Skype

Att säga att jag saknar nära och kära är en underdrift, jag önskar hett vi kunde få dela allt detta vi nu lever i, med er därhemma. Men samtidigt är vi så inne i detta med Noah, att det slukar upp oss helt. Hade inte fattat hur fokuserad man kunde bli på en sådan liten varelse! ;) Mamma sa det till mig innan vi åkte, att hur orolig eller nervös eller separationsångestledsen jag än var innan skulle det bli ett helt annat fokus när vi fick Noah och saknade efter alla i. Sverige skulle inte alls bli på samma sätt. 

Så rätt hon hade. 

Såklart, hon är ju mamma. 

Min mamma.

Men varje gång vi Skypar värmer det i hjärta och mage. Vi har prata flera gånger men mamma och pappa och vi fascineras av hur nära det plötsligt känns. Igår pratade vi med Johanna, Jonas och Tilde. Det var gött för själen.

Noah är väldigt intresserad av Skypen. Varje gång han hör signalen att vi ringer, kommer och springande ( eller tultande skulle det nog kallas, snabb björngång liksom med armarna i brösthöjd för att hålla balansen och inte tippa när han tar en kurva). När bilden kommer är han helt med och försöker peta på mormor och morfar eller som igår på Johanna och Tilde. Lite coolt var det när han, ganska gnällig, tystnade när Johanna och Tilde började sjunga för honom. Kanske skulle hyra in dom på kvällarna... ;)

Det är skönt att se er i alla fall, det är det närmast kramar man kan komma och då är det inte så dumt.