Firande på Redd

Ibland händer det mindre roliga saker på gatorna i Nairobi.
Som att människor blir rånade.
Det visste vi när vi åkte ner, men har ändå alltid känt oss trygga när vi har varit ute och gått.
Och vi har gått en hel del!
Med lite sunt förnuft, kanske lite tur och utan värdesaker.
På senare tid har vi dock börjar låta bli bakgator och ta taxi på helgerna då det finns en motorcylist med två medåkare som rånat vita adoptivföräldrar.
Inte just i vårt område, tack o lov, men i området närmare Junction.
Det har varit lugnt ett tag, men i lördags vet vi att det hände igen.
Så nu håller vi oss återigen ifrån tomma bakgator och att ha både telefon och pengar i väskan eller fickan.

Vi trotsade både rånare och allt annat elakt med att fira på söndagen.
Fira glädje.
Fira att vi och fam W äntligen fått våra judgment och att fam Fr och fam V klarat av hearing nummer två.
Och det var så värmande att se så många av de fina vänner vi fått här under vår senare tid i Nairobi trängas mellan husen på Redd.
Solen gassade och vi drack bubbel, Redds och åt popcorn medan nya familjer lärde känna gamla, gamla familjer tog vid där vi slutade sist och våra barn lekte  för fullt.
Och mitt i allt finna vi.
Som nu står på slutet av vår tid här.
Kändes konstigt, fast bra att på frågan hur länge vi tror vi blir kvar, för första gången kunna svara.
Förut har vi liksom varit här, inte på obestämd tid, men tillsvidare. Levt i nuet, fullt upp med att bara vara familj och njuta av att leva i Kenya.
Nu känner vi att vi gjort det vi tänkt oss, inklusive så mycket mer.
Vi har träffat så många goa nya vänner som vi ser fram mot att träffa i Sverige igen.
Nu är vi redo att åka hem.
Lite småsaker vill vi hinna med, och att hänga med vännerna vi har här så länge vi kan.
Men sedan ska det bli väldigt, väldigt gött att komma hem och starta det nya avsnittet i Nohas liv.
Livet hemma.

Redds på Redd

Är det fest ska flaggorna fram!

Vår Noah Mwamoa

Familjen Strickson i eftermiddgassolen.

 

Fredagslättnad och värmande sol

Lättnad och glädje, det är känslan som infunnit sig i hjärtat.
Noah har alltid varit vår, men att få det på papper....
Det kändes stort.
Och lättat.
För nu finns det ingen eller inget som kan göra att han inte längre skulle vara vår son.
Vi är hans föärldrar.
Punkt.

Som om värmen inte var nog i bröstet, har värmen slagit till i Nairobi!
En underbarn värme möter oss när vi klirrar ut genom dörren, sådär som det gör när man kliver ur ett flygplan när man just landat för en två veckors solsemster! ;)
Igår satt vi och fikade på poolkanten istället för i gräset mellan husen med Fredrikssons och på eftermiddagen avnjöt vi tidig middag vid Geminapoolens kant tillsammans med P, D och deras Ez. Som om det vore svensk sommar! Eller kanske helt enkelt vanlig kenyansk sommar... För nu är vintern hör tydligen över!

Det var så mysigt att träffa Ez och hans föräldrar, och det berodde inte bara på kvällsvärmen.
Ez och Noah, aningen fokuserade på sina egna saker i början, närmade varann alltmer och när taxin kom för att ta hos hem till Redd och Noahs säng var det nästan ledsamt att slita dom från varann! Tänk vad ett par timmar kan göra.
Vi vuxna behövde dock inte alls lika lång tid...
Kanske var det maten eller det flämtande lågan från ljuset på balkongen eller helt enkleet var sällskapet, men en mysig kväll var det.

Idag, lördag, är det dags för nytt familjehäng. Vi, tillsammans med fam Fr ska hem till familjen från mina hemtrakter och fika. Det ser vi också fram mot.
Örebrofika är ju finfika! :)

Äntligen judgment!

Igår kväll, 26 sept, 7 månader och en knapp vecka efter att vi fått dig till oss, kom äntligen telefonsamtalet som berättade att vi nu hade pappret på att du inte bara är vår i hjärtat utan även juridiskt.
Finally!
Det har funnits många avcheckingsskeden i denna process, men det här var nog det största.
För nu är du vår på alla ledder!

Vi firade i skumpa för pappa och mig och med glass och banan ( såklart) för dig och tog den första, om än aningen suddiga bilden som vi visste vi skulle kunna visa här utan något hjärta för ditt ansikte.

Första officiella bilden på dig, pappa och mamma!

Men det finns ju så många fler bilder på dig, vår underbara, glada och kvicksilvriga unge!

Bilder vi tagit både hemma och när vi varit iväg på något roligt, nytt och spännande.

Och så mycket har ju hänt sedan vi fick dig.

När du kom till oss var du var du en ljuvligt söt liten kille med rund, go mage, runda kinder, såg ut som en liten hamster med dina två små tänder i underkäken och du var helt nysnaggad. 

Du vägde knappt 10 kg, var just över 76 cm lång och hade nyligen lärt dig gå.

Du kunde med nöd och näppe säga mummy och daddy, men glatt utbrista bye, bye när någon gick.

Lekte med andra var inte direkt din starkaste sida, utan du gick gärna din egen lilla väg.

Nu är du en om möjligt ännu sötare kille med ett underbart skratt och härlig humor. 

Du har fortfarande en väldigt go mage, men den har antagit en helt ny form efter allt springande, klättrande och studsande. För du rör dig! Konstant!

Du har massor av friska, vita tänder som lyser när du bländar av ett av dina leenden. Och du älskar att få borsta dom!

Håret har växt med en rasande fart och är tack vare Wytherras flinka fingrar nu fullt med små dreadsflätor som om någon vecka ska bli riktiga minidreads.

Du har blivit 87 cm lång och väger 13 kg. Mer än 10 cm har du rännt iväg!
Prata gör du alltmer. Engelska och svenska ord bubblar ur dig, även om vi ibland har lite svårt att förstå vad du menar. Men äjä ( again/ igen), Deo (Theo), bi (bil), enah ( elefant), apa och Anana (Johanna), Oar oar (mormor och morfar) och Mammy (Mandy) förstår vi utöver de gamla vanliga ush (shoes), jus ( jus om det bara är ordet och mjölk om det är med tecknet för mjölk) och bye, bye eller hejdå.
Men vi blev allt lite stolta när vi i förrgår minsann hörde dig säga en tvåordsmening; bye, bye daddie!
Oavsett om du blir  förstådd eller inte, är du lika glad för det för det mesta.
Arg blir du mer när vi säger nej. Då bryter du ihop totalt någon minut för att sedan stunden efter vara
lika glad igen. Tur det!
Du leker med din bästa vän Theo som om  han vore din bror, ni delar på saker, härmar varann, kör ikapp och slåss med samma värme och ni har en alldeles särskild gemenskap. Vi hoppas den får finnas kvar när ni blir större, trots milen mellan er då.

Detta är inte alltid så lätt att visa allt i bilder, men nu när vi äntligen får visa dig på bild så passar vi på...

På tågmuseum i Nairobi i maj

På safari i Masai Mara i juli.

På Medeterrainian på Junction på Mors dag



På Ngong House med mamma och pappa i juni.

 

På Giraffe Manor med pappa och mamma i juni

 

 
 

I badet inför Wytherraras flätning i september.

Hemma på Redd...

..alldeles nyfriserad. glad och stolt!

 

Vår klätterapa!

 

Älskade unge, vad vi är glada att vi har dig!  

...och onsdag...

...och vi väntar ännu på vårt judgment.

Efter ett telefonsamtal med advokat Mwuenda, står det nu dock klart att vi får det imorgon kl 14.30.

För nu finns vi med på domarens lista. 

Vilken slags kom-ihåg-lista är det, som vi inte verkar funnits med tidigare på, kan man ju undra. 

Fast om det betyder att vi äntligen vår vårt judgment kvittar det egentligen.

Bara vi får det nu.

Så bubblet får ligga till sig i kylen en dag till. Men bara en.

Paul, som var ute med andra glada pappor igår kväll och först deltog i en liten squashturnering och sedan gick på den svenska restaurangen Monikos och åt, fick lite sovmorgon idag innan jag tog en tur till Toi Market tillsammans med Geminatjejerna och norska S. Vi kollade in skor till barn och vuxna, lite barnkläder och en och annan blus på den för ovanlighetens skull ganska lugna och jämförelsevis folktomma lokala marknaden.
Ett av de ställen vi inte känner oss oroliga att vara på.
Efteråt åt vi en lyxigt lugn lunch på Java.
Också ett lugnt ställe.

Hemmavid blev det en fika i eftermiddagssolen mellan husen med fam Fr och sedan pannkakor till middag.

En lugn dag.

En väntans dag.

Men hoppas nu på torsdag.

Ja, tänk så fånigt mycket man kan längta efter ett papper!

...och det blev tisdag...

.. och inget nytt angående judgement.
Så vi fyllde dagen med nya trevligheter.
Träning för både Paul och mig, fast inte samtidigt, men på samma plats under Noahs förmiddagsömn.
Libanesisk golunch och tillika lek med dansk-norsk-engelska familjen med sin lille V.
Möte med sömmerskan Jane här hemma på Redd tillsammans med Geminatjejerna och min egen Reddbrud Linda. Kul att se Jane bli så glad för två veckors jobb! Har nog inte varit alltför mycket jobb på sistone.
Noah och jag avslutade dagen här hemma med pizza tillsamans med Marie, kavate B och söta N eftersom Paul och Magnus var på eget pojkgalej på kvällen.
Och nu sitter jag och väntar på att få höra av advokaten som jag ringt och fått messat svar tillbaka att han skulle höra av sig senare...
Funderar allvarligt på om om jag också skulle bli kenyansk domare.
Har ju en viss förmåga att glömma saker, är ibland lite snurrig och skulle lätt kunna "missa" avtalad tid för underskrift och är tisoptimist. Tre av tre.
Är det något mer man måste kunna? Annars är jag ju som klippt och skuren för jobbet!

Måndagsväntan

Det är nästan löjligt hur gärna man vill ha vissa saker.
Minns att jag längtade mig galen efter en vit Crescent med rött bockstyre när jag var fjorton och hur lycklig jag blev när jag äntligen fick den.
Nu kanske man kan tycka att det inte riktigt är samma sak att vilja ha en cykel jämfört med ett judgment, men tro mig, lite samma känsla är det faktiskt. ;)
Segt rinnigt och lite tjockt känns tiden när man tänker på det, som den där långfilen som fanns förr som blev som gummi när man skakat den!
Vi vill ju så gärna ha den nu.
Så vi vet att det är klart.

Men minst en dag till får vi dock vänta.

Vår advokat ringde nu på  kvällen och berättade att dokumentet visserlgien var klart och fanns på plats, men att domarens påskrift som måste bevittnas av advokaten eller hans assistent saknades. 

Den ska fixas imorgon. 

Eller senast onsdag om det inte går att få till imorgon.

Så nu går vi på det.

Det som hjälper är att ha trevliga saker att göra, det blir liksom lättare att vänta då.
Så vi har gjort trevliga saker idag.
Jag tränade på morgonen.
Paul spelade fotboll på Raha på eftermiddagen.
Marie drog iväg mig och Noah på fika på Cake Plaza efter lunch där vi mötte upp K&F och deras två fina ungar I och E.
Paul och jag var till New Life med Noah för att väga och mäta vår lillkille och insåg att vår lille kille blivit en lång kille! En hel dm har han vuxit sedan vi fick h onom!
Kanske inte så konstigt att byxorna krympt så...!

Terrorattacken mot Westgate är i skrivande stund inte över, och händelsen har påverkat oss.
Känslan att det vore skönt attt få komma hem har smugit sig på.
Samtidigt finns det så mycket vi vill hinna med innan vi åker!
Så många vi vill hinna ungås med.
Så många vi inser att vi kommer sakna.
Vi har skrivit en lista var på saker vi vill göra, som vi nu ska sammanställa och se hur vi ska lägga upp det hela.

Överst på listan står dock redan Judgment.
Så vi börjar med det imorgon.

Ett stilla Nairobi

Attentatet och gisslandramat på Westgate är inne på sin andra dag och det är ett skakat Nairobi vi ser.
Nyheterna följer allt som händer , både på tv och på nätet.
Vi vet nu att 69 personer mist livet och 140 är skadade.
Men tack o lov har 1000 personer klarat sig!
Vi hoppas nu på att det hela ska vara över snart.
Gatorna härikring har varit väldigt lugna idag, de flesta kenyanerna har hållit sig inne om de inte ha varit i kyrkan och alla shoppingcenter häromkring har varit stängda.

Men vi försöker ta det med ro trots allt.
Inte gå emor UDs riktlinjer, men ändå ta det med ro.
Tillsammans med tre andra familjer, en go norsk och två glada svenska, spenderade vi ettt par timmar på Svenska Skolan. Där var det lugnt och skönt och vi kunde slappa lite i skuggan medan barnen lekte och papporna spelade squash.
Vi skypade med Kottbo igen och fick gratta morfar/ pappa igen eftersom han fyllde år igår men bildkvalitete på Skype då inte var det bästa. Är rädd att sången blev lite "ryckig". ;)
Noah uttryckte för första gången att han kände ingen mormor och morfar, för när vi började ringa sa han Oar, Oar flera gånger. Vi tror det är mormor och morfar, såsom vi säger det! :)
En liten eftermiddagstur till Uchumi blev det också för att ha lite mjölk till kaffet och Noahs mamma fick skaka rumpan på Maries Gemina-Zumba  på kvällen.

Imorgon ska Noah bli vägd och mätt, men vi hoppar den traditionella glassen på restaurangen Osteria trots allt. Känns rätt.
Vi hoppas också nu få vårt judgment till slut.
Det skulle värma gott efter gårdagens obehagligheter.
Och det skulle få vara trevligt att kunna planera in en god middag med familjen W som vi gått parallellt med hela processen.
Om nu domaren bara har minnet med sig på måndagar...

Skottdramat på Westgate

Det är dagar som dessa jag kramar om Paul och Noah lite extra.
Det är stunder som idag jag får en klump i magen när jag tänker på de som inte längre kan göra så med sin kära.
Idag gick det in ett tiotal män, obekräftat men troligtvis somaliska al-Shabab, på Westgate shoppingcenter här i Nairobi. De började skjuta vilt, slängde granater och tog gisslan. Ett trettiotal människor har dött, flera är skadade och massor av människor är chockade.
Det är lördag idag. Det var lunchtid när det hände.
Många familjer var där och handlade..
Familjer som Paul, jag och Noah.
Vi var tack och lov i trygghet, visserligen inte på samma plats, men en bra bit ifrån Westgate alla tre.
Paul och Noah var hemma medan jag var på Amani med Anna och just skulle fika.
När vi fick höra den hemska nyheten tog vi med oss kaffet i taxin och åkte hem direkt.
Både för att få läsa själva vad som hänt och inte bara höra andra berätta.
Men främst för att få krama om våra kära.
För det känns läskigt när fara kommer nära, även om inte vi drabbades peronligen alls.
Alla våra vänner, både adoptivfamiljer och kenyanerna är ok.
Men det hände andra som var alldeles som vi.

Vi har varii Kenya sedan 8 februari, alltså 7,5 månader.
Vi kom veckorna före valet med den stigande oron i lanadet om det skulle kunna få bli ett fredligt val denna gång eller ej.
Vi hade en kris- och beredskapsplan tillsammans med de anda adoptivfamiljerna om det värsta skulle hända.
Vi handlade mat för veckor om vi skulle bli isolerade hemma.
Vi följde valet minutiöst på tv.
Men inte en enda gång har jag känt mig skraj.
Förrän idag.
Nu kände jag en plötslig rädsla för att något skulle hända oss eller Noah innan vi hunnit åka hem.
Osäker för att hotet är så oförutsägbart.

Men samtidigt är jag glad att vi bor där vi bor, eftersom det är ett alldeles lagom fint område och långt ifrån ett högriskboende just i detta sammanhang. Det finns lokala ställen att handla på, goda vänner att träffa istället för att gå på restaurang eller shoppingmallar och vi kan bada i poolen om det blir för varmt och tråkigt att hänga på gården.
Så vi kan lätt göra som UD uppmanar oss; undvika officiella platser och shoppingmallar.
Att sedan undvika stora folkmassor i en miljonstaden är ganska svårt ;) men vi ska göra vad vi kan för att ha en sån lugn sista månad som vi kan.

Så, precis som inför valet, känns det helt ok.
Men visst vore det skönt om domaren fick tummen ur på måndag, Childrens Deparntenet kunde vara lite smidiga och snabba och Svenska Ambassaden såg till att vi fick Noahs pass på dagen.
Så vi kunde få komma hem och krama våra andra kära som vi inte sett på länge.
För det är dagar som dessa jag saknar dom lite mer,
stunder som dessa då jag vill krama dom lite extra.
Eftersom jag har dom.

Uppdatering Judiths skola: Ideell förening skapad!

Hade det inte varit för alla små och stora bidrag som ni, vår familj och vänner, sätter in hade vi aldrig kunnar hjälpa Judith med hennes skola så som vi kunnat nu!
När något ligger en varmt om hjärtat och vi med egna ögon får se resultatet av pengarna och vilken skillnad det lilla gör, känner vi oss både väldigt, väldigt glada för barnens skull men också väldigt stolta och glada över vår familj och vänner.
Tack vare dessa pengar har barnen sedan sist fått mat och skolmaterial under två månader, lärarna har numera varsin sittriktig stol iställe för den lilla slitna 30 cm höga barnstolen de satt på och ett förkläde för att inte slita på sina egna kläder. Dessutom har golven i huset för de mindre barnen kunnat renoverats inför skolstarten efter vinterlovet så barnen slipper snubbla ner i hålen.
Så återigen, tack alla som hjälper oss!

Även när vi åker hem tillbaka till Sverige kommer vi fortsätta stötta Judith i hennes arbete att driva skolan i Kibera, tillsammans med de som vill och de som var med från alldra första början, däribland Jessica och Reine Camsel.
Nu har just dom gjort det lättare för oss.
Dels finns det numera en facebooksida: 
https://www.facebook.com/pages/Oloo-School-Kibera/417917338313522?ref=ts&fref=ts
Och en ideell förening är startad: Oloo school!
Här kan man, precis som till vårt Kiberakonto, sätta in pengar både enstaka tillfällen men också bli månadsgivare av valfritt belopp.
Varje kvartal kommer pengarna föras över till Judith och skolan för mat, skolmaterial, böcker, glödlampor, vatten, lön till lärarna, ja allt det där som vi i svenska skolor självklart får från vår kommun. Eller får självklart i kranen...
Pengarna kommer, som tidigare, oavkortat gå till Judith Oloos skola, förutom den summan som banken tar för överföringen till Kenya. För det är alltså inget företag som behöver gå med vinst.
Föreningen är startad enbart för att kunna hjälpa Judith och barnen i hennes skola.
Eftersom det är en ideell förening kan man kolla upp alla uppgifter på Skatteverket. och man kan gå med som medlem om man vill.
Vill ni fortsätta hjälpa oss att hjälpa och stötta Judith och barnen i hennes skola, kan ni fr.o.m. idag alltså sätta in pengar på konto 8105-9 934 718 024-3 (Swedbank) i stället för vårt Kiberakonto.
Vi kommer att ha kvar vårt Kiberakonto ett tag till, så vill ni fortsätta sätta in pengarna kommer vi bara föra över dom till Föreningen Oloo school varje månad.

Det har hänt så mycket på skolan sedan vi var där för första gången, den gången då Jessica tog oss med och jag storögd och verklighetsslagen vandrade genom ett lerigt Kibera för att komma fram till den lilla gula skolan och där möta en aningen allvarlig och till synes lite försiktig Judith och de glada, röd- och gulklädda eleverna i skolan.
Jag har fått se hur man med ett stort hjärta, lite medel, engagemang och hjälp från andra kan driva en skola. Det är bra undervisning barnen får, jag har själv suttit med och lyssnat, och jag förstår att
Judith är rädd för den dagen hennes lärare hittar ett jobb med lön. Ett av hennes mål är att kunna erbjuda alla sina lärare lön varje månad. Och kanske en dag... :)
Så vi kommer bli månadsgivare av både den anledningen och för barnens skull.
Och det är inte bara för att jag är mamma.
Eller lärare.
Det hade jag tyckt även om jag varit tandläkare. ;)

Läraren och eleverna i en av de yngre årskurserna.

Detalj från dörrposten in mot köket

Judiths stolthet- de nya stolarna i vuxenstorlek.

Här för mamma Pamela i köket,

Judith Oloo och Jessica Camsel

Glömsk domare

Igår var det 20 sept och det var meningen att vi skulle få vår judgment, dvs det papper som visar att vi är inte bara är föräldrar i hjärtat åt Noah utan även judiskt.
Det är också då vi kan visa honom på bild utan hjärta för ansiktet.

Även om vi var beredda på att det kunde bli framskjutet, vilket är väldigt vanligt, fanns ju såklart hoppet om att vi skulle få det på utsatt datum.
När så vår advokat ringde först vid halv 6 på kvällen gav han oss ändå ett aningen ironiskt besked.
Jodå, vårt judgmentet var klart, men domaren hade glömt våra papper hemma!
Va?
Glömt?
En profesionell domare?
Vi vet, vi är i Kenya och här är det inte som i ByråkratiSvetige.
Men ändå...!
Vilken nöt, som Ullis hemma beskrev honom.
Kunde inte sagt det bättre.
Nu har han lovat att vi får det på måndag.
Så det får bli måndagsbubbel istället för fredagsbubbel.
Och det funkar ju i det hela lika bra!
Även om domaren fortfarande är en nöt.

Lamu och Shella Island

Shit, vad vackert.
Så får man inte säga, säger min mamma, men det hade hon också sagt om hon varit där.
För så fint var det.

Vi hade hört gott om Lamu ända sedan familjen Thews alldeles i början av vår Kenyatid, berättade om detta glömda lilla paradis där inga bilar finns, åsnorna trampar genom gränderna och stränderna är tomma och vattnet mjukt och blått.
Så redan då bestämde vi oss för att, om vi har möjlighet skulle vi åka dit.
Och nu har vi varit där!
På semester från vardagen.

Vi hade beslutat oss för att inte bo i Lamu stad utan istället i den lite lugnare byn Shella som ligger ca 45 min promenad från Lamu, eller 15 minuter med båt.

Byn ligger invid havet, i ett inlopp liksom.
Här kändes det som om man blandat det finaste av Visby, Malta, Zanzibar och Portugal.
Husen närmast havet, vita eller ljusgula stenhus, ofta i flera våningar och med fantastiskt vackert karvade dörrposter, trängdes på båda sidor om de smala gränderna. Innanför dörrarna gömde sig gröna lummiga innergårdar och ofta fler små hus där trapporna snirklade sig uppför väggarna.
Lite längre upp i byn, blev husen lite lägre och enklare, innergårdarna oftare mer en sandgård än en trädgård och dörrarna aningen mer slitna av vinden och solen.
Men överallt var människorna vi mötte lika vänliga, leende och hälsande. Allt som oftast stannade de för att fråga om Noah var vårt barn.
Hon är så fin, påpekade de.
Han, svarade vi. Trots håret. Men visst var han fin! ;)
I Kenya anser många att pojkar ska vara kortklippta. Punkt.
Annars är det en flicka. Punkt.
Och vi har ju minidreads på Noah...
Då skrattade de gott och tyckte vi gjort ett bra val. (Ett par byggjobbare döpte honom med glimten i ögat till Rasta-Noah. ;)
Sedan hälsade de glatt nästa gång vi möttes, vilket vi gjorde dagligen eftersom inte byn är större än
så.

Dagligen mötte vi även alla de katter och åsnor som bor i Shella, och Lamu. Det tog ett par dagar innan vi vande oss vid att det ibland stod en åsna med ett föl och tittade lugnt på oss när vi rundade ett hörn, vi fick hoppa in i ett dörrhål för att det kom en hel karavan av arbetsåsnor bärande på sten till ett husbygge längre upp i byn eller att vi hade katter runt benen allt som oftast. Noah, som är en stor djurälskare har varit i sitt esse, särskilt vid restaurangen Pepino nere vid havet, där han glatt sprungit efter alla katter med ett kluckande skratt. Till personalens förtjusning, föräldrarnas aningen stressade leende och katternas... ja inte var de glada i alla fall.
Sedan har vi fått haft ett flertal allvarliga samtal om att det inte är ok att dra varken åsnor i svansen eller bära en katt i nacken och bakdelen.
Hur fina de än är.

Stranden vid Shella var alldeles perfekt! Milslång vit strand med enorma sanddyner inåt land och ett varmt, blått hav åt andra hållet. Med knappt en människa på standen (tror vi räknade till max ett tiotal varje dag inräknat oss själva) har Noah glatt kastat av sig kläderna och lekt i vattenbrynet så som alla barn borde få göra. Palmer har gett behövlig skugga när solen blivit för varm eller någon behövt sova lite. För vår del var vi mest på stranden på förmiddagar och eftermiddagar, mitt på dagen var det alldeles för varmt och vi höll oss i skuggan på " hemmaplan" med Noah.

Vi bodde längst upp i byn, på Fatumas Tower. Denna varsamt renoverade yogagård låg så långt upp
man kunde komma innan de enorma sanddynerna tog vid. En sandfylld innergård, med massor av
gröna träd och buskar som vattnades varje dag och ett flertal större och mindre stenhus. Husen satte igång fantasin med sina spännande trappor, oregelbunda till- och påbyggnader och öppna innergårdar. Från vår matsalsbalkong kunde man t ex se in i ägarens hus där väggen in till matrummet var öppen. Det enda som skiljde rummet mot innergården var en två meter hög gammal mur.
Överallt kunde man se trapporna ledandes upp till en ny väning eller en liten veranda eller ett soltqk.
Inredningen var nordafrikanskmed sina enkla och mörka trämöbler och vackra utsmidande sängstolpar.
Här blev vi snabbt bortskämda med både väldigt god mat, fisk i alla de fiormer, och underbar personal som glatt lekte med Noah och såg till att vi kände oss som hemma.
Först tyckte vi att vi kanske låg lite väl långt bort från stranden, det tog oss ca 5-10 min att gå ner genom byn. Men efter bara ett par dagar insåg vi att det passade oss perfekt.
Vi villade bort oss på vägen från stranden första dagen och de ställena vi hittade då hade vi missat annars!
Alla människor vi mötte dagligen, hade vi inte träffat alls.
Den lilla turkosa kiosken där man kunde beställa kenyansk husmanskost och köpa vatten och kex hade vi aldrig stannat vid varje dag.
Paul hade inte klippt sig på Beas Hair Salon på vägen upp mot Fatumas Tower, Noah hade då inte blivit kompis med hennes lille son Jannatan och vi hade inte passerat sömmerskan som sydde upp två par shorts till Noah,
Vi hade kanske missat Willys Art och inte köpt de fina canvastavlorna.
Kanske hade vi inte heller hittat Sabrinas, där vi åt den mest ljuvliga soppa till lunch.

Två dagar tog vi båten över till Lamu och gick en guidad tur genom de smala gränderna, tittade i de små butikerna och åt smarriga fiskrätter.
Men sedan längtade vi tillbaka till Shella.
Till lugnet.

Nu är vi hemma igen.
Men vi har verkligen njutit under vår vecka.
Av solen, sanden och brisen från havet.
Av den enormt goda maten, var vi än åt.
Av de trevliga människorna, som fick oss att känna som om vi inte längre var turister utan besökare.
Av alla åsnor som trippade omkring i gränderna.
Av att bara vara vår lilla familj.
Mamma Fia, pappa Paul och Noah.
Det sista var det bästa av allt.

Noah 2 år

Igår fyllde du två år, Noah.

Det var din andra födelsedag men din första med oss.

Som vår Noah.

Det var så härligt att se din blick när vi kom ut i vardagsrummet på morgonen, hur du upptäckte ballongerna som hängde lite överallat och för varje ny log ännu lite mer och återigen utbrast "Titta!"

Att för första gången få sjunga Happy Birthday för dig värmde i hjärtat.

Du tittade storögt och med en högtidsfull min på ljuset som brann på vår lilla tårta, dvs en liten banan (eller "balla" som du säger om din favoritmat)  och när presenterna sedan kom öppnade du dom en i taget och tittade noga vad du fått. Lite hjälp med att ryta upp de omsorgsfullt tejpade presenterna  behövde du, men att sedan få ut innehållet gick desto snabbare! 

Du skrattade kluckande åt boken med hajen, där själva hajen är en handdocka. 

Du ville med en gång få på dig Hakuna Matat-tröjan du fick från Jessica och mamma Lena.

Du började ivrigt sortera sportbilarna som uppdagades i det stora paketet.

Låtsas- Iphonen i det lilla paketet tyckte du om. 

Yes, tänkte vi!

Tills du insåg att den inte lät.

Aash, tänkte vi.

Då gick du och hämtade pappas.

Ja, ja, suckade vi... ;)

Den pipande badankan med sina lika pipande ungar gick du direkt med till badbaljan, där du till din besvikelse inte fick något gehör av oss när du visade att du ville bada... ;)

Och stoltheten över de nya skorna gick inte att ta miste på.

Ush, ush tjatade du tills du fick ta på dom och gå ner och leka med Th på gården.

                                      

Dagen gick sedan i sitt eget lugna tempo eget par timmar. Även en födeslsedagskille som du behöver sova middag och äta lunch, särskilt när det vankas kalas på eftermiddagen. 

Pappa och jag pysslade på medan du sov; vi fixade fiskdammen, hängde kangasflaggor i träden, ballongen på tråd och placerade ut bordet med dricka, frukt från Josphat, mandazis från Imma och kakor från Nakumatt.

Och gjorde färdigt tårtan.

Vid tretiden blev det så kalas. 

Dina kompisar härnere, Th, Ez, Ge, svenska Ha och norska Ha, syskonen Be och No, nye El, Will och Li, nykomna Wi och Os från mamas hemtrakter och danskengelsknorske Vi sprang snart på gräset mellan husen här på Redd. Ni åt tårta så ni hade grädde på öronen och i pannan, smaskade ananas och melon och fiskade fiskdamm. Ni sprang efter avrann och kiknade av skratt, spelade fotboll och ville ha mer popcorn.

Din mamma och pappa njöt av att se alla glada barn och av att hinna prata med sina större vänner 

under ett par timmar.

När det värjade skymma och de andra gått hem kom ytterligare ett besök; Judith, hennes bror Ben och Judiths dotter Brethany. Brethany går ju i skolan och de hade inte möjlighet att komma tidigare. Men då kunde du i lugn och ro få visa dina saker och säga godnatt till ett helt gäng.

Du var en trött och tårtfylld kille som vi la den kvällen.

Du somnade inte med en gång, säker hade du så mycket att tänka på efter dagens kalas.

Fiskdammpåsarna med bubblor.

Presenterna från kompisarna.

Alla alltinget ni lekte skrattande med.

All tårta ingen sa stopp till.

Varför det inte fanns bananer på bordet. Det som du tycker så mycket om

Så fin du var i nya tröjan.

Att kudden var så mjuk och pappas röst allt länge bort... 

Zzzzzzzzz....

Som kvällen före julafton.

Lite som kvällen före julafton känns det.
Lite förväntansfullt, lite pirrigt och väldigt mysigt.
Paul slår in paket och jag stökar i köket.
Vi har ätit lite kex och ost och funderat på vad som är kvar att göra imorgon.
Men nu är det ju inte julklappar Paul slår in.
Det är paket till Noah.
Och jag stökar inte med julskinkan.
För det är ju tårtan.
Och lite överallt i varagsrummet hänger det uppblåsta ballonger och de små fiskdammpåsarna ligger klara på matbordet.
För imorgon är det Noah första födelsedag med oss.
Han fyller två år.
Vår lille kille!
Det känns stort och lite högtidligt för oss.
Första gången vi ska få fira vår sons födelsedag.
En sådan där sak som vi längtat efter under en lång tid och undrat hur det skulle vara.
Inte för att vi slår på stor med hoppborg, clowner och ponnyridning direkt, även om det säker vore roligt för Noahs kompisars föräldrar. ;)
Men vi vill ju så klart att det ska bli en trevlig dag och att Noah ska tycka det är roligt.
Lugnt lär den inte bli med alla dessa ljuvliga ungar som kommer, men trevlig hoppas vi på.
Att barnen har kul och att tårtan blir god.
Sedan får vi se hur mycket Noah själv förstå av fenomenet "fylla år"
Även om ju vid tycker han är den smartaste ungen i världen ;) fyller han ändock bara två år och för hans del kunde det lika gärna varit en helt vanlig måndag.
Men, se, det är det inte.
Inte för oss.
För det är vår sons första födelsedag med oss!

Japanskt, marockanskt, kenyanskt och jättesvenskt!

Att ära japanskt hemma brukar för vår del oftast, eller närmare sagt alltid, vara att välja mellan antal sushibitar och på sin höjd byta bort en svärdfisk mot en tonfisk.
I tisdag kväll fick Noah's mamma erfara vad det egentligen innebar att äta japanskt!
Tillsamman med ett par andra svenska och norska mammor var hon nämligen på den japanska restauragen Misuno som ligger i Green House utmed Ngong Road.
Den har blivit känd som den bästa sushirestaurangen i Nairobi.
Såhär efteråt är det förståeligt!
Så mycket det fanns på menyn! Och just sushi, så som Noas mamma var van, tog upp knappt en halv sida av menyns 8... Hade det inte varit för norska Kristin hade nog de flesta tagit det säkra före det osäkra och valt den traditionella sushitallriken med 12 olika bitar.
Nu valdes istället diverse andra sushivarianter, dumplinssoppor, teriyakerätter och lax- och tonfisk marinerad och stekt i lime och soja.
Visserligen betydligt dyrare än vad vi är vana vid i Kenya, men ack så gott!

Efteråt vankades det kenyansk underhållning; karaoke på marockanska Casablanca!
Karaoke i Kenya är lika vanligt som att sjunga i kör!
Fast på lokal istället för i,
med lite fler som lyssnar och dansar till
och här, visade det sig, med högtalare ut mot gatan! ;D
Men otroligt roligt och med stående ovationer när vår Marie började rappa om hur hon, som mzungo hade Kenya i sitt hjärta, i ett mellanspel!
Ja det var en minnesvärd och rolig kväll!

Nu har vi fått Sverigebesök, tro det eller ej!
Vi som trodde besöken var överför vår del, har till vår glädje fått hit Jessica och mamma Lena ett par dagar. Jessica, hennes man Reine och deras dotter Lova kom hem till Sverige för några månader sedan med lillebror William och det var dom som introducerade oss för Judith ochi Oloos skola i Kibera. Jessica har nu startat upp ett litet klädmärket hemma i Sverige  Hippo Colour, där hon säljer jättefina afrikanska klänningar och smycken. En liten del av Kenya i Sverige, liksom. :) Kolla gärna in sidan på facebook eller på hemsidan www.hippocolor.se!
Hon och hennes mamma har nu tagit ett par dagar i Nairobi för att handla in lite nya kläder, tyger och smycken. Och bara få insupa det kenyanska igen.
Så tills på tisdag har vi två glada gäster!
Och tre glada hyresvärdar! :)

Slut på helgen

Vissa helger går så snabbt. Tiden rusar iväg, man kommer näsan inte ihåg vad man gjort och det lilla man hunnit fått gjort är långe ifrån det man tänkt att man skulle hunnit med.
Andar makar sig framåt i sakta mak utan stress och med känslan av att man hunnit med allt möjligt.
Så var det den här helgen.
En lugn, skön helg med massor av tid.
Nu har ju vi ganska mycket tid att använda så kanske låter det lite komiskt, men även här kan tid spela sitt eget lilla spratt med oss...

I fredags kväll var vi, tillsammans med fam Fr och fam A-K, till den, i Nairobi så välkända köttrestaurangn Carnevor. Även om priset var betydligt höger än vi både trott och var vana vid gjorde inte maten oss besviken! God Dawa bjöds av kypare, som med alla ingrideneer till nationaldrinken framför sig på en bricka, snabbt blandade till den invid bordet. Kött av alla de slag kom in, alldeles rykande varma, direkt från grillen. Biff, kyckling, lamm, krokodil, kalkon och strutsköttbullar blandades snart på tallriken tillsammans med goda såser, ugnsbakad potatis och smarriga sallader. Fler andra köttbarianter erbjöds men det var nog tjurtestiklarna som tog priset för mest uppseendeväckande. Smakade lite som kyckling med en konsistens av finhackad, hårdkokt torskrom...
En jättetrevligt kväll i alla fall!

Lördagsförmiddagen skulle vi tillbringa på.Amanin och fikat i deras lummiga trädgård, var det tänkt. Men tydligen tänkte Amani annorlunda, för de hade stängt just denna lördag, upptäckte vi snopet när vi och taxichauffören Daniel undrad varför grinden var låst.
Så det blev en kort visit,
Noah, som kommit i säng alldeles för sent för att vara han, tog igen sömn  och sov sig igenom större delen av eftermiddagen och vi fick en lugn stund på soffan bland böcker, tv-program och Sköna Hemtidningar och allmänt småprat om framtiden och den stundande hemkomsten.

Idag söndag var vi till svenska skolan där vi har börjar ses just på söndagar efter att ledningen på Gemina Court förbjöd oss att ha tisdagsfikat där. Svenska skolan ligger utmed Ngong Rd, fast med ingång från en liten tvärgata. Skolgården är stor, grön och känns faktiskt väldigt svensk! :) Husen är visserligen i sten, med viss engelsk touch men runt parkeringen ståtar ett hederligt trästaket i gräsgrönt och mitt på den gröna skolgårdsgräsmattn står ett stort, rött lekhus med vita knutar, som hämtar ur ett vykort från Astrid Lindgrens värld,
Vi fikade och lekte på fotbollsplanen, testade de olika gungvarianterna och rutshkanan och njöt i den härliga förmiddagagssolen.

Det blev lunch på Junction som bara ligger 10 minuters gångväg därifrån ( vilken lycka för alla internatelevet...!) och sedan hem en stund innan Paul och Magnus drog i väg för att kolla på fotboll på en lokal pub och Marie kom över med sina spillevinkar och hängde med mig och Noah.
Spontanmiddagen med varma mackor var en härlig avslut på dagen.
Nu sitter vi, nöjda trots att Amani var stängt, och känner att vi haft en helg där vi i lugn och ro hunnit med både oss och andra.
Gött.