Det sista inlägget är till dig, Noah

Noah, den här bloggen kom till när vi väntade dig och blev sedan först och främst för din skull.
Ja, även för att alla hemma skulle kunna följa med oss på vår resa med dig såklart.
Men främst har den varit för dig. för att du, när du blir större, ska kunna läsa om hur det var när vi fick dig.
Du, vår lilla skatt.
Du, vår skrutt och älskade little sod.
Du, som färgar hela världen med de vackraste färgerna för oss.
Inte för att den var grå innan du kom, men allt är liksom så mycket klarare i både färg och kontur.

Idag är det ett år sedan vi träffades för första gången, på Alla Hjärtans Dag.
Vi kommer aldrig glömma den dagen och det ögonblicket.
Nervositeten när vi gick på den gropiga asfalten mot ditt barnhem i den redan så varma morgonluften, hur det grova gruset krasade under våra fötter när vi försiktigt tog steg för steg på gången in mot huset där du fanns, hur vi blev ledda in till ditt rum och hur du så stod där i din spjälsäng, så självklar, som om du bara väntat på att vi skulle komma.
För det var så det kändes.
Som om du alltid varit vår.
Och det är så det känns nu.
Som att det alltid varit meningen att du skulle vara vår.
Vi kommer aldrig glömma den där lite sömniga blicken du gav oss, du skulle ju just sova middag, men ändå fanns det en nyfikenhet och en klarhet i dina bruna, vackra ögon.
Den nyfikenheten och den klarheten har du kvar än.
Det är du.

Vår sol

Tänk att ett helt år har gått sedan dess!
Det känns som igår samtidigt som det har varit det längsta, mest innehållsrika år vi någonsin varit med om.
Du har vuxit och utvecklats enormt och även om du är dig lik är allt så mycket mer än förr.
Du springer som förr, men så mycket snabbare. Numera har vi fullt sjå att hinna ikapp dig! Och du gillar att på pin tji dra iväg. Du vänder dig om med spjuveraktig blick och så drar du. Tur att du alltid kommer tillbaka till oss!
Du älskar bananer liksom när du var liten, men nu har även kivi och mandarin börjat slåss om förstaplatsen.
Du pratar mycket, som du alltid gjort. Bubblat och sagt enstaka ord, mer eller mindra lättförstådda, har du ju gjort länge, men nu pratar du verkligen!  Du säger "Mamma, upp, jeje (tv), ballaj (välling)" när du vaknar och frågar "Ä de?" när du vill veta vad något är. Du tjuter glatt "Mera tåg" varje gång du ser tåget passera här i Gamlis, vill alltid se "Pippi jeje" men kan oftast ta att det bara är "Bompa". Men då tillägger du "Pippi sen." När du saknar pappa på dagarna tittar du på den tomma parkeringsplatsen och säger "Pappa jobb" och de dagar då pappa samåker med Jonas tittar du förvånat ut och frågar "Pappa bil? Pappa taxi Jaja (Esiaha)?" Du säger ost och macka, fika och kaffe och du vill gärna hjälpa till att göta kaffet genom att deklamera "Mamma, pappa, kaffe? Läjpa? Bjö (mjölk)?". Du säger "handla", "tända ljus", "tända lampa", "bok" och "telefon" så vi hör vad det är du menar.
Men du säger inte sova.  Du säger fortfarande "lalla".
Kompisars namn i Kenya var du tidig med att säga. Nu är det Elis och Vera, Karl, Nils och Truls, Astrid, Liam och Savanna du nämner mest. Men ännu pratar du om Theo och Joel och Oskar. Kompisarna från förr.
Du älskade att hälsa på dom du kände när du var liten. Nu älskar du att heja på alla när vi är ute och handlar. Oftast bländar du dessutom av ett av dina charmleenden och vi kan se hur de du hälsar på spontant ler och glatt hälsar tillbaka. När vi sedan går vidare, vinkar du glatt och säger "Bye bye, see you!"
Du var en glad och aktiv liten kille redan när vi fick dig och det är du fortfarande. Du gör tåg av cyklarna, gunghästen och en tvättpåse, lagar mat på leksaksspisen och står på pallen och hjälper oss med middagen, du älskar att hoppa i soffan och ner på sackosäcken, att åka pulka och göra snöänglar. När vi tycker det är dags att gå in efter en dag ute, vill du stanna kvar ute en stund till. Du äskar att leka på AC's Öppna förskola, att sjunga och trumma. Du vill läsa böcker på kvällarna (helst Leo och Ellen), se Pippi om och om igen och leka med bilarna och tågen i lekrummet.
Men du älskar också att mysa i soffan med en filt, välling och en varm famn.
"Mysit" säger du då med varm röst och glittrande ögon.

Redan när du var liten tyckte vi du var lik pappa med att gå dina egna vägar ibland och med ett mathumör som mamma.
Men nu ser vi även tydligt att du trivs med att ha vänner nära omkring dig och att prata med folk, spela piano och att vakna tidigt precis som din mamma, att se hur saker och ting funkar, att spela fotboll och att du är lika orädd och glad i fartfyllda saker som din pappa.
Precis som oss älskar du när det händer saker och att vara ute, du gillar musik, vatten, hundar och att leka med jämnåriga.
Och du älskar familjekramen.

Den första bilden på dig.

Ja, ett år sedan är det sedan vi fick dig. Även om det känns som om du alltid funnit hos oss.
I drömmar och tankar först, och sedan i hjärtat tills vi fick se dig den där varma Alla Hjärtans Dagen 2013. Och nu finns du på alla sätt och gör vårt lliv så otroligt varmt, levande och kärleksfullt.
Vi kommer alltid vara tacksamma mot din biologiska mamma som valde att ge dig ett liv.
För hon gav inte bara dig ett.
Hon gav ju oss ett också.
Dig.



Ja, det är Alla Hjärtans Dag idag.
Det är drygt två månader sedan vi kom hem till Sverige efter 10 månader i Kenya. Vi har hunnit landa och känner att vi återigen står med fötterna i den svenska myllan.
Men alla minnen har vi ju kvar och vetskapen om att många saker vi var med om har påverkat oss.
Att vi inte behöver så mycket för att vara lyckliga, bara vi har varann och mår bra.
Att vänner finns där man minst anar det.
Att det är det lilla som ofta gör det.
Och att Valentin kan slänga sig i väggen! ;)
För det bästa med Alla Hjärtans Dag kommer alltid vara att vi fick vårt eget hjärtebarn!
Dig.

Och härmed slutar vi vår blogg om vår resa att bli föräldrar till dig, Noah.
Vår resa med dig slutar sannerligen inte här, den har bara börjat.
Men att skriva om det avslutar vi nu.
Vi gjorde den bästa resa vi någonsin hade kunnat gjort.
Till dig, Noah, vår alldeles egna lilla toto, vårt hjärtebarn och son.
Vi kommer alltid älska dig!

Mamma och pappa.

Vårt eget hjärtebarn!

Hemma

Det har varit ett par omtumlande sista dagar.
Många hejdån.
Och många kramar och tårar.

Fam Å kom över en stund i torsdags eftermidag och likaså Judith.
T.o.m Jane hann komma förbi och lämna en sista liten sak hon sytt; ett överdrag till Noahs nackkudde.
Och Sam, som äntligen hade vårt visum fixat!
I torsdags kväll åt vi ju en sista middag tillsammans med Theo, Hasse och Linda hemma i deras lägenhet på Redd. När barnen somnat körde vi en sista omgång Plump hemma hos oss och skrattade gott åt alla roliga minnen från våra kortkvällar.
Vi liksom sög in det sista, kändes det som. Det har ju blivit en del kvällar tillsammans.

Fredagen, vår sista dag, började med en hejdå-frukost fixad av både fam Fredriksson och några andra fina vänner: fam AK, EF och B. Det blev allmänt prat och härligt stoj ett par timmar över kaffe, yoghurt och ägg med kaviar (lite föraning om hemma) och lite tårar till avskedskramarna för en del av oss.
Noah och Theo fick lite härligt vanlig lektid medan hans föräldrar packade det sista.
Och slutligen var det dags.
Klockan blev två och Isaiah kom med bilen. Väskorna packades in och vi kramade om våra fina Fredrikssonsvänner en sista gång.
Ja, en sista gång i Kenya vill säga. Vi vet ju att vi kommer träffa Hasse, Linda och Theo i maj igen, men det kändes ändå så sorgligt att denna tid var över. Vi har ju hunnit komma varann nära efter att ha setts var och varannan dag, Och vi önskar och hoppas att det speciella band våra pojkar har, på något sätt ska få följa med dom i livet, för de har verkligen varit som bröder under dessa senaste 8 månaderna. Så det var med tårar i ögonen vi vinkade en sista gång när vi körde ut genom grinden till Redd med Hasse, Linda och Theo som stod kvar på trappen och vinkade.

Flygresan hem gick jättebra.
Passkontrollen som vi visste andra stött på problem i, gick jättebra..
Ja, förutom att Noah just där i kön ville ha en banan, vi sa nej eftersom vi tyckte han kunde få det efter kontrollen, Noah fick ett raseriutbrott och gallskrek, mamma Noah svettades, snälla kenyaner lät oss gå före i kön, pappa Noah försökte ignorera och lyssna på passkontrollantens frågor så det skulle bli rätt svar, mamma Noah svettades lite till och de fick ta kort på vår kille med tårar rinnande nerför kinderna. Och så när vi kommit förbi disken tvärtystnade Noah och log stort. Banan? Naeh. Men rulltrappan såg kul ut...!
Phew!
Men sedan gick allt finfint.
Noah lekte, käkade kex och tittade på Planes mellan Nairobi och Addis Abeba, somnade medan vi väntade på nästa flyg och sov sedan tills ca två timmar innan vi landade.
En lugn flygresa för oss alla.
Så lugn att jag helt seriöst vände mig till Paul när vi började nedstigningen och sa att jag faktiskt inte trodde jag skulle gråta alls när vi kom hem. Jag kände mig så lugn och glad, bara.
Eller hur...? ;D
När vi såg snön kom första tårarna. Snö, det är snö!
Sedan igen, när vi landat och vi tittade ut över de platta, kala landningsbanorna och jag tyckte det var det vackraste jag sett med sitt knappa två cm tjocka ( tunna) snötäcke.
Sen när vi kom ut i ankomsthallen och min syster och hela hennes ljuvliga familj, min bästa faster och farbror och finaste vännerna Ullis och Anna stod där med plakat, bubbel och presenter, då brast det rejält!
Jag grät minst två gånger för att jag tyckte vårt hus i Gamls var så fint, en gång för att Karin köpt så god frukost och en gång till när Noah lugnt somnade i vår dubbelsäng med tummen tryggt i munnen.
Så kom pappa. Gissa om jag grät när jag kramade om honom för första gången på dryga 10 månader.
Jag tyckte jag hade lugnet tillbaka igen, men när vi kom hem till Rynninge och jag mötte mamma i hallen, då brast allt! Det var så skönt att krama mamma, vara hemma i allt det gamla och trygga, så underbart att se Noah stå så självklart mitt i det som var vårt när han ännu inte fanns. Det var som om all föll på plats. Livet i Kenya hade ju inte varit på låtsas eller en dröm, som det nästan kändes när vi klev av planet och vi för ett ögonblick fick för oss att tiden stått stilla hemma utan oss.
Nu stod mamma där, liksom Noah. Och allt var sant.

Jag har flera gånger efter det, liksom fått nypa mig i skinnet för att fatta att det ÄR på riktigt.
Vi är hemma i Sverige MED Noah. Den lilla glada, vackert chokladbruna, goa ungen intill mig ÄR vår son, även fast vi sitter i mammas och pappas blå soffa och fikar.

Noah är visserligen en ganska cool kille och brukar ta saker med ro (lik sin far), men vi var lite oroliga ändå att det liksom skulle bli för mycket intryck. Vi var även beredda på att pratet som satt sådan fart för en vecka sedan skulle gå tillbaka lite.
Men även om han blev lite blyg och tyst när vi mötte alla på Arlanda, har vår unge sedan dess varit glad och pigg hela tiden och sovit som en stock!
Hans tal har,mot vad vi trott, ökat bara på två dagar! T ex hör vi helt nya ord, som mjölk och kallt. ;)
Han älskar snön!
Han älskar att ha sin nya gröna mössa på sig, overall och vinterskor!
Han älskar sin mormor och morfar!
Och alla leksakerna som finns både i Rynnnge och Bettorp.
Och så kusinerna förstås som busar och leker med honom konstant, och moster och morbro sm skämmer bort honom lika mycket.
Han älskar sin nya säng, växasängen som alla barn i familjen haft sedan mormor var liten, och täcket med ugglorna på.
Han älskar herrgårdsost och morfars kycklinggryta.
Och han har t o m accepterat bilbarnstolen.
Även om han alltid säger två ord direkt när han satt sig:
Banan?
Biscuit?

Vi ser så fram mot att göra om allt detta i Uppsala också.
Träffa vännerna igen, bo in oss hemma i huset och få en tråkig, vanlig och alldeles... alldeles underbar vardag hemma.
Vi har så fantastiska minnen och vänner från våra 10 månader i Kenya och vi skull aldrig velat ha det ogjort.
Men det är så gött att vara hemma igen att det inte är klokt!
Du skulle helt enkelt älska det!

Sista inlägget under Kenyas sol

Ja, så var det då dags.
Idag åker vi hem till Sverige.
Det känns overkligt, väldigt verkligt, efterlängtat och lite sorgligt på en och samma gång.
Vi har varit med om så mycket på vår resa att få Noah.
Och även om det varit jobbigt ibland skulle vi inte vilja ha denna tid ogjord för allt guld i Småland!
Bara vi tittar på Noah är det värt varenda frustration, oro och tår vi fällt under tiden här.
Alla vänner vi lärt känna,  alla upplevelser och människor vi träffat på vägen, alla djur vi fått se och natur vi fått uppleva... Allt detta har ju gjort vår Kenyatid oförglömlig.
Men nu är det äntligen dags att få återvända till det vi saknat.
Familjen och de "gamla" vännerna.
Snön och friska luften.
Att kunna gå ute om kvällarna.
Få äta leverpastej och dricka vatten ur kranen.
Livet i Sverige.

Loppis och visum

Hasse och Linda är ena riktiga idésprutare! För ett par veckor sedan kom de med idén att vi skulle ha en loppis med allt som vi inte skulle ha med oss hem. En loppis för alla andra adoptivfamiljer här och pengarna vi fick in skulle vi skänka till Immas kyrka som startat ert barnhem och till Judiths skola i Kibera.
Samtidigt skulle Hasse och Linda passa på att ha lite hejdåbubbel.
Det tyckte vi lät som en toppenide.
Så idag, efter att inbjudning gått ut på Nairobilstan för några dagar sedan, körde vi!
Kvällar innan hade vi plockat ur skåp och lådor, stått och valt om det skulle med hem eller ej och tvättat och vikt ihop. Och när vi nu lade ut allt på bord och filtar, beroende på om de skulle kosta 100, 200, 300 eller 500 kes (ca 7kr, 16kr, 25kr eller 40kr) såg vi att det faktiskt var en del!
Vi som tyckt vi levt så enkelt!
Vi har ju lyckats samla på oss massor!
Visserligen mest saker vi fått från lämnande familjer, men ändå en del vi köpt också.
Osthyvel, muggar, skålar, formar... Det blir en del efter 10 månader ändå!

Våra svenska och norska vänner började snart droppa in och efter en liten stund var det febril aktivitet runt bord och filtar. Barn hittade leksaker de absolut behövde, många insåg att de inte hade en aning om att de saknat vissa saker och nere på gräset stod folk och pratade med något gott i handen.
Det blev en jättemysigt loppis!
Tack, alla ni som kom och köpte, för nu har vi dryga 13000kes ( ca 1000kr) var till Judith och Imma imorgon! Några av de saker som fanns kvar skickades till Sverigerummet på Gemina.
Sedan fick vår portvakt Naftali och vaktmästaren Emanuel det dom ville av det som var kvar.
Dom tog allt!
Men det känns lika bra som att vi nu har en slant till Imma och Judith!
Så tack Hasse och Linda för idén! :)

Nu sitter vi, lite trötta men nöjda efter dagen, och myser i soffan.
Det känns bra.
Loppisen var lyckad.
Paul är pigg igen efter att ha fått ett litet återfall på sin blodbakterie och han kommer vara helt friskt när vi åker hem på fredag.
Och på telefonen fick vi nyss meddelande från Sam att våra visum är klara och vi får dom imorgon.
Så ni vet vi bestämt att vi åker hem på fredag.
Så en kvällskaffe på det, kanske?
Aldrig fel med en god avslutning på en redan bra dag!

Noah, vår älskade unge!

Noah Mwamoa, vår älskade unge.
Även om du i passet heter Noah Charles Erik kommer du alltid vara vår Noah Mwamoa.
För det var det du hette när vi mötte dig första gången.
Du kommer kunna lägga till ditt swahilinamn om du önskar när du blir äldre, men tills vidare är Mwamoa namnet som får följa med dig, men som inte står på pappret.

Ja, du äskande unge. Nu är du svensk medborgare och har ett alldeles eget personnummer.
Ditt kenyanska blod kommer alltid flyta i dina ådror, men du kommer också vara svensk och engelsk.
Du kommer alltid har två föräldrar som älskar dig över allt anat och som  finns med dig i allt du gör, även om inte alltid rent fysiskt.
Tänkt hur livet kan bli.

Älskade unge.
Du pratar allt mer nu, både egna ord och och du härmar och säger efter.
Du använder vissa ord på engelska, som come, biscuit, daddy, down, bye bye, nice och shoes.
Andra är svenska, som mat, banan, katt, pasta, mamma, hemma, fastnat, bilen och klar.
Sedan kör du stenhårt med zkiswahili på kvällen.
Lala.
Sova.
Vissa ränder går inte ur...! ;)

Envis som synden är du. Ofta är det bra. Men när vi inte tycker som du är det mindre bra och då visar du det på ett väldigt högljutt sätt. Teatraliskt sätt skulle man också kunna säga. ;) Människor omkring oss brukar undra om du slagit dig. Det går snart över säger vi ursäktande och har ett par gånger gått ut med dig, gastandes, från restaurangen en stund.
En minut senare är du glad som solen!
Tur är väl det!

Du klättrar inte högt lika ofta. Nu är det mer upp och ner på stolar för att sitta som vi.
Gärna rita med bläckpennan i vårt block, eller skiva på paddans tangentbord.

Löpstegen, som var mer som skutt förr, har planats ut och du visar allt lite talang til att kunna bli en duktig löpare. Eller kanke höjdhoppare eller häcklöpare..
Eller gymnast, med tanke på att du just nu älskar att sätta dig i spagar mest på skoj.
(Mamman, den mest oviga i Afrika just nu, suckar bara avundsjukt... ;)
Det kan också var bilmek du ska bli, eftersom du och Theo älskar att vända upp och ner  på cykeln och bilen och sitta oerhört fokurade på... ja, vad det nu är ni fixar med, en lång stund.
Fotbollsspelare finns fortfarande som alternativ, eftersom du älskar att sparka boll.
Eller kanske basketspelare, tror pappa.
Vi anar ett visst djurintrresse också, eftersom du blir väldigt glad när du ser särskilt katter, apor, giraffer och hundar. Lejon säger du fortfarande katt till men du kan härma ljudet rikgt bra. Kanske lite Mowgliaktigt, men ändå. Så potential finns till viltvårdare.
(Noah, läser du detta när du är 25 och totalt ointresserad av sport, djur och bilar, kan du le i mjugg åt dina gamla föräldrar som inte förstod bättre...!)

Du fullkomligt älskar flygplan! Små, stora, på tv:n eller i luften, med två vingar eller propeller, alla är lika uppskattade, upptäckbara och glädjande!
Roligast var när du för ett par veckor sedan, mitt i natten, satte dig käpprätt upp i sägen och högt utbrast "lyglan!!" Sedan lade dig ner och somnade om.
Och visst var det ett flygplan som passerat oss!
Hemma på Redd har du numera en flygplansbas på hörnbordet i vardagsrummet.
Pappa kan ha haft något att göra med antalet fordon där...

Ja, älskade unge. Om tre dagar avslutar du ditt liv i Kenya. I alla fall för denna gång. På lördag landar du nämligen i det som ska bli nytt hemma.
Sverige.
Ännu vet du inte hur det är att leka i snön, åka skidor eller göra snöbollar.
Du har inte druckit varm choklad på en renfäll intill pulkabacken.
Du har inte kommit in med rosiga kinder och kalla fingrar och värmt dig med en varm mormorsfilt framför tvn och en go film.
Du har ännu inte plockat tussilago, letat blåsippor eller tittat efter videkissar.
Du har inte badat kvällsbad i en ljummen insjö och fikat kanelbulle i kvällssolen
Du har inte sparkat t i en höstluktande lövhög eller sett första snön falla.
Tänk så mycket vi har att få uppleva tillsammans med dig.
Älskade unge.

Cresent Island och utsikt att älska!

Ska man åka på en lättsam men häftig dagsutflykt i närheten av Nairobi, då ska man åka till Crescent Island. Det ligger ca 1,5-2 timmars bilfärd från storstan, i kanten av Lake Naivasha.
En halvö, formad som en måne, skjuter ut i sjön och där kan man vandra bland de vilda djuren!

Hit åkte vi alltså i söndags tillsammans med fina vännerna Fredrikssons. Paul och jag hade  pratat om detta sedan vi kom, men liksom aldrig riktigt fått tummen ur. Men så när det vankades en sista utflykt, tyckte både vi och Hasse och Linda att det var hit vi skulle låta Isaiha köra oss.
Här visste vi att Noah och Theo skulle få springa hur mycket de ville och vi kunde titta på alla djuren till fots.
Och det var en cool upplevelse att vandra med impalas, Thomson gaseller, grand gaselles och zebror betandes bara 50-100 meter bort, fotografera giraffen Tomboy från 10 meters håll och gå utmed standkanten och se pelikaner, flamingos och ett antal sjöfåglar med långa ben lyfta alldeles intill oss. Även hyenor, sjakaler och myrslokar fanns på ön, men dessa såg vi tyvärr inte skymten av.
Vi hade hela tiden med oss Mujo, vår söta guide som hade massor att berätta om djuren och ön.
Bland annat visade det sig att de spelat in stora delar av Mitt Afrika här. En fallfärdig hydda som inte såg mycket ut för världen hade en viktig del i filmen och den lilla landningsbanan som fanns på ön, hade byggts enbart för filmens skull. Tydligen är det också på Cresent Island som han, älskaren jag i skrivande stund tappat namnet på, störtar. Ja det spelades in där alltså. Störtade gjorde han i Tsavo.
Men gissa om vi kommer se Mitt Afrika när vi kommer hem!

Båtturen i den närliggande sjön Oloiden, där vi tänkt oss se flodhäst och råsa flamingos, regnade inne då regnet stod som spön i backen när vi kom ner till båten. Utan regnkläder ( dåligt planerat, men så lätt hänt  i ett land där vi vant oss vid den konstanta värmen) insåg vi att det skulle bli en flopp för våra killar.
Så det blev en tor upp mot Nakuru istället. Vi besökte ett arkeologiskt ställe som säkert hade varit mycket mer intressant utan två rörliga, glada killar men njöt desto mer av kaffet och den vidunderliga utsikten från Sandbird Resort utöver Lale Elemenetata. Det stället blev vi alldeles förälskade i.
Så coolt! En trevlig restaurang med en stor, vid altan mot sjön och varifrån man kunde se klättrande trappor upp och ner på berget, smakligt placerade små hus, en pool med pallar i vatten.
Och så denna utomjordiskt vackra utsikt över landskapet som spred ut sig på andra sidan sjön!
Som en tavla, var allt vi kunde liknande det med, så perfekt såg det ut i färger och former efter miljoner år av erosion.
Vi njöt verkligen!
Nästa gång vi kommer till Kenya ska vi bo där, åtminstone en natt...!

Tack Fredrikssons för trevlig dag- som alltid!

Soawas, sovmorgon och svenska skolans julbasar

En sista löpning med Soawas löparklubb blev det för mamma Noah denna sista lördag för oss i Nairobi.
I hällregn...
Men inte ens det strilande regnet som gjorde att jackan smetade sig där osmickrannde utmed kroppen och jag ideligen fick leka vindrutetorkare med händerna i ansiktet kunde göra denna runda tråkig.
"The track fox", han som gjort banan hade som vanligt gjort ett jättebra jobb både gällande varitonern på väg, vegetation och kuperig. Denna gång sprang vi inte långt hemifrån, vi höll till i Lavington och touchade kanten av slumområdet Kuwanguare. Här står inte de små plåthuen lika tätt som i Kibera och även om vägarna var mer som lervlling än som fast mark var omårdet bakom husen väldigt grönt och på kullarna odlades grönsaker
De leriga vägarna i Kuwanguare fick oss att fokusera så på var vi satte fötterna att vi blev alldeles fulla i skratt. Och det var en lättnad när vi kom ut på asfalterade vägar, och för en husnörd som jag, en njutning att springa förbi alla vackra hus i Lavington. Även om det samtidigt gjcorde mig smärtbart medveten om skillnaderna mellan fattiga och rika. Vägg i vägg med varann men milsida ifrån varann i livsstil
Pilarna som sprayats på vägarna var ibland mer eller mindre bortregnade så det var tur att det fanns personer med som spruttit rutten förr. På slutet, när jag valde milen och de andra jag sprang med tog 15 km höll jag på att villa bort mig men, som alltid, var det folk på vägen som viftande pekade mig i rätt riktning igen.
Så ja, tiden blev inte någon personbästa direkt ;) men jag känner mig jättenöjd ändå.
Hellre en dryg timme i parerande sörja än lekande lätt springa på 50 min, som det kenyanska ordspråket säger! ;)

Hemma möttes jag av en ganska nyaken pappa och son som glatt lekte på golvet framför tv:n.
Eter gårdagens aningen sena kväll hos fam Å ( för Noah i alla fall) hade de båda lyckats få sig en liten sovmorgon. Det händer inte ofta!

På eftermiddagen hade Svenska skolan sin årliga julbasar.
Linda och jag tog en tur dit tillsammans med fam Å för lite julstämning och glögginhandling, så här dagen före ( riktiga) första advent.
Vi tänkte ju annars fira denna jultradition så otraditionellt som genom att vandra bland giraffer, zebror och antiloper på Cresent Island och förhoppningsvis även få se ett par flamingos.
Ljuset har vi ju redan tänt en gång, ffast lite glögg ska vi nog hinna med når vi kommer hem på kvällen.
För någon ordning får det ju vara. ;)