Judith

Igår tog Reine med oss till Kibera igen för att vi skulle få träffa Judith, hon som startade den gula skolan i Kibera.

Hon är en ganska liten, tunn tjej med vänliga ögon och ett försiktigt sätt. Hon känns ganska okenyansk på ett sätt, om man kan säga så. Hon är så otroligt ödmjuk. Kenyanerna vi mött hittills är mycket vänliga men många kan prata för sig och se till att få hjälp. Vilket är en nödvändighet för många, så det är inget dåligt i det. tvärtom är det ett sätt att överleva.
Men Judith är tvärtom. Hon är en mycket stolt ung kvinna och ber inte alls om hjälp, utan är istället helt häpen över att så många olika människro vill stödja och hjälpa hennes skola. Stor del av de pengar hon själv tjänar på att städa hemma hos folk på kvällar och annan ledig tid, lägger hon in i skolan för att barnen ska ha det bra.
Hennes mamma lagar all maten, hon och två av hennes fyra bröder jobbar på skolan och varje natt sover en av bröderna i skolan för att se till att ingen bryter sig in. Alla jobbar ideelt.
Det gör även alla lärarna.

Det var fascinerande att prata med Judith. Här kan man prata om att ha ett kall. Hon vill med hela sitt hjärta att barnen ska ha en framtid! Hennes önskan nu är att de barn som går i klass 5, vilket är de äldsta barnen på skolan, ska få möjlighet att gå kvar till de slutar i år 9. Men för att det ska gå, behövs fler klassrum. Det finns ett hus intill som hon hoppas kunna köpa, för då kan de få ett par klassrum till...
Idag var det påsklov för barnen, men trots att det inte var någon undervisning, fick de fortfarande komma dit och äta, så det var en del barn där. Vi kände igen en hel del från vår förra besök och några av de äldre barnen kände även igen oss. En trodde jag hette Sweden... ;)

Ben, Judiths ena bror tog med oss och visade var de bodde.
Vägen ner från huvudgata ner till deras hus var ett ca 2 meter brett lerdike. Utmed diket stod kvinnor utaför sina  dörrar och tvättade kläder eller lagade mat, det var ju lunchtid när vi var där. Skjulen var av sten och lera eller i bästa fall av någon slags betongliknande material. Familjen Ohloos hus låg ca 30 meter ner från huvudgatan. Vi steg in i något jag först trodde var hall, men det visade sig vara en grind in till ett antal hus som låg på rad. Vi steg in i den första dörren, som var omringad av murgröna. Det var så vackert mitt i all bruna lera!
Huset bestod av två rum.
Det första var ett vardagsrum på dagen och på natten sovrum till Judith, hennes fyraåriga dotter, Judiths lillasyster och två av fyra bröder. Alla deras saker var staplade på hyllor och golv och i mitten stod en ganska sliten soffa, ett soffbord som sett bättre dagar och fyra stolar med sittskydd på. Stolarna togs ut på natten för att göra plats för madrasser. Det var rent på golvet och jag skämdes över att komma in med mina leriga sandaler.
Rummet innaför var kök. Där stod också föräldrarnas säng. På golvet stod en kolgrill. Där kokades rid och bönor i en stor gryta. Under, i askan, hade de så smart mindre små krukor där de kunde laga till annat. Utmed väggarna stod stora plasthinkar och resten av deras saker.
Ben var stol över deas hus.
Många hade inte så bra hus som de och inte heller en säng per person.
Vi kände oss priviligerade att få komma in.

På tillbakavägen innan vi kom till järnvägen där Kiberas"medelklass" bor, tänkte jag på detta som hela tiden möts oss.
Vänligheten.
Jag förstår att vi står ut. Vi är mzungos, vita, det säger många när vi går förbi.
Men det finns ingen laddning i det ordet. Vi är bara just vita.
Men ändå är vi annorlunda.
Och ändå hälsar alla så vänligt på oss: "Jambo!", " Habari?" (Hej! Hur är det?) och hälsar vi kan vi få svar som "Karibo sana" (Mycket välkomna, Väl bekomme)
Hur ofta möter vi främligar så i Sverige?

Igår var även det dags för en familj att åka hem till Sverige och som numera tradtitionen bjuder är det fika med tårta och saft. Men eftesom A, som skulle åka hem med sina två tidigare kottar och en ny liten en, är den hon är så hade hon dessutom bjudit in ett litet gäng musiker. Så det blev afrikansk dans till trummor och stämsång på gräsmattan på Gemina! Vilket härligt drag! Vilken energikick!

Vi avslutade kvällen med god middag och trevligt eftersnack med Reine och Jessica på deras balkong. Vi fick med oss en massa goa tips på vad vi ska göra innan vi åker hem.

Idag blev det en slappartisdag och det var skönt efter en måndag full med känslofyllda aktiviteter.
Jag fixade fötterna med grann-L och fick en liten trevlig snackstund efter lunch och på eftermiddagen var vi på det mysiga tisdagsfikat på Gemina (till Noahs stora förtjusning eftersom de har flera bobbycars av olika sorter). Paul blev inbjuden på squashpel senare i veckan, så vi får se hur det kommer gå.

Imorgon kommer Imma. Hon ska städa hos oss en gång i veckan. De flesta här har städhjälp, många har de varje dag, och även att de tvättar kläder. Vi har tyckt det var onödigt, eftesrom vi ju bara har en tvåa och vi ju städar hemma. Men när vi börjat inse att det faktiskt är ett jobbtillfälle för någon så har vi ändrat oss. Tvätta gör vi själva, men varje onsdag kommer nu Imma städa här.
Nu ser jag fram mot det, för även om vi håller efter, blir det så dammigt här!
Sedan har vi hör att Imma är en fena på kenyansk mat, så vi kanske kan be henne lära oss något gott någon onsdag framöver..?