Hemma

Det har varit ett par omtumlande sista dagar.
Många hejdån.
Och många kramar och tårar.

Fam Å kom över en stund i torsdags eftermidag och likaså Judith.
T.o.m Jane hann komma förbi och lämna en sista liten sak hon sytt; ett överdrag till Noahs nackkudde.
Och Sam, som äntligen hade vårt visum fixat!
I torsdags kväll åt vi ju en sista middag tillsammans med Theo, Hasse och Linda hemma i deras lägenhet på Redd. När barnen somnat körde vi en sista omgång Plump hemma hos oss och skrattade gott åt alla roliga minnen från våra kortkvällar.
Vi liksom sög in det sista, kändes det som. Det har ju blivit en del kvällar tillsammans.

Fredagen, vår sista dag, började med en hejdå-frukost fixad av både fam Fredriksson och några andra fina vänner: fam AK, EF och B. Det blev allmänt prat och härligt stoj ett par timmar över kaffe, yoghurt och ägg med kaviar (lite föraning om hemma) och lite tårar till avskedskramarna för en del av oss.
Noah och Theo fick lite härligt vanlig lektid medan hans föräldrar packade det sista.
Och slutligen var det dags.
Klockan blev två och Isaiah kom med bilen. Väskorna packades in och vi kramade om våra fina Fredrikssonsvänner en sista gång.
Ja, en sista gång i Kenya vill säga. Vi vet ju att vi kommer träffa Hasse, Linda och Theo i maj igen, men det kändes ändå så sorgligt att denna tid var över. Vi har ju hunnit komma varann nära efter att ha setts var och varannan dag, Och vi önskar och hoppas att det speciella band våra pojkar har, på något sätt ska få följa med dom i livet, för de har verkligen varit som bröder under dessa senaste 8 månaderna. Så det var med tårar i ögonen vi vinkade en sista gång när vi körde ut genom grinden till Redd med Hasse, Linda och Theo som stod kvar på trappen och vinkade.

Flygresan hem gick jättebra.
Passkontrollen som vi visste andra stött på problem i, gick jättebra..
Ja, förutom att Noah just där i kön ville ha en banan, vi sa nej eftersom vi tyckte han kunde få det efter kontrollen, Noah fick ett raseriutbrott och gallskrek, mamma Noah svettades, snälla kenyaner lät oss gå före i kön, pappa Noah försökte ignorera och lyssna på passkontrollantens frågor så det skulle bli rätt svar, mamma Noah svettades lite till och de fick ta kort på vår kille med tårar rinnande nerför kinderna. Och så när vi kommit förbi disken tvärtystnade Noah och log stort. Banan? Naeh. Men rulltrappan såg kul ut...!
Phew!
Men sedan gick allt finfint.
Noah lekte, käkade kex och tittade på Planes mellan Nairobi och Addis Abeba, somnade medan vi väntade på nästa flyg och sov sedan tills ca två timmar innan vi landade.
En lugn flygresa för oss alla.
Så lugn att jag helt seriöst vände mig till Paul när vi började nedstigningen och sa att jag faktiskt inte trodde jag skulle gråta alls när vi kom hem. Jag kände mig så lugn och glad, bara.
Eller hur...? ;D
När vi såg snön kom första tårarna. Snö, det är snö!
Sedan igen, när vi landat och vi tittade ut över de platta, kala landningsbanorna och jag tyckte det var det vackraste jag sett med sitt knappa två cm tjocka ( tunna) snötäcke.
Sen när vi kom ut i ankomsthallen och min syster och hela hennes ljuvliga familj, min bästa faster och farbror och finaste vännerna Ullis och Anna stod där med plakat, bubbel och presenter, då brast det rejält!
Jag grät minst två gånger för att jag tyckte vårt hus i Gamls var så fint, en gång för att Karin köpt så god frukost och en gång till när Noah lugnt somnade i vår dubbelsäng med tummen tryggt i munnen.
Så kom pappa. Gissa om jag grät när jag kramade om honom för första gången på dryga 10 månader.
Jag tyckte jag hade lugnet tillbaka igen, men när vi kom hem till Rynninge och jag mötte mamma i hallen, då brast allt! Det var så skönt att krama mamma, vara hemma i allt det gamla och trygga, så underbart att se Noah stå så självklart mitt i det som var vårt när han ännu inte fanns. Det var som om all föll på plats. Livet i Kenya hade ju inte varit på låtsas eller en dröm, som det nästan kändes när vi klev av planet och vi för ett ögonblick fick för oss att tiden stått stilla hemma utan oss.
Nu stod mamma där, liksom Noah. Och allt var sant.

Jag har flera gånger efter det, liksom fått nypa mig i skinnet för att fatta att det ÄR på riktigt.
Vi är hemma i Sverige MED Noah. Den lilla glada, vackert chokladbruna, goa ungen intill mig ÄR vår son, även fast vi sitter i mammas och pappas blå soffa och fikar.

Noah är visserligen en ganska cool kille och brukar ta saker med ro (lik sin far), men vi var lite oroliga ändå att det liksom skulle bli för mycket intryck. Vi var även beredda på att pratet som satt sådan fart för en vecka sedan skulle gå tillbaka lite.
Men även om han blev lite blyg och tyst när vi mötte alla på Arlanda, har vår unge sedan dess varit glad och pigg hela tiden och sovit som en stock!
Hans tal har,mot vad vi trott, ökat bara på två dagar! T ex hör vi helt nya ord, som mjölk och kallt. ;)
Han älskar snön!
Han älskar att ha sin nya gröna mössa på sig, overall och vinterskor!
Han älskar sin mormor och morfar!
Och alla leksakerna som finns både i Rynnnge och Bettorp.
Och så kusinerna förstås som busar och leker med honom konstant, och moster och morbro sm skämmer bort honom lika mycket.
Han älskar sin nya säng, växasängen som alla barn i familjen haft sedan mormor var liten, och täcket med ugglorna på.
Han älskar herrgårdsost och morfars kycklinggryta.
Och han har t o m accepterat bilbarnstolen.
Även om han alltid säger två ord direkt när han satt sig:
Banan?
Biscuit?

Vi ser så fram mot att göra om allt detta i Uppsala också.
Träffa vännerna igen, bo in oss hemma i huset och få en tråkig, vanlig och alldeles... alldeles underbar vardag hemma.
Vi har så fantastiska minnen och vänner från våra 10 månader i Kenya och vi skull aldrig velat ha det ogjort.
Men det är så gött att vara hemma igen att det inte är klokt!
Du skulle helt enkelt älska det!