Kibera

Nu sitter vi här igen och är lite tagna av verkligeheten.
Vi har varit till Kibera nu på förmiddagen, ett av slumområdena i Nairobi och besökt skolan där
Jessica och Reine Camsell, en annan adoptivfamilj som är här nere, är väldigt engagerade i skolan och idag tog Jessica och deras son William med oss dit.
Det här är vad vi möttes av när vi kom in i ett av de första klassrummen.

Der finns ett 50-tal slumområden i Nairobi, men Kibera är den största. Här bor uppskatningsvis närmare 1 miljon människor. Ingen vet med säkerhet hur många det är.
Det är det slumområde som har minst inflyttning av den enkla anledningen att det inte finns plats för fler. Det är fullt!
Men det ger också en stor gemenskap, har vi förstått, de tillhör liksom samma familj trots fattigdomen. Det är som om det finns en stolthet att komma från Kibera.
Vid förra valet, då det var fruktansvärda oroligheter i Kenya, var Kibera ett av de områden Nairobi som drabbades värst. Soldater kom dit och sköt ihjäl 1000-tals människor. Detta innebar att många barn blev föärldralösa och med tanke på att knark och AIDS redan tidigare gjort många barn föräldralösa, ökade den siffran avsevärt efter valet.

En ung tjej från Kibera, Judith Oloo, hade haft turen att få stipendium och kunnat utbilda sig till lärare. När hon var klar 2009 bestämde hon sig för att starta en skola för alla dessa föräldralösa barn i Kibera. Utan pengar från staten eller kommunen, helt beroende av hjälpande händer, kontakter och bidrag från andra och själv jobbandes ideellt med stöd av sina bröder, har hon nu lyckats skapa en skola för 200 barn!

Skolan bestod först av ett skjul, men tack vare några adoptivföräldrar som ordnade en insamling, kunde skjulet intill köpas loss. Så numera består skolan av två små skjul som sitter ihop som ett.
När man går nerför den leriga vägen från järnvägen, den som delar den finare delen "medelklassen" från den fattiga delen, har man små, ibland fallfärdiga men fullt beboeliga skjul på varje sida. Längst ner, precis innan vägen delar sig, lyser det upp ett knallgult hus. Där är det!
På väggen står det skriver med tydliga bokstäver; Oloo's Children's Center och man har målat alfabetet och två springande, leeende barn. En enkel trädörr är sedan det enda som visar att något annat finns bakom. Och att den oansenlga lilla dörren skulle rymma så mycket bakom sig, hade jag aldrig kunnat gissat.

 

Gatan från Olympia där vi gick av matatun.

 

 Skolan

 Alfabetet vid sidan av dörren.

Fem klassrum, sådär ca 5x3meter vardera har man lyckas göra med hjälp av plywoodväggar. Dörrar fanns inga. Skolbänkar finns, men oftast får de sitta tre och tre för att de är så många. Dessutom går de i skift, för att alla 200 ska få möjlighet att gå i skolan varje dag och komma hem före mörkret.
Även om klassrummen var små fanns det massor av pedagogiska plancher på väggarna, allt för att ge barnen så stor möjlighet till kunskap som möjligt. Planscherna på djur, färger och former såg ut att vara handmålade och vid närmare titt såg vi att planscherna var av säckväv.
Lärarna, fick vi veta efteråt, jobbar ideelt. De har andra jobb på kvällarna...

Läraren i år 1-2, de näst yngsta.

Barnen i år 3-4, mellanklasen, läste sitt mantra om vad de hade rätt till som människor.

Själklarheter för oss, men inte för dom.

 

 En av flickorna tog med sig Noah och lät honom vara skolpojke en stund.

Noah var mäkta stolt!

 

 Som tack för att vi fick komma hade vi med kex till alla barnen.

 Maths cormer i klass3-4

 

När vi kom in i der äldre barnens klassrum, de som var mellan 9 och 11 år, fick jag göra ett gästspel. Deras lärare bad mig berätta något, vad som helst, antagligen för att barnen skulle få någon ny input. Öh... vad gör man då?

Det blev en 5 minuters geografilektion om Afrika, Kenya och Sverige och hur långt det tar att flyga mellan länderna. Det var jättekul!

 



Skulle bara tänkt på hur lånt norrut Sverige ligger innan jag ritade Afrika...

 

.. men tur att barnen var så engagerade ändå!

Judith har sett till att alla barn har möjlighet att få frukost (gröt) och lunch (bönor och ris) eftersom många kom till skolan utan att ha ätit på dagar och de kunde inte koncentrera sig alls. Hennes mål är att dessutom kunna erbjuda middag, men då behöver hon mer resurser.
"Mattanterna" lagar maten i ett litet rum längst in, och för någon vecka sedan fick dom ett bord för att kunna jobba lite mer ergononiskt. då de delar ut maten. De har suttit på golvet innan.
Fick, betyder i detta fall att Jessica och Reine Camsell, som är otroligt engagerade i skolan och hjälper Judith massor, hade sett till att få medel till det.

Här lagas all mat till de 200 barnen. ALL mat.

 Jessica och William i köket

 Här delas maten ut, på det numera lite mer ergonomiska höjden 70 cm.

Det här är korridoren där köket liggger.

Ljuset kommer från de öppna hålen i plåttaket.

Det finns ingen el. Ännu.

 

Kibera kallas för Chocolate City i folkmun. Det låter lite illa först, men när man kommer upp på järnvägen får det sin förklaring. Plåttaken som används på de tusetals husen har efter allt regn rostat och den chokladbruna färgen ligger som ett täcke över slumstaden.

 

 

Här är några fler bilder från vår vandring tillbaka till matatun som tog oss den korta vägen hem igen.

 

 Vägen upp mot järnvägen

 

 Ett cafe med slogan Always different.

Det kan man ju tolka på flera sätt...

 

 Paul och plåtskjul

 



Här går vi på järnvägen och nedanför oss har vi

sopberget och den fattiga delen av Kibera.

 

Vi blir tagna av verkligeheten sådana här gånger. Det är så lite man behöver för att vara nöjd.

Detr är så lite man behöver göra för att hjälpa någon. Det är små handlingar i livet som kan vara så avgörande.

 

Vart man än vänder sig här, ser vi skillnaderna mellan rika och fattiga, men också otroligt många eldskälar som gör allt de kan för att hjälpa de som behöver. Den här skolan är bara en del av allt, men den känns inte mindre viktig för det.

Vi ser fram mot nästa gång vi ska till Kibera.

Då hoppas vi få träffa Judith lite mer och höra henne berätta.