Inventering av lägenheten

Vår lägenhet är ganska spartanskt möblerad. Rent och fräscht men enkelt.
Alla väggar är målade i Magnolia ( fråga Anna J om ni inte vet vilken förg det är) och alla dörrkarmar är mörkt brunlaseade. Fönsterkarmar finns inte och även om de flesta har nätgardiner i sina fönster, lyser det med sin frånvaro i våra. V har bara vanliga gardiner, det känns t.o.m nästan lite skandinaviskt med de vita bomullsgardinerna vi har i vardagsrummet.

Möblerna i alla rum är i mörkt trä, ganska bastanta och det finns inget mer än just sängar i sovrummen. Det finns inte plats att äta i köket utan matsalsbord och stolar står i ena delen av det öppna vardagsrummet. På en av stolarna sitter resebarnstolen vi fick med oss från Cina-Lina, redan flitigt använd! De två sofforna som så snyggt stod mitt i andra delen av vardagsrummet, vända mot lägenhetesns stolthet tjock-TVn, står numera utmed väggarna så Noah har fritt spelrum. TVn har fått en något mindre centrerad plats och TV- bänken som nog en gång haft dörrar, har nu blivit ett perfekt ställe för leksaker och böcker.
(Han brås på mig, vår lillkille, för han gillar böcker! :))

Väggarna har varit lite väl kala, men nu sitter två fina canvaskartor över Afrika på väggen bakom matbordet. Trodde nog min terrakotta- period var över men, nejdå! Båda kartorna är varmt jordfärgade och vi älskar dom!
I sovrummet ska snart det andra vackra tyget vi köpte komma upp.
När jag tänker närmare på det är nog de färgerna också lite 2000. Knallgult, knallblått och lite svart... Jättesnyggt!

Vi har en spis som går både på gas och el. Fungerar utmärkt även om den har ett par år på nacken. Vatten har vi oftast, men när man kör tvättmaskinen måste man då och då gå och slå på den igen för att vattnet har tagit slut.
Eller för att det är elavbrott. För det blir det ju också hela tiden.

Vi hyr ju denna tvåsovrumslägenhet. Vi har en riktig iron lady till landlady, Lilian heter hon. Det är ruter i henne och hon är nog inte rolig att komma på kant med, men vi gillar henne. Hon gör det hon sagt och ser till att andar saker bli gjorda. Som att skruva på handtag på tre lådor så vi kan öppna dom utan att använda skuvmejsel, byta duschhuvud så vi överhuvudtaget kunde duscha ( nu tar det ändå en kvart att skölja ut schampot men det är ju inte hennes fel att trycket år så dåligt....) eller se till att vi har tallrikar så det finns at äta på.

För vi hade bara tre av det mesta i skåpen när vi flyttade in. Vi bad att få åtminstone 6 av varje så vi kunde ha någon på besök. Idag kom hon förbi bara för att inventera och ska komma tillbaka i eftermiddag med lite nytt.
Vi har själva köp på oss en del som vi insett att hon inte kommer köpa, såsom rivjärn, skålar i olika storlekar, sockerkaksform, ett par barntallrikar till Noah och några plastmuggar. När det är dags för oss att åka hem, får vi väl ge bort till någon stackarn nyanländ familj som just varit och hämtat sitt första barn och känner sig så där lite lagom förvirrade... ;)

En vanlig dag

Till vår förvåning strålade inte solen genom våra vardagsrumsgardiner som de brukar, när vi vaknade i morse.  När vi drog ifrån gardinerna var himlen grå och när Noah och jag tog vår numera traditionella walkabout efter frukost ( minsta tre varv runt gården...) var det så kallt att jag huttrade och Noahs fingrarna blev alldeles kalla. Det var tydligen bara 20- 21 grader, och även om det är som vilken skön sommarmorgon som helst hemma var skillnaden mot de 29-30 graderna vi haft tidigare dagar kännbar!

Vi hade inga stora planer för dagen, så jag provade att baka en sockerkaka. Det funkade även i Kenya!

Grannen Linda knackade på för att få slänga in lite lakan i vår tvättmaskin. De tvättar, liksom de flesta här, för hand. Så att vi har en tvättmanskin är lyx. Det ser inte så lyxigt ut där den står på balkongen, och det gör heller inte att man vill sitta där och fika, men det är praktiskt.

Några av aporna var tilbaka, upptäckte vi när Noah och jag skulle på en ny walkabout ( det kan bli ett par per dag...) Jag blev lite full i skratt åt mig själv, när jag skrämt insåg att en liten apa var på väg mot oss i trappen och jag insåg att dörren in till lägenheten inte var stängd bakom mig.
Jag menar, hur ofta skriker man till sin man hemma i Sverige:
- Stäng dörren! Det kommer en apa!

Efter en tidig lunch och middagslur letade vi oss fram till den där libanesisk restaurangen vi hört så mycket gott om. Och det var väl värt värmen ( som kom tillbaka vid lunchtid) och promenaden; vilken liten oas Ceders Restaurangt var! Fint, fräscht och svalt, med en stor klätterställnng på baksidan för alla lekglada barn och en libanesiks meny som fick det att vattnas i munnen både på oss och plånboken! Vi ska gå dit tillsammans med Linda och Kalle och deras killar på lördag lunch. Det ser jag fram mot.

Hemma igen blev det fika hemma hos oss igen. Det visade sig ju att Linda bakat äppelpaj och det är ju synd att låta sådant stå och bli dåligt i värmen...

Vi tog ett dopp i poolen innan middag. Noah är som en liten afrikansk fisk i vattnet. Puffarna kan inte komma på fort nog och vi får dra honom ur vattnet när läppen börjar darra av kyla. Han plaskar, frustar och sparattlar glatt och han skattar sådär smittsamt när han får ta sats mot våra ben och liksom hoppa up för att sen plasklanda ner i vattnet igen. Ja, han fullkomligt älskar det och när vi var nere vid poolen vid en av vandringarna tidigare idag blev han otroligt ilsk när han inte fick hoppa i. Han skrek och grät så att både vår care taker och vår portvakt kom springande. De trodde han höll på att drunkna! Han är bara arg, svarade Psul och jag lite generat.
Men det kändes tryggt att veta att de reagerat.

Vi skypade med mamma och pappa innan det var nattningen för Noah. Det var otroligt roligt att se att han, nu efter att vi skypat ca 4-6 gånger, verkar känna igen dem. Han pekar alltid på först mormor, sedan morfar, mormor igen, morfar igen ett par gånger. Idag gjorde han något nytt; han gick och hämtade sina två favoritböcker och visade dom! Sedan hämtade han Pixiböckerna vi lånat med oss av fam Riseby och skulle visa de med.

Nu njutervi av tystnade efter att Noah somnat. Det är lika härligt att vakna med honom som att äntligen, äntligen fått honom att somna. Det tar sin tid, nämligen...

Nu har vi njutit av hederlig spagetti och köttfärssås, trots att det inte är lördag.
Men åh, så gott!

Apinvasion!

Idag kom de, aporna vi hört talas om men ännu inte sett skymten av. De brukar komma hela flocken, sa grannen, som hade haft en i köket för ett par veckor sedan och var mindre sugen på att se dom igen. Men vi var lite nyfikna.

Trodde de var lite sådär halvsmå.

 

Så plötsligt, när Noah äntligen somnat efter lunch, väser Paul från balkonen,

- Fia!! Kom!!

Och där var det!

Dagens djur, big time!

Men så vidare små var de inte. Herr Nilsson strolek större skulle jag sagt. Minst en meter höga, med ytterligare en meter svans och många! 15 st räknade Paul dom till.

 

Vi har ett sophus på vår stora innergård och det var dit de skulle. men på vägen passerade de vår lilla egna gård genom att balansera på tvättlinor, hoppas mellan balkongerna och grenarna på trädet i mitten. Flera vara mammor, och man kunde se de små apbarnen länga fast för glatta livet när deras mammor flög fram. De festade glatt på de sopor som ännu inte hade hunnits brännas upp av vår care taker Emanuel tills alfahannen, en anarmad sak som tydligen varit med förr, visade sig. Då skingrade sig alla och lät honom ta för sgi av bytet.

 

Som värsta Mitt i Naturen goes Kenya, fast på vår egen gård!

Eller vår egen lilla minisafarai! Inte Masai Mara direkt, men Redd Apartements innergård!

 

Min egen naturfotograf kom så nära som 5 meter, och här har ni några av resultaten.

 

Skype

Att säga att jag saknar nära och kära är en underdrift, jag önskar hett vi kunde få dela allt detta vi nu lever i, med er därhemma. Men samtidigt är vi så inne i detta med Noah, att det slukar upp oss helt. Hade inte fattat hur fokuserad man kunde bli på en sådan liten varelse! ;) Mamma sa det till mig innan vi åkte, att hur orolig eller nervös eller separationsångestledsen jag än var innan skulle det bli ett helt annat fokus när vi fick Noah och saknade efter alla i. Sverige skulle inte alls bli på samma sätt. 

Så rätt hon hade. 

Såklart, hon är ju mamma. 

Min mamma.

Men varje gång vi Skypar värmer det i hjärta och mage. Vi har prata flera gånger men mamma och pappa och vi fascineras av hur nära det plötsligt känns. Igår pratade vi med Johanna, Jonas och Tilde. Det var gött för själen.

Noah är väldigt intresserad av Skypen. Varje gång han hör signalen att vi ringer, kommer och springande ( eller tultande skulle det nog kallas, snabb björngång liksom med armarna i brösthöjd för att hålla balansen och inte tippa när han tar en kurva). När bilden kommer är han helt med och försöker peta på mormor och morfar eller som igår på Johanna och Tilde. Lite coolt var det när han, ganska gnällig, tystnade när Johanna och Tilde började sjunga för honom. Kanske skulle hyra in dom på kvällarna... ;)

Det är skönt att se er i alla fall, det är det närmast kramar man kan komma och då är det inte så dumt.

Dagens djur

Vi brukar ju ha dagens djur, Paul och jag, t ex älg, ren, hare eller snok.
Här har de varit lite mer annorlunda djur.
Dagens djur 14 feb; giraffer.
Dagens djur 15 feb; kameleont.
Dagens djur 16 feb; geckoödla.
Dagens djur 18 feb; liten död orm på vägen.
Dagens djur 20 feb; fet råtta.
Gårdagen; Getingtrollslända.

Dagens djur är nog en av de små stenelefanterna vi såg på Masai Marknaden vi gick på i förmiddags. Den är på Yaya shoppingcenters tak varje söndag och de har otroligt mycket snygga tyger, sjalar,
Väskor, fat, skålar, afrikanska kläder, örhängen, armband, tavlor... Ja, you name it!Allt som du kan tänka på dig på en afrikansk marknad finns där, förutom mat!
Vi inhandlade två masaifiltar att ha på sofforna, två kartor målade på canvastyg, ett jättefina gult, blått och svart tyg vi nog ska ha på väggen någonstans och en stor bastkorg att ha Noahs leksaker i. Ja, sen köpte jag två armband.
Kanske inte riktigt för att vi behövde det, men... Jo, när jag tänkter efter tror jag faktiskt det var väldigt behövligt! :)

På eftermiddagen fick vi mycket trevligt fikabesök, faktiskt det först hittills. Våra svenska grannar två trappor över oss, K och L kom ner med sin två killar J och O, också dom adopterade från Kenya. De är himla trevliga och Noah blev väldigt glad över lite mer jämnåriga lekamligas, det märkes.
De hade just haft besök av den lokala guiden Salashi och höll på att planera en stor safari med ett par andra vänner i april.

Vi börjar också längta efter att åka på första safarituren.
Då kan vi börja snacka dagens djur...!

Det är jobbigt att var sliten...

Att bli magsjuka har vi bara väntat på, men vi hade hoppats att det skulle dröja någon vecka till. Vi gissar att det är malariatabletterna som spökar, eftersom vi inte är de enda som blivit risiga när vi ätit dom. Vi behöver äta dom i fyra dagrar till, så sen hoppas vi att vi blir pigga igen. Nu har vi
Jag hade mitt värsta i Kisumu med en natt med feber och magsäck. Paul är risigast nu.
Tur att toa finns nära till hands och att vi idag fick besök av The Plummer som fixade så att man slapp vänta 15 min innan man kunde spola igen...
Man kan väl säga att det är inte mycket vi inte delat numera, Paul och jag! ;)

Noah, som är en livlig krabat dagtid har tyckt det varit svårt att komma till ro på kvällarna.
Det tog nog ut sin rätt idag. Vi skulle skypa med familjen vid 11, men redan 10.20 kroknade huvudpersoner.
Mamma brukar ju alltid säga att man ska vila dag tre. Det var nog det Noah tog på orden.
Nu syftade nog mamma på vandring när hon sa det, men det funkar nog på det mesta! :)

Vi tog ett dopp i vår pool på eftermiddagen. Det är en helt ok pool, lite luggsliten som så mycket annat här i Kenya, men fullt funktionell. Så är hela vårt hus och gård. Lite luggsliten, men fullt funktionellt. Och välstädat!Vår care taker Emanuel går dagligen runt med sin borste av bara långa tunna grenar och borsta bort löv och blommor från marken. När Noah och någon av oss går våra dagliga walkabouts runt gården om och om och om igen, stannar han väldigt gärna för att intresserat följa Emanuels arbete.

Jag tog även en vända till Nakumatt, en av våra matvaruaffärer. Jag tyckte jag var pigg idag, så jag traskade dit. Ni vet när man kommit nästan hela vägen fram och inser att man nog inte var så himla pigg ändå....?  Väl inne var jag tvungen att luta mig en stund mot vagnen för att orka tänka rätt.
Jag piggade på mig och började sedan med listen med allt det där vi kommer på allteftersom. Vi är uppenbarligen inga erfarna föräldrar, för den där listan blir bara länge allteftersom vi inser att vi borde haft det vi just nu inte hade... Det kändes lite tungt varje gång jag insåg att det jag nu skulle ha inte alls låg bland de saker jag trodde utan i andra änden av affären eller att de var slut i lager eller inte fanns alls. Men jag mutade mig själv med att jag skulle få en glass när jag var färdig och det funkade. Gjorde liksom en Ylva. ;)

Två små bilder...

 Första mötet på barnhemmet och N visar sin favoritutkiksplats, vilket är ståendes i fönstret!

 



Tja, fönster som fönster... (Vi har landat redan och väntar på att få gå av!)

Dagarna i Kisumu

Efter vårt första, för oss ofröglömliga möte med N, fick vi träffa honom på egen hand en stund innan han skulle sova. Han var lugn och tittade på oss med en blanding av fundesamhet och  nyfikenhet. Iakttog oss liksom. Vi pratade lite med honom, mest på engelska eftersom det var det språk han kunde bäst, sjöng lite och lekte lite med sakerna i den gula bondingväskan vi fått. Allt eftersom minuterna gick blev han lite mer intreserad av oss och när han vid ett tillfälle brast ut i ett kluckande, varmt, ljuvligt skratt då smälte vi som smör...

På kvällen, firade vi Alla Hjärtans Dag med en helt ny betydelse. Vi skålade i Tusker och log mot månen. Släng dig i väggen Valentin, vi har fått vårt eget Hjärtebarn! ;)

Dagarna som följde blev intensiva. Vid 8 promenerade vi till barnhemmet och vid 17.30-18.30 promenerade vi hem. Vi fick vara med och hjälpa till med både N och hans 9 små kompisarnär de badade, bytte blöjor och kläddes och när de åt lunch och kvällsmat. Men mest av allt bara var vi. Bondade. Ibland satt vi bara med när N lekte med de andra, ibland gick vi iväg själva.
Vi gav även de andra barnen uppmärksamhet och kramar, men vi såg alltid till att N kom främst för oss. Om jag lekte med några andra var Paul med N och om Paul gav de andra lite extra kramar var jag med N.
Ganska snart, redan dag två kunde vi se att han tittade efter oss när han lekte. Han hade två foton av oss uppsatta på en anslagstavla och dessa hade de visat honom mycket innan och sagt att där var Mama Noah och Daddy Noah. Han visade oss gärna bilderna och pekade på oss i tur och ordning, men om han insåg vad orden betydde är väl mindre troligt. Men det var mysigt att se att han faktiskt var lite förberedd, trots sina bara 15 månader.
Och för varje dag som sedan gick, kunde vi känna hur bondingen liksom smög sig på.
Det är ingen självklarhet, och det går i steg.
Men det var häftigtl när vi såg att han såg oss, när han blev glad att vi kom in i ett rum, när han gick till Paul  när vi sa go to daddy, när han första gången grät när vi gick och hur han alltmer satt länge, länge i vår famn helst stilla.

Vi var helt slut när vi gick hem.
Tack o lov att Linda och Kalle, som bor ovanför oss och också adopterat från samma barnhem, tipsat oss om att gå därifrån när de sov middagsnapen. Annars hade jag nog stupat halvvägs hem!
Nu gick vi tillbaka vid 12 varje dag, åt lunch, tog ett dopp i poolen och var tillbaka på barnhemmet till halv3 då de vaknade igen.

På söndagen fick vi ett Day Pass och fick ta med honom från barnhemmet under dagen. Vi gick tillbaka till hotellet med honom. Han satt på Pauls rygg i sin nya sele (som redan gjort en adoptionsresa till Colombia med sin tidigare ägare!) och tittade sig nöjt omkring. Han har älskat att sitta i den ända sedan dess. Tur!
På hotellet testade vi poolen. Aningen vaksam, troligvis inte så van vid att bada i pool alls, verkade han mycket misstänksam mot att det var annorlunda att gå i vatten mot i land. Nu kanske ska tilläggas att han lärde sig gå för någon månad sedan och forfarande har lite svårt med balansen ibland. När han upptäckte att man kan plaska med händerna mjuknade han dock och skrattade nöjt.
Tänk vad vatten kan göra! :)

På måndagen var vi till läkare för att göra det som heter Second Opinion. Det är en läkarundesökning där man tar får en andra bedöming av en objektiv läkare. N var lika frisk som på alla papper vi har, men det som imponerade på oss var hur tapper han var både under den varma timme vi satt i väntrummet och när de sen tog alla blodprov i armar och fingrar. Inte ett ljud.
Han är nog van redan, lilleman, efter alla prover som tagts sedan han var baby. Men ändå.

Vägen dit, liksom alla andra färder vi tagit med tuctug, åkte vi med Samuel. Han är en otroligt pålitlig, lugn och trevlig man vars tuctuc heter the Flying Dutchman. N var helt faschinerad av allt han såg på vägen både dit och hem.

Så kom tisdagen och N's Farwell Party. Vi hade beställt tårta, fixat kakor och saft till alla på barnhemmet, och vi hade hört av andra att alla barnen på hans unit skulle vara där och det nog skulle förekomma några tal.
Men vi var inte beredda på den fanastsiska sätt som de som haft honom sedan han var 1 måndag kom att lyckönska honom!
Vid det fyrkantiga bordet de annars åt middag vid, sattes nu N vid ena sidan och vi två föräldra mitt emot honom. Alla andra, både barnen fråns hans unit och de vuxna som haft honom sedan han kom till barnmhemmet New Life.
Sedan började de sjunga!
Och klappa!
Det var två och tre stämmiga kenyanska stämsånger, det var sånger om avsked och fortsatt lycka, det var sånger om att de skulle sakna honom men var lyckliga för honom och såklart N's egen sång som de sjungit för honom sedan han kom; God told Noah to buld an Arc...!
Men jag har inte hört den med kenyanska rytmer förr! ;)

Så kom talen; allt från den gamla, vackra milda sköterskan som hade honom när han kom, en annan som haft honom sedan han flyttades till Toddlers unit, till administratören Prisca och mattanten med den cool afrofrisyren.
Jag kunde inte hjälpa tårar som rann nerför mina kinder.
De var så underbart att se att de har gett honom kärlek och värme, trots att han bott på barnhem och att de hjälp till att göra honom till den nyfikna, klipska lille kille som på något sätt står med fötterna på jorden. Många uttryckte att det alltid fanns en sorg med att ett barn lämnade dem, men det också en stor glädje för att han fick ny familj och den kärlek han behöver.
N satt hela cerremonin med stora ögon och tog in allt.
Tror sjutton han fattade..!

För nästa morgon, när vi hämtade honom klockan 7.00 sträckte han armarna mot oss när vi kom och släppte inte taget förrän han såg flygplanen vid gaten!
Då tog nyfikenheten över.
Jag menar... Herregu, vad är ett plan mot ett par svettiga föräldrar! :)

En leende måne

När ni kommer ner till Kenya, kommer ni se att månen ler, sa Anna J innan vi åkte.
Jag undrade vad hon egentligen svamlde om ;), det brukar ju vara min grej annars.

Men, så, samma kväll vi hade träffat Noah såg vi den för första gången.
Och den log!
Ett varm, skinande, lite skojfriskt leende.
Vi är helt säkra på att den log mot oss.
Och att den har fortsatt göra det.
För det är så det känns.
Vi har fått världens finaste kille!

Men för att börja lite från början, så fick vi ju faktiskt til slut en bra lägenhet på Redd Apartements alldelses lagom sto och som passade vår plånbok. Här känns det bra.
I gästrummet finns det två färdigbäddade sängar, om någon undrar... ;)

Dagen efter vi flyttat in, steg vi minst sagt otroligt pirriga av planet i Kisumu efter en 45 minuter lång flygresa.
Vi blev mötta av Carro, representant från LAN (Little Angels Network, deras variant av Adoptionscentrum) och en jättetrevlig taxichaufför, Jakob.
Efter att vi lämnat av sakerna på NyanzaCBlub, det aningen slitna "old colonial" men mycket trevliga hotell vi nu skulle bo på, tog Carro oss med på promenad till barnhemmet.
Vi som tyckt det var varmt i Nairobi insåg varför Kisumufolket tyckte Nairobi var kallt. Här var det jättevarmt! De 28 grader vi lämnat kändes som en sval fläkt mot de närmare 32 vi nu gick i.
Och med fjäriliar i magen som alstrar egen energi, kan ni gissa hur varma vi kände oss...!

Grindarna var vitmålade och bakom sig visade sig en stor grusgång, en grön, lummig trägdgård och en välkomnande vit låg byggnad. Vi visste att vi skulle få information om N först, så det skulle dröja ännu en timme innan vi skulle få träffa honom.
Trodde vi, ja.
"He is still awake, just had his lunch. Do you want to meet him now?"
Vill??
Vi bara tittade på varann.
Jag vet inte ens om vi svarade!
Vi följde Babra, från the office, in bakom grönskan och det vita huset och möttes av ett stort ljust stenhus med en enorm veranda (som såg ut att kunna gemycket efterlängatd svalka) utmed hela framsidan. På den stora gräsmattan låg det lite leksaker kvarglömda efter förmiddagens lek och längst bort i trädgården torkade handdukar, kläder och blöjor i vinden. Vi klev in genom dörrarna, gick upp för trappen till The Toddlers Unit, klev in genom dörren, genom en liten korridor och visads på dörren in till sovrummet.
Det låg, satt eller stod fem barn i 1-2 årsålder i var sin spjälsäng, lite småtrötta efter en förmiddag med lek och mat. På golvet satt Eva, en vacker kenyanska kvinna med mjuka drar och snälla ögon.

Sedan såg vi ett par andra ögon som tittade på oss.
De var klara och mörkt bruna och fantastiskt vackra.
Jag som varit så nervös att jag inte skulle känna igen honom!
Men där stod han ju, så självklart som inget annat i denna värld.
Ändå var jag tvungen att titta bekräftande på Paul.
Jo, det är han, viskade han.
Jag som varit så nerövs hela morgonen blev alldeles kolugn.
Han fanns, han var på riktigt och där stod han med tummen i mun och tittade på två vita, svettiga fånleende typer som skulle bli hans mamma och pappa. undrar just vad hans första intryck av oss var..!

House hunt

Idag har vi varit på house hunt.
Det var en intressant upplevelse!
Vi hade anmält intresse för en lägenhet i närheten av andra svenskar ( med tanke på ev orolighet runt valet) med 1 eller max 2 sovrum. En lägenhets storlek här räknas nämligen efter hur många sovrum den har, vardagsrum, ev matsal och kök är liksom redan inräknade.
I alla fall kom vår mycket serviceminded hostingserviceman Sam och hämtade oss på förmiddagen. Eller rättare sagt, plötsligt bara stod han här i receptionen när vi satt och tog en förmiddagskaffe och kollad mailet. Vi hade messat två gånger för att bestämma tid, och visst hade han sett det men tyckte han lika gärna kunde komma förbi eftersom han var i närheten...
Han berättade att han hade tre lägenheter ett viss oss; 2 med 3 sovrum och en med två.

Ohhhh.... Om vi hade haft massa pengar då hade jag velat haft den första...!
Vilka ytor, vilken rymd!
En stor hall som öppnade sig ut i ett stort vardagsrum och bakom en halvvägg visade sig matsalen. Köket, men en liten  serveringslucka in till matsalen, var stort och rymligt med ett skafferi du kunde gå in i. Tre sovrum, var och ett större än vårt i Gamlis och med ett badrum till varje. En minst 5 meter lång balkong lät solens strålar strila in genom löven på trädet framför och till Ps stora förtjusning såg han glatt nya fågelarter med en gång! I källaren fanns en pool och ett fullt utrustat gym.
Så hade det inte varit för hyran...
Andra lägenheten var lägenheten under, fast lite dyrare.

Ja, ja, tänkte vi. Det tredje blir nog perfekt.
Det var då vi fick lära oss hur det kan vara.

Nej, den tredje, den enda med två rum, blev tagen under helgen, fick vi reda på när vi just parkerat utanför den.
Jag har en liten 1- rymmare närmare centrum sa Sam och körde oss till ett litet kyffe i ett bostadshus som hade tredubbla säkerhetsdörrar, skåpsdörrarna hängde på sniskan och bara en av två kranar funkade. Vi tittade lydigtigenom och sa"Tack, men nej tack."

Jag har ett ställe till, sa Sam och körde till en loftlägenhet med kök/ vardagsrum i fil och tre ljusa fina sovrum med ensuite, även här. Hyra? Mer än den första.

Nej, det ser inte ut osm om vi har något annat, påstod Sam då. Då trodde jag jag skulle börja gråta. Antingen ruinerade eller livrädda?

Min mat och slavklocka har ringt för länge sedan och med lite hjälp av värmen i bilen  börjar jag känna mig aningen låg. Då stiger min klippa P fram och tydliggör vad det var vi anmält intresse om till just dem och att vi inte är rika utan vanliga och det är en lägenhet med max 2 rum med pool på tomten vi vill ha, inte en lyxsvit med inomhus pool och gym (hur coot det ändå skulle vara).

Då plötsligt, komer Sam på att han kan ringa någon och i ett huj finns det två lägenheter i samma hus  som den där lägenheten som var uthyrd...  Den ena är ok, och den andra blir jättebra"

Så nu har vi hittat en enkel men fräsch 2 rymmare, diskmaskin på balkongen och pool på tomten. Vas mer kan man önska?

Vi firade med att äta get och dricka den lokala ölen på vårt  gruset house.
Även det en upplevelse!

Första dagarna under Afrikas sol

Att efter 17 timmars resa stiga ur planet och känna Afrikas sol i ansiktet, värmen på huden och Kenyas mark under förtenna, det var en häftig känsla.

Allt vi gör är ju liksom ett steg närmare N och det här kändes som ett stort ett.

Vi möttes av Sam, vår hostingservicekille på LAN och tack o lov att vi slapp köra...

Det gick med en herrans fart, men han manövrerade skickligt bilen och smög förbi både bilar och folk utan att bilen fick en skråma. Det var en häftig första bilfärd, inte bara av en anledningen utan räven för allt vi hann se. Girafferna och zebrorna man ibland har tur att se när man svänger ut från flygplatsen lyste tyvärr med sin frånvaro, men vi hann se folk, hus, slummen, den muslimsnska delen av Nairobi, nästan en glimt av Nairobi Nstional Park och slutligen det som ska bli vårt område den nästa tiden.

Vi bor på ett bed and breakfast som heter Konar House, ett starkast ifrån där vi hoppas få lägenhet imorgon. Det är fräscht och fint, om än enkelt men jag saknar att det inte finns en pool. För det är varmt...! Idag, liksom igår är det 27-30 grader, så brisern är välkomnade.

Igår kollade vi in den närmaste omgivningen lite för att få oss ett hum om hur det ser ut. Vi gick  till vår nättaste shoppingmall, som har allt man kan behöva inklusive en stor bio!

Det är enkla vägar, inte alltid asfalt och man blir både varm och väldigt dammig när man går. Och vi blir uttittade, trotts att det finns en hel del västerlänningar här är  vi definitivt i minoritet. Och av de vita är ju vi några av de vitare...

På eftermiddagen tog vi en ny , aningen längre promenad till The Junction, en annan shoppingmall som var ännu större och hade ännu mer av alt man behöver ( och inte..)

Kvällen avslutades hemma hos C och M som nog vet hur det är att vara nya och lite borta såhär i början.  ;) Redan innan vi kommit ner bjöd de in oss för en lördagskväll med dem och K och L och det var så skönt att få bubbla av sig, få fråga en massa frågor, få träffa deras ljuvliga små killar ( två av dom nästan exakt samma ålder som vår N och två av dem från samma barnhem!) och, till vår glädje, ta oss ett härligt dopp i poolen på Gemnina Court.

Det blev taxi hem, vilket är ett måste här. Så nu har vi prövat det också.

Idag har vi fortsatt vår acklimatisering. Det blev en promenad igen, nu till Yaya shopping center som har en Masai Mrket på söndagarna. Det var fullt med jättefina saker, men jag har lovar P att vi inte ska köpa så mycket. Fast när man väl fått lägenheter måste man väl få köpa något ändå...? ;)

Ikväll ska vi bara slappa hemma, äta i restaurangen och vänta på att för höra när och var vi ska möte Sam för The House Hunt . Ska bli spännande att se om det är i samma hus som K och L.

Dan före dan

Imorgon åker vi. Dagen har varit fylld av praktiska detaljer, som att hänga på Försäkringskassan och reda ut föräldrapennigsproblematiken ( jag älskar inte alltid fk, men de som hjälper oss är alla fall tillmötesgående .), fixa med extern hårddisk och att packa.
Nu är allt med, tror jag. 4 väskor står nu mer eller mindre fullpackade och väntar in morgondagen. Våra kläder blandade med N's, böcker och leksaker, nappar och flaskor, sele och baby watch. Inte riktigt som när vi brukar resa... ;) Men så är den ju lite annorlunda också!

Dessa senare dagar har varit fyllda med "hej då så länge". A tog ner mig på jorden när jag skulle försöka verka världsvan förälder på Coop. Gick ju sådär med världsvanet... Men trevligt sällskap var det.
Har hunnit med lite extra häng med fina vännen U, grannvännen K och fick kvällsbesök av go'vännen Y.  Hemma lagade A lite gott medan P o jag packade. Har pratat med mamma och pappa som nu verkligen fått huj på Skype nu. Skype, we like!

Nu både längtar och fasar jag inför flygresan. 17 timmar innan vi är i Kenya. Blir nog en hel del Backgammon och bokläsning...

Sista natten med gänget

Så mycket praktiskt det är att ordna med inför en lång resa som denna! Det där med packningen känns som en bagatell...
Idag fixade vi slutligen reseförsäkringen klart och kom ihåg att beställa linser för ett halvår, vi tog sista vaccineringen och hämtade ut de svindyra malariatabletterna. P gjorde i stort sett klart källargolvet så nu kan vi börja stuva ner allt i källaren på rätt ställen. och jag tog en välbehövlig promenad med grannvännen K.
Kvällen avslutades på bästa möjliga sätt; med pizzahäng tillsammans med storfamiljen. Vad vi kommer sakna er, våra fina, fina vänner!
Tur vi har er!

Sista helgen hemma i Sverige

Det som nyss var tre veckor har plötsligt blivit fyra dagar. På torsdag åker vi!
I fredags avslutade jag med mina kollegor,  med överraskande "Kvarngärdesskolans goes Kenya"  vilket innebar både afrikansk mat, plastpåsewhiskey och trummor!
Härligt att veta vad jag kommer tillbaka till när det är dags.
Även om det känns långt tills dess just nu.
Tankarna är långt från jobbet.
Paul slutade också nu, gjorde sin sista dag i lördags så nu är vi båda lediga tills vi åker. Märker att han , liksom jag redan är på väg i tanken.

Jag åkte hem till Örebro i lördags, dels för att gratta Olle som blev 10 år ( vad hände? Han var ju 7 nyss...!) och dels för att få rå om och bli områdd av familjen. Det kommer ju dröja innan vi ses igen. Det är konstigt att något så ljuvligt som att äntligen få barn och längtan efter att få åka även innebär sorg, och för min del lite tårar, över att inte träffa mina nära och kära på många månader och därmed inte  kunna dela denna första stora tid med dem.
För vi kommer sakna er, familj och vänner.

Och samtidigt kan vi knappt vänta på att åka.
Det blir ett par dagar i Nairobi innan vi får vår lägenhet och resan till Kisumu och N är bokad. Just nu känns det skönt, att få landa lite i vårt nya liv innan det liksom aldrig blir sig likt igen.
För vi vet nu att vi kommer få träffa N den 14 feb, på Alla Hjärtans Dag.
Vårt lilla hjärtebarn, i dubbel bemärkelse!