Kanske borde vi vant oss, med tanke på att vi väntat bra länge på att först få Noah och nu varit här i åtta månader i väntan på att få komma hem med vår kille.
Och oftast tycker jag att jag fått kläm på det.
Men så kommer de där dagarna då jag iner att jag är lika dålig på att vänta som jag alltid varit!
Tur nog är Paul bättre på att lägga i väntansmodet och liksom strunta i det. Det hjälper även mig.
Men även han har också börjar vli trött på kenyansk byråkratin och domarnötter...
Särskilt som det nu börjar närma sig slutet på vår tid här.
Vi har ju fått vårt judgment och nu skulle vi få Adoption Order och Adoption Certificate, som skulle kunna komma på en vecka.
Det var nu två och en halv veckor sedan och idag fick vi veta att det ena är klart, men det andra kommer först i början på nästa vecka. Det är vår nötdomare igen. Han säger att det är strul i Court.
Men tydligen vägrade han ta emot hjälp. Så allt går långsamt , för alla...
Kanske hade det spelat mindre roll om vi var mitt uppe i allt, men när vi är så nära slutet på vårt äventyr här och vi känner oss redo att åka hem, känns det jobbigt med en vecka till. Och en till. Och kankse en till.
När vi Skypar med familjerna hemma i Sverige och England drar det i längtanstarmen, när våra fina vänner hemma hjälper oss med kläder till Noah och Blocketinköp får jag längtanshugg i hjärtat (som Anna hemma beskrev känslan) och idag när Fille fyller 8 år hade det varit så otroligt gött att få varit där och kramat honom på riktigt.
Och varje gång jag skypat med mamma o pappa ger jag dom en liten smekning på kinden, på skörmen innan vi ska lägga på, bara för att jag saknar att göra det.
Noah går det ingen nöd på dock, han är lika glad som alltid.
Och lika arg när vi säger nej, lika galen i vatten och lycklig över sin bästa kompis Th oavsett om vi får vänta en vecka till eller ej.
Och det är klart, att i det långa loppet spelar dessa veckor ingen roll alls.
Och det går ingen nöd på oss heller, förutom att vi längtar.
Solen skiner, poolen börjar bli varm och vi umgås med trevliga vänner.
Vi ska till Ngong Hills tillsammans med Salaash imorgon och vandra, på onsdag blir det ett litet tränings-proca-på-event på Gmina och vi planerar en eventuell tur till Kisumu, för att se området vår son kommer ifrån, om någon vecka ( eller två beroende på hur länge vi får vänta nu).
Paul, Noah och jag njuter av att kunna vara tillsammans hela familjen och suger på det det så länge vi kan. Hemma vet vi ju att verkligheten med jobb och förskoleplats kommer snabbare än vi anar.
Men det ska bli skönt när pappret nr 2 kommer, vi får Haagintyget och sen kan fixa pass till Noah.
Om inte bara för att vi då själva kan välja om vi åker hem nästa dag eller väntar en vecka.
Men då är det vårt eget val.
Inte en domares, en advokats eller en officer på Childrens Deparment, utan vårt eget val.
Och då väljer vi nog att åka hem. ;)
Så det är som jag skrivit förr; det är löjligt fånigt hur mycket man kan längta efter ett papper!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar