Skottdramat på Westgate

Det är dagar som dessa jag kramar om Paul och Noah lite extra.
Det är stunder som idag jag får en klump i magen när jag tänker på de som inte längre kan göra så med sin kära.
Idag gick det in ett tiotal män, obekräftat men troligtvis somaliska al-Shabab, på Westgate shoppingcenter här i Nairobi. De började skjuta vilt, slängde granater och tog gisslan. Ett trettiotal människor har dött, flera är skadade och massor av människor är chockade.
Det är lördag idag. Det var lunchtid när det hände.
Många familjer var där och handlade..
Familjer som Paul, jag och Noah.
Vi var tack och lov i trygghet, visserligen inte på samma plats, men en bra bit ifrån Westgate alla tre.
Paul och Noah var hemma medan jag var på Amani med Anna och just skulle fika.
När vi fick höra den hemska nyheten tog vi med oss kaffet i taxin och åkte hem direkt.
Både för att få läsa själva vad som hänt och inte bara höra andra berätta.
Men främst för att få krama om våra kära.
För det känns läskigt när fara kommer nära, även om inte vi drabbades peronligen alls.
Alla våra vänner, både adoptivfamiljer och kenyanerna är ok.
Men det hände andra som var alldeles som vi.

Vi har varii Kenya sedan 8 februari, alltså 7,5 månader.
Vi kom veckorna före valet med den stigande oron i lanadet om det skulle kunna få bli ett fredligt val denna gång eller ej.
Vi hade en kris- och beredskapsplan tillsammans med de anda adoptivfamiljerna om det värsta skulle hända.
Vi handlade mat för veckor om vi skulle bli isolerade hemma.
Vi följde valet minutiöst på tv.
Men inte en enda gång har jag känt mig skraj.
Förrän idag.
Nu kände jag en plötslig rädsla för att något skulle hända oss eller Noah innan vi hunnit åka hem.
Osäker för att hotet är så oförutsägbart.

Men samtidigt är jag glad att vi bor där vi bor, eftersom det är ett alldeles lagom fint område och långt ifrån ett högriskboende just i detta sammanhang. Det finns lokala ställen att handla på, goda vänner att träffa istället för att gå på restaurang eller shoppingmallar och vi kan bada i poolen om det blir för varmt och tråkigt att hänga på gården.
Så vi kan lätt göra som UD uppmanar oss; undvika officiella platser och shoppingmallar.
Att sedan undvika stora folkmassor i en miljonstaden är ganska svårt ;) men vi ska göra vad vi kan för att ha en sån lugn sista månad som vi kan.

Så, precis som inför valet, känns det helt ok.
Men visst vore det skönt om domaren fick tummen ur på måndag, Childrens Deparntenet kunde vara lite smidiga och snabba och Svenska Ambassaden såg till att vi fick Noahs pass på dagen.
Så vi kunde få komma hem och krama våra andra kära som vi inte sett på länge.
För det är dagar som dessa jag saknar dom lite mer,
stunder som dessa då jag vill krama dom lite extra.
Eftersom jag har dom.