Söndagsfundering

Det är söndag kväll, vi har just lagt Noah ( som somnade på två röda idag) och nu sitter vi och chillar i soffan framför en gammal film med en ung Tom Cruise och en lika ung Demi Moore.

Det är fortfarande varmt efter dagens strålande sol.

Tankarna vandrar mellan allt trevligt vi gjort och annat vi varit med om, och påminns, som ganska ofta här, hur olika livet ter sig för oss jämfört med någon annan. Även om vi lever i samma stad.

Vi hade tänkt oss åka till Svenska skolan, som vi ofta gör på söndagarna numera, men ibland är det skönt att bara få vara hemma, så det blev en sådan dags istället.

Mycket häng på parkeringen, eftermiddagsfika med Hasse, Linda och Th och lite poolhäng blev det.

Jag hann även med ett roligt zumbapass med Marie och lite annat trevligt folk på Gemina. 

Jag är inte dansant, men det är väldigt roligt att se sig själv i spegeln försöka vicka på rumpan i murengue style!

Igår kväll var vi uppe hos Fredriksson och åt god mat som killarna lagat. Först ljuvlig, kall avokadosoppa, sedan kött som smälte i munnen, bearnaisesås och  krispiga rotfrukter och slutligen ljuvlig stekta rombananer med glass. Får se vad vi kan slå det med när det blir vår tur...

Lördagens löpande med Swavas blev inte av för min del, för jag försov mig! Mycket snopet!

Som tur var fick jag löparsällskap ändå. Lite kortare sträcka och aningen mer avgaser men helt ok.

Paul fick till en extra träning till med de stora pojkarna på Raha som ev ska spela en "riktigt" match mot en skola i Lavington om en vecka (väldigt stort för killarna!) medan jag och Noah var på mysigt inflyttningsklar hos fam Rod.

I fredags var jag och Linda iväg och fick fötterna putsade. Väldigt skönt!

Paul tränade Raha-killarnas ben efter lunch och fick sitt eget, inte längre lika onda, genomgången av Whycliff, sjukgymnasten senare på eftermiddagen.

En mysig, lugn och trevlig helg!

När vi hänger här ute, blir det att vi pratar en hel del med vår portvakt Naftali. 

Han är en bra man. 

Han gör vad han kan för att hans familj i Kibera ska klara sig. 

6000 kes tjänar han i månaden. 

Han jobbar sju dagar i veckan. 

Kommer 06.00 och går 18.00, om han inte måste vänta på nattvakten som är sen. Då kan han vara kvar tills 19-tiden.

Idag, när vi  kom ut, hade han just fått ett telefonsamtal att hans pappa gått bort.

Ganska tagen, säkert chockad berättade han att han nu behövde åka till Kakamega, norr om Kisumu invid Viktoriasjön, för att begrava sin pappa och ta hand om allt kring dödsfallet. 

Närmare två veckor skulle han behöva vara borta.

Vi vet att han inte får lön då, om han inte använder den lilla semester han har att ta ut.

Vi frågade honom hur han skulle ta sig dig.

Med buss. 8 timmar.

Vad skulle det kosta?

1000 kes. ( ca 80kr)

Hade han pengar till det?

Nej. 

Och hans ögon blev blanka och han skrattade till , som han gör när han egentligen är allvarlig.

Ja, våra liv är verkligen olika.

I början när vi kom hit kunde jag bli så irriterad över att folk såg oss mzungos som rika. Vi hade ju både tagit lån, sålt bil, och sparat för att kunna göra denna resa!

Men numera förstå jag varför.

För oss är inte 80kr livsavgörande.

Vi kan ta ledigt från jobbet utan större problem.
Vi kan köpa en bussbiljett.

Vi har tom möjlighet att köpa flygbiljetter till Kenya. 

Vi ÄR rika när man jämför.

För här är 80 kr mycket om man är från Kibera.

Vi gav Naftali pengar till både dit och hemresan.

Kändes så självklart.
Vi hade ju de pengarna, men inte han.

Så de senaste dagarn har innehållit både mysiga saker och sådant som får en att tänka efter lite.
Lite som livet här nere är ganska ofta.