Urban Swavas och lördagsfika

Idag gjorde jag något som jag önskar jag hade gjort för länge sedan!
Jag hängde på Marie och Daniel och sprang tillsammans med löparklubbrn Urban Swavas!
Även om det inte blivit helt regelbundet, har jag ändå kommit igång lite med allmäntränngen och att stärka upp ett knä som ballade ut förra året och då och då gör sig gällande.
Men löpning har det varit tunt med på slutet.
Så jag och Marie kände att det ändå var dags att testa konditionen.
Vi springer så länge vi orkar, var måttot.

Och så imorse var det alltså dags!
05.40 ringde klockan. Ironiskt nog var jag dödstrött och Noah sov som en stock, vi som annars redan är vakna vid den tiden.
06.20 mötte jag upp Daniel och Marie och 10 minuter senare satt vi i bilen med Nancy.
Det var samling vid Floras café på Kwayeki- vägen ut mot Naivasha Road, ca 20 min bilfärd från Kilimani och turerna skulle gå i området bakom detta café,
Man kunde välja att springa 3 mil, 2,5, 2, 1,5 eller 1 mil.
Jag och Marie valde 1 mil.
Vi springer så länge vi orkar var ju måttot.

Och så drog vi iväg.
Klockan visade på 07.00.
Stora, vita, tydligt sprayade pilar visade vägen när vi började det örsiktiga trippandet på det ojämna underlaget, en intorkad lerväg. På båda sidor låg det små hus med metallväggar- och tak. Utanför stod kvinnor och bärjade laga frukostchapatis på sina koleldar, män kom ut med nyputsade skor för att gå till jobbet och barn klädda i gröna skoluniformer hälsade skrattande på oss.
Tokiga mzungos! :)
Snart öppnade sig byn och framför oss böljade nu ett grönt, kulligt landskap med småhus och trevåningshus somblandades med stora, frodiga fält med banaträd och grönsakesodlignar.
Vägen vi sprang på smalnade snart av till bara en stig som slingrade sig fram mellan odlingar och hus.
Så plötsligt var vi ute på Naivasha Road, den stora vägen som tar en hela vägen till Lake Naivasha. Uppåt, uppåt, uppåt segade vi oss, medan bilar och Matatus verkade lägga i friläge och blåste nerför!
Sedan hamnade vi återigen in på mindre vägar, där vi mötte folk på väg till sina arbeten, svängde in på små stigar där det kändes som om vi sprang på baksidan av en trädgård och kom straxt ut på grusvägar bland bilar och folk igen.
Vi sprang under blommande Jakaranadaträd, förbi nyöppnade Karanjakiosker, fruktstånd och mobilladdaraffärer, passerade leende människor som kom med skojfriska kommentarer om varför vi var ute och sprang just där just då, så tidigt.

Kanske var det det trevliga sällskapet, kanske den varierande terrängen eller helt enkelt bara att vi bott på nära 2000möh under längre tid.
Men plötsligt var vi framme vid slutstationen!
De 10 km var till ända!
Ja, inte var det kanske på den bästa av tider för att vara oss.
Och springa kanske också var att ta i, jogga vore nog ett bättre ord.
Men vi tog oss runt utan att storkna.

Mycket nöjda och lite lagom trötta tog vi oss en välförtjänt kaffe med mandazi och väntade in de andra som sprungit lite längre.
Om benen håller och solen skiner kan det nog bli en tur nästa vecka också!

Noah och Paul hade njutit av en grabbförmiddag i pyjamas och bubblade glatt ikapp om allt de gjort när jag kom hem för tidig lunch. Alla glada, alla nöjda!

Resten av dagen softade vi först en stund hemma ( någon vilade benen) och åkte sedan över till fam M med barnen E, T och G på Riara. Där blev det trevligt eftermiddagssfika, poollek för barnen och slutligen spontanpizza till middag innan taxin tog oss hem till Redd.
Tänk så trevlig en lördag kan bli!