Snooze med dig, Noah.

Jag ligger på soffan med dig på magen. Du har nyss vaknat efter förmiddagsvilan och du tar tid på dig att morna dig. Du suger, som alltid när du är ledsen, trött eller nyvaken, med ett smackande ljud, på vänster tumme. Pekfingret tummar på den ärvda gosefilten du håller mot näsan och du bökar lite med huvudet för att ligga lite skönare.
Dina krusiga snurrar på huvudet har plattat till sig lite på den sidan du sovit på, medan de andra tappert står ut en aning. Dina ögonfransar är svarta och ligger så vackert mot din så enormt vackra chokladbruns hud. I pannan har du fyra små skrubbsår efter fallet från klättertällninhen på Ths dop.
Insidan av handflatorna, liksom undersidan av dina fötter är lika ljusa som mina.
Men annars är du som mörk choklad medan jag är som vit, (eller mjölkchoklad med väldigt mycket mjölk i.)
Dina aningn breda axlar visar att du härstammar från stammen Luija, och din förhållandevis mörka hy att du kommer från Kisumuområdet. Men du har humör som din mamma, älskar att gå din egen väg som din pappa och har ett underbarnt sätt att gestikulera med armarna när du är mätt och glad som är bara du!
Ditt kluckande skratt får oss att le även om vi är på riktigt dåligt humör, när du drar ihop oss till familjekram blir vi alldeles varma i magen och du kan göra oss alldeles galna när du envetet ska göra saker vi inte vill . Eller när du klättra för högt... Samtidigt blir vi stolta över att du visar vilja och mod.
Såklart tycker alla föräldrar att nås barn är finast, men för oss ÄR du det vackraste vi vet.
Du är vår lilla efterlängtade skatt.
Den vi väntade på så länge.
För att det var meningen att vi skulle ha dig, är det mest självklara för oss i hela världen.
Även om du inte alltid vill  i säng på kvällarna, kinkar med maten ibland och slänger saker ibacken på pin kiv.
Men du är ju du.

Din andning börjat bli tung igen.
Har du somnat om?
Då passar jag också på att slumra lite.
Med dig, vår egen lille son, på magen.