Hur svårt ska det vara...

...för en domare att skiva under ett papper?
Ett av de papper som som ingår i den kenayanak adoptionsprocessen, vilken har varit igång unde de senaste 10 åren.
Nu har vi väntat en månad på något som skulle ta knappt två veckor.
Sedan i  måndags har vår advokat sagt "imorgon" varje ny dag som gått.
Nu ska han enligt eget utsago ha pratat personligen med domaren och fått en tid med honom imorgon.
Kunde de inte fixat underskriften när de ändå sågs kan man ju undra...?
Men nu är vi av olika kulturer, jag är inte domare i det kenayansk rättsväsendet ( även om jag ibland allvarligt funderat på om jag inte skulle kunna göra ett bättre jobb, i alla fall när det gäller deadlines) och jag vet heller inte bakgrunden till att allt står så stilla i Court just nu.

Ja, så vi får väl se.
Lite luttrade är vi beredda på att ändå få höra " på måndag" och har planerat in en kortkväll med Hasse o Linda på kvällen.
Blir det inte firande får det väl bli tillfälligt gravöl... ;)

Vi har passat på att få tiden att gå med att väga och mäta Noah igen, eftersom det var en månad sedan sist. Han går upp och växer som han ska, vår kille och det är skönt.
Strl 86 och 13 kg numera! Lite skillnad mot den lilla kille vi fick, så strl 78 var för stort och han knappt vägde 10 kg trots den lilla bullmagen..
Vi hoppas det var sista gången vi var där, eftom vi räknar med att vara hemma om en månad, och sorgligt nog även då sista gången vi tog en glass på Osteria som belöning.
Inte för att det är vidare jobbigt att gå till barnhemmet, men något måsta vi ju få skylla på. ;)
Paul var över till Raha för att försöka få lite ordning på morgondagens fotbollsmatch, Noah och jag var och handlade lite och tog ett dopp i poolen.
Vi hängde på gården och pratade med Emanuel, vår care taker, och några av nanniesarna och lagade lite kenyanska till middag. Gren grams, masalaris och köttgryta med jornörssmör blev det. Insåg när vi började äta att det hade varit gott med chipatti till, så det får vi göra nästa gång.

Häromdagen fikade vi med fam W och bestämde att vi tar ett litet gemenarm hejdåfika nästa vecka. Lite skönt att ha det innan det blir de sista stressiga dagarna, även om det nu inte är klart när det faktiskt blir av.
Men snart så!
För hur svårt ska det kunna vara...?