Människor vi träffat

Under vår tid i Kenya har vi mött så många människor som är bra på det dom gör.
Då menar jag inte våra skandinavsiska vänner här, även om Su visade sig vara en fena på att fläta afrohår, An bakar jättegoda glutefria tårtor, Örebrofamiljen är fenomenala på att sända radio både i P4 och P3 och L och H är väldigt bra på att fixa sammankomster och att vara barnvakter. Bara för att nämna några.
Fast  nu tänkte jag på de kenyaner vi träffat.

Judith, min vän och idol, som startat en egen skola och driver den med stort hjärta, enormt engagemang och ändå så små resurser.

Wytherra, som fixar håret på många av våra småttingar, fingerfärdig som få. Det är en fröjd att se henne mjukt och följsamt, utan att tvinga sig på, lyckas fläta håret på en rörlig tvååring som inte alls gillar att sitta stilla längre än tre minuter. Och det inom loppet av två timmar,

Shico och Jane, två duktiga sömmerskor som vi anlitat i omgångar. Kjolar, blusar, klänningar, yogabyxor och shorts har skickliga sytts ihop av kangas- och kokoityger och håller allt som oftast måttet. :)

När vi tränar aerobics är det Lenny som piskar oss svettiga och muskelömma och Walter den blida, lugna, ljuvligt leende yogalärarn tar oss ner i varv dagen efter.

Josphat säljer frukt uppe på hörnet mot Gemina. Hands frukt är alltid färsk, solvarm och billig och är inte frukten ok, säljer han den inte. Och han fixar alla grönsaker till barnen på Raha Kids.

Syster Deminiana, som sin virrighet till trots lyckas driva Raha Kids, detta rehabiliteringecenter med
alla dessa street boys och ge så många en start till ett bättre liv. Och även vakterna där, Henry och Moses, som har mer kolla på läget och killarna än alla systers lärare tillsammans... ;)

Sedan finns Chris och Fred.
Dessa två har inte mycket gemensamt tänkte jag först.
Vi har träffat dom i helt olika sammanhang , de är av helt olika stammar, bor i helt olika områden och har helt olika profession.
Men sen insåg jag att det är ju precis tvärtom!
Båda lever på sin kreativitet.

Chris är den lugna sansade och varmt leende personlige tränaren jag mött genom Marie, en annan mamma här. Chris har ett mobilt gym! Han kommer hit till Redd i sin guldfärgade gamla skraltiga golf, plockar ut handlar, stepupbräda, matta och skivstång och lit annat smått och gott och gör ett program av det han har och allt annat som finns att tillgå.
Och det är så häftigt!
Jag har gjort lounches och lyft skivstång på traditionellt sätt. Men sedan stått och gjort benlyft över vår enmeters höga bananplanta på baksidan!
Jag har legat på mage och gjort plankan- som man brukar. Men också gjort sit ups och insett att jag tittar rätt upp i bladverket av en stor palm!
Och vi har sprungit runt, runt den lilla bakgården samtidigt som vi hälsat glatt på grannar, ducka under grenen som hänger lite väl lågt från trädet och sneddat förbi sophögen sm vår care taker låter brinna vissa dagar. Varv efter varv!
Så helt olikt att träna hemma!
När jag står på gymmet hemma i Sverige igen, då ska jag minnas detta.

Fred är en lika lugn man som jobbar som trädesigner och träsnidare. Han säljer sina verk på Masai marknader runt om i Nairobi, men han har också en egen liten verkstad med ett par anställda hemma i sitt lilla hus i Kuangware. Där kan man få komma in i hans show room/ vardagsrum och titta, köpa
det som redan finns färdigt och lägga in en beställning.
Och han är duktig!
Jo, det har hänt att han misstagit sig på mått och det kan ju såklart bli svårt om det inte får ner i väskan...
Men själva arbete är klockrent!
Vi kom idag hem med två svartbruna långa masaimasker, ett par mindre färgglada masker, två fina träaskar och en impalagasel!.
(Ja, huvudet av det alltså. Ja, i  trä, alltså. Ja, 20 cm hög och ett par  cm tjockt, alltså. ;))

Isiha och Elphas, de 2 taxichaufförer som vi tycker så mycket om, som får oss att känna oss fullkomligt trygga och som tar oss runt på så mycket häftigt.

Imma, som städar men alltid gör det lilla extra hos oss; tvättar fönster, tvättar skor, lagar middagar och till Noahs födelsedagskalas, mandazis!

Emanuel, vår care taker och Naftali, vår portvakt dagtid, som trots sin dåliga lön och många gånger enformiga jobb alltid har tid över till att leka med Noah och Th och tjata ett par ord med oss som står och hänger på parkering där killarna cyklar runt.

Och Phoebe, en av alla de nannies/ live in houset keepers som finns här på Redds, som vi fått en fin kontakt med. Hon jobbar från måndag morgon till lördag eftermiddag för en familj som vi inte tycker är så snäll med henne. Hon är en oerhört arbetssam och varm person, Noah älskar henne, och det värker i hjärtat att veta att all sin tid under veckan lägger hon på en familj som inte hennes egen. Hennes egna två barn träffar hon på söndagarna.
Vi har, tillsammans med fm Fr hjälpt henne att få iväg ett brev till ett av barnhemmen i området. Både hon och vi hoppas att detta ska kunna få henne till ett jobb där hon kan åka hem på kvällarna, eller åtminstone ha möjlighet att välja.

Salaash, vår vän och guide som inte bara gett oss oförglömliga minnen från våra safaris, en massa ny kunskap och förståelse utan även gett lite av sig själv genom att ge våra barn en bit land i Rift Valley.
Dessutom vägrar han vara med om korruption, det är rakryggat och starkt i detta land,

Madame, damen vi inte har en aning om vad hennes riktiga namn är, men sm alltid sitter utanför Nakumattingången. Hon får alltid våra småslantar när vi handlat. Kanske är det båg och hon är inte alls så fattig att hennes sista val är att tigga. Eller så är det så. Oavsett, är hon alltid så vänlig, tackar alltid och hälsar numera igenkännande när vi träffas.

Tänk så många människor vi mött under tiden här som på ett eller annat sätt påverkat oss.
Alla gör de det bästa av vad de har,
alla är de duktiga på vad de gör.
Och det häftigaste är att de blivit en del av vårt liv nu.
Även när vi är hemma i Sverige kommer de på finnas kvar i hjärtat.
Det är coolt, som Tilde skulle sagt.