En känslornas berg-och-dalbana

Att adoptera är en resa, det är inte att sticka under stol med.
Det är en känslomässig resa.

Självklart är det en resa i sig bara det att bli förälder och lära känna sin nya lilla familjemedlem med allt som det innebär. Varm kärlek blandat med frustration, tårar och en enorm glädje kommer med i ryggsäcken.
Men sedan tillkommer den där berg- och- dagresan som har att göra med processen.
Väntan, oro, glädje och lättnad, ny väntan, ny oro,, ny glädje och lättnad, ytterligare ny väntan, oro, glädje och lättnad.
Vi har gjort vårt val, att adoptera från Kenya och varit medvetna om att processen kunde bli jobbig på sina ställen. Så vi har försökt och ta det mesta med ro.
Men jag trodde nog inte att det skulle vara riktigt så mycket upp och ner, såhär på slutet av processen.
För senaste tiden har det verkligen gått upp och ner inombords.
Det tar lite på krafterna ibland även om vi verkligen försöker peppa varann och välja att se saker ur rätt perspektiv. 
Men ibland känns det lite jobbigt också.
Som när NAC upplöstes och vi inte riktigt visste när vi skulle kunna åka hem.
Eller som de senaste dagarna.

För en vecka sedan fick vi det glada beskedet att MIA hjälper oss från Sverige och på måndag skickade vi in vår ansökan.
På tisdag förmiddag fick vi reda på att de skulle ha ett för dem viktigt papper vi inte visste fanns.
Efter lite lätt panikartad mailkontakt med LAN-kontoret här i Nairobi kom detta dokument dock fram och skickades iväg
Någon timme senare fick vi svar från MIA att det var obrukbart pga avsaknad av ett namn. De skulle överlägga om annat dokument behövs. Men... vi har ju gett alla papper vi kunnat ge! Vad skulle hända om det inte räckte?
Dagen efter fick dock ett glädjemail från Anette på MIA; beslutet var klart och godkänt och vi kunde äntligen få söka pass till Noah!
Ambassadbesök är nu bokat till fredag förmiddag.

Allt vore frid och fröjd om det bara inte varit för att våra pass ännu finns hos den som förnyar våra visum. Denna person har haft dom sedan förra veckan. Tiden det vanligtvis tar att få hjälp med visumförnyelse är ett par dagar men sedan i tisdags har vi fått höra " I will bring them tomorrow!"  Vilken annan vecka som helst hade detta inte spelat någon roll, för vi har kopior och hade bara kunnat vänta in passen. Men nu behöver vi dom hett och när personen i fråga vet om vår sits och ändå inte dyker upp med dom, blir det lite stressigt igen.
Vi måste nämligen visa upp våra pass på ambassaden idag.
Så nu får vi se om Sam kommer med de två idag halv 9 som han lovat, eller om vi får vänta  med ambassaden tills på måndag...?

Dagen för hemresan kommer allt närmare och allt vi önskar är att få allt klart i tid.
Vi hinner ännu, men det börjar kunna bli tight om vi måste vänta tills nästa vecka.

Som sagt, en känslomässig berg- och-dalbaneresa är processen just nut.
Ska bli så skönt när vi kommer in på slutstationen.
Dels för att få känns lättnaden över att processen i Kenya är klar.
Men också för att jag kan sluta klaga... ;)