster och hade tom diskat vår frukostdisk när hon gick! Dessutom är hon en jättetrevlig tjej. Ibland stannar hon på en kaffe efteråt. Noah gillar henne och lyckades faktiskt säga hennes namn så vi nästan förstod!
Visserligen lät mer som en förkyld närking som sa Emma.
Men ändå...! ;)
För att låta henne få vara i fred för Noah, som älskar att var med när någon städar, lagar mat eller fixar, och helst då mitt i, höll vi till nere på gården och lekte med grannkillarna O, J och T.

Paul försvann ett tag över till Yaya för inköp av målnät till Raha. Han var så nyfiken på om de skulle passa att han till slut inte kunde hålla sig utan gick över och testade dom. Till hans stora lycka passade de perfekt! Komiskt nog hade de som gjort målen missförstått måtten och de ser mer ut som handbollsmål än fotbollsmål, men så hittade Paul nät till handbollsmål och ...
Häpp!
De satt som ett smäck :)

 Svetsaren Francis sätter ihop stålbitarna som ska bli målen.
Kolla in svetsaggregatet a la 1950...
 
 Näten häktas på...
 
 ...och voala! målen är klara!
Stolta killar på Raha Kids!
 
 Målen i acion!
 
 Nr 10 in action!
 
 Raha guys in action!
 
Big brother in action!

Eftermiidagen hade han dubbelbokat, så luchen med grabbarna för att diskuter ett förslag om ett hus här nerre för barnens räkning, ett förslag som kommer från guiden Salaash vi alla åkt med,  fick han hoppa. Istället blev det träning med Raha Kids. Sista tillsamman med Reine som åker hem på söndag,
Noah och jag gick öve och fick se glada killar spela med riktiga mål!
Vid tretiden kom vår mysiga guardian Esther och hälsar på på.
Sen var det Paul som stod för middagen ikväll, eftersom det vankades King Fish! Smarrigt läckert!

Imorgon är det torsdag, en än så länge ganska så oplanerad dag,  Ja, lite lek och lite träning för oss båda blir det. Men inget annat planerat. Ännu.

Men på fredag blir det utflykt tillsammanms med fam F. Då blir det giraff-farm, Karen Blixens coffeehouse, flipflopfabriken, lerpärlsfabriken och Kenya Kangas (tygstället som Paul av någon anledning inte alls längtar lika mycket till som jag...)..
Sedan hoppas jag att jag inte är för trött för tanken är att jag ska följa ut och dansa på kvällen med de flesta av de andra tjejerna. Att gå ut och dansa i Kenya, det kan bli intressant...! ;)

På måndag bär det av till kusten, så på söndag får vi börja äta malariatabletterna. Förra gången pajade våra magar rejält, men vi hoppas vi blivit lite mer motståndskraftiga sedan dess.
För vi längtar efter sol och bad och en god drink vid poolen just nu!

Vi har börjat plaera en insamling till lärarna som jobbar i Kibera. Vi kommer lägga ut all info här, när vi är klara, men vi börjar småhinta redan nu om ni vill vara med. Vi hoppas få ge dom en slant, en sommarbonus, för det jobb de lägger ner helt ideelt.

Ja, såhär har vi det  just nu.
Körigt värre.
Stackarns oss...! ;)

måndag 22 april 2013

Det är det lilla som gör det

Ibland är det dom små sakerna som gör det.
Som häromdagen, när Paul frågade mig vad jag saknade i matväg hemifrån.
Leverpastej och saltgurka, blev det självklara svaret.
Visst kan jag sakna knäckebröd och riktigt fil och grovt bröd, men inte som leverpastej och saltgurka.
Nästa dag hade Paul varit och handlat.
Jag fixar frukost till dig imorgon eftersom det är din tur att gå upp, sa han.
Lyxigt, tänkte jag!
Så kom han upp redan före frukostdags, stängde dörren om sig så jag och Noah får kolla babytv själva och efter ett par minuters tyst pyssel kom han ut.
Med grovt bröd med pate´ och gurka på!
Jag trodde jag skulle börja gråta av lycka.
Det är inte samma, men så lika man kan komma!
Och bara gesten...
Det är det lilla som gör det.



 
 
Idag var Paul på andra äventyr så jag och Noah har hängt med tre andra mammor och deras barn först över lunch och lek på trevliga Valley Arcade och sedan över kaffe, bad och lek på mysig Redd. Mysig dag som avslutades med skön middag med mamma L och killarna två trappor upp, just innan papporna kom hem.
 
Vi har nu en vecka kvar innan vi åker på vår första kustresa. En veckas sol och bad, på Danai Beach tillsammans med fyra andra adoptivfamiljer. Det ska bli ljuvligt att få känna solens strålar på våra bleka lekamen. Nog för att armar, axlar, kunder och fötter börjar få lite fräshet, men solbrända kan man inte anklaga oss för att vara.
 
Imorgon får vi vårt andra besök av vår socialarbetare Aveline.Tycker tiden går så snabbt just nu. Det var en månad sedan han var här, men det var ju nyss... Fortsätter det så här är vi hemma om ett par veckor! :)


lördag 20 april 2013

Lite safarifoton så här på lördagen

Idag hade vi tänkt att vi skulle softa, med tanke på att vi hade en ganska intensiv dag igår. Men tänk att det så sällan blir som man tänkt sig...
Paul drog iväg och spelade squash med två andra adoptivpappor, H och M, på Impala Club halvvägs till The Junction. Efteråt passade han på att betala interneträkningen på Junction, så eftesrsom han gick hem, var han hemma först ett bra tag efter lunch.
Jag och Noah följde med ett annat gäng hem till Fred. Det är en man som gör masker, möbler och figurer i trä. Han har en liten verkstad bakom sitt hus och sen använder han sitt vardagsrum som butik/visningsrum. I verkstaden jobbade fyra, fem killar med själva hantverket. Själv designade han, målade han och gjorde finissh. Det fanns mycket fint! Han jobbar på Masai marknaderna på yaya och på Junction varje vecka, men om man åker hem till honom får man se både mer, i lugn och ro och slipper prutandet.
På vägen hem insåg jag att Paul och jag glömt bestämma hur vi skulle göra med nyckeln, Paul var iväg, jag hade telefonen, lägenhetern var låst och Paul hade nyckeln...
Jaja, jag hängde på fam Th och fam R och provade en närliggande restaurang.
Lite hungrig var jag.
Lite hungrig och glad att inte sitta still var Noah.
Lite snabbare hade jag hoppats få beställa.
Mycket snabbare hade jag hoppats få maten.
När den äntrligen kom efter 1,5 h var vi alla på bristningsgränsen.
Hade det sen inte varit för att kycklige visade sig vara en av de godaste vi ätit, och att tillbehören smälte i munnen hade vi aldrig gått itllbaka.
Men nu kanske.
Fast inte så hungriga.
Och inte med barn med spring i benen samtidigt.
Så när vi äntligen kom hem, var det en ganska trött familj som alla somande på soffan!

Nu ikväll har vi  skypat med Bettorp och kollat lite på bilderna från safarin.
Återigen har vi insett att vår familj kommer utökas med en kamera med bra objekiv.
Men några bilder blev det ändå! :)

Vårtsvin. Coola ena!
 
 Impalas
 
 Paul
 
 Kändes lite skumt att gå med en parkvakt med k-pist,
men hellre det än utan om det kommer ett argt lejon, tänkte vi!
 
 Strutsar
 
 Zebrarandiga vänner
 
 Lite som att vara på semester...
 
 Blöjbyte på savannen
 
 Tänkvärt
 
 Fågeln vi glömt namnet på men som ser ut som om den s
kulle var med i en tecknad film med sina klara färger!
 
 Vid fikastället hade en noshärning varit före oss.
Relatvis stora fötter hade den!
 Jag och vår guide Salaash.
 
 Stricksons på safari!
 Första giraffen vi mötte.
 
 The Donkey
 
 Salaash hade fått hjälpa en annan bil på vägen innan han
hämtade oss. Vajern fick sitta kvar.
 

Allt nödvändiga instument fanns.
Hastighetsmätare och bensinmätare.

fredag 19 april 2013

Safari i Nairobi National Park

Det är dagar som dessa jag kommer sakna när vi är tillbaka i Sverige.
Att vakna tidigt, bli upphämtade av vår guide Salaash, hoppa in i hans oförglömliga jeep Donkey och med en barnslig förväntan puttra iväg mot safarin...

Nu blev det ett litet abrupt avbrott, eftersom vi blev stoppade av en polis halvvägs, som påstod att Salaash inte hade betalt rätt försäkring för att köra en så pass stor jeep som han gör, Nu hade han ett märke på bilen där det står svart på vitt, helt korrekt, men polismannen påstod att han itne kunde se det. Salaash och poslimannen hade en ganska högljudd diskussion där vi hörde mzungos och friends men annars var det på kiswahili. Efter att vi kört halvvägs til polisstationen men sedan vänt och Salaash stått och pratat med polisen igen en bra stund, fick vi åka. Salaash kokade. Polisen ville att han skulle betala honom, muta honom med 10.000 shilling (ca 800 kr) och att han skulle kräva det av oss, dom två mzungos han körde. Men det som gör Salaash till den han är, är just att han vägrar låta sig köpas och vägrar vara en del i det korrupta samhälle som tyvär är så vanligt i Kenya. Vi pratade länge om just detta. Det var en konstig bladning av känslig som kom när vi åkte iväg. En del av mig skämdes för det var ju pga av oss som han blev stoppad och krävd på muta för att få köra iväg. Å andra sidan är jag glad över att kunna få ge pengar till en person som inte bara gör ett otroligt jobb som guide, undervisar oss under vägen, inte bara om alla djur och växter men också om kenyansk politik utan även tar avstånd från korrumptionen.

Efter det lilla avbrotten, som allt fick oss lite smånervösa en stund, lugnade både vi och Salaash ner oss, vi svängde in mot ingången till Nationalparken och skumpade förväntansfulla in.

Eftersom det är regnsäsong visste vi att många djur vandrat söderöver och ut från parken, och Salaash förberredde oss också på det.
Ändå började det med ett gäng majestätiska giraffer och ett par vackra mpalor som vi gled några meter ifrån.
Sen slutade det liksom aldrig!
Till och med Salaash var lite förvånad.
Och när han vid ett tillfälle stod på bromsen och skrek "Left, left!" och det visade sig att vi fick skåda en mycket ovanlig och utrodningshotad liten hyena kände vi att vi nog haft lite tur...

Vi gjorde en liten lista över vad vi lyckades se och den ser ur såhär:
5 st svarta noshörningar,
en flodhäst (mest öronene men ändock!),
massor av giraffer (men coolast var den vi åkte förbi två-tre ifrån meter),
en hyena.
massor av zebror,
massor av tomson gaseller,
ett tjugotal elaner,
ett gäng med babianer,
fyra vårtsvin (åh, vilka coola små grisar!!)
en grön mamba,
ett rådjur,
två flockar med bufflar,
massor av impalor (men ändå tröttnade vi aldrig på dom),
två sköldpaddor,
flera strutsat,
ett lejon (inne i ett buskage, men vi såg benen),
ett gäng med blåhjälmsfasan,
en Kingfisher,
tre Widowkite ( vit och grå fågel som lockade till sig honor genom att hänga upp ödlor han dödat i en buske. Mystisk kille...).
flera långsvansade vackra fåglar med jättelång skärt och rött  huvud,
blå och brun Splendid Starling (såg ut som om den skulle vara med i en tecknad film!)
5 st Lovebirds.
och så den där grisen till polis då... ;)

Hela resan var ett skådespel, som på ett väldigt konstigt sätt kändes helt naturligt. Att se en giraff majestätistk, likosm i slow motion gallopera iväg, var stort men inte konstigt,
Hemma hade det känts lite ovanligt, minst sagt.
Vyn, när vi tittade ut genom jeepens lucka, var likaså den magnifik. Grönt, stort och vackert. Vi åkte genom skog, shrubb  (mellantinget, då det var små träd men tätt) och grassland (savannen) och väl ute på savannen var det ett böljande vackert landskap som mötte oss.

Vägarna var väl sådär... Vissa delar var faktiskt ett skumpande utan dess like. Vid tre tillfällen gick Salaash ut flr att se om vi över huvud taget kunde ta oss igenom det leriga...
Men Donkeyn klarade det.

På vägen hem frågade jag varför jeepen heter Donkey. Nog för att det var otroligt envis under vår tur, men ...Åsna? Förklaringen var skön; Hos masaierna (Salaash är masai) är åsnan det djur som kan bära tyngst och vad som helst, kan jobba när som helst och ger aldrig upp. Och så är hans Donkey. Nu ser den ut att klappa ihop vilken minut som helst, stolarna är malätna och listerna faller av. Men den var stark och Salaash manövrerade den smidigt mellan stenar och lerpölar på de ibland väldigt svårkörda och ibland väldigt lutande vägarna.

Självklart har vi tagit foton, men de kommer lite senare. Dock insåg vi att det någ måste bli så att vi köper en ny kamera trots allt. Skulle kunna säga "Var det jag sa innan vi åkte", men det tänkter jag inte. Tänker istället köpa ne ny kamera! ;)

Vi är jättenöjda med vår första safari och det gick jättebra med Noah, Han somnade got av skunpandet på förmiddagen och kunde lätt mutas med kex när han började tröttna på allt "Titta!" på eftermiddagen.
Vi har redan preliminnärbokat två safaris till med Salash, en norröver i maj och en i Masai Mara vid migrationen i juli eller augusti. Då hoppas vi på fler av de Big Five, än de vi såg idag.

Trots att vi var aningen trötta när vi kom hem, kunde vi inte låta bli att gå över till Gemina där tre familjer bjöd på champagne eftersom de fått judgement, dvs deras barn är nu officiellt deras. Eller som en 4-årig storebror glatt sa: "Nu får Linus vara med på bild utan stjärna!
Tänk, en dag fram i höst är det vår tur att ta bort det vita hjärtat framför Noah...

tisdag 16 april 2013

Judith

Igår tog Reine med oss till Kibera igen för att vi skulle få träffa Judith, hon som startade den gula skolan i Kibera.

Hon är en ganska liten, tunn tjej med vänliga ögon och ett försiktigt sätt. Hon känns ganska okenyansk på ett sätt, om man kan säga så. Hon är så otroligt ödmjuk. Kenyanerna vi mött hittills är mycket vänliga men många kan prata för sig och se till att få hjälp. Vilket är en nödvändighet för många, så det är inget dåligt i det. tvärtom är det ett sätt att överleva.
Men Judith är tvärtom. Hon är en mycket stolt ung kvinna och ber inte alls om hjälp, utan är istället helt häpen över att så många olika människro vill stödja och hjälpa hennes skola. Stor del av de pengar hon själv tjänar på att städa hemma hos folk på kvällar och annan ledig tid, lägger hon in i skolan för att barnen ska ha det bra.
Hennes mamma lagar all maten, hon och två av hennes fyra bröder jobbar på skolan och varje natt sover en av bröderna i skolan för att se till att ingen bryter sig in. Alla jobbar ideelt.
Det gör även alla lärarna.

Det var fascinerande att prata med Judith. Här kan man prata om att ha ett kall. Hon vill med hela sitt hjärta att barnen ska ha en framtid! Hennes önskan nu är att de barn som går i klass 5, vilket är de äldsta barnen på skolan, ska få möjlighet att gå kvar till de slutar i år 9. Men för att det ska gå, behövs fler klassrum. Det finns ett hus intill som hon hoppas kunna köpa, för då kan de få ett par klassrum till...
Idag var det påsklov för barnen, men trots att det inte var någon undervisning, fick de fortfarande komma dit och äta, så det var en del barn där. Vi kände igen en hel del från vår förra besök och några av de äldre barnen kände även igen oss. En trodde jag hette Sweden... ;)

Ben, Judiths ena bror tog med oss och visade var de bodde.
Vägen ner från huvudgata ner till deras hus var ett ca 2 meter brett lerdike. Utmed diket stod kvinnor utaför sina  dörrar och tvättade kläder eller lagade mat, det var ju lunchtid när vi var där. Skjulen var av sten och lera eller i bästa fall av någon slags betongliknande material. Familjen Ohloos hus låg ca 30 meter ner från huvudgatan. Vi steg in i något jag först trodde var hall, men det visade sig vara en grind in till ett antal hus som låg på rad. Vi steg in i den första dörren, som var omringad av murgröna. Det var så vackert mitt i all bruna lera!
Huset bestod av två rum.
Det första var ett vardagsrum på dagen och på natten sovrum till Judith, hennes fyraåriga dotter, Judiths lillasyster och två av fyra bröder. Alla deras saker var staplade på hyllor och golv och i mitten stod en ganska sliten soffa, ett soffbord som sett bättre dagar och fyra stolar med sittskydd på. Stolarna togs ut på natten för att göra plats för madrasser. Det var rent på golvet och jag skämdes över att komma in med mina leriga sandaler.
Rummet innaför var kök. Där stod också föräldrarnas säng. På golvet stod en kolgrill. Där kokades rid och bönor i en stor gryta. Under, i askan, hade de så smart mindre små krukor där de kunde laga till annat. Utmed väggarna stod stora plasthinkar och resten av deras saker.
Ben var stol över deas hus.
Många hade inte så bra hus som de och inte heller en säng per person.
Vi kände oss priviligerade att få komma in.

På tillbakavägen innan vi kom till järnvägen där Kiberas"medelklass" bor, tänkte jag på detta som hela tiden möts oss.
Vänligheten.
Jag förstår att vi står ut. Vi är mzungos, vita, det säger många när vi går förbi.
Men det finns ingen laddning i det ordet. Vi är bara just vita.
Men ändå är vi annorlunda.
Och ändå hälsar alla så vänligt på oss: "Jambo!", " Habari?" (Hej! Hur är det?) och hälsar vi kan vi få svar som "Karibo sana" (Mycket välkomna, Väl bekomme)
Hur ofta möter vi främligar så i Sverige?

Igår var även det dags för en familj att åka hem till Sverige och som numera tradtitionen bjuder är det fika med tårta och saft. Men eftesom A, som skulle åka hem med sina två tidigare kottar och en ny liten en, är den hon är så hade hon dessutom bjudit in ett litet gäng musiker. Så det blev afrikansk dans till trummor och stämsång på gräsmattan på Gemina! Vilket härligt drag! Vilken energikick!

Vi avslutade kvällen med god middag och trevligt eftersnack med Reine och Jessica på deras balkong. Vi fick med oss en massa goa tips på vad vi ska göra innan vi åker hem.

Idag blev det en slappartisdag och det var skönt efter en måndag full med känslofyllda aktiviteter.
Jag fixade fötterna med grann-L och fick en liten trevlig snackstund efter lunch och på eftermiddagen var vi på det mysiga tisdagsfikat på Gemina (till Noahs stora förtjusning eftersom de har flera bobbycars av olika sorter). Paul blev inbjuden på squashpel senare i veckan, så vi får se hur det kommer gå.

Imorgon kommer Imma. Hon ska städa hos oss en gång i veckan. De flesta här har städhjälp, många har de varje dag, och även att de tvättar kläder. Vi har tyckt det var onödigt, eftesrom vi ju bara har en tvåa och vi ju städar hemma. Men när vi börjat inse att det faktiskt är ett jobbtillfälle för någon så har vi ändrat oss. Tvätta gör vi själva, men varje onsdag kommer nu Imma städa här.
Nu ser jag fram mot det, för även om vi håller efter, blir det så dammigt här!
Sedan har vi hör att Imma är en fena på kenyansk mat, så vi kanske kan be henne lära oss något gott någon onsdag framöver..?

söndag 14 april 2013

Pimm's, rabarber och annat gott.

Drinken är ju betydligt snyggare
  än flaskan, men fotografen kom
för sent...
Det är roligt att bjuda på Pimm's!
Folk blir liksom glada bara av att se den somriga drinken!
Om det sen var Pimm'sen eller om det helt enkelt var gästerna som gjorde det (vilket är mer troligt i det här fallet) men himla trevlig lördagskväll fick vi i alla fall.
Vi var fyra familjer; vi, fam R med sina två kilar  F och L, nygrannanrna fam F med sin T och så gammelgrannarna fam Th med O och J. Totalt ljuvligt kaos som slutade i ett skönt lugn skulle man nog kunna sammanfatta kvällen! 
Pauls Cottages Pie gick hem även hos de små! Fast det brukar den göra. Mycket kärlek var det i den...
Mitt nybakade bröd var ju liksom självsålt, allt nybakat är gott, och rabarberpaj till efterrätt är inte heller så svårflörtat. Men sammantaget kände vi oss nöjda.


"Vi låter barnen äta före, det blir ju lugnast så!".
Eller hur...? ;)
 
Noah och kompisen J leker den mycket tysta och lugna leken 
"Jag-drar-stolen-om-du-sitter-och-sen-byter-vi".
Vi blev lite lättade när vi kom på att lägenheten under just nu är ledig...!

Aningen trötta, vi var ju ändå uppe ända till 11 ;) kom vi oss iväg till Gemina vid 9 imorse. Paul och Noah lekte på gården medan jag var på yoga. Sedan kom jag iväg mig på en liten lyxlunch, helt utan man och barn fann jag mig lugnt småpratandes med två av Lindorna på en restaurang utan att bli avbruten en enda gång. Nästan liet overkligt, men väldigt, väldiugt avslappnande och lyxigt!
Tanken var att jag skulle fortsatt eftermiddagaen med L och L med att få föttterna fixade, men trots att detta låter lite otroligt i vår lugna, lata vardag, hade vi lyckats dubbelboka oss Paul och jag. Och denna gång var det jag som fick ge mig.
Jag menar Raha Kids mot att få pedikyr...? Svårt, men jag fick ge mig. Den här gången.

Medan Paul roade sig md att dela ut tröjor och skor till grsabbarna på Raha, passade jag och Noah på att fika med fam F och bada i poolen med fam Ths killar.
Vi hann även med en skypning med nanny och grandad. Noah fick sitt första England football kit med posten från dom igår så vad passade bättre att bära!


 
Vi har inte pratat så ofta med nanny and grandad, så det var ett kärt samtal, och det var första gången som Noah såg dom "på riktigt". Noah tittade storögt på dom först, men ganska snart mjuknade han och började småprata. När även faster, farbror och kusinerna kom in i bild, tittade han storögt på dom. Tänk vad mycket han har kvar att lära känna! En hel stor familj...!
 
Och jag vet att jag sagt det förr, men jag älskar Skype! Vi pratar numera så ofta med mormor, morfar och Bettorparna att Noah har börjat prata själv med dom. Som om han berättar en massa. Inget vi andra förstår men hans ser helt seriös ut.
Och vi skypade med halvbrorsan och Brorsson på Kanarieöarna idag, Lundaborna häromdagen och tom med 60-årsfestens jubilar i Järna då Ingrid fyllde år!
Det gör världen lite närmare på en bra sätt, liksom.