Dagarna i Kisumu

Efter vårt första, för oss ofröglömliga möte med N, fick vi träffa honom på egen hand en stund innan han skulle sova. Han var lugn och tittade på oss med en blanding av fundesamhet och  nyfikenhet. Iakttog oss liksom. Vi pratade lite med honom, mest på engelska eftersom det var det språk han kunde bäst, sjöng lite och lekte lite med sakerna i den gula bondingväskan vi fått. Allt eftersom minuterna gick blev han lite mer intreserad av oss och när han vid ett tillfälle brast ut i ett kluckande, varmt, ljuvligt skratt då smälte vi som smör...

På kvällen, firade vi Alla Hjärtans Dag med en helt ny betydelse. Vi skålade i Tusker och log mot månen. Släng dig i väggen Valentin, vi har fått vårt eget Hjärtebarn! ;)

Dagarna som följde blev intensiva. Vid 8 promenerade vi till barnhemmet och vid 17.30-18.30 promenerade vi hem. Vi fick vara med och hjälpa till med både N och hans 9 små kompisarnär de badade, bytte blöjor och kläddes och när de åt lunch och kvällsmat. Men mest av allt bara var vi. Bondade. Ibland satt vi bara med när N lekte med de andra, ibland gick vi iväg själva.
Vi gav även de andra barnen uppmärksamhet och kramar, men vi såg alltid till att N kom främst för oss. Om jag lekte med några andra var Paul med N och om Paul gav de andra lite extra kramar var jag med N.
Ganska snart, redan dag två kunde vi se att han tittade efter oss när han lekte. Han hade två foton av oss uppsatta på en anslagstavla och dessa hade de visat honom mycket innan och sagt att där var Mama Noah och Daddy Noah. Han visade oss gärna bilderna och pekade på oss i tur och ordning, men om han insåg vad orden betydde är väl mindre troligt. Men det var mysigt att se att han faktiskt var lite förberedd, trots sina bara 15 månader.
Och för varje dag som sedan gick, kunde vi känna hur bondingen liksom smög sig på.
Det är ingen självklarhet, och det går i steg.
Men det var häftigtl när vi såg att han såg oss, när han blev glad att vi kom in i ett rum, när han gick till Paul  när vi sa go to daddy, när han första gången grät när vi gick och hur han alltmer satt länge, länge i vår famn helst stilla.

Vi var helt slut när vi gick hem.
Tack o lov att Linda och Kalle, som bor ovanför oss och också adopterat från samma barnhem, tipsat oss om att gå därifrån när de sov middagsnapen. Annars hade jag nog stupat halvvägs hem!
Nu gick vi tillbaka vid 12 varje dag, åt lunch, tog ett dopp i poolen och var tillbaka på barnhemmet till halv3 då de vaknade igen.

På söndagen fick vi ett Day Pass och fick ta med honom från barnhemmet under dagen. Vi gick tillbaka till hotellet med honom. Han satt på Pauls rygg i sin nya sele (som redan gjort en adoptionsresa till Colombia med sin tidigare ägare!) och tittade sig nöjt omkring. Han har älskat att sitta i den ända sedan dess. Tur!
På hotellet testade vi poolen. Aningen vaksam, troligvis inte så van vid att bada i pool alls, verkade han mycket misstänksam mot att det var annorlunda att gå i vatten mot i land. Nu kanske ska tilläggas att han lärde sig gå för någon månad sedan och forfarande har lite svårt med balansen ibland. När han upptäckte att man kan plaska med händerna mjuknade han dock och skrattade nöjt.
Tänk vad vatten kan göra! :)

På måndagen var vi till läkare för att göra det som heter Second Opinion. Det är en läkarundesökning där man tar får en andra bedöming av en objektiv läkare. N var lika frisk som på alla papper vi har, men det som imponerade på oss var hur tapper han var både under den varma timme vi satt i väntrummet och när de sen tog alla blodprov i armar och fingrar. Inte ett ljud.
Han är nog van redan, lilleman, efter alla prover som tagts sedan han var baby. Men ändå.

Vägen dit, liksom alla andra färder vi tagit med tuctug, åkte vi med Samuel. Han är en otroligt pålitlig, lugn och trevlig man vars tuctuc heter the Flying Dutchman. N var helt faschinerad av allt han såg på vägen både dit och hem.

Så kom tisdagen och N's Farwell Party. Vi hade beställt tårta, fixat kakor och saft till alla på barnhemmet, och vi hade hört av andra att alla barnen på hans unit skulle vara där och det nog skulle förekomma några tal.
Men vi var inte beredda på den fanastsiska sätt som de som haft honom sedan han var 1 måndag kom att lyckönska honom!
Vid det fyrkantiga bordet de annars åt middag vid, sattes nu N vid ena sidan och vi två föräldra mitt emot honom. Alla andra, både barnen fråns hans unit och de vuxna som haft honom sedan han kom till barnmhemmet New Life.
Sedan började de sjunga!
Och klappa!
Det var två och tre stämmiga kenyanska stämsånger, det var sånger om avsked och fortsatt lycka, det var sånger om att de skulle sakna honom men var lyckliga för honom och såklart N's egen sång som de sjungit för honom sedan han kom; God told Noah to buld an Arc...!
Men jag har inte hört den med kenyanska rytmer förr! ;)

Så kom talen; allt från den gamla, vackra milda sköterskan som hade honom när han kom, en annan som haft honom sedan han flyttades till Toddlers unit, till administratören Prisca och mattanten med den cool afrofrisyren.
Jag kunde inte hjälpa tårar som rann nerför mina kinder.
De var så underbart att se att de har gett honom kärlek och värme, trots att han bott på barnhem och att de hjälp till att göra honom till den nyfikna, klipska lille kille som på något sätt står med fötterna på jorden. Många uttryckte att det alltid fanns en sorg med att ett barn lämnade dem, men det också en stor glädje för att han fick ny familj och den kärlek han behöver.
N satt hela cerremonin med stora ögon och tog in allt.
Tror sjutton han fattade..!

För nästa morgon, när vi hämtade honom klockan 7.00 sträckte han armarna mot oss när vi kom och släppte inte taget förrän han såg flygplanen vid gaten!
Då tog nyfikenheten över.
Jag menar... Herregu, vad är ett plan mot ett par svettiga föräldrar! :)