Det har varit ett par omtumlande sista dagar.
Många hejdån.
Och många kramar och tårar.
Fam Å kom över en stund i torsdags eftermidag och likaså Judith.
T.o.m Jane hann komma förbi och lämna en sista liten sak hon sytt; ett överdrag till Noahs nackkudde.
Och Sam, som äntligen hade vårt visum fixat!
I torsdags kväll åt vi ju en sista middag tillsammans med Theo, Hasse och Linda hemma i deras lägenhet på Redd. När barnen somnat körde vi en sista omgång Plump hemma hos oss och skrattade gott åt alla roliga minnen från våra kortkvällar.
Vi liksom sög in det sista, kändes det som. Det har ju blivit en del kvällar tillsammans.
Fredagen, vår sista dag, började med en hejdå-frukost fixad av både fam Fredriksson och några andra fina vänner: fam AK, EF och B. Det blev allmänt prat och härligt stoj ett par timmar över kaffe, yoghurt och ägg med kaviar (lite föraning om hemma) och lite tårar till avskedskramarna för en del av oss.
Noah och Theo fick lite härligt vanlig lektid medan hans föräldrar packade det sista.
Och slutligen var det dags.
Klockan blev två och Isaiah kom med bilen. Väskorna packades in och vi kramade om våra fina Fredrikssonsvänner en sista gång.
Ja, en sista gång i Kenya vill säga. Vi vet ju att vi kommer träffa Hasse, Linda och Theo i maj igen, men det kändes ändå så sorgligt att denna tid var över. Vi har ju hunnit komma varann nära efter att ha setts var och varannan dag, Och vi önskar och hoppas att det speciella band våra pojkar har, på något sätt ska få följa med dom i livet, för de har verkligen varit som bröder under dessa senaste 8 månaderna. Så det var med tårar i ögonen vi vinkade en sista gång när vi körde ut genom grinden till Redd med Hasse, Linda och Theo som stod kvar på trappen och vinkade.
Flygresan hem gick jättebra.
Passkontrollen som vi visste andra stött på problem i, gick jättebra..
Ja, förutom att Noah just där i kön ville ha en banan, vi sa nej eftersom vi tyckte han kunde få det efter kontrollen, Noah fick ett raseriutbrott och gallskrek, mamma Noah svettades, snälla kenyaner lät oss gå före i kön, pappa Noah försökte ignorera och lyssna på passkontrollantens frågor så det skulle bli rätt svar, mamma Noah svettades lite till och de fick ta kort på vår kille med tårar rinnande nerför kinderna. Och så när vi kommit förbi disken tvärtystnade Noah och log stort. Banan? Naeh. Men rulltrappan såg kul ut...!
Phew!
Men sedan gick allt finfint.
Noah lekte, käkade kex och tittade på Planes mellan Nairobi och Addis Abeba, somnade medan vi väntade på nästa flyg och sov sedan tills ca två timmar innan vi landade.
En lugn flygresa för oss alla.
Så lugn att jag helt seriöst vände mig till Paul när vi började nedstigningen och sa att jag faktiskt inte trodde jag skulle gråta alls när vi kom hem. Jag kände mig så lugn och glad, bara.
Eller hur...? ;D
När vi såg snön kom första tårarna. Snö, det är snö!
Sedan igen, när vi landat och vi tittade ut över de platta, kala landningsbanorna och jag tyckte det var det vackraste jag sett med sitt knappa två cm tjocka ( tunna) snötäcke.
Sen när vi kom ut i ankomsthallen och min syster och hela hennes ljuvliga familj, min bästa faster och farbror och finaste vännerna Ullis och Anna stod där med plakat, bubbel och presenter, då brast det rejält!
Jag grät minst två gånger för att jag tyckte vårt hus i Gamls var så fint, en gång för att Karin köpt så god frukost och en gång till när Noah lugnt somnade i vår dubbelsäng med tummen tryggt i munnen.
Så kom pappa. Gissa om jag grät när jag kramade om honom för första gången på dryga 10 månader.
Jag tyckte jag hade lugnet tillbaka igen, men när vi kom hem till Rynninge och jag mötte mamma i hallen, då brast allt! Det var så skönt att krama mamma, vara hemma i allt det gamla och trygga, så underbart att se Noah stå så självklart mitt i det som var vårt när han ännu inte fanns. Det var som om all föll på plats. Livet i Kenya hade ju inte varit på låtsas eller en dröm, som det nästan kändes när vi klev av planet och vi för ett ögonblick fick för oss att tiden stått stilla hemma utan oss.
Nu stod mamma där, liksom Noah. Och allt var sant.
Jag har flera gånger efter det, liksom fått nypa mig i skinnet för att fatta att det ÄR på riktigt.
Vi är hemma i Sverige MED Noah. Den lilla glada, vackert chokladbruna, goa ungen intill mig ÄR vår son, även fast vi sitter i mammas och pappas blå soffa och fikar.
Noah är visserligen en ganska cool kille och brukar ta saker med ro (lik sin far), men vi var lite oroliga ändå att det liksom skulle bli för mycket intryck. Vi var även beredda på att pratet som satt sådan fart för en vecka sedan skulle gå tillbaka lite.
Men även om han blev lite blyg och tyst när vi mötte alla på Arlanda, har vår unge sedan dess varit glad och pigg hela tiden och sovit som en stock!
Hans tal har,mot vad vi trott, ökat bara på två dagar! T ex hör vi helt nya ord, som mjölk och kallt. ;)
Han älskar snön!
Han älskar att ha sin nya gröna mössa på sig, overall och vinterskor!
Han älskar sin mormor och morfar!
Och alla leksakerna som finns både i Rynnnge och Bettorp.
Och så kusinerna förstås som busar och leker med honom konstant, och moster och morbro sm skämmer bort honom lika mycket.
Han älskar sin nya säng, växasängen som alla barn i familjen haft sedan mormor var liten, och täcket med ugglorna på.
Han älskar herrgårdsost och morfars kycklinggryta.
Och han har t o m accepterat bilbarnstolen.
Även om han alltid säger två ord direkt när han satt sig:
Banan?
Biscuit?
Vi ser så fram mot att göra om allt detta i Uppsala också.
Träffa vännerna igen, bo in oss hemma i huset och få en tråkig, vanlig och alldeles... alldeles underbar vardag hemma.
Vi har så fantastiska minnen och vänner från våra 10 månader i Kenya och vi skull aldrig velat ha det ogjort.
Men det är så gött att vara hemma igen att det inte är klokt!
Du skulle helt enkelt älska det!
måndag 9 december 2013
söndag 8 december 2013
Sista inlägget under Kenyas sol
Ja, så var det då dags.
Idag åker vi hem till Sverige.
Det känns overkligt, väldigt verkligt, efterlängtat och lite sorgligt på en och samma gång.
Vi har varit med om så mycket på vår resa att få Noah.
Och även om det varit jobbigt ibland skulle vi inte vilja ha denna tid ogjord för allt guld i Småland!
Bara vi tittar på Noah är det värt varenda frustration, oro och tår vi fällt under tiden här.
Alla vänner vi lärt känna, alla upplevelser och människor vi träffat på vägen, alla djur vi fått se och natur vi fått uppleva... Allt detta har ju gjort vår Kenyatid oförglömlig.
Men nu är det äntligen dags att få återvända till det vi saknat.
Familjen och de "gamla" vännerna.
Snön och friska luften.
Att kunna gå ute om kvällarna.
Få äta leverpastej och dricka vatten ur kranen.
Livet i Sverige.
Idag åker vi hem till Sverige.
Det känns overkligt, väldigt verkligt, efterlängtat och lite sorgligt på en och samma gång.
Vi har varit med om så mycket på vår resa att få Noah.
Och även om det varit jobbigt ibland skulle vi inte vilja ha denna tid ogjord för allt guld i Småland!
Bara vi tittar på Noah är det värt varenda frustration, oro och tår vi fällt under tiden här.
Alla vänner vi lärt känna, alla upplevelser och människor vi träffat på vägen, alla djur vi fått se och natur vi fått uppleva... Allt detta har ju gjort vår Kenyatid oförglömlig.
Men nu är det äntligen dags att få återvända till det vi saknat.
Familjen och de "gamla" vännerna.
Snön och friska luften.
Att kunna gå ute om kvällarna.
Få äta leverpastej och dricka vatten ur kranen.
Livet i Sverige.
onsdag 4 december 2013
Loppis och visum
Hasse och Linda är ena riktiga idésprutare! För ett par veckor sedan kom de med idén att vi skulle ha en loppis med allt som vi inte skulle ha med oss hem. En loppis för alla andra adoptivfamiljer här och pengarna vi fick in skulle vi skänka till Immas kyrka som startat ert barnhem och till Judiths skola i Kibera.
Samtidigt skulle Hasse och Linda passa på att ha lite hejdåbubbel.
Det tyckte vi lät som en toppenide.
Så idag, efter att inbjudning gått ut på Nairobilstan för några dagar sedan, körde vi!
Kvällar innan hade vi plockat ur skåp och lådor, stått och valt om det skulle med hem eller ej och tvättat och vikt ihop. Och när vi nu lade ut allt på bord och filtar, beroende på om de skulle kosta 100, 200, 300 eller 500 kes (ca 7kr, 16kr, 25kr eller 40kr) såg vi att det faktiskt var en del!
Vi som tyckt vi levt så enkelt!
Vi har ju lyckats samla på oss massor!
Visserligen mest saker vi fått från lämnande familjer, men ändå en del vi köpt också.
Osthyvel, muggar, skålar, formar... Det blir en del efter 10 månader ändå!
Våra svenska och norska vänner började snart droppa in och efter en liten stund var det febril aktivitet runt bord och filtar. Barn hittade leksaker de absolut behövde, många insåg att de inte hade en aning om att de saknat vissa saker och nere på gräset stod folk och pratade med något gott i handen.
Det blev en jättemysigt loppis!
Tack, alla ni som kom och köpte, för nu har vi dryga 13000kes ( ca 1000kr) var till Judith och Imma imorgon! Några av de saker som fanns kvar skickades till Sverigerummet på Gemina.
Sedan fick vår portvakt Naftali och vaktmästaren Emanuel det dom ville av det som var kvar.
Dom tog allt!
Men det känns lika bra som att vi nu har en slant till Imma och Judith!
Så tack Hasse och Linda för idén! :)
Nu sitter vi, lite trötta men nöjda efter dagen, och myser i soffan.
Det känns bra.
Loppisen var lyckad.
Paul är pigg igen efter att ha fått ett litet återfall på sin blodbakterie och han kommer vara helt friskt när vi åker hem på fredag.
Och på telefonen fick vi nyss meddelande från Sam att våra visum är klara och vi får dom imorgon.
Så ni vet vi bestämt att vi åker hem på fredag.
Så en kvällskaffe på det, kanske?
Aldrig fel med en god avslutning på en redan bra dag!
Samtidigt skulle Hasse och Linda passa på att ha lite hejdåbubbel.
Det tyckte vi lät som en toppenide.
Så idag, efter att inbjudning gått ut på Nairobilstan för några dagar sedan, körde vi!
Kvällar innan hade vi plockat ur skåp och lådor, stått och valt om det skulle med hem eller ej och tvättat och vikt ihop. Och när vi nu lade ut allt på bord och filtar, beroende på om de skulle kosta 100, 200, 300 eller 500 kes (ca 7kr, 16kr, 25kr eller 40kr) såg vi att det faktiskt var en del!
Vi som tyckt vi levt så enkelt!
Vi har ju lyckats samla på oss massor!
Visserligen mest saker vi fått från lämnande familjer, men ändå en del vi köpt också.
Osthyvel, muggar, skålar, formar... Det blir en del efter 10 månader ändå!
Våra svenska och norska vänner började snart droppa in och efter en liten stund var det febril aktivitet runt bord och filtar. Barn hittade leksaker de absolut behövde, många insåg att de inte hade en aning om att de saknat vissa saker och nere på gräset stod folk och pratade med något gott i handen.
Det blev en jättemysigt loppis!
Tack, alla ni som kom och köpte, för nu har vi dryga 13000kes ( ca 1000kr) var till Judith och Imma imorgon! Några av de saker som fanns kvar skickades till Sverigerummet på Gemina.
Sedan fick vår portvakt Naftali och vaktmästaren Emanuel det dom ville av det som var kvar.
Dom tog allt!
Men det känns lika bra som att vi nu har en slant till Imma och Judith!
Så tack Hasse och Linda för idén! :)
Nu sitter vi, lite trötta men nöjda efter dagen, och myser i soffan.
Det känns bra.
Loppisen var lyckad.
Paul är pigg igen efter att ha fått ett litet återfall på sin blodbakterie och han kommer vara helt friskt när vi åker hem på fredag.
Och på telefonen fick vi nyss meddelande från Sam att våra visum är klara och vi får dom imorgon.
Så ni vet vi bestämt att vi åker hem på fredag.
Så en kvällskaffe på det, kanske?
Aldrig fel med en god avslutning på en redan bra dag!
tisdag 3 december 2013
Noah, vår älskade unge!
Noah Mwamoa, vår älskade unge.
Även om du i passet heter Noah Charles Erik kommer du alltid vara vår Noah Mwamoa.
För det var det du hette när vi mötte dig första gången.
Du kommer kunna lägga till ditt swahilinamn om du önskar när du blir äldre, men tills vidare är Mwamoa namnet som får följa med dig, men som inte står på pappret.
Ja, du äskande unge. Nu är du svensk medborgare och har ett alldeles eget personnummer.
Ditt kenyanska blod kommer alltid flyta i dina ådror, men du kommer också vara svensk och engelsk.
Du kommer alltid har två föräldrar som älskar dig över allt anat och som finns med dig i allt du gör, även om inte alltid rent fysiskt.
Tänkt hur livet kan bli.
Älskade unge.
Du pratar allt mer nu, både egna ord och och du härmar och säger efter.
Du använder vissa ord på engelska, som come, biscuit, daddy, down, bye bye, nice och shoes.
Andra är svenska, som mat, banan, katt, pasta, mamma, hemma, fastnat, bilen och klar.
Sedan kör du stenhårt med zkiswahili på kvällen.
Lala.
Sova.
Vissa ränder går inte ur...! ;)
Envis som synden är du. Ofta är det bra. Men när vi inte tycker som du är det mindre bra och då visar du det på ett väldigt högljutt sätt. Teatraliskt sätt skulle man också kunna säga. ;) Människor omkring oss brukar undra om du slagit dig. Det går snart över säger vi ursäktande och har ett par gånger gått ut med dig, gastandes, från restaurangen en stund.
En minut senare är du glad som solen!
Tur är väl det!
Du klättrar inte högt lika ofta. Nu är det mer upp och ner på stolar för att sitta som vi.
Gärna rita med bläckpennan i vårt block, eller skiva på paddans tangentbord.
Löpstegen, som var mer som skutt förr, har planats ut och du visar allt lite talang til att kunna bli en duktig löpare. Eller kanke höjdhoppare eller häcklöpare..
Eller gymnast, med tanke på att du just nu älskar att sätta dig i spagar mest på skoj.
(Mamman, den mest oviga i Afrika just nu, suckar bara avundsjukt... ;)
Det kan också var bilmek du ska bli, eftersom du och Theo älskar att vända upp och ner på cykeln och bilen och sitta oerhört fokurade på... ja, vad det nu är ni fixar med, en lång stund.
Fotbollsspelare finns fortfarande som alternativ, eftersom du älskar att sparka boll.
Eller kanske basketspelare, tror pappa.
Vi anar ett visst djurintrresse också, eftersom du blir väldigt glad när du ser särskilt katter, apor, giraffer och hundar. Lejon säger du fortfarande katt till men du kan härma ljudet rikgt bra. Kanske lite Mowgliaktigt, men ändå. Så potential finns till viltvårdare.
(Noah, läser du detta när du är 25 och totalt ointresserad av sport, djur och bilar, kan du le i mjugg åt dina gamla föräldrar som inte förstod bättre...!)
Du fullkomligt älskar flygplan! Små, stora, på tv:n eller i luften, med två vingar eller propeller, alla är lika uppskattade, upptäckbara och glädjande!
Roligast var när du för ett par veckor sedan, mitt i natten, satte dig käpprätt upp i sägen och högt utbrast "lyglan!!" Sedan lade dig ner och somnade om.
Och visst var det ett flygplan som passerat oss!
Hemma på Redd har du numera en flygplansbas på hörnbordet i vardagsrummet.
Pappa kan ha haft något att göra med antalet fordon där...
Ja, älskade unge. Om tre dagar avslutar du ditt liv i Kenya. I alla fall för denna gång. På lördag landar du nämligen i det som ska bli nytt hemma.
Sverige.
Ännu vet du inte hur det är att leka i snön, åka skidor eller göra snöbollar.
Du har inte druckit varm choklad på en renfäll intill pulkabacken.
Du har inte kommit in med rosiga kinder och kalla fingrar och värmt dig med en varm mormorsfilt framför tvn och en go film.
Du har ännu inte plockat tussilago, letat blåsippor eller tittat efter videkissar.
Du har inte badat kvällsbad i en ljummen insjö och fikat kanelbulle i kvällssolen
Du har inte sparkat t i en höstluktande lövhög eller sett första snön falla.
Tänk så mycket vi har att få uppleva tillsammans med dig.
Älskade unge.
Även om du i passet heter Noah Charles Erik kommer du alltid vara vår Noah Mwamoa.
För det var det du hette när vi mötte dig första gången.
Du kommer kunna lägga till ditt swahilinamn om du önskar när du blir äldre, men tills vidare är Mwamoa namnet som får följa med dig, men som inte står på pappret.
Ja, du äskande unge. Nu är du svensk medborgare och har ett alldeles eget personnummer.
Ditt kenyanska blod kommer alltid flyta i dina ådror, men du kommer också vara svensk och engelsk.
Du kommer alltid har två föräldrar som älskar dig över allt anat och som finns med dig i allt du gör, även om inte alltid rent fysiskt.
Tänkt hur livet kan bli.
Älskade unge.
Du pratar allt mer nu, både egna ord och och du härmar och säger efter.
Du använder vissa ord på engelska, som come, biscuit, daddy, down, bye bye, nice och shoes.
Andra är svenska, som mat, banan, katt, pasta, mamma, hemma, fastnat, bilen och klar.
Sedan kör du stenhårt med zkiswahili på kvällen.
Lala.
Sova.
Vissa ränder går inte ur...! ;)
Envis som synden är du. Ofta är det bra. Men när vi inte tycker som du är det mindre bra och då visar du det på ett väldigt högljutt sätt. Teatraliskt sätt skulle man också kunna säga. ;) Människor omkring oss brukar undra om du slagit dig. Det går snart över säger vi ursäktande och har ett par gånger gått ut med dig, gastandes, från restaurangen en stund.
En minut senare är du glad som solen!
Tur är väl det!
Du klättrar inte högt lika ofta. Nu är det mer upp och ner på stolar för att sitta som vi.
Gärna rita med bläckpennan i vårt block, eller skiva på paddans tangentbord.
Löpstegen, som var mer som skutt förr, har planats ut och du visar allt lite talang til att kunna bli en duktig löpare. Eller kanke höjdhoppare eller häcklöpare..
Eller gymnast, med tanke på att du just nu älskar att sätta dig i spagar mest på skoj.
(Mamman, den mest oviga i Afrika just nu, suckar bara avundsjukt... ;)
Det kan också var bilmek du ska bli, eftersom du och Theo älskar att vända upp och ner på cykeln och bilen och sitta oerhört fokurade på... ja, vad det nu är ni fixar med, en lång stund.
Fotbollsspelare finns fortfarande som alternativ, eftersom du älskar att sparka boll.
Eller kanske basketspelare, tror pappa.
Vi anar ett visst djurintrresse också, eftersom du blir väldigt glad när du ser särskilt katter, apor, giraffer och hundar. Lejon säger du fortfarande katt till men du kan härma ljudet rikgt bra. Kanske lite Mowgliaktigt, men ändå. Så potential finns till viltvårdare.
(Noah, läser du detta när du är 25 och totalt ointresserad av sport, djur och bilar, kan du le i mjugg åt dina gamla föräldrar som inte förstod bättre...!)
Du fullkomligt älskar flygplan! Små, stora, på tv:n eller i luften, med två vingar eller propeller, alla är lika uppskattade, upptäckbara och glädjande!
Roligast var när du för ett par veckor sedan, mitt i natten, satte dig käpprätt upp i sägen och högt utbrast "lyglan!!" Sedan lade dig ner och somnade om.
Och visst var det ett flygplan som passerat oss!
Hemma på Redd har du numera en flygplansbas på hörnbordet i vardagsrummet.
Pappa kan ha haft något att göra med antalet fordon där...
Ja, älskade unge. Om tre dagar avslutar du ditt liv i Kenya. I alla fall för denna gång. På lördag landar du nämligen i det som ska bli nytt hemma.
Sverige.
Ännu vet du inte hur det är att leka i snön, åka skidor eller göra snöbollar.
Du har inte druckit varm choklad på en renfäll intill pulkabacken.
Du har inte kommit in med rosiga kinder och kalla fingrar och värmt dig med en varm mormorsfilt framför tvn och en go film.
Du har ännu inte plockat tussilago, letat blåsippor eller tittat efter videkissar.
Du har inte badat kvällsbad i en ljummen insjö och fikat kanelbulle i kvällssolen
Du har inte sparkat t i en höstluktande lövhög eller sett första snön falla.
Tänk så mycket vi har att få uppleva tillsammans med dig.
Älskade unge.
måndag 2 december 2013
Cresent Island och utsikt att älska!
Ska man åka på en lättsam men häftig dagsutflykt i närheten av Nairobi, då ska man åka till Crescent Island. Det ligger ca 1,5-2 timmars bilfärd från storstan, i kanten av Lake Naivasha.
En halvö, formad som en måne, skjuter ut i sjön och där kan man vandra bland de vilda djuren!
Hit åkte vi alltså i söndags tillsammans med fina vännerna Fredrikssons. Paul och jag hade pratat om detta sedan vi kom, men liksom aldrig riktigt fått tummen ur. Men så när det vankades en sista utflykt, tyckte både vi och Hasse och Linda att det var hit vi skulle låta Isaiha köra oss.
Här visste vi att Noah och Theo skulle få springa hur mycket de ville och vi kunde titta på alla djuren till fots.
Och det var en cool upplevelse att vandra med impalas, Thomson gaseller, grand gaselles och zebror betandes bara 50-100 meter bort, fotografera giraffen Tomboy från 10 meters håll och gå utmed standkanten och se pelikaner, flamingos och ett antal sjöfåglar med långa ben lyfta alldeles intill oss. Även hyenor, sjakaler och myrslokar fanns på ön, men dessa såg vi tyvärr inte skymten av.
Vi hade hela tiden med oss Mujo, vår söta guide som hade massor att berätta om djuren och ön.
Bland annat visade det sig att de spelat in stora delar av Mitt Afrika här. En fallfärdig hydda som inte såg mycket ut för världen hade en viktig del i filmen och den lilla landningsbanan som fanns på ön, hade byggts enbart för filmens skull. Tydligen är det också på Cresent Island som han, älskaren jag i skrivande stund tappat namnet på, störtar. Ja det spelades in där alltså. Störtade gjorde han i Tsavo.
Men gissa om vi kommer se Mitt Afrika när vi kommer hem!
Båtturen i den närliggande sjön Oloiden, där vi tänkt oss se flodhäst och råsa flamingos, regnade inne då regnet stod som spön i backen när vi kom ner till båten. Utan regnkläder ( dåligt planerat, men så lätt hänt i ett land där vi vant oss vid den konstanta värmen) insåg vi att det skulle bli en flopp för våra killar.
Så det blev en tor upp mot Nakuru istället. Vi besökte ett arkeologiskt ställe som säkert hade varit mycket mer intressant utan två rörliga, glada killar men njöt desto mer av kaffet och den vidunderliga utsikten från Sandbird Resort utöver Lale Elemenetata. Det stället blev vi alldeles förälskade i.
Så coolt! En trevlig restaurang med en stor, vid altan mot sjön och varifrån man kunde se klättrande trappor upp och ner på berget, smakligt placerade små hus, en pool med pallar i vatten.
Och så denna utomjordiskt vackra utsikt över landskapet som spred ut sig på andra sidan sjön!
Som en tavla, var allt vi kunde liknande det med, så perfekt såg det ut i färger och former efter miljoner år av erosion.
Vi njöt verkligen!
Nästa gång vi kommer till Kenya ska vi bo där, åtminstone en natt...!
Tack Fredrikssons för trevlig dag- som alltid!
En halvö, formad som en måne, skjuter ut i sjön och där kan man vandra bland de vilda djuren!
Hit åkte vi alltså i söndags tillsammans med fina vännerna Fredrikssons. Paul och jag hade pratat om detta sedan vi kom, men liksom aldrig riktigt fått tummen ur. Men så när det vankades en sista utflykt, tyckte både vi och Hasse och Linda att det var hit vi skulle låta Isaiha köra oss.
Här visste vi att Noah och Theo skulle få springa hur mycket de ville och vi kunde titta på alla djuren till fots.
Och det var en cool upplevelse att vandra med impalas, Thomson gaseller, grand gaselles och zebror betandes bara 50-100 meter bort, fotografera giraffen Tomboy från 10 meters håll och gå utmed standkanten och se pelikaner, flamingos och ett antal sjöfåglar med långa ben lyfta alldeles intill oss. Även hyenor, sjakaler och myrslokar fanns på ön, men dessa såg vi tyvärr inte skymten av.
Vi hade hela tiden med oss Mujo, vår söta guide som hade massor att berätta om djuren och ön.
Bland annat visade det sig att de spelat in stora delar av Mitt Afrika här. En fallfärdig hydda som inte såg mycket ut för världen hade en viktig del i filmen och den lilla landningsbanan som fanns på ön, hade byggts enbart för filmens skull. Tydligen är det också på Cresent Island som han, älskaren jag i skrivande stund tappat namnet på, störtar. Ja det spelades in där alltså. Störtade gjorde han i Tsavo.
Men gissa om vi kommer se Mitt Afrika när vi kommer hem!
Båtturen i den närliggande sjön Oloiden, där vi tänkt oss se flodhäst och råsa flamingos, regnade inne då regnet stod som spön i backen när vi kom ner till båten. Utan regnkläder ( dåligt planerat, men så lätt hänt i ett land där vi vant oss vid den konstanta värmen) insåg vi att det skulle bli en flopp för våra killar.
Så det blev en tor upp mot Nakuru istället. Vi besökte ett arkeologiskt ställe som säkert hade varit mycket mer intressant utan två rörliga, glada killar men njöt desto mer av kaffet och den vidunderliga utsikten från Sandbird Resort utöver Lale Elemenetata. Det stället blev vi alldeles förälskade i.
Så coolt! En trevlig restaurang med en stor, vid altan mot sjön och varifrån man kunde se klättrande trappor upp och ner på berget, smakligt placerade små hus, en pool med pallar i vatten.
Och så denna utomjordiskt vackra utsikt över landskapet som spred ut sig på andra sidan sjön!
Som en tavla, var allt vi kunde liknande det med, så perfekt såg det ut i färger och former efter miljoner år av erosion.
Vi njöt verkligen!
Nästa gång vi kommer till Kenya ska vi bo där, åtminstone en natt...!
Tack Fredrikssons för trevlig dag- som alltid!
lördag 30 november 2013
Soawas, sovmorgon och svenska skolans julbasar
En sista löpning med Soawas löparklubb blev det för mamma Noah denna sista lördag för oss i Nairobi.
I hällregn...
Men inte ens det strilande regnet som gjorde att jackan smetade sig där osmickrannde utmed kroppen och jag ideligen fick leka vindrutetorkare med händerna i ansiktet kunde göra denna runda tråkig.
"The track fox", han som gjort banan hade som vanligt gjort ett jättebra jobb både gällande varitonern på väg, vegetation och kuperig. Denna gång sprang vi inte långt hemifrån, vi höll till i Lavington och touchade kanten av slumområdet Kuwanguare. Här står inte de små plåthuen lika tätt som i Kibera och även om vägarna var mer som lervlling än som fast mark var omårdet bakom husen väldigt grönt och på kullarna odlades grönsaker
De leriga vägarna i Kuwanguare fick oss att fokusera så på var vi satte fötterna att vi blev alldeles fulla i skratt. Och det var en lättnad när vi kom ut på asfalterade vägar, och för en husnörd som jag, en njutning att springa förbi alla vackra hus i Lavington. Även om det samtidigt gjcorde mig smärtbart medveten om skillnaderna mellan fattiga och rika. Vägg i vägg med varann men milsida ifrån varann i livsstil
Pilarna som sprayats på vägarna var ibland mer eller mindre bortregnade så det var tur att det fanns personer med som spruttit rutten förr. På slutet, när jag valde milen och de andra jag sprang med tog 15 km höll jag på att villa bort mig men, som alltid, var det folk på vägen som viftande pekade mig i rätt riktning igen.
Så ja, tiden blev inte någon personbästa direkt ;) men jag känner mig jättenöjd ändå.
Hellre en dryg timme i parerande sörja än lekande lätt springa på 50 min, som det kenyanska ordspråket säger! ;)
Hemma möttes jag av en ganska nyaken pappa och son som glatt lekte på golvet framför tv:n.
Eter gårdagens aningen sena kväll hos fam Å ( för Noah i alla fall) hade de båda lyckats få sig en liten sovmorgon. Det händer inte ofta!
På eftermiddagen hade Svenska skolan sin årliga julbasar.
Linda och jag tog en tur dit tillsammans med fam Å för lite julstämning och glögginhandling, så här dagen före ( riktiga) första advent.
Vi tänkte ju annars fira denna jultradition så otraditionellt som genom att vandra bland giraffer, zebror och antiloper på Cresent Island och förhoppningsvis även få se ett par flamingos.
Ljuset har vi ju redan tänt en gång, ffast lite glögg ska vi nog hinna med når vi kommer hem på kvällen.
För någon ordning får det ju vara. ;)
I hällregn...
Men inte ens det strilande regnet som gjorde att jackan smetade sig där osmickrannde utmed kroppen och jag ideligen fick leka vindrutetorkare med händerna i ansiktet kunde göra denna runda tråkig.
"The track fox", han som gjort banan hade som vanligt gjort ett jättebra jobb både gällande varitonern på väg, vegetation och kuperig. Denna gång sprang vi inte långt hemifrån, vi höll till i Lavington och touchade kanten av slumområdet Kuwanguare. Här står inte de små plåthuen lika tätt som i Kibera och även om vägarna var mer som lervlling än som fast mark var omårdet bakom husen väldigt grönt och på kullarna odlades grönsaker
De leriga vägarna i Kuwanguare fick oss att fokusera så på var vi satte fötterna att vi blev alldeles fulla i skratt. Och det var en lättnad när vi kom ut på asfalterade vägar, och för en husnörd som jag, en njutning att springa förbi alla vackra hus i Lavington. Även om det samtidigt gjcorde mig smärtbart medveten om skillnaderna mellan fattiga och rika. Vägg i vägg med varann men milsida ifrån varann i livsstil
Pilarna som sprayats på vägarna var ibland mer eller mindre bortregnade så det var tur att det fanns personer med som spruttit rutten förr. På slutet, när jag valde milen och de andra jag sprang med tog 15 km höll jag på att villa bort mig men, som alltid, var det folk på vägen som viftande pekade mig i rätt riktning igen.
Så ja, tiden blev inte någon personbästa direkt ;) men jag känner mig jättenöjd ändå.
Hellre en dryg timme i parerande sörja än lekande lätt springa på 50 min, som det kenyanska ordspråket säger! ;)
Hemma möttes jag av en ganska nyaken pappa och son som glatt lekte på golvet framför tv:n.
Eter gårdagens aningen sena kväll hos fam Å ( för Noah i alla fall) hade de båda lyckats få sig en liten sovmorgon. Det händer inte ofta!
På eftermiddagen hade Svenska skolan sin årliga julbasar.
Linda och jag tog en tur dit tillsammans med fam Å för lite julstämning och glögginhandling, så här dagen före ( riktiga) första advent.
Vi tänkte ju annars fira denna jultradition så otraditionellt som genom att vandra bland giraffer, zebror och antiloper på Cresent Island och förhoppningsvis även få se ett par flamingos.
Ljuset har vi ju redan tänt en gång, ffast lite glögg ska vi nog hinna med når vi kommer hem på kvällen.
För någon ordning får det ju vara. ;)
fredag 29 november 2013
Feel Good Friday
På radion idag, när vi satt i taxin, sa radioprataren att idag var det Feel Good Friday.
Och så har det faktiskt känts!
Sam kom verkligen med passen imorse. Springandes!
Och vi kom verkligen iväg till Svenska ambassaden utan ens någon vidare försening!
Smidigt och lätt gick det där och Noahs pass finns nu att hämta efter helgen.
Lättnad!
Att vi sedan trots allt inte har fått våra visum förnyade känns som en mindre sak jämfört med allt annat som varit. Det här vet vi hur vi löser.
Väl hemma hann Paul gå en sväng till Raha och dessutom ordna det sista med vår landlady Lilian medan jag och Noah åkte och hämta en klänning jag beställt.
Regnet som stått som spön i backen under större delen av dagen gav sig till slut, himlen blev alldeles blå, vilket inte är så vanligt här, och solens strålar värmde upp de sist timmarna på eftermiddagen.
Vi fick en go'fika med grannarna där vi småplanerade vår söndagstur till Cresent Island- det sm troligen vår allra sista utflykt i Kenya.
Kvällen spenderade vi tillsammans med fam Å över en riktigt god middag och trevligt prat hemma hos dom.
Så mot vad vi kanske trott blev detta en riktigt Feel Good Friday!
Och så har det faktiskt känts!
Sam kom verkligen med passen imorse. Springandes!
Och vi kom verkligen iväg till Svenska ambassaden utan ens någon vidare försening!
Smidigt och lätt gick det där och Noahs pass finns nu att hämta efter helgen.
Lättnad!
Att vi sedan trots allt inte har fått våra visum förnyade känns som en mindre sak jämfört med allt annat som varit. Det här vet vi hur vi löser.
Väl hemma hann Paul gå en sväng till Raha och dessutom ordna det sista med vår landlady Lilian medan jag och Noah åkte och hämta en klänning jag beställt.
Regnet som stått som spön i backen under större delen av dagen gav sig till slut, himlen blev alldeles blå, vilket inte är så vanligt här, och solens strålar värmde upp de sist timmarna på eftermiddagen.
Vi fick en go'fika med grannarna där vi småplanerade vår söndagstur till Cresent Island- det sm troligen vår allra sista utflykt i Kenya.
Kvällen spenderade vi tillsammans med fam Å över en riktigt god middag och trevligt prat hemma hos dom.
Så mot vad vi kanske trott blev detta en riktigt Feel Good Friday!
torsdag 28 november 2013
En känslornas berg-och-dalbana
Att adoptera är en resa, det är inte att sticka under stol med.
Det är en känslomässig resa.
Självklart är det en resa i sig bara det att bli förälder och lära känna sin nya lilla familjemedlem med allt som det innebär. Varm kärlek blandat med frustration, tårar och en enorm glädje kommer med i ryggsäcken.
Men sedan tillkommer den där berg- och- dagresan som har att göra med processen.
Väntan, oro, glädje och lättnad, ny väntan, ny oro,, ny glädje och lättnad, ytterligare ny väntan, oro, glädje och lättnad.
Vi har gjort vårt val, att adoptera från Kenya och varit medvetna om att processen kunde bli jobbig på sina ställen. Så vi har försökt och ta det mesta med ro.
Men jag trodde nog inte att det skulle vara riktigt så mycket upp och ner, såhär på slutet av processen.
För senaste tiden har det verkligen gått upp och ner inombords.
Det tar lite på krafterna ibland även om vi verkligen försöker peppa varann och välja att se saker ur rätt perspektiv.
Men ibland känns det lite jobbigt också.
Som när NAC upplöstes och vi inte riktigt visste när vi skulle kunna åka hem.
Eller som de senaste dagarna.
För en vecka sedan fick vi det glada beskedet att MIA hjälper oss från Sverige och på måndag skickade vi in vår ansökan.
På tisdag förmiddag fick vi reda på att de skulle ha ett för dem viktigt papper vi inte visste fanns.
Efter lite lätt panikartad mailkontakt med LAN-kontoret här i Nairobi kom detta dokument dock fram och skickades iväg
Någon timme senare fick vi svar från MIA att det var obrukbart pga avsaknad av ett namn. De skulle överlägga om annat dokument behövs. Men... vi har ju gett alla papper vi kunnat ge! Vad skulle hända om det inte räckte?
Dagen efter fick dock ett glädjemail från Anette på MIA; beslutet var klart och godkänt och vi kunde äntligen få söka pass till Noah!
Ambassadbesök är nu bokat till fredag förmiddag.
Allt vore frid och fröjd om det bara inte varit för att våra pass ännu finns hos den som förnyar våra visum. Denna person har haft dom sedan förra veckan. Tiden det vanligtvis tar att få hjälp med visumförnyelse är ett par dagar men sedan i tisdags har vi fått höra " I will bring them tomorrow!" Vilken annan vecka som helst hade detta inte spelat någon roll, för vi har kopior och hade bara kunnat vänta in passen. Men nu behöver vi dom hett och när personen i fråga vet om vår sits och ändå inte dyker upp med dom, blir det lite stressigt igen.
Vi måste nämligen visa upp våra pass på ambassaden idag.
Så nu får vi se om Sam kommer med de två idag halv 9 som han lovat, eller om vi får vänta med ambassaden tills på måndag...?
Dagen för hemresan kommer allt närmare och allt vi önskar är att få allt klart i tid.
Vi hinner ännu, men det börjar kunna bli tight om vi måste vänta tills nästa vecka.
Som sagt, en känslomässig berg- och-dalbaneresa är processen just nut.
Ska bli så skönt när vi kommer in på slutstationen.
Dels för att få känns lättnaden över att processen i Kenya är klar.
Men också för att jag kan sluta klaga... ;)
Det är en känslomässig resa.
Självklart är det en resa i sig bara det att bli förälder och lära känna sin nya lilla familjemedlem med allt som det innebär. Varm kärlek blandat med frustration, tårar och en enorm glädje kommer med i ryggsäcken.
Men sedan tillkommer den där berg- och- dagresan som har att göra med processen.
Väntan, oro, glädje och lättnad, ny väntan, ny oro,, ny glädje och lättnad, ytterligare ny väntan, oro, glädje och lättnad.
Vi har gjort vårt val, att adoptera från Kenya och varit medvetna om att processen kunde bli jobbig på sina ställen. Så vi har försökt och ta det mesta med ro.
Men jag trodde nog inte att det skulle vara riktigt så mycket upp och ner, såhär på slutet av processen.
För senaste tiden har det verkligen gått upp och ner inombords.
Det tar lite på krafterna ibland även om vi verkligen försöker peppa varann och välja att se saker ur rätt perspektiv.
Men ibland känns det lite jobbigt också.
Som när NAC upplöstes och vi inte riktigt visste när vi skulle kunna åka hem.
Eller som de senaste dagarna.
För en vecka sedan fick vi det glada beskedet att MIA hjälper oss från Sverige och på måndag skickade vi in vår ansökan.
På tisdag förmiddag fick vi reda på att de skulle ha ett för dem viktigt papper vi inte visste fanns.
Efter lite lätt panikartad mailkontakt med LAN-kontoret här i Nairobi kom detta dokument dock fram och skickades iväg
Någon timme senare fick vi svar från MIA att det var obrukbart pga avsaknad av ett namn. De skulle överlägga om annat dokument behövs. Men... vi har ju gett alla papper vi kunnat ge! Vad skulle hända om det inte räckte?
Dagen efter fick dock ett glädjemail från Anette på MIA; beslutet var klart och godkänt och vi kunde äntligen få söka pass till Noah!
Ambassadbesök är nu bokat till fredag förmiddag.
Allt vore frid och fröjd om det bara inte varit för att våra pass ännu finns hos den som förnyar våra visum. Denna person har haft dom sedan förra veckan. Tiden det vanligtvis tar att få hjälp med visumförnyelse är ett par dagar men sedan i tisdags har vi fått höra " I will bring them tomorrow!" Vilken annan vecka som helst hade detta inte spelat någon roll, för vi har kopior och hade bara kunnat vänta in passen. Men nu behöver vi dom hett och när personen i fråga vet om vår sits och ändå inte dyker upp med dom, blir det lite stressigt igen.
Vi måste nämligen visa upp våra pass på ambassaden idag.
Så nu får vi se om Sam kommer med de två idag halv 9 som han lovat, eller om vi får vänta med ambassaden tills på måndag...?
Dagen för hemresan kommer allt närmare och allt vi önskar är att få allt klart i tid.
Vi hinner ännu, men det börjar kunna bli tight om vi måste vänta tills nästa vecka.
Som sagt, en känslomässig berg- och-dalbaneresa är processen just nut.
Ska bli så skönt när vi kommer in på slutstationen.
Dels för att få känns lättnaden över att processen i Kenya är klar.
Men också för att jag kan sluta klaga... ;)
måndag 25 november 2013
Det rör på sig!
Nu börjar det faktiskt röra på sig!
Igår, måndag fick vi instruktioner från MIA hur vi ska gå tillväga med våra papper.
Efter ett par timmar med ihopsamlande av dokument, självfallet strul med utskrifter så vi, aningen svettiga, fick springa mellan olika printshops och slutligen lite uppskattande förtydliganden av MIA och AC var ansökan inne!
Phu!
Nu hoppas vi allt går smidigt och att vi får snabbt svar.
Då är det bara pass, exitstämpel och hemförd kvar på vår Kenyatid.
Så visst rör det faktiskt på sig.
Och efter en månads stillastående är det som ljuv musik!
Pauls malariamedicinering är över och vi hoppas även där att det ska gå snabbt tills han är helt pigg igen. Kanske inte så konstigt att kroppen är svag efter de dunderpiller han fick, men han ska ändå gå till doktorn för återkoll idag.
Noah är frisk dom en nötkärna och det känns tom som om han är ännu piggare nu än innan han blev sjuk. Gladare, hungrig och mer temperamentsfull om man säger så.. ;)
Men det är så otroligt skönt att se att vår kille är tillbaka till sitt rätta jag igen och att infektionen är helt borta.
Vi har tagit det lugn de sista dagarna. Hängt mycket på gården, tagit en kaffe mellan husen och tagit en tur till Nakumatt.
Men även om Paul fortfarande är trött hade vi en väldigt mysig kväll med fam AL och deras lille Ez. Fantastisk god fick och häng i soffan hade lätt kunnat bli en sen kväll...
Även grannarnas Fredriksson har haft oss hemma. Pizza en kväll och lasagne en annan.
Det här kan vi med lätthet vänja oss vid!
Eller så är det kanske dags att bju igen... ;)
Och slutligen, inte var det första advent förra helgen heller! Noahs mamma är sig lik, ibland lite virrig! ;) Eller dagvill som jag väljer att kalla det här nere!
För även om det rör på sig, går ändå inte tiden så mycket snabbare i Kenya än hemma och det är ju först nästa helg det är första advent! ;)
Så nu ler vi stort åt att vi hängde upp juldekorationer, tog fram fyra ljus, tände det minsta och högtidligt sjöng första versen av adventssången med Noah. Jag som annars, likt min kompis Ylva hemma, aldrig skulle koma på tanken att börja julen innan första advent! Inte i min vildaste fantasi!
Hua!
Men å andra sidan, det ska vara ett Kenyaår som vi firar Första Advent två gånger! ;)
Igår, måndag fick vi instruktioner från MIA hur vi ska gå tillväga med våra papper.
Efter ett par timmar med ihopsamlande av dokument, självfallet strul med utskrifter så vi, aningen svettiga, fick springa mellan olika printshops och slutligen lite uppskattande förtydliganden av MIA och AC var ansökan inne!
Phu!
Nu hoppas vi allt går smidigt och att vi får snabbt svar.
Då är det bara pass, exitstämpel och hemförd kvar på vår Kenyatid.
Så visst rör det faktiskt på sig.
Och efter en månads stillastående är det som ljuv musik!
Pauls malariamedicinering är över och vi hoppas även där att det ska gå snabbt tills han är helt pigg igen. Kanske inte så konstigt att kroppen är svag efter de dunderpiller han fick, men han ska ändå gå till doktorn för återkoll idag.
Noah är frisk dom en nötkärna och det känns tom som om han är ännu piggare nu än innan han blev sjuk. Gladare, hungrig och mer temperamentsfull om man säger så.. ;)
Men det är så otroligt skönt att se att vår kille är tillbaka till sitt rätta jag igen och att infektionen är helt borta.
Vi har tagit det lugn de sista dagarna. Hängt mycket på gården, tagit en kaffe mellan husen och tagit en tur till Nakumatt.
Men även om Paul fortfarande är trött hade vi en väldigt mysig kväll med fam AL och deras lille Ez. Fantastisk god fick och häng i soffan hade lätt kunnat bli en sen kväll...
Även grannarnas Fredriksson har haft oss hemma. Pizza en kväll och lasagne en annan.
Det här kan vi med lätthet vänja oss vid!
Eller så är det kanske dags att bju igen... ;)
Och slutligen, inte var det första advent förra helgen heller! Noahs mamma är sig lik, ibland lite virrig! ;) Eller dagvill som jag väljer att kalla det här nere!
För även om det rör på sig, går ändå inte tiden så mycket snabbare i Kenya än hemma och det är ju först nästa helg det är första advent! ;)
Så nu ler vi stort åt att vi hängde upp juldekorationer, tog fram fyra ljus, tände det minsta och högtidligt sjöng första versen av adventssången med Noah. Jag som annars, likt min kompis Ylva hemma, aldrig skulle koma på tanken att börja julen innan första advent! Inte i min vildaste fantasi!
Hua!
Men å andra sidan, det ska vara ett Kenyaår som vi firar Första Advent två gånger! ;)
lördag 23 november 2013
X- mas Box i Karen och julpyssel på Svenska skolan
De värmande nyheterna under gårdagen känns bra i de magen och hjärtat.
De härliga rimmen har fortsatt ändå. Det är nästan svårt att sluta när man väl har börjat!
Och det liksom smittar av sig på andra också! ;)
Men eftersom Paul har legat lite lågt pga av de starka malariamedicinerna och Noah och jag inte bara kan sitta hemma och rimma, har vi varit på lite utflykter.
I fredags var det X- mas box i Karen. Nu hade vi nog vi trott att det skulle vara lite mer av en julmarknad men det var istället en marknad där olika designers i Kenya visade sina alster, kläder, saker eller vad det nu var det sålde. Det liknade en hel del på Soko Soko Market vi var på i våras, med tanke på att det var mest välbärgade västerlänningar där ( fast vad annars hade vi trott, med en marknad mitt ute i Karenområdet...) men det som fanns var riktigt bra! Familjen Å och Fr som också var med gjorde flera fynd, medan Noah och jag bara inhandlade ett per t-shirtar till Noah och två juldekorationer.
Ja, och sen en klänning till mig...
Fast det var nödvändigt! ;)
Fredagspizzan hemma hos grannarna på kvällen blev lite av ett firande i miniformat eftersom det var då vi fick se det glada beskedet på mailen. Vi är ju inte hemma än, men visst kan man fira ett besked med pizza...?
Idag var det julpyssel på Svenska skolan, ett jättefint fixat sådant!
Noah som varit på skolan förr tog sin kompis Theo i handen för att visa honom vart han skulle gå.
De härliga rimmen har fortsatt ändå. Det är nästan svårt att sluta när man väl har börjat!
Och det liksom smittar av sig på andra också! ;)
Men eftersom Paul har legat lite lågt pga av de starka malariamedicinerna och Noah och jag inte bara kan sitta hemma och rimma, har vi varit på lite utflykter.
I fredags var det X- mas box i Karen. Nu hade vi nog vi trott att det skulle vara lite mer av en julmarknad men det var istället en marknad där olika designers i Kenya visade sina alster, kläder, saker eller vad det nu var det sålde. Det liknade en hel del på Soko Soko Market vi var på i våras, med tanke på att det var mest välbärgade västerlänningar där ( fast vad annars hade vi trott, med en marknad mitt ute i Karenområdet...) men det som fanns var riktigt bra! Familjen Å och Fr som också var med gjorde flera fynd, medan Noah och jag bara inhandlade ett per t-shirtar till Noah och två juldekorationer.
Ja, och sen en klänning till mig...
Fast det var nödvändigt! ;)
Fredagspizzan hemma hos grannarna på kvällen blev lite av ett firande i miniformat eftersom det var då vi fick se det glada beskedet på mailen. Vi är ju inte hemma än, men visst kan man fira ett besked med pizza...?
Idag var det julpyssel på Svenska skolan, ett jättefint fixat sådant!
Noah som varit på skolan förr tog sin kompis Theo i handen för att visa honom vart han skulle gå.
Sedan var det dags för pyssel! I de olika rummen kunde man göra julstjärnor, omslagspapper, små korgaer med lingon eller blåbär i, smällkarameller, julkort, tomtar och annat juligt. Noah hade inte lika bra tålamod som Theo när det gällde pysslet. Han föredrog att äta kex och försöka klippa i de papper som inte vi skulle använda.
Men så kom tomten på besök! Och till vår förvåning var Noah den av killarna som var mer försigkommen! Försiktigt men nyfiket närmande han sig den rödklädda skäggmannen och vågade till slut faktiskt gå fram och få sig en tibetanen goddispåse. Bådar gott för julen hemma...! :)
Så även om vi nu inte längre funderar över om vi ska fora jul i Kenya eller Sverige, har vi ändå lite julsaker runt om i lägenheten . Det är ju ändå första advent imorgon och då brukar man ju ta fram julsakerna...
fredag 22 november 2013
Vänner och glada besked!
Jag minns en gång när jag gick i femman på Stenhamraskolan och vi skulle skriva dikter om vänskap.
Då minns jag att jag skrev
"En vän, en kompis, en kamrat, ja vad ska man kallas sin vän?
Jag har en vän.
En riktig vän.
En vän som jag lita på, skrattat med och om alltid, alltid finns där.
Alla borde ha en riktig vän"
(Ja, ingen Karin Boye direkt kanske, men jag var ju ändå bara 11 år)
Den här har jag tänkt på sedan Annas första rim kom.
Våra finaste vänner hemma i Uppsala har nämligen gett oss ett pepp som värmer som solen.
Tills vi får besked om att de finns en lösning kör de rim-maraton!
Och sedan Annas första härliga har det inte gått många timmar innan nästa trillar in.
Och nästa. Och nästa.
Nödrim blandat med limrickar.
Melodiska rim och rimord.
Rumsrena rim och.... mindre rumsrena. Men lika fantastisk roliga, fyndiga och rörande! :)
Och kanske var det detta som gjorde det.
Eller famijevännen Thomas som engagerat sig.
Eller kanske AC och MIA.
Men oavsett, idag fick vi glada besked!
MIA, Myndigheten för Internationell Adoption i Sverige har beslutat att ta emot ansökan om att godkänna adoptionen i Sverige från oss som "sitter fast" här i Kenya istället för NAC!
Det intyg vi då får kan vi söka pass på och alltså komma hem!
Vi är inte hemma än, men det ska mycket till om vi igen blir godkända hos MIA...!
Vi har ju varit i kontinuerlig kontakt med dom och AC sedan detta hände.
Så ikväll känns det bra.
Både för att vi har så fina vänner och för att vi äntligen, äntligen verkar vara på väg hem igen.
Våra finaste vänner hemma i Uppsala har nämligen gett oss ett pepp som värmer som solen.
Tills vi får besked om att de finns en lösning kör de rim-maraton!
Och sedan Annas första härliga har det inte gått många timmar innan nästa trillar in.
Och nästa. Och nästa.
Nödrim blandat med limrickar.
Melodiska rim och rimord.
Rumsrena rim och.... mindre rumsrena. Men lika fantastisk roliga, fyndiga och rörande! :)
Och kanske var det detta som gjorde det.
Eller famijevännen Thomas som engagerat sig.
Eller kanske AC och MIA.
Men oavsett, idag fick vi glada besked!
MIA, Myndigheten för Internationell Adoption i Sverige har beslutat att ta emot ansökan om att godkänna adoptionen i Sverige från oss som "sitter fast" här i Kenya istället för NAC!
Det intyg vi då får kan vi söka pass på och alltså komma hem!
Vi är inte hemma än, men det ska mycket till om vi igen blir godkända hos MIA...!
Vi har ju varit i kontinuerlig kontakt med dom och AC sedan detta hände.
Så ikväll känns det bra.
Både för att vi har så fina vänner och för att vi äntligen, äntligen verkar vara på väg hem igen.
onsdag 20 november 2013
Malaria, regnperiod och första julmarknaden!
Pappa Paul har varit hängig ett tag. Inte sjuk direkt, utan mest bara trött och enstaka dagar har han haft feber. För säkerhets skull köpte han ett sådan där malariatest som man hittar på apoteken här, men det visade negativt. När han så började tappa aptiten för ett par dagar sedan tyckte vi han ändå fick gå till doktorn.
Och det var ju malaria i alla fall!
Skönt att få veta vad det var och ännu skönare att han nu, efter en spruta och pillerburk snabbt kommer bli pigg igen.
Den korta regnperioden är ju här nu, och det märks.
Vissa dagar är solen så het att det bränner oss på axlarna när vi sitter ute på parkeringen och vaktar lekande barn.
Paul fick sig en rejäl solbränna och härligt flagande näsa efter en dags vandring tillsammans med Salaash, Anders, Lasse och Anders föräldrar i Ngong Hills för någon vecka sedan.
Och våra småkillar svettas på näsan när de kör runt poolen på sina cyklar.
På kvällen mullrar åskan och regnet smattrar på rutan.
Andra dagar, som idag, regnar det lite smått redan på morgonen, himlen är lite smågrå och det är alldeles lagom sommarsverigevarmt.
Rätt som det är kommer ett skyfall.
Och sen är det över.
Faktiskt lite kul med variation i vädret för en gång skull.
Vi försöker peppa oss så vi inte ska fastna i "väntansdeppet" och har nu lite idéer på vad vi ska göra för att få tiden att gå utan att vi blir ruinerade.
När man börjar titta finns det mer än man trott! :)
Just nu är det nämligen en hel del väntan. Saker står lite still utåt sett, även om vi vet att det jobbas fertilt både hos AC och MIA, några vi känner gott stöd ifrån.
Vi håller också på att reda ut om vi kan söka kenyanskt pass till Noah som en variant, även om vår lillkille kommer bli svensk och brittisk när han kommer till Sverige.
På hemmaplan har det blivit mycket häng med grannarna på gården.
Jane har varit här med ett par kjolar hon sytt av tyg jag köpte på Biasharra Street förra veckan.
Noah är nu sitt vanliga jag och pratar hål i huvudet på oss med ord som flygplan, Theo, pasta och bilar. Fast det är ljuvligt!
Vi har varit på trevligt och soligt bubbel på Gemina för Suz och Johan som haft din första Henning!
Linda och jag har varit och klippt oss hos Malin, en nyutexad frisör som är besökande dotter till en av lärarna på Svenska skolan. Praktiskt och bra! Efteråt blev det god lunch på Junction tillsammans med våra killar.
Vi tränar med Chris och börjar slåss om tiderna när flera kompisar insett hur bra han är. Kul att fler upptäcker hur bra han är.
Paul var iväg och kollade Sverige-Portugalmatchen tillsammans med ett glatt gäng på närliggande Mchana. Synd att det inte gick så bra för oss bara...
I helgen är det både julpyssel på svenska skolan och X- mas fair i Karen, så kanske blir det lite julstämning här borta trots värmen. Vi har inte riktigt hunnit fatta att det start är jul i alla turer med ombokningar, sjukhusbesök och hemkomstlösningar.
Men det vore nog bara gott för själen med lite pepparkakor, glögg, och någon fransig julgransprydnad. :)
Och det var ju malaria i alla fall!
Skönt att få veta vad det var och ännu skönare att han nu, efter en spruta och pillerburk snabbt kommer bli pigg igen.
Den korta regnperioden är ju här nu, och det märks.
Vissa dagar är solen så het att det bränner oss på axlarna när vi sitter ute på parkeringen och vaktar lekande barn.
Paul fick sig en rejäl solbränna och härligt flagande näsa efter en dags vandring tillsammans med Salaash, Anders, Lasse och Anders föräldrar i Ngong Hills för någon vecka sedan.
Och våra småkillar svettas på näsan när de kör runt poolen på sina cyklar.
På kvällen mullrar åskan och regnet smattrar på rutan.
Andra dagar, som idag, regnar det lite smått redan på morgonen, himlen är lite smågrå och det är alldeles lagom sommarsverigevarmt.
Rätt som det är kommer ett skyfall.
Och sen är det över.
Faktiskt lite kul med variation i vädret för en gång skull.
Vi försöker peppa oss så vi inte ska fastna i "väntansdeppet" och har nu lite idéer på vad vi ska göra för att få tiden att gå utan att vi blir ruinerade.
När man börjar titta finns det mer än man trott! :)
Just nu är det nämligen en hel del väntan. Saker står lite still utåt sett, även om vi vet att det jobbas fertilt både hos AC och MIA, några vi känner gott stöd ifrån.
Vi håller också på att reda ut om vi kan söka kenyanskt pass till Noah som en variant, även om vår lillkille kommer bli svensk och brittisk när han kommer till Sverige.
På hemmaplan har det blivit mycket häng med grannarna på gården.
Jane har varit här med ett par kjolar hon sytt av tyg jag köpte på Biasharra Street förra veckan.
Noah är nu sitt vanliga jag och pratar hål i huvudet på oss med ord som flygplan, Theo, pasta och bilar. Fast det är ljuvligt!
Vi har varit på trevligt och soligt bubbel på Gemina för Suz och Johan som haft din första Henning!
Linda och jag har varit och klippt oss hos Malin, en nyutexad frisör som är besökande dotter till en av lärarna på Svenska skolan. Praktiskt och bra! Efteråt blev det god lunch på Junction tillsammans med våra killar.
Vi tränar med Chris och börjar slåss om tiderna när flera kompisar insett hur bra han är. Kul att fler upptäcker hur bra han är.
Paul var iväg och kollade Sverige-Portugalmatchen tillsammans med ett glatt gäng på närliggande Mchana. Synd att det inte gick så bra för oss bara...
I helgen är det både julpyssel på svenska skolan och X- mas fair i Karen, så kanske blir det lite julstämning här borta trots värmen. Vi har inte riktigt hunnit fatta att det start är jul i alla turer med ombokningar, sjukhusbesök och hemkomstlösningar.
Men det vore nog bara gott för själen med lite pepparkakor, glögg, och någon fransig julgransprydnad. :)
tisdag 19 november 2013
Ombokning och dagsläget
NAC är inte återinsatt och ingen annan lösning har uppdagats, så igår kväll bokade vi om våra flygbiljetter hem.
Det kändes sorgligt och som att världen gungar lite när man inget vet, bara får ana och gissa på egen hand.
Men vi bestämde oss för att satsa på att det kommer en lösning inom en månad efter uppdagandes av NAC's upplösning.
Så fredagen 6 dec är våra biljetter ombokade till
För om vi inte bestämmer oss för att det ska gå att lösa känns det så jobbigt.
För vi önskar ju inget annat än att vara med på det där planet.
Vi har tappra familjer som luttrat men leende säger ' Det är ok, ni är ju snart hemma', fina vänner hemma som peppar med glada tillrop och kenyavänner som är glada att vi är kvar ett tag till.
Tur är väl det.
För lite jobbigt känns det att i dagsläget inte ha en lösning på hur vi ska få till allt.
Det finns ett par förslag som vi och andra jobbar på.
Förhoppningsvis blir det klarhet snabbare än någon av oss trott och vi kan lapa sol de ssita dagarna och götta oss i vetskapen att vi definitivt är på väg hem.
Vi sa i början på vår resa att om det blev förseningar skulle vi göra något kul för att få tiden att gå.
Det hade kanske varit lite lättare om det inte varit just i slutet av budgeten.
Annars hade vi nog fläskat på med två veckor i Mombasa, tagit en safari till och njutit av god mat på restaurang varje kväll.
Nu ligger vi aningen lägre ;) men vi har bestämt oss för en hålla-humöret-uppe-sak ändå.
Så det blir att välja den aktivitet som ger mest feel-good-känsla på den nya roliga-saker-vi-inte-hunnit-göra-listan.
Ska bli spännande att se vad det blir.
Det kändes sorgligt och som att världen gungar lite när man inget vet, bara får ana och gissa på egen hand.
Men vi bestämde oss för att satsa på att det kommer en lösning inom en månad efter uppdagandes av NAC's upplösning.
Så fredagen 6 dec är våra biljetter ombokade till
För om vi inte bestämmer oss för att det ska gå att lösa känns det så jobbigt.
För vi önskar ju inget annat än att vara med på det där planet.
Vi har tappra familjer som luttrat men leende säger ' Det är ok, ni är ju snart hemma', fina vänner hemma som peppar med glada tillrop och kenyavänner som är glada att vi är kvar ett tag till.
Tur är väl det.
För lite jobbigt känns det att i dagsläget inte ha en lösning på hur vi ska få till allt.
Det finns ett par förslag som vi och andra jobbar på.
Förhoppningsvis blir det klarhet snabbare än någon av oss trott och vi kan lapa sol de ssita dagarna och götta oss i vetskapen att vi definitivt är på väg hem.
Vi sa i början på vår resa att om det blev förseningar skulle vi göra något kul för att få tiden att gå.
Det hade kanske varit lite lättare om det inte varit just i slutet av budgeten.
Annars hade vi nog fläskat på med två veckor i Mombasa, tagit en safari till och njutit av god mat på restaurang varje kväll.
Nu ligger vi aningen lägre ;) men vi har bestämt oss för en hålla-humöret-uppe-sak ändå.
Så det blir att välja den aktivitet som ger mest feel-good-känsla på den nya roliga-saker-vi-inte-hunnit-göra-listan.
Ska bli spännande att se vad det blir.
lördag 16 november 2013
Sjukhusbesök
Noah blev inte bättre i onsdags.
Istället blev det en tur till sjukhuset, för febern ville inte gå ner trots paracetamol och antibiotikan vi fick av läkaren vi träffade under dagen.
Och väl där blev vi inlagda. Noah såg för sjuk ut.
Usch, detta var en ny upplevelse för oss, att känna hur det är när vår lilla kille var så sjuk och det inte var mycket vi kunde göra.
Vi insåg att vi inte alls är så coola som vi trott.
Han sågs så liten ut där han låg i sjukhussängen, utan pyjamas eftersom han var så varm.
Han bara sov, och vaknade han var det bara för att vända på huvudet och somna om.
Andningen var flämtande och han pratade som i feberddrömmar ibland. Fast utan att vi förstod vad han sa.
Han hade mörka ringar under sina tunga ögon.
Så det var en lättnad när den febernedsättande medicinen verkade.
Och efter drygt ett dygn av sömn började han, med hjälp av lite dropp, sakta men säkert bli sig själv igen. Inte så matglad, men törstig tog han sig timme för timme.
Det var så skönt att se honom le igen, första skrattet blev vi alldeles uppfyllda av och det var en sådan lättat att höra honom prata igen och säga pappa, mamma,Theo, bilar och flygplan.
Och jag blev alldeles fånigt varm i magen när vår unge sa ja till mjölk och tog en tugga mandazi!
Dock har vokabulärer ändrats aningen. Från att ha bubblat en massa ord har det mest frekventa orden varit Aj ( vilket tydligen är ett samlat ord för Det gör ont, Den/Ärmen/Skon sitter fast, Byxorna släpar i marken och Täcket ligger inte på mig) , Nej!!! ( till allt utom vatten under två dagarn) och Come, (när han blivit pigg nog att tycka det var tråkigt att vår på rummet, låter mer som Amm och kommer alltid med ett eko.)
Vi hoppas nu att dessa blir aningen mindre frekventa och blandas upp med de andra orden istället.
Kan bli aningen tjatigt annars... ;)
Nu är vi hemma igen, tre dagar senare med en medtagen men klart gladare och piggare unge än när vi åkte in. Och som sagt, det går stadigt framåt!
Och det känns så skönt.
Noah is back!
Att Noah saknat Theo och vice versa var tydligt och det var härligt att se Noahs leende när Theo och hans mamma och pappa kom in en kort stund på eftermiddagen.
Theo redan välkomnat Noah hem med en teckning och ballonger på dörren.
Men nu hade han dessutom med sig något till Noah, en liten present som Noah egentligen skulle fått när vi åkte hem, men det passade perfekt idag.
Det var rättare sagt två presenter.
En till Noah och en till Theo.
En pusselbit var på ett läderhalsband.
Och på båda står det Theo och Noah 2013.
Vilket minne av sin första bästa vän!
Och det var med stolthet Noah bar den när han sagt hejdå till Theo.
Tack Linda och Hasse!
Istället blev det en tur till sjukhuset, för febern ville inte gå ner trots paracetamol och antibiotikan vi fick av läkaren vi träffade under dagen.
Och väl där blev vi inlagda. Noah såg för sjuk ut.
Usch, detta var en ny upplevelse för oss, att känna hur det är när vår lilla kille var så sjuk och det inte var mycket vi kunde göra.
Vi insåg att vi inte alls är så coola som vi trott.
Han sågs så liten ut där han låg i sjukhussängen, utan pyjamas eftersom han var så varm.
Han bara sov, och vaknade han var det bara för att vända på huvudet och somna om.
Andningen var flämtande och han pratade som i feberddrömmar ibland. Fast utan att vi förstod vad han sa.
Han hade mörka ringar under sina tunga ögon.
Så det var en lättnad när den febernedsättande medicinen verkade.
Och efter drygt ett dygn av sömn började han, med hjälp av lite dropp, sakta men säkert bli sig själv igen. Inte så matglad, men törstig tog han sig timme för timme.
Det var så skönt att se honom le igen, första skrattet blev vi alldeles uppfyllda av och det var en sådan lättat att höra honom prata igen och säga pappa, mamma,Theo, bilar och flygplan.
Och jag blev alldeles fånigt varm i magen när vår unge sa ja till mjölk och tog en tugga mandazi!
Dock har vokabulärer ändrats aningen. Från att ha bubblat en massa ord har det mest frekventa orden varit Aj ( vilket tydligen är ett samlat ord för Det gör ont, Den/Ärmen/Skon sitter fast, Byxorna släpar i marken och Täcket ligger inte på mig) , Nej!!! ( till allt utom vatten under två dagarn) och Come, (när han blivit pigg nog att tycka det var tråkigt att vår på rummet, låter mer som Amm och kommer alltid med ett eko.)
Vi hoppas nu att dessa blir aningen mindre frekventa och blandas upp med de andra orden istället.
Kan bli aningen tjatigt annars... ;)
Nu är vi hemma igen, tre dagar senare med en medtagen men klart gladare och piggare unge än när vi åkte in. Och som sagt, det går stadigt framåt!
Och det känns så skönt.
Noah is back!
Att Noah saknat Theo och vice versa var tydligt och det var härligt att se Noahs leende när Theo och hans mamma och pappa kom in en kort stund på eftermiddagen.
Theo redan välkomnat Noah hem med en teckning och ballonger på dörren.
Men nu hade han dessutom med sig något till Noah, en liten present som Noah egentligen skulle fått när vi åkte hem, men det passade perfekt idag.
Det var rättare sagt två presenter.
En till Noah och en till Theo.
En pusselbit var på ett läderhalsband.
Och på båda står det Theo och Noah 2013.
Vilket minne av sin första bästa vän!
Och det var med stolthet Noah bar den när han sagt hejdå till Theo.
Tack Linda och Hasse!
tisdag 12 november 2013
Magsjuka
Noah är sjuk.
Han har varit förkyld och febrig förut en gång men nu är han riktigt sjuk.
I natt stod maginnehållet som en kaskad åt alla håll och Noah tyckte det var allt annat än roligt.
Nu sover han med hög feber som vi försöker hålle nere med Alvedon.
Det är inget roligt när ett litet barn är sjukt, och när det är ens eget drar det rejält i magtrakten någonstans.
Vi vill ju att han ska vara så där pigg och glad som han brukar och inte feberslö med tunga ögonlock och trötta ögon.
Han ska ju hoppa omkring och skrattande se till att vi har fullt sjå med att få honom stilla, inte somna i min famn med vattenmugggen ännu i munnen.
Han ska bubblande rabbla alla ord och namn han nu kan: flygplan, bilar, pasta, korv, chapati, tåg, Johanna, Theo, 'Annes', 'Ea', Orge', mormorochmorfar, 'Bibi', 'Oa', 'Lijam', ' Oar', 'Ijam', fika, varmt, byta, dela, aj, naej, nice, yes, lejon, giraff, katt, hund, snigel och en massa andra som han härmar.
Vid matbordet ska han glatt gestikulera med armarna när han pratar och ögonen ska glittra spjuveraktigt.
Inte som nu, tyst somna om och bara vilja ha vatten.
Nej, längtar efter friska Noah.
Hoppas han är tillbaka snart,
Helst redan i kväll.
Han har varit förkyld och febrig förut en gång men nu är han riktigt sjuk.
I natt stod maginnehållet som en kaskad åt alla håll och Noah tyckte det var allt annat än roligt.
Nu sover han med hög feber som vi försöker hålle nere med Alvedon.
Det är inget roligt när ett litet barn är sjukt, och när det är ens eget drar det rejält i magtrakten någonstans.
Vi vill ju att han ska vara så där pigg och glad som han brukar och inte feberslö med tunga ögonlock och trötta ögon.
Han ska ju hoppa omkring och skrattande se till att vi har fullt sjå med att få honom stilla, inte somna i min famn med vattenmugggen ännu i munnen.
Han ska bubblande rabbla alla ord och namn han nu kan: flygplan, bilar, pasta, korv, chapati, tåg, Johanna, Theo, 'Annes', 'Ea', Orge', mormorochmorfar, 'Bibi', 'Oa', 'Lijam', ' Oar', 'Ijam', fika, varmt, byta, dela, aj, naej, nice, yes, lejon, giraff, katt, hund, snigel och en massa andra som han härmar.
Vid matbordet ska han glatt gestikulera med armarna när han pratar och ögonen ska glittra spjuveraktigt.
Inte som nu, tyst somna om och bara vilja ha vatten.
Nej, längtar efter friska Noah.
Hoppas han är tillbaka snart,
Helst redan i kväll.
måndag 11 november 2013
Theo 3 år!
Imorse var jag och mamma ute på gården och lekte efter frukost,.
Ja, alltså jag leker med både bilen, cykeln och bollen men mamma är riktigt trögstartad på morgnarna...
Då såg jag ballonger i Theos fönster!
Jag pekade ivrigt, för att mamma skulle se och då log hon och sa "Vi ska ju fira Theos födelsedag idag, kommer du inte ihåg det?"
Då mindes jag att vi ju tränat att sjunga Happy Birtday- sången igår.
Flera gånger.
Tjatigt, men det är en kul sång!
Theo kom ner efter en stund.
Jag funderade på om han skulle verka äldre nu när han blivit 3 år, men han var precis lika rolig att leka med som igår när han var 2 år.
Idag kom han t o m ner med en ballong till oss var som vi knöt fast i cyklarna och drog efter oss.
Jättekul!
Tills Theos sprack och min pös ut.
Då fikade vi istället.
Det tycker jag om.
Jag åt upp Theos banan också för han åt för långsamt.
Efter lunch var det dags för Theos kalas. Det var på Amani ya juu, det där stället som har en sån mysig lekplats, med en massa gröna roliga buskar runt och där mamma och hennes mammakompisar burkar gilla att fika.
Här var det nu fullt av ballonger, alla våra bästa kompisar och en massa paket till Theo. Jag ville också öppna och blev lite sur när mamma och pappa påstod att Theo skulle öppna alla!
Annars säger de alltid att vi ska dela, minsann... Eller byta. Men inte idag!
Fast annars var det superkul!
Vi åt jättegod tårta, lekte i klätterställningen och åkte ikapp i ruchkanan.
Vi sprang omkring med ballonger, drack juice och åt kakor.
Och slutligen fick vi en goodie bag var, med coola, glittriga glasögon, ett häftigt sugrör, torkade äppelbitar, kex, en alldeles egen ballong och, det bästa, en banan!
Förstår mig inte alltid på mina föräldrar, även om jag gillar dom starkt.
För trots att det fanns en sådan rolig klätterställning stod alla mammor och pappor mest och pratade med varann. Massor! Men tydligen är det bara ett annat sätt att ha roligt.
För vid middagen pratade de om vilket mysigt kalas det var.
Dom är allt lite knasiga, min mamma och pappa.
Men Theo, min bästa kompis, han är cool!
Ja, alltså jag leker med både bilen, cykeln och bollen men mamma är riktigt trögstartad på morgnarna...
Då såg jag ballonger i Theos fönster!
Jag pekade ivrigt, för att mamma skulle se och då log hon och sa "Vi ska ju fira Theos födelsedag idag, kommer du inte ihåg det?"
Då mindes jag att vi ju tränat att sjunga Happy Birtday- sången igår.
Flera gånger.
Tjatigt, men det är en kul sång!
Theo kom ner efter en stund.
Jag funderade på om han skulle verka äldre nu när han blivit 3 år, men han var precis lika rolig att leka med som igår när han var 2 år.
Idag kom han t o m ner med en ballong till oss var som vi knöt fast i cyklarna och drog efter oss.
Jättekul!
Tills Theos sprack och min pös ut.
Då fikade vi istället.
Det tycker jag om.
Jag åt upp Theos banan också för han åt för långsamt.
Efter lunch var det dags för Theos kalas. Det var på Amani ya juu, det där stället som har en sån mysig lekplats, med en massa gröna roliga buskar runt och där mamma och hennes mammakompisar burkar gilla att fika.
Här var det nu fullt av ballonger, alla våra bästa kompisar och en massa paket till Theo. Jag ville också öppna och blev lite sur när mamma och pappa påstod att Theo skulle öppna alla!
Annars säger de alltid att vi ska dela, minsann... Eller byta. Men inte idag!
Fast annars var det superkul!
Vi åt jättegod tårta, lekte i klätterställningen och åkte ikapp i ruchkanan.
Vi sprang omkring med ballonger, drack juice och åt kakor.
Och slutligen fick vi en goodie bag var, med coola, glittriga glasögon, ett häftigt sugrör, torkade äppelbitar, kex, en alldeles egen ballong och, det bästa, en banan!
Förstår mig inte alltid på mina föräldrar, även om jag gillar dom starkt.
För trots att det fanns en sådan rolig klätterställning stod alla mammor och pappor mest och pratade med varann. Massor! Men tydligen är det bara ett annat sätt att ha roligt.
För vid middagen pratade de om vilket mysigt kalas det var.
Dom är allt lite knasiga, min mamma och pappa.
Men Theo, min bästa kompis, han är cool!
Theo och jag och några av de andra kilarna runt Runda Bordet.
Jag!
Liam leker i klätterställningen
Min bästa kompis och jag.
NAC- spärr
I onsdags förra veckan skulle vi fått vårt Haagintyg från Childrens Deparment var det sagt. Vi visste att det kunde vara felstavat på namnen, vi har varit med om att många andra fått lämna in pappret igen så det var vi beredda på. Och i med detta, var vi beredda på att det kunde ta ett par fler dagar än de där 7 arbetsdagarna de sagt det skulle ta.
Men ingen från Childrens Department ringde under onsdagen, och ingen svarade när vi försökte nå dem.
Så i torsdags började vi tillsammans med vår "paralellfamilj" fam Whalström ringa runt för att se vad som hänt. Efter några turer mellan oss och vår advokat Ovanligt Tydliga Mwenda, Braiga Ulla på Svenska ambassaden, Glatt Förvånasvärt Informativa Caroline på Little Angels Network (Adoptionscentrums motsvarighet för oss här) och Rediga Nils på Adoptionscentum började det klarna lite.
Det visade sig att NAC, National Adoption Comittee i Kenya, som ska skriva under Haagintyget och som vi sedan alltså hämtar på Childrens, inte längre finns!
Något har hänt, ryktet säger korruptionsuppdagande men en skism har i alla fall gjort att kommittén upplösts.
Bara sådär!
Detta innebär i praktiken att inga nya familjer i något land kan få ett godkännande som adoptivfamiljer i Kenya tillsvidare och med det finns det en masa barn som får vänta ännu längre innan de matchas med sina väntande föräldrar.
Och så är det då vi som behöver Haagintyg som drabbas.
För utan Haagintyg, som måste skrivas i landet vi adopterar från, inget pass.
Och utan pass på vårt barn, ingen hemresa till Sverige.
Kommitteen kommer återinsättas, sägs det, men med nytt folk har vi förstått. Men problemet ligger i att detta kan ta veckor eller månader.
Och för de flesta är väl inte det hela världen.
Men vi som har flyg hem om en dryg vecka efter 9 månaders väntan, för oss är det just vad det är.
Först blev vi både chockade och lite upprörda, känsan av absurditet var stark, men nu när vi insett hur det faktiskt är försöker ta det med ro trots allt.
AC, Svenska ambassaden, LAN och MIA (Myndigheten för Internationell Adoption, hemma i Sverige) har redan satt igång och verkar dra i alla tåtar de kan för att se till att hitta en lösning så vi kan komma hem som planerat.
I ett sådant här fall är det oerhört skönt med deras stöd.
Man känner sig ganska liten på jorden när det inte finns någonting vi kan påverka utan allt ligger i en upplösts kommittés händer.
Inte heller har vi en susning om vilken tid det handlar om innan Kommitteen återinsätts.
Och det är gånger som denna vi önskar det fanns en kontaktperson från Sverige på plats i Kenya som vi kunde prata med, någon med kol både på kenyanska och svenska lagar, kulturer och tillvägagångssätt. Eller omkringgående sätt...
Det går väl egentligen ingen nöd på oss.
Vi mår bra, adoptionen är helt klar så Noah är vår son oberoende av Haagintyget, vi har en lägenhet att bo i och vänner att umgås med.
Men det blir dyrare och dyrare ju längre vi bor hör utan inkomst, det blir förre och förre föräldradagar kvar och det går längre och längre tid sedan den där dagen vi kramade om våra nära och kära senast...
Och vi saknar er!
Så visst känns det även om vi försöker hålla oss lugna och sansade.
Men det är segt att vänta på besked.
Skitsegt, faktiskt.
Men ingen från Childrens Department ringde under onsdagen, och ingen svarade när vi försökte nå dem.
Så i torsdags började vi tillsammans med vår "paralellfamilj" fam Whalström ringa runt för att se vad som hänt. Efter några turer mellan oss och vår advokat Ovanligt Tydliga Mwenda, Braiga Ulla på Svenska ambassaden, Glatt Förvånasvärt Informativa Caroline på Little Angels Network (Adoptionscentrums motsvarighet för oss här) och Rediga Nils på Adoptionscentum började det klarna lite.
Det visade sig att NAC, National Adoption Comittee i Kenya, som ska skriva under Haagintyget och som vi sedan alltså hämtar på Childrens, inte längre finns!
Något har hänt, ryktet säger korruptionsuppdagande men en skism har i alla fall gjort att kommittén upplösts.
Bara sådär!
Detta innebär i praktiken att inga nya familjer i något land kan få ett godkännande som adoptivfamiljer i Kenya tillsvidare och med det finns det en masa barn som får vänta ännu längre innan de matchas med sina väntande föräldrar.
Och så är det då vi som behöver Haagintyg som drabbas.
För utan Haagintyg, som måste skrivas i landet vi adopterar från, inget pass.
Och utan pass på vårt barn, ingen hemresa till Sverige.
Kommitteen kommer återinsättas, sägs det, men med nytt folk har vi förstått. Men problemet ligger i att detta kan ta veckor eller månader.
Och för de flesta är väl inte det hela världen.
Men vi som har flyg hem om en dryg vecka efter 9 månaders väntan, för oss är det just vad det är.
Först blev vi både chockade och lite upprörda, känsan av absurditet var stark, men nu när vi insett hur det faktiskt är försöker ta det med ro trots allt.
AC, Svenska ambassaden, LAN och MIA (Myndigheten för Internationell Adoption, hemma i Sverige) har redan satt igång och verkar dra i alla tåtar de kan för att se till att hitta en lösning så vi kan komma hem som planerat.
I ett sådant här fall är det oerhört skönt med deras stöd.
Man känner sig ganska liten på jorden när det inte finns någonting vi kan påverka utan allt ligger i en upplösts kommittés händer.
Inte heller har vi en susning om vilken tid det handlar om innan Kommitteen återinsätts.
Och det är gånger som denna vi önskar det fanns en kontaktperson från Sverige på plats i Kenya som vi kunde prata med, någon med kol både på kenyanska och svenska lagar, kulturer och tillvägagångssätt. Eller omkringgående sätt...
Det går väl egentligen ingen nöd på oss.
Vi mår bra, adoptionen är helt klar så Noah är vår son oberoende av Haagintyget, vi har en lägenhet att bo i och vänner att umgås med.
Men det blir dyrare och dyrare ju längre vi bor hör utan inkomst, det blir förre och förre föräldradagar kvar och det går längre och längre tid sedan den där dagen vi kramade om våra nära och kära senast...
Och vi saknar er!
Så visst känns det även om vi försöker hålla oss lugna och sansade.
Men det är segt att vänta på besked.
Skitsegt, faktiskt.
söndag 10 november 2013
Vardagslunk i Nairobi
Senaste dagarna har vi tagit det lugnt men ändå gjort trevliga saker.
Haft vardagslunk, liksom.
Jag och Noah var med Anna och H och fikade och lekte på Amani i veckan.
Noah och Theo har lekt sig svettiga med badbollar på gården, bollar de till sin stora lycka kan kasta på varann utan att den andra blir ledsen, men kan sitta på om man kan få hjälp med balansen och som de kunde spela nästan riktig fotboll med!
Vi har fikat kladdkaka mellan husen och varit och handlat på Yaya.
Jag har beställ nya sandaler uppe på Ninis, där man kan få kenyasandaler som man själv vill ha dom.
Paul har spelat squash med grabbarna H, A och E och klarade, för första gången på länge, att spela utan att skada sig! :)
Vi har haft PT- Chris hör som kört hårt med oss. It's going to hurt, säger han varje gång nu.
Och det gör det. särskilt dag 2.
I fredags tog vi en tur in till stan tillsammans med grannarna och fam Å. Det blev en kort vandring på Biashara Steed med inköp av de sista sakerna vi vill ha med oss hem i tygväg och sedan blev det jättegod lunch på italienska Trottoaria.
Lördagskvällen spenderade vi med Hasse och Linda, fick stryk i plump men avancerade våra dowa- kunskaper. Som Hasse sa, kommer vi gjort alla fel i konsten att göra denna nationaldryck lagom tills vi kommer hem och då kommer alla bli urless på att vi bara ska bjuda på Dowa... ;)
Och idag är det Fars Dag!
Noah har plockat blommor till sin pappa och vi sjöng lite för pappa Paul efter hans, pappa Pauls, förmiddagslur. Det råkade nämligen vara just Paul som lyckades få den mycket tidig morgonen med Noah, så han fick ta en timme på förmiddagen istället.
I eftermiddags blev det spontanfika på Geminagräset tillsammans med familjerna Fr, Å och A-L. barnen lekte, fädren kickade boll och vi mammor sjönk slött ner på filtarna i den sköna eftermiddagssolen. Gött, minst sagt. Den korta regnperioden har börjar, men det är en lightversion av den långa som var i våras. En skur, oftast på natten, tidig morgon eller senare på eftermiddagen i samband med lite kall luft och sedan lika varmt resten av dagen.
Ja, det är vardagslunken för oss, den vi lever i väntar på att få åka hem.
Haft vardagslunk, liksom.
Jag och Noah var med Anna och H och fikade och lekte på Amani i veckan.
Noah och Theo har lekt sig svettiga med badbollar på gården, bollar de till sin stora lycka kan kasta på varann utan att den andra blir ledsen, men kan sitta på om man kan få hjälp med balansen och som de kunde spela nästan riktig fotboll med!
Vi har fikat kladdkaka mellan husen och varit och handlat på Yaya.
Jag har beställ nya sandaler uppe på Ninis, där man kan få kenyasandaler som man själv vill ha dom.
Paul har spelat squash med grabbarna H, A och E och klarade, för första gången på länge, att spela utan att skada sig! :)
Vi har haft PT- Chris hör som kört hårt med oss. It's going to hurt, säger han varje gång nu.
Och det gör det. särskilt dag 2.
I fredags tog vi en tur in till stan tillsammans med grannarna och fam Å. Det blev en kort vandring på Biashara Steed med inköp av de sista sakerna vi vill ha med oss hem i tygväg och sedan blev det jättegod lunch på italienska Trottoaria.
Lördagskvällen spenderade vi med Hasse och Linda, fick stryk i plump men avancerade våra dowa- kunskaper. Som Hasse sa, kommer vi gjort alla fel i konsten att göra denna nationaldryck lagom tills vi kommer hem och då kommer alla bli urless på att vi bara ska bjuda på Dowa... ;)
Shake it, baby! ;)
Noah har plockat blommor till sin pappa och vi sjöng lite för pappa Paul efter hans, pappa Pauls, förmiddagslur. Det råkade nämligen vara just Paul som lyckades få den mycket tidig morgonen med Noah, så han fick ta en timme på förmiddagen istället.
I eftermiddags blev det spontanfika på Geminagräset tillsammans med familjerna Fr, Å och A-L. barnen lekte, fädren kickade boll och vi mammor sjönk slött ner på filtarna i den sköna eftermiddagssolen. Gött, minst sagt. Den korta regnperioden har börjar, men det är en lightversion av den långa som var i våras. En skur, oftast på natten, tidig morgon eller senare på eftermiddagen i samband med lite kall luft och sedan lika varmt resten av dagen.
Ja, det är vardagslunken för oss, den vi lever i väntar på att få åka hem.
Noas Fars Dag- bukett
fredag 8 november 2013
"Leka på gården? Kaffe?"
Så står det väldigt ofta i messen som går mellan grannarna Fredikssons och oss.
Och lite senare brukar vi sammanstråla nere på gården.
Stora bilen, cyklarna och ibland även lekvagnarna tas ner och Noah och Theo kör ikapp ute på parkeringen, åker runt, runt poolstaketet, upp och ner för infarten till grinden, härmar varann, hittar ibland något eget för en liten stund för att sedan vara på banan igen.
Outtröttligt.
"Bytta" hörs då och då från killarna och då ser man också fingrarna vifta framför dom. Precis som vi vuxna gjort så många gånger när någon haft "sin" leksak länge nog och det varit dags att dela med sig. Numera byter de i stort sett själva! Ingen gråt utan bara byter! Föräldrarna står förundrade över att det funkar så smidigt.
Ibland smyger de in till hytten där vår nya vakt, den leende Bernard, brukar sitta när det är varmt. Är ingen där just då, för att Bernard står bredvid och tvättar en bil, hoppar våra båda killar gärna upp i stolen eller kollar om det finns något ätbart. Vi är skyldig ett par chapattis vid det här laget, men brukar ta med lite bröd eller fika till Berard och care takern Emanuel emellanåt...
Kommer det en bil genom grinden skyndar både vi, Noah och Theo och sätter oss på närmaste trottoarkant med orden " bil, bil" . Efter åren som kolloledare då barnen lärde sig att ställa sig i givakt med höger hand i hälsning vid pannan när vi mötte en bil, blev det här den kenyanska Reddvarianten. Funkar klockrent även när vi står en liten bit bort!
En trygg vana...
Kaffe blir det ofta.
Ibland bara en slät kaffe på parkeringen.
Ibland både kaffe och fikabröd på gräsmattan mellan husen.
Och det händer att leklusten även hos oss vuxna tar över.
Häromdagen blev det bollkastningtävling av den numera smutsgrå lilla tygfotbollen och vår tomma tvätthink!
Eftersom papporna Paul och Hasse minst sagt har tävlingsskalle båda två blev det en stolthetens och viljornad kamp och inte blev det bättre när Phoebe, grann-nannyn, kom med och visade sig vara ett riktigt ess!
Vi anar att matchen bara börjat...! ;)
Och lite senare brukar vi sammanstråla nere på gården.
Stora bilen, cyklarna och ibland även lekvagnarna tas ner och Noah och Theo kör ikapp ute på parkeringen, åker runt, runt poolstaketet, upp och ner för infarten till grinden, härmar varann, hittar ibland något eget för en liten stund för att sedan vara på banan igen.
Outtröttligt.
"Bytta" hörs då och då från killarna och då ser man också fingrarna vifta framför dom. Precis som vi vuxna gjort så många gånger när någon haft "sin" leksak länge nog och det varit dags att dela med sig. Numera byter de i stort sett själva! Ingen gråt utan bara byter! Föräldrarna står förundrade över att det funkar så smidigt.
Ibland smyger de in till hytten där vår nya vakt, den leende Bernard, brukar sitta när det är varmt. Är ingen där just då, för att Bernard står bredvid och tvättar en bil, hoppar våra båda killar gärna upp i stolen eller kollar om det finns något ätbart. Vi är skyldig ett par chapattis vid det här laget, men brukar ta med lite bröd eller fika till Berard och care takern Emanuel emellanåt...
Kommer det en bil genom grinden skyndar både vi, Noah och Theo och sätter oss på närmaste trottoarkant med orden " bil, bil" . Efter åren som kolloledare då barnen lärde sig att ställa sig i givakt med höger hand i hälsning vid pannan när vi mötte en bil, blev det här den kenyanska Reddvarianten. Funkar klockrent även när vi står en liten bit bort!
En trygg vana...
"Theo, bytta?"
"Noah, bytta!"
Kaffe blir det ofta.
Ibland bara en slät kaffe på parkeringen.
Ibland både kaffe och fikabröd på gräsmattan mellan husen.
Och det händer att leklusten även hos oss vuxna tar över.
Häromdagen blev det bollkastningtävling av den numera smutsgrå lilla tygfotbollen och vår tomma tvätthink!
Eftersom papporna Paul och Hasse minst sagt har tävlingsskalle båda två blev det en stolthetens och viljornad kamp och inte blev det bättre när Phoebe, grann-nannyn, kom med och visade sig vara ett riktigt ess!
Vi anar att matchen bara börjat...! ;)
Phoebe klarar kast från7:e plattan
Hasse och Paul kollar om det verkligen gått rikitgt till...
Underhanskast funkar.
Noah, Theo och Phoebe tar igen sig
onsdag 6 november 2013
Kisumu t/r, 40-årsdag och biljettbokning
Oj, vilken bra tur detta blev!
Tre dagar i Kisumu som nu, när vi landat hemma i soffan, känns som en vecka!
Isaiha levde verkligen upp till den guide han lovat vara.
Trist nog kunde inte fam E-F följa med då de råkade insjukna i feber alldeles lagom tills vi skulle åka. Det skulle varit roligast om de kunnat hänga på, fast vi fick ju gott om plats i bilen...! ;)
Resan började tidigt på lördagsmorgonen, via Nakuru där vi både hann äta frukost på det aningen speciella Graceland Hotel och kolla in den vidunderliga utsikten över den 12 km vida meteorkratern som ligger norr om Nakuru, innan vi åkte vidare till Kericho.
Kericho är te- distriktet, där de mesta av kenayansk te kommer ifrån. Från det enkla, ofta fattiga kenyanska lanskapet var det lite som att stiga in i en annan värld.
Frodigt och grönt. Välmående. Stenhus.
Böljande kullar med miljoner ljusgröna tebuskar i exakt samma höjd och spikraka gångar var 50:e meter. Som om någon stått med linjal och måttet ut och sedan klippt med häcksaxen. :)
Häftigt.
Annat häftigt var att denna gång köra till Kisumu. Förra gången vi åkte var ju med flyg och när vi flög över Rift Valley pratade vi om hur häftigt det vore att köra igenom dessa enorma bergsterasser.
Och nu gjorde vi det.
Och häftigt var det...
Skiftande landskap och färger, fantasirika vyer och alltid något att titta på!
Framåt eftermiddagen kom vi fram till Kisumu.
Namnet Kisumu är kiswahili för att hälsa någon välkommen, "sådär som man gör när man kysser någon på kinden" förklarade Isaiha för oss. Det tyckte jag om.
Vi bodde på Kiboko Bay Resort, en aningen undanskymt men jättefint ställe vi varmt rekommenderar. Vi bodde i fräscha tälthus med dusch och toalett, och, på kvällen, flodhästar runt knuten. Coolt nu men aningen läskigt när vi skulle gå från restaurangen och hem och den verkligen stod och åt utanför vår dörr! Det fanns en mening med att vakterna eskorterade oss...!
Vår andra dag innehöll en tur till Dunga Bay där vi fick se fiskarna komma in med sin fångst, se hur kvinnorna tog hand om fisken på allehanda sätt och ta en båttur ut på Viktoriasjön. I den smala båten smög vi oss intill träden som växte i vatten, forbi starka och seniga fiskare som la ut nät och duckade för otroligt vackra fåglar bl.a. två örnar och ett par svartvita kingfisher. Ute i viken kom sedan flodhästar och visade sina huvuden. Som sagt är de varken små eller ofarliga djur... Men magnifika!
Vi tog sedan en tur upp till bergen norr om Kisumu där vår Noahs har sina röttter.
Och vilket vackert landskap vi möttes av! Om än enkelt och fattigt så fantastiskt grönt och frodigt, höga berg och djupa dalar!
På eftermiddagen tog Isiaha med oss och visade oss de enorma mytomspunna stenformstioner som finns på vägen ut mot Uganda. Här fick verkligen flyttblocken från svenska istiden sig en match! Enorma block, vackert slipade av vatten en gång i tiden stod här och var i det bergiga landskapet, ofta ovanpå varann som om någon staplat upp dom och på ett par ställen såg det ut som om det överst blocket skulle falla när som helst. Men så hade det stått i tusentals år!
Slutligen blev vi bjudna på välkomstdans av familjen som bodde vid det största och mest heliga blockformationen och därmed är vi numera "family" med dom. Värmande!
Sista dagen fick vi se en enorm dammbyggnad söder om Kisumu, rosa flamingos, staden Kisi och fick slutligen fantastisk lunch hemma hos Isihas föräldrar; mama Tabi och papa prästen. Ris, ugali, kyckling, biff, pannkaka, chapati, köttgryta med potatis i och tomatsallad ställdes fram, nog för en hel pluton! Så otroligt gott och vällagat. Den kockan skulle jag också vilja ha hemma hos oss...
Noah, som tidigare tydligt visat sin ovilja mot att sitta fast i bilbarnstol varenda gång vi ska någonstans var som en omvänd hand hela resan. Han satt nöjt och käkade lite popcorn och bananer ibland, snackade glatt med oss alla eller satt och funderade lite, tittandes ut genom fönstret. Vi håller både tummar och fingrar att detta nu är något som håller i sig!
Och igår firade vi vår allra bästa 40-åring, pappa Paul!
Han väcktes med prenter och sång på morgonen, firade vidare med träning på dagen, ännu mer sång och hälsningar på nätet, skypen och mailen under dagen ( Tack alla, hälsar han!) och en riktigt god middag på Osteria med oss och grannarnan Hasse, Linda och Theo på kvällen.
Vi firade även med att boka vår hemresa.
På riktigt.
Senare än vi först tänkt oss, men vi med tanke på vår erfarenhet av pappersarbetet I landet vågade vi inte chansa med detta. så...
Tisdag 19 nov lämnar vi Kenya i solnedgången med sorg i hjärtat av allt vi lämnar.
Onsdag 20 november kommer vi så äntligen hem till allt vi saknat.
Tidigt på morgonen, då det fortfarande är mörkt, kommer vi kliva av planet och stå på svensk mark igen efter dryga 9 månader i Kenya.
För första gången kommer Noah få känna svensk höstlukt och få träffa sin mormor och morfar.
Och vi få äta macka med leverpastej har jag hört ryktas!
Tre dagar i Kisumu som nu, när vi landat hemma i soffan, känns som en vecka!
Isaiha levde verkligen upp till den guide han lovat vara.
Trist nog kunde inte fam E-F följa med då de råkade insjukna i feber alldeles lagom tills vi skulle åka. Det skulle varit roligast om de kunnat hänga på, fast vi fick ju gott om plats i bilen...! ;)
Resan började tidigt på lördagsmorgonen, via Nakuru där vi både hann äta frukost på det aningen speciella Graceland Hotel och kolla in den vidunderliga utsikten över den 12 km vida meteorkratern som ligger norr om Nakuru, innan vi åkte vidare till Kericho.
Kericho är te- distriktet, där de mesta av kenayansk te kommer ifrån. Från det enkla, ofta fattiga kenyanska lanskapet var det lite som att stiga in i en annan värld.
Frodigt och grönt. Välmående. Stenhus.
Böljande kullar med miljoner ljusgröna tebuskar i exakt samma höjd och spikraka gångar var 50:e meter. Som om någon stått med linjal och måttet ut och sedan klippt med häcksaxen. :)
Häftigt.
Annat häftigt var att denna gång köra till Kisumu. Förra gången vi åkte var ju med flyg och när vi flög över Rift Valley pratade vi om hur häftigt det vore att köra igenom dessa enorma bergsterasser.
Och nu gjorde vi det.
Och häftigt var det...
Skiftande landskap och färger, fantasirika vyer och alltid något att titta på!
Framåt eftermiddagen kom vi fram till Kisumu.
Namnet Kisumu är kiswahili för att hälsa någon välkommen, "sådär som man gör när man kysser någon på kinden" förklarade Isaiha för oss. Det tyckte jag om.
Vi bodde på Kiboko Bay Resort, en aningen undanskymt men jättefint ställe vi varmt rekommenderar. Vi bodde i fräscha tälthus med dusch och toalett, och, på kvällen, flodhästar runt knuten. Coolt nu men aningen läskigt när vi skulle gå från restaurangen och hem och den verkligen stod och åt utanför vår dörr! Det fanns en mening med att vakterna eskorterade oss...!
Hippo utanför huset
Solnedgång over Viktoriasjön och de finaste killarna jag vet.
Vi tog sedan en tur upp till bergen norr om Kisumu där vår Noahs har sina röttter.
Och vilket vackert landskap vi möttes av! Om än enkelt och fattigt så fantastiskt grönt och frodigt, höga berg och djupa dalar!
På eftermiddagen tog Isiaha med oss och visade oss de enorma mytomspunna stenformstioner som finns på vägen ut mot Uganda. Här fick verkligen flyttblocken från svenska istiden sig en match! Enorma block, vackert slipade av vatten en gång i tiden stod här och var i det bergiga landskapet, ofta ovanpå varann som om någon staplat upp dom och på ett par ställen såg det ut som om det överst blocket skulle falla när som helst. Men så hade det stått i tusentals år!
Slutligen blev vi bjudna på välkomstdans av familjen som bodde vid det största och mest heliga blockformationen och därmed är vi numera "family" med dom. Värmande!
Den storsta av blocken...
...med namnet Kit Mikayi...
...som vi fick klättra upp på.
Flamingos är coola rosa fåglar!
Mat för tre och en halv...!
Noah och Mama Tabi
Och igår firade vi vår allra bästa 40-åring, pappa Paul!
Han väcktes med prenter och sång på morgonen, firade vidare med träning på dagen, ännu mer sång och hälsningar på nätet, skypen och mailen under dagen ( Tack alla, hälsar han!) och en riktigt god middag på Osteria med oss och grannarnan Hasse, Linda och Theo på kvällen.
Firad av grannarna...
...av familjen I Sverige och England...
...och av sin egen lilla!
Vi firade även med att boka vår hemresa.
På riktigt.
Senare än vi först tänkt oss, men vi med tanke på vår erfarenhet av pappersarbetet I landet vågade vi inte chansa med detta. så...
Tisdag 19 nov lämnar vi Kenya i solnedgången med sorg i hjärtat av allt vi lämnar.
Onsdag 20 november kommer vi så äntligen hem till allt vi saknat.
Tidigt på morgonen, då det fortfarande är mörkt, kommer vi kliva av planet och stå på svensk mark igen efter dryga 9 månader i Kenya.
För första gången kommer Noah få känna svensk höstlukt och få träffa sin mormor och morfar.
Och vi få äta macka med leverpastej har jag hört ryktas!
fredag 1 november 2013
Karenutflykt, sistas och förstas
Igår åkte vi med Hasse, Linda och deras lillkille på utflykt till Karen och till, för oss "Karenveteraner" ;) lite nya ställen!
Det var kul att stoppa på ställen vi förr åkt förbi och inte insett innehöll så mycket mer än vad man kunde se på utsidan. Och med listan på det där sista sakerna vi vill ha med oss hem i handen, kunde vi nöjt bocka av sak efter sak både på Paraadise Bird, Karen City, Souk och utmed vägen hem ( där jag fick mig förklarat av Isiha att de där lampskärmarna inte alls var till lampan, de var hattar...!)
Och nu har vi börjat göra våra "sista" insåg vi när vi kom till Talisman.
För det var nog sista gången vi var där, tror vi.
Så vi njöt lite extra av den alltid så goda maten, av lekmöjlkgheterba för barnen, den fina marrocanska inredningen, det goda vinet och lugnet inne på den mysiga gården.
Kanske hinner vi dit en gång till, och då år det en bonus.
Men troligtvis var det sista gången på en tid.
Från och med nu kommer det nog bli en hel del "sistas".
Men vi var även med om ett häftig "första" igår när vi satt där i soffan på Talisman och väntade på notan. Ett pling i Hasses telefon delgav oss nämligen alla att familjen Fredriksson äntligen fått sitt judgement!
Vi vet ju precis hur det känns, men det vara första gången vi fick uppleva glädjen utifrån, i våra vänners ögon, och se hur det ser ut när man blir så där glad och lättat!
Så numera är Theo deras utifrån och in!
Varmt grattis igen hela familjen Fredriksson!
Och tack för bubblet vi fick dela med er senare på kvällen!
Det var kul att stoppa på ställen vi förr åkt förbi och inte insett innehöll så mycket mer än vad man kunde se på utsidan. Och med listan på det där sista sakerna vi vill ha med oss hem i handen, kunde vi nöjt bocka av sak efter sak både på Paraadise Bird, Karen City, Souk och utmed vägen hem ( där jag fick mig förklarat av Isiha att de där lampskärmarna inte alls var till lampan, de var hattar...!)
Och nu har vi börjat göra våra "sista" insåg vi när vi kom till Talisman.
För det var nog sista gången vi var där, tror vi.
Så vi njöt lite extra av den alltid så goda maten, av lekmöjlkgheterba för barnen, den fina marrocanska inredningen, det goda vinet och lugnet inne på den mysiga gården.
Kanske hinner vi dit en gång till, och då år det en bonus.
Men troligtvis var det sista gången på en tid.
Från och med nu kommer det nog bli en hel del "sistas".
Redan imorgon ska vi göra en igen.
Vi har ju varit till Kisumu en gång, veckan då vi var med Noah på barnhemmet.
Då sa vi att det ju vore roligt om vi någon gång hade möjlighet att åka tillbaka bara för att se den mer av denna vackra del av Kenya.
Och nu blir det av! En sista tur dit, för denna gång.
Imorgon åker vi tillsammans med fam E-F och vår chaufför, guide och vän Isiaha till Kisumu i tre dagar. Det blir en ganska lång bilfärd dit och hem men vi anar att det kommer vara så mycket att uppleva och se på vägen att det väger upp.
Te- farm, båtfärd, hem till Isiaha, stenskulpturerer, god mat och chill på hotellet, en liten tur till Noahs rötter och vackra vyer både utöver Viktoriasjön och Rift Valley står på agendan.
Men vi var även med om ett häftig "första" igår när vi satt där i soffan på Talisman och väntade på notan. Ett pling i Hasses telefon delgav oss nämligen alla att familjen Fredriksson äntligen fått sitt judgement!
Vi vet ju precis hur det känns, men det vara första gången vi fick uppleva glädjen utifrån, i våra vänners ögon, och se hur det ser ut när man blir så där glad och lättat!
Så numera är Theo deras utifrån och in!
Varmt grattis igen hela familjen Fredriksson!
Och tack för bubblet vi fick dela med er senare på kvällen!
onsdag 30 oktober 2013
Hejdå-fika
Av familjer som redan åkte hem har vi fått höra, och även se, att de sista dagarna hör kan bli ganska hektiska. Saker ska fixas, papper hämtad, pass ordnas, papper saknas så pappers måste ordnas fram och det ska packas och ges bort.
Så det där hejdåfikat, som man ju gärna vill ha typ sista dagen, kan bli lite småstressig.
Så vis av andras misstag och med färskt minne av Sandra och Johans smarta drag att ha fikat innan allt det där drog igång, härmade vi friskt!
Vi och fam W bjöd således på kanelbullar från Bakemaker ( svenske bagaren hör i Nairobi), popcorn, juice och kaffe hemma i fam W's trädgård på Zeana Springs idag, även om det är två veckor kvar tills vi räknar med att åka hem.. Små och stora svenskar, danskar, norskar och även en italiensk familj spred snart ut oss på gräsplätten, käkade bullar, letade barn, fotade och njöt att att hänga lite. Solen stekte och många av oss valde skuggan, men värmen verkade inte bry våra barn alls som glatt sprang omkring, skrattandes och lekandes.
Känns som om vi börjar bli bra på att träffas såhär, och man ska ju göra det man är bra på! ;)
Så det där hejdåfikat, som man ju gärna vill ha typ sista dagen, kan bli lite småstressig.
Så vis av andras misstag och med färskt minne av Sandra och Johans smarta drag att ha fikat innan allt det där drog igång, härmade vi friskt!
Vi och fam W bjöd således på kanelbullar från Bakemaker ( svenske bagaren hör i Nairobi), popcorn, juice och kaffe hemma i fam W's trädgård på Zeana Springs idag, även om det är två veckor kvar tills vi räknar med att åka hem.. Små och stora svenskar, danskar, norskar och även en italiensk familj spred snart ut oss på gräsplätten, käkade bullar, letade barn, fotade och njöt att att hänga lite. Solen stekte och många av oss valde skuggan, men värmen verkade inte bry våra barn alls som glatt sprang omkring, skrattandes och lekandes.
Känns som om vi börjar bli bra på att träffas såhär, och man ska ju göra det man är bra på! ;)
tisdag 29 oktober 2013
Varm tisdag
Kiberatur på morgonen tillsammans med Noah, Karin, Sofia no 2 och svåger i skön förmiddagssol, men ganska så svettigt väl inne i skolan. Undrade hur varmt det blev på eftermiddagen?
Varma axlar när vi gick tillbaka över järnvägen.
Träning med Chris vid lunchtid, men trots att vi höll till i skuggan mellan husen gjorde hettan att huvudet snurrade ett par gånger. Första och enda gången vi inte tränade på morgonen...
Lugn timme i svalkan inomhus medan Noah sov middag.
Lek för Noah och Th på gården medan jag och Linda satt och njöt på trottoarkanten som fortfarande var varm efter dagens sol.
Slutligen en väldigt trevlig italiensk ( varm) middag med Noahs barndomkompis Ez's familj.
De värmer att ha trevliga vänner!
Värmande är också att höra alla nya ord som bubblar ut ur Noah sedan ett par dagar tillbaka.
Bil, flygplan, buss, "Lillian", "Ockar", mat, vatten, kom/ come, lala (sova) och this är nu de nya ord ord han rabblar lite då och då. Han för gärna seriösa dialoger när nägon vill lyssnaoch blir väldigt nöjd när han från gensvar. Dock lite frustrerad när vi ser oförstående ut.
Ja, de gamla vanliga bajs, banan, shoes, mamma, pappa och Th får ju också vara med i ramsan.
Särskilt Th.
Det är det han säger han oftast.
Kanske ett 20- tal gånger om dagen.
Minst.
Men det är rörande att höra hur viktig en liten kompis är även om man bara är straxt efter två.
Och visst värmer det i hjärtat när det sista han säger varje kväll, efter att ha sagt godnatt till Roco the dog, Kaninen Tussie, och alla fem kusinerna på väggen, är "Bye, Bye Th".
Varma axlar när vi gick tillbaka över järnvägen.
Träning med Chris vid lunchtid, men trots att vi höll till i skuggan mellan husen gjorde hettan att huvudet snurrade ett par gånger. Första och enda gången vi inte tränade på morgonen...
Lugn timme i svalkan inomhus medan Noah sov middag.
Lek för Noah och Th på gården medan jag och Linda satt och njöt på trottoarkanten som fortfarande var varm efter dagens sol.
Slutligen en väldigt trevlig italiensk ( varm) middag med Noahs barndomkompis Ez's familj.
De värmer att ha trevliga vänner!
Värmande är också att höra alla nya ord som bubblar ut ur Noah sedan ett par dagar tillbaka.
Bil, flygplan, buss, "Lillian", "Ockar", mat, vatten, kom/ come, lala (sova) och this är nu de nya ord ord han rabblar lite då och då. Han för gärna seriösa dialoger när nägon vill lyssnaoch blir väldigt nöjd när han från gensvar. Dock lite frustrerad när vi ser oförstående ut.
Ja, de gamla vanliga bajs, banan, shoes, mamma, pappa och Th får ju också vara med i ramsan.
Särskilt Th.
Det är det han säger han oftast.
Kanske ett 20- tal gånger om dagen.
Minst.
Men det är rörande att höra hur viktig en liten kompis är även om man bara är straxt efter två.
Och visst värmer det i hjärtat när det sista han säger varje kväll, efter att ha sagt godnatt till Roco the dog, Kaninen Tussie, och alla fem kusinerna på väggen, är "Bye, Bye Th".
måndag 28 oktober 2013
Värme i själen
Idag har solen värmt både utomhus och i magen, för äntligen, äntligen fick vi vårt efterlängtade Adoption Certificate! Phew!
Ett papper som egentligen bara ska vara en liten oansenlig del inför ansökan om Haagintyget på Childrens Deparment, vilka annars är ökända för att strula till det, fick nu betydlig större propotoner än vad vi trott.
Nu känns väntan på Haagintyget från Chidlrens Departmen istället som en småsak.
Det ska ta 7 arbetsdagar.
De ringer när de är klara.
Om de då skrivitnfel på namnen kan det ta någon dag till, men då är det bara dom som har med det hela att göra, inte en domare eller stämpelnisse som inte går att nås...
Så nu har vi preliminärbokat hemresa.
13:e november borde vi kunna vara hemma på Arlanda om allt går ok fram tills dess och planet lyfter i tid den 12:e.
Kändes svindlande att ringa hem och faktiskt säga att vi kommer hem.
Det var så härligt att få se hur glada mamma o pappa blev.
Och så skönt det känns att veta att om ett par veckor får vi krama om dom igen och Noah får träffa sin mormor och morfar på riktigt för fösrta gången.
Samtidigt kommer sorgen att detta äventyr börjar närma sig sitt slut för denna gång.
Jag fikade med Linda på eftermiidagen och när vi kom in på samtalsämet hemförden kände jag att om det inte hade varit för kaffet jag svalde ner hade gråten i halsen nog kommit upp...
Det var jobbigt att lämna familj och vänner när vi läämnade Sverige och nu är det ju nästan lika jobbigt när vi ska lämna Kenya!
Någon ordning borde det ju vara...! ;)
Men visst var med en otrolig lättnad vi imorse, tillsammans med fam W, åkte in till vår gemensamma advokat Mr Mwenda och hämtade det värdefulla dokumentet tillsammans med lite andra papper och sedan till Childrens Deparment med pappren inför Haagansökan.
Snabbt gick det! Redan innan lunch var vi hemma igen!
Det är vi inne vana vid när det gäller att fixa saker i vår process!
Vi firade med att Paul gick och handlade el på Uchumi, jag och Noah med ett dopp i poolen och slutligen fruktsallad till efterrätt från Josphat på hörnet.
Man kan ju inte ha fest jämt.
Fast ibland.
Ett papper som egentligen bara ska vara en liten oansenlig del inför ansökan om Haagintyget på Childrens Deparment, vilka annars är ökända för att strula till det, fick nu betydlig större propotoner än vad vi trott.
Nu känns väntan på Haagintyget från Chidlrens Departmen istället som en småsak.
Det ska ta 7 arbetsdagar.
De ringer när de är klara.
Om de då skrivitnfel på namnen kan det ta någon dag till, men då är det bara dom som har med det hela att göra, inte en domare eller stämpelnisse som inte går att nås...
Så nu har vi preliminärbokat hemresa.
13:e november borde vi kunna vara hemma på Arlanda om allt går ok fram tills dess och planet lyfter i tid den 12:e.
Kändes svindlande att ringa hem och faktiskt säga att vi kommer hem.
Det var så härligt att få se hur glada mamma o pappa blev.
Och så skönt det känns att veta att om ett par veckor får vi krama om dom igen och Noah får träffa sin mormor och morfar på riktigt för fösrta gången.
Samtidigt kommer sorgen att detta äventyr börjar närma sig sitt slut för denna gång.
Jag fikade med Linda på eftermiidagen och när vi kom in på samtalsämet hemförden kände jag att om det inte hade varit för kaffet jag svalde ner hade gråten i halsen nog kommit upp...
Det var jobbigt att lämna familj och vänner när vi läämnade Sverige och nu är det ju nästan lika jobbigt när vi ska lämna Kenya!
Någon ordning borde det ju vara...! ;)
Men visst var med en otrolig lättnad vi imorse, tillsammans med fam W, åkte in till vår gemensamma advokat Mr Mwenda och hämtade det värdefulla dokumentet tillsammans med lite andra papper och sedan till Childrens Deparment med pappren inför Haagansökan.
Snabbt gick det! Redan innan lunch var vi hemma igen!
Det är vi inne vana vid när det gäller att fixa saker i vår process!
Vi firade med att Paul gick och handlade el på Uchumi, jag och Noah med ett dopp i poolen och slutligen fruktsallad till efterrätt från Josphat på hörnet.
Man kan ju inte ha fest jämt.
Fast ibland.
söndag 27 oktober 2013
Och så är helgen över. Igen!
Tiden går så snabbt här, det har vi skrivit förr.
Att vi tycker det är jobbigt att behöva vänta på papper, har vi också skrivit ett par gånger, men tack och lov sniglar sig tiden aldrig fram.
Även när vi inte gör något speciellt.
Kanske har det att göra med att vi numera har en liten pigg, kavat sak som ser till att hålla oss sysselsatta även när det inte står något på agendan.
Förr, innan Noah kom till oss, fanns ju möjligheten att slappa på soffan (länge), sitta i telefonen ( jättelänge) eller påta i trädgården och kratta löv ( i timmar) när vi inte hade något att göra eller vi väntade på något.
Nu kan vi sällan lägga oss på soffan utan att Noah glatt kastar sig på magen för att leka eller i bästa fall lägga sig för att gosa, sitter vi i telefonen får vi gå in och låsa dörren om oss eller gå in på toaletten och skille vi förska påta i jorden här skulle bara få Noah att gräva upp varenda palm.
Och dessutom skulle grannarna tro vi var tokiga...
Så inget ont som inte har något gott med sig, så att säga, ;)
Sedan sist har vi inte gjort så mycket, skulle jag just fortsätta att skriva, men så kom jag på att det
har vi ju visst det!
Ett av Paul uttaget lag på Raha spelade en riktigt match mot ett annat pojkhem på fredagen.
Vi var där och tittade lite, Noah och jag, och åh, vad coolt att se dom spela " på riktigt".
Det var seriöst med uppmärkt plan och riktiga domare. Killarna från Raha bar de gröna matchställen från Lillån i Örebro och coach Paul självklart likaså.
Paul stog och skrek och viftade, klappade i händer och hejade på värre än Alex Ferguson.
Och när det blev mål för Raha, var det som om de vunnit VM, sådant tumult blev det på planen! Både spelar och åskådare sprang ut på plan, gjorde volter och tjoade. Paul hade fullt sjå att få tillbaka dom så de kunde fortsätta spela. :) Snacka om att vara engagerade!
När vi senare på eftermiddag åter fick beskedet att vi inte fått något Adoption Ceriticate, utan får vänta tills på måndag, kom Hasse och Linda över och dövade vår besvikelse med sitt trevligt sällskap, plump och den kenyansk nationaldrinken Dowa. Funkade rikgit bra!
På lördag hade vi lite kalas på Redd för grannpojken, kavate B som fyllt 5 år i veckan. Vi har ju en ganska bra liten grön plats här mellan husen som passar sig bra för sådan här små sammankomster. Så vi höll till där. Solen sken och snart var magarna fyllda med både hemmabakade bullar och popcorn. Precis som de ska på kalas!
På kvällen orkade vi inte laga mat, trots att det ju inte var vi som hållit i något kalas, så det blev koreanskt från den närliggande restaurangen med det spännande namnet Happy and Love.
Namnet till trots har det riktigt god mat där!
Idag söndag har Linda och jag varit och fått fötterna fixade på spat som ligger ner i backen. Jätteskönt. Paul och Hasse tog en tur till Toi market på eftermiddagen och handlade lite äkta ;) kenyanska fotbollströjor. Några skor blev det visst också.
Så sitter vi här i den varma kvällen, Noah sover nästan och vi börjar så smått att planera inför både hemförd, packning och hemkomst.
För det blir ju av snart, hemresan vi längtar så efter.
Oavsett när det kommer, blir det ju av.
Men det innebär ju också sorgsenhet över allt vi lämnar, både vänner och livet här, så vi vill ju träffa så många som möjligt och hinna njuta av Kenya så mycket som möjligt innan det är dags.
Så det gäller att planera... ;)
Att vi tycker det är jobbigt att behöva vänta på papper, har vi också skrivit ett par gånger, men tack och lov sniglar sig tiden aldrig fram.
Även när vi inte gör något speciellt.
Kanske har det att göra med att vi numera har en liten pigg, kavat sak som ser till att hålla oss sysselsatta även när det inte står något på agendan.
Förr, innan Noah kom till oss, fanns ju möjligheten att slappa på soffan (länge), sitta i telefonen ( jättelänge) eller påta i trädgården och kratta löv ( i timmar) när vi inte hade något att göra eller vi väntade på något.
Nu kan vi sällan lägga oss på soffan utan att Noah glatt kastar sig på magen för att leka eller i bästa fall lägga sig för att gosa, sitter vi i telefonen får vi gå in och låsa dörren om oss eller gå in på toaletten och skille vi förska påta i jorden här skulle bara få Noah att gräva upp varenda palm.
Och dessutom skulle grannarna tro vi var tokiga...
Så inget ont som inte har något gott med sig, så att säga, ;)
Sedan sist har vi inte gjort så mycket, skulle jag just fortsätta att skriva, men så kom jag på att det
har vi ju visst det!
Ett av Paul uttaget lag på Raha spelade en riktigt match mot ett annat pojkhem på fredagen.
Vi var där och tittade lite, Noah och jag, och åh, vad coolt att se dom spela " på riktigt".
Det var seriöst med uppmärkt plan och riktiga domare. Killarna från Raha bar de gröna matchställen från Lillån i Örebro och coach Paul självklart likaså.
Paul stog och skrek och viftade, klappade i händer och hejade på värre än Alex Ferguson.
Och när det blev mål för Raha, var det som om de vunnit VM, sådant tumult blev det på planen! Både spelar och åskådare sprang ut på plan, gjorde volter och tjoade. Paul hade fullt sjå att få tillbaka dom så de kunde fortsätta spela. :) Snacka om att vara engagerade!
När vi senare på eftermiddag åter fick beskedet att vi inte fått något Adoption Ceriticate, utan får vänta tills på måndag, kom Hasse och Linda över och dövade vår besvikelse med sitt trevligt sällskap, plump och den kenyansk nationaldrinken Dowa. Funkade rikgit bra!
På lördag hade vi lite kalas på Redd för grannpojken, kavate B som fyllt 5 år i veckan. Vi har ju en ganska bra liten grön plats här mellan husen som passar sig bra för sådan här små sammankomster. Så vi höll till där. Solen sken och snart var magarna fyllda med både hemmabakade bullar och popcorn. Precis som de ska på kalas!
På kvällen orkade vi inte laga mat, trots att det ju inte var vi som hållit i något kalas, så det blev koreanskt från den närliggande restaurangen med det spännande namnet Happy and Love.
Namnet till trots har det riktigt god mat där!
Idag söndag har Linda och jag varit och fått fötterna fixade på spat som ligger ner i backen. Jätteskönt. Paul och Hasse tog en tur till Toi market på eftermiddagen och handlade lite äkta ;) kenyanska fotbollströjor. Några skor blev det visst också.
Så sitter vi här i den varma kvällen, Noah sover nästan och vi börjar så smått att planera inför både hemförd, packning och hemkomst.
För det blir ju av snart, hemresan vi längtar så efter.
Oavsett när det kommer, blir det ju av.
Men det innebär ju också sorgsenhet över allt vi lämnar, både vänner och livet här, så vi vill ju träffa så många som möjligt och hinna njuta av Kenya så mycket som möjligt innan det är dags.
Så det gäller att planera... ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)