I alla fall kunde vi inte se någon vits med att hålla nyfikenhetetn på stånd längre än nödvändigt, så bestämde redan igår att vi skulle ta en promedad in till postkontoret. Vi hade hört att det är ett gissel att hämta ut paket där, att det kan ta mer eller mindre en hel dag. Så vi var laddade till tänderna när vi traskade iväg vid 9.30-tiden. Det finns två större vägar att ta in till stan och ditvägen valde vi Arwing Khodek. Till skillnad mot igår, värmde solen redan på morgonen och det var två aningen klibbiga föräldrar som med en sovande kille på ryggen traskade in på postkontoret i centala Nairobi ca 40 minuter senare. Ingen avi, men tack vare tre otroligt tillmötesgående, behjälpliga och inte misnt organiserade postanställda tog det inte mer än 20 mnuter innan vi stod på gatan igen med vårt kuvert i handen.
Lite snopna...!
Men då passade vi på.
Tog en finfika inne på ett mysigt afrikansket kaffehus och öppnade brev.
Promenerade bort till Kenyatta Convension Center, tog hissen de 27 våningarna upp och gick ut på helikopterplattan på vån 30, där vi fick värstingguidningen av den otroligt energiske guiden Peter och en helt otroligt utsikt över Nairobi. (Dessutom visade det sig att President Uhuru Kenyatta var där just då, så man kan väl säga att vi hängt på samma ställe idag! ;)
Slappade i Uhuru Parc en timme och Noah testade hur det var att åka manuellt dragen karusell. Han såg lite fundersam ut, där han satt på hästen mellan mina ben men verkade ändå tycka det var intressant. Men vi undrar om han fattade vad det var vi gjorde som snurrade så...?
Vi gick hem istället för att ta taxin och tog denna gång Ngong Road hem, Lte mer trafik, lite mer folk, men å andra sidan vet vi numera var vi kan svänga in och ta bakgatorna efter drygt halva vägen så sista delen var jättemysig.
Noah och Paul på helikpterplattan på vån 30.
Kanske lite svår att se, men vi bor precis bakom Pauls baklår.
Vi var allt lite trötta när vi kom hem, det var inte bara Noah som behövde sova sin eftermiddagsvila så att säga. ;) Och orkeslösheten satt i så pass att vi inte iddes laga fredagsmiddag utan smög över till den koreanska restaurnagen ett kvarter bort.
Vi fick springa sista biten till retaurangen för stora regndroppar började droppa från himlen och vi kunde höra skyfallet medan vi åt, Men tur nog, när vi skulle gå hem i skymningen hade det precis slutat.
På det här stället är de så ödmjuka att vi kom på oss med att också bocka och tacka hela tiden.
När vi kom dit, hälsade alla, inklusive portvaken, oss välkomna med ett bugade,
Varje gång servitrisen lämnade rummet, bugade hon.
För varje rätt som kom in bugades det.
När vi betalade bugade dom.
Och när vi gick var det en hel avskedskommite' av kockar, servitörer och portvakter som bugade och tackade ända tills vi kom utanför griundarna.
Då stod det två regnrocksklädda grindvakter där med som bugade och då höll vi faktiskt på att brista ut i skratt!
Vi måste varit de enda där idag!
Det måste varit en händelserik dag för Noah, för ikväll har han legat och pratat i sin säng igen, i dryga 40 minuter innan han somnade.
Han ligger helt lugnt och bara pratar och låter, och bara skrattar och bubblar lite mer nör vi kommer in och säger att han ska sova nu...
Det är så svårt att hålla sig för skratt!
Älskade unge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar