Det som nyss var tre veckor har plötsligt blivit fyra dagar. På torsdag åker vi!
I fredags avslutade jag med mina kollegor, med överraskande "Kvarngärdesskolans goes Kenya" vilket innebar både afrikansk mat, plastpåsewhiskey och trummor!
Härligt att veta vad jag kommer tillbaka till när det är dags.
Även om det känns långt tills dess just nu.
Tankarna är långt från jobbet.
Paul slutade också nu, gjorde sin sista dag i lördags så nu är vi båda lediga tills vi åker. Märker att han , liksom jag redan är på väg i tanken.
Jag åkte hem till Örebro i lördags, dels för att gratta Olle som blev 10 år ( vad hände? Han var ju 7 nyss...!) och dels för att få rå om och bli områdd av familjen. Det kommer ju dröja innan vi ses igen. Det är konstigt att något så ljuvligt som att äntligen få barn och längtan efter att få åka även innebär sorg, och för min del lite tårar, över att inte träffa mina nära och kära på många månader och därmed inte kunna dela denna första stora tid med dem.
För vi kommer sakna er, familj och vänner.
Och samtidigt kan vi knappt vänta på att åka.
Det blir ett par dagar i Nairobi innan vi får vår lägenhet och resan till Kisumu och N är bokad. Just nu känns det skönt, att få landa lite i vårt nya liv innan det liksom aldrig blir sig likt igen.
För vi vet nu att vi kommer få träffa N den 14 feb, på Alla Hjärtans Dag.
Vårt lilla hjärtebarn, i dubbel bemärkelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar