Som att människor blir rånade.
Det visste vi när vi åkte ner, men har ändå alltid känt oss trygga när vi har varit ute och gått.
Och vi har gått en hel del!
Med lite sunt förnuft, kanske lite tur och utan värdesaker.
På senare tid har vi dock börjar låta bli bakgator och ta taxi på helgerna då det finns en motorcylist med två medåkare som rånat vita adoptivföräldrar.
Inte just i vårt område, tack o lov, men i området närmare Junction.
Det har varit lugnt ett tag, men i lördags vet vi att det hände igen.
Så nu håller vi oss återigen ifrån tomma bakgator och att ha både telefon och pengar i väskan eller fickan.
Vi trotsade både rånare och allt annat elakt med att fira på söndagen.
Fira glädje.
Fira att vi och fam W äntligen fått våra judgment och att fam Fr och fam V klarat av hearing nummer två.
Och det var så värmande att se så många av de fina vänner vi fått här under vår senare tid i Nairobi trängas mellan husen på Redd.
Solen gassade och vi drack bubbel, Redds och åt popcorn medan nya familjer lärde känna gamla, gamla familjer tog vid där vi slutade sist och våra barn lekte för fullt.
Och mitt i allt finna vi.
Som nu står på slutet av vår tid här.
Kändes konstigt, fast bra att på frågan hur länge vi tror vi blir kvar, för första gången kunna svara.
Förut har vi liksom varit här, inte på obestämd tid, men tillsvidare. Levt i nuet, fullt upp med att bara vara familj och njuta av att leva i Kenya.
Nu känner vi att vi gjort det vi tänkt oss, inklusive så mycket mer.
Vi har träffat så många goa nya vänner som vi ser fram mot att träffa i Sverige igen.
Nu är vi redo att åka hem.
Lite småsaker vill vi hinna med, och att hänga med vännerna vi har här så länge vi kan.
Men sedan ska det bli väldigt, väldigt gött att komma hem och starta det nya avsnittet i Nohas liv.
Livet hemma.
Redds på Redd
Är det fest ska flaggorna fram!
Vår Noah Mwamoa
Familjen Strickson i eftermiddgassolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar