Lamu och Shella Island

Shit, vad vackert.
Så får man inte säga, säger min mamma, men det hade hon också sagt om hon varit där.
För så fint var det.

Vi hade hört gott om Lamu ända sedan familjen Thews alldeles i början av vår Kenyatid, berättade om detta glömda lilla paradis där inga bilar finns, åsnorna trampar genom gränderna och stränderna är tomma och vattnet mjukt och blått.
Så redan då bestämde vi oss för att, om vi har möjlighet skulle vi åka dit.
Och nu har vi varit där!
På semester från vardagen.

Vi hade beslutat oss för att inte bo i Lamu stad utan istället i den lite lugnare byn Shella som ligger ca 45 min promenad från Lamu, eller 15 minuter med båt.

Byn ligger invid havet, i ett inlopp liksom.
Här kändes det som om man blandat det finaste av Visby, Malta, Zanzibar och Portugal.
Husen närmast havet, vita eller ljusgula stenhus, ofta i flera våningar och med fantastiskt vackert karvade dörrposter, trängdes på båda sidor om de smala gränderna. Innanför dörrarna gömde sig gröna lummiga innergårdar och ofta fler små hus där trapporna snirklade sig uppför väggarna.
Lite längre upp i byn, blev husen lite lägre och enklare, innergårdarna oftare mer en sandgård än en trädgård och dörrarna aningen mer slitna av vinden och solen.
Men överallt var människorna vi mötte lika vänliga, leende och hälsande. Allt som oftast stannade de för att fråga om Noah var vårt barn.
Hon är så fin, påpekade de.
Han, svarade vi. Trots håret. Men visst var han fin! ;)
I Kenya anser många att pojkar ska vara kortklippta. Punkt.
Annars är det en flicka. Punkt.
Och vi har ju minidreads på Noah...
Då skrattade de gott och tyckte vi gjort ett bra val. (Ett par byggjobbare döpte honom med glimten i ögat till Rasta-Noah. ;)
Sedan hälsade de glatt nästa gång vi möttes, vilket vi gjorde dagligen eftersom inte byn är större än
så.

Dagligen mötte vi även alla de katter och åsnor som bor i Shella, och Lamu. Det tog ett par dagar innan vi vande oss vid att det ibland stod en åsna med ett föl och tittade lugnt på oss när vi rundade ett hörn, vi fick hoppa in i ett dörrhål för att det kom en hel karavan av arbetsåsnor bärande på sten till ett husbygge längre upp i byn eller att vi hade katter runt benen allt som oftast. Noah, som är en stor djurälskare har varit i sitt esse, särskilt vid restaurangen Pepino nere vid havet, där han glatt sprungit efter alla katter med ett kluckande skratt. Till personalens förtjusning, föräldrarnas aningen stressade leende och katternas... ja inte var de glada i alla fall.
Sedan har vi fått haft ett flertal allvarliga samtal om att det inte är ok att dra varken åsnor i svansen eller bära en katt i nacken och bakdelen.
Hur fina de än är.

Stranden vid Shella var alldeles perfekt! Milslång vit strand med enorma sanddyner inåt land och ett varmt, blått hav åt andra hållet. Med knappt en människa på standen (tror vi räknade till max ett tiotal varje dag inräknat oss själva) har Noah glatt kastat av sig kläderna och lekt i vattenbrynet så som alla barn borde få göra. Palmer har gett behövlig skugga när solen blivit för varm eller någon behövt sova lite. För vår del var vi mest på stranden på förmiddagar och eftermiddagar, mitt på dagen var det alldeles för varmt och vi höll oss i skuggan på " hemmaplan" med Noah.

Vi bodde längst upp i byn, på Fatumas Tower. Denna varsamt renoverade yogagård låg så långt upp
man kunde komma innan de enorma sanddynerna tog vid. En sandfylld innergård, med massor av
gröna träd och buskar som vattnades varje dag och ett flertal större och mindre stenhus. Husen satte igång fantasin med sina spännande trappor, oregelbunda till- och påbyggnader och öppna innergårdar. Från vår matsalsbalkong kunde man t ex se in i ägarens hus där väggen in till matrummet var öppen. Det enda som skiljde rummet mot innergården var en två meter hög gammal mur.
Överallt kunde man se trapporna ledandes upp till en ny väning eller en liten veranda eller ett soltqk.
Inredningen var nordafrikanskmed sina enkla och mörka trämöbler och vackra utsmidande sängstolpar.
Här blev vi snabbt bortskämda med både väldigt god mat, fisk i alla de fiormer, och underbar personal som glatt lekte med Noah och såg till att vi kände oss som hemma.
Först tyckte vi att vi kanske låg lite väl långt bort från stranden, det tog oss ca 5-10 min att gå ner genom byn. Men efter bara ett par dagar insåg vi att det passade oss perfekt.
Vi villade bort oss på vägen från stranden första dagen och de ställena vi hittade då hade vi missat annars!
Alla människor vi mötte dagligen, hade vi inte träffat alls.
Den lilla turkosa kiosken där man kunde beställa kenyansk husmanskost och köpa vatten och kex hade vi aldrig stannat vid varje dag.
Paul hade inte klippt sig på Beas Hair Salon på vägen upp mot Fatumas Tower, Noah hade då inte blivit kompis med hennes lille son Jannatan och vi hade inte passerat sömmerskan som sydde upp två par shorts till Noah,
Vi hade kanske missat Willys Art och inte köpt de fina canvastavlorna.
Kanske hade vi inte heller hittat Sabrinas, där vi åt den mest ljuvliga soppa till lunch.

Två dagar tog vi båten över till Lamu och gick en guidad tur genom de smala gränderna, tittade i de små butikerna och åt smarriga fiskrätter.
Men sedan längtade vi tillbaka till Shella.
Till lugnet.

Nu är vi hemma igen.
Men vi har verkligen njutit under vår vecka.
Av solen, sanden och brisen från havet.
Av den enormt goda maten, var vi än åt.
Av de trevliga människorna, som fick oss att känna som om vi inte längre var turister utan besökare.
Av alla åsnor som trippade omkring i gränderna.
Av att bara vara vår lilla familj.
Mamma Fia, pappa Paul och Noah.
Det sista var det bästa av allt.