En leende måne

När ni kommer ner till Kenya, kommer ni se att månen ler, sa Anna J innan vi åkte.
Jag undrade vad hon egentligen svamlde om ;), det brukar ju vara min grej annars.

Men, så, samma kväll vi hade träffat Noah såg vi den för första gången.
Och den log!
Ett varm, skinande, lite skojfriskt leende.
Vi är helt säkra på att den log mot oss.
Och att den har fortsatt göra det.
För det är så det känns.
Vi har fått världens finaste kille!

Men för att börja lite från början, så fick vi ju faktiskt til slut en bra lägenhet på Redd Apartements alldelses lagom sto och som passade vår plånbok. Här känns det bra.
I gästrummet finns det två färdigbäddade sängar, om någon undrar... ;)

Dagen efter vi flyttat in, steg vi minst sagt otroligt pirriga av planet i Kisumu efter en 45 minuter lång flygresa.
Vi blev mötta av Carro, representant från LAN (Little Angels Network, deras variant av Adoptionscentrum) och en jättetrevlig taxichaufför, Jakob.
Efter att vi lämnat av sakerna på NyanzaCBlub, det aningen slitna "old colonial" men mycket trevliga hotell vi nu skulle bo på, tog Carro oss med på promenad till barnhemmet.
Vi som tyckt det var varmt i Nairobi insåg varför Kisumufolket tyckte Nairobi var kallt. Här var det jättevarmt! De 28 grader vi lämnat kändes som en sval fläkt mot de närmare 32 vi nu gick i.
Och med fjäriliar i magen som alstrar egen energi, kan ni gissa hur varma vi kände oss...!

Grindarna var vitmålade och bakom sig visade sig en stor grusgång, en grön, lummig trägdgård och en välkomnande vit låg byggnad. Vi visste att vi skulle få information om N först, så det skulle dröja ännu en timme innan vi skulle få träffa honom.
Trodde vi, ja.
"He is still awake, just had his lunch. Do you want to meet him now?"
Vill??
Vi bara tittade på varann.
Jag vet inte ens om vi svarade!
Vi följde Babra, från the office, in bakom grönskan och det vita huset och möttes av ett stort ljust stenhus med en enorm veranda (som såg ut att kunna gemycket efterlängatd svalka) utmed hela framsidan. På den stora gräsmattan låg det lite leksaker kvarglömda efter förmiddagens lek och längst bort i trädgården torkade handdukar, kläder och blöjor i vinden. Vi klev in genom dörrarna, gick upp för trappen till The Toddlers Unit, klev in genom dörren, genom en liten korridor och visads på dörren in till sovrummet.
Det låg, satt eller stod fem barn i 1-2 årsålder i var sin spjälsäng, lite småtrötta efter en förmiddag med lek och mat. På golvet satt Eva, en vacker kenyanska kvinna med mjuka drar och snälla ögon.

Sedan såg vi ett par andra ögon som tittade på oss.
De var klara och mörkt bruna och fantastiskt vackra.
Jag som varit så nervös att jag inte skulle känna igen honom!
Men där stod han ju, så självklart som inget annat i denna värld.
Ändå var jag tvungen att titta bekräftande på Paul.
Jo, det är han, viskade han.
Jag som varit så nerövs hela morgonen blev alldeles kolugn.
Han fanns, han var på riktigt och där stod han med tummen i mun och tittade på två vita, svettiga fånleende typer som skulle bli hans mamma och pappa. undrar just vad hans första intryck av oss var..!