Blessed by a nun

Ikväll har jag fått äran att skriva ett inlägg, min upplevelse av Kenya. Malin, det är jag, och jag träffade Fia när vi började jobba i samma klass. Anna J sa: "Malin, du kommer att gilla Fia. Det säger jag inte för att hon är min vän, utan jag menar det, ni kommer att gilla varandra". Och ja, det gjorde vi. 3 år senare sitter vi på altanen på Diani Beach, Kenya. Vi har under två veckor upplevt Kenya tillsammans med Anna, Paul och så underbara Noah.

"Blessed by a nun". Om ni någonsin träffar en nunna, så ja, passa på att nysa. Ungefär så började min vistelse i Kenya, om man inte räknar girafferna som dök upp vid sidan av motorvägen påväg från flygplatsen. "Atjooo!", nös jag smått förkyld vid besöket hos Raha kids. "Bless you", sa syster Demiana. Å vad jag kände mig sedd..!

Utan förväntningar kom jag till Kenya med Anna. Eller jo, jag ville hänga med Stricksons igen, som vanligt, som förr. Jag ville träffa Noah. Och jag ville hjälpa Judith med material och pengar till hennes skola i Kiberia, samt träffa Raha Kids och skänka de insamlade skorna till dem. Och förhoppningarna fanns, att få en oförglömlig safari.

Så jag tänkte dela med mig några av de minnen och intryck jag fått med mig.
Jag har sett glädjen i ögonen hos den som har lite och fått mycket. Jag har sett de föräldralösa Raha kids ögon spärras upp och glädjen spridas i deras ansikten när det går upp för dem att de ska få tårta: "Cake cake cake!" spreds som en löpeld bland barnen!
Jag fått uppleva Paul och Fias vardagsliv med aktiviteter och vänner, bekantaskaper och nya äventyr.
Jag har fått min livs safari. Då menar jag inte bara att vi såg alla dessa fantastiska djur och naturen, utan vi åkte med masaien Salash. En oförglömlig upplevelse bara han.
Jag vet nu hur man ser skillnad på en kobras, en svart mambas och en pytons spår i sanden. Jag kan nu avgöra huruvida benen från ett dött djur i naturen är en giraff eller en elefant samt då se skillnaden på en vuxen och en babygiraffs revben, inte bara till storleken utan till utseenedet.
Jag har haft elefanter i trädgården, utanför det tält vi sov i under safarin. Masaier har vaktat mig (och alla andra förstås) under natten från rovdjur, bland annat jepaden som sov i trädet utanför tält 12.
Jag vet hur man dödar ett lejon.
Jag har varit i gäst i Celestines kyrka och blivit hembjuden till henne.
Jag har ätit hummer. För första gången. Som jag längtat. 1 kg satte jag i mig! Efteråt medan magen jäste var jag tvungen att fråga: "Fia, får jag smaka din? Jag åt så fort att jag inte minns hur min smakade..." lätt skamsen över att ha så mycket när andra har så lite.

Det känns som vi hälsat på i Kenya. Inte turistat, utan hälsat på, och det är jag så tacksam över.
Jag har upplevt Kenya, från fattigdom till rikedom, från storstad till savann och strand, från människor till djur, från vänner till nya bekantskaper, från en lägenhet i Nairobi till en skola i slummen, från ett hus på stranden till Celestines kyrka och vardagsrum, från Nairobi till Mombasa via Tsavo East, från okunskap till kunskap. Kenya är ett rikt land. Rikt på glädje, vänskap och kärlek.

I allt detta finns Noah. Noah har fått en alldelses speciell plats i mitt hjärta.