Det har varit en toppenvecka!
Visserligen regnade det mer eller mindre konstant de sista tre dagarna, alla kläder vi hade med oss var fuktiga och allt vatten i alla kranar var aningen salt (det är verkligen inte gott att borsta tänderna i saltvatten)
Men inte ens det kunde få denna vecka att bli misslyckad!
Vi åkte med fyra andra familjer; fam Th, fam Mj och fam R-hog och ett par morföräldrar; morfar och mormor Hallberg (ja, faktiskt, trots att de inte var mina!). 7 barn och 10 vuxna blev det!
Att ta sig från Nairobi till Diani Beach tar ett par timmar om man flyger, men startar man hemmavid 04.15 på morgonen, som vi gjorde var vi på plats vid halv 11 på förmiddagen. Själva flyget tar knappt en timme. Planet hann liksom knappt komma upp innan det skulle ner ;) men vi flög så pass tidigt att vi fick oss en glimt av Kilimanjaro i soluppgång. Ohhh, attans så vackert det var!
Väl i Mombasa kom Biggy och mötte oss. Han är utan tvekan den största kenyanske taxichaufför jag någonsin sett! Ingen man muckar med i första taget, liksom. Och vi blev lite fulla i skratt när som vanligt flera taxichaufförer sprang fram för att erbjuda taxi, men liksom backade tillbaka när de insåga att vi skulle ha Biggy. Han hade respekt där! ;)
Det blev en färd genom ett fint Mombasa, fram till färjan som tog oss över det lilla sundet till ön där Diani Beach ligger och sedan den halvtimmeslånga vägen fram till huset.
Och vilket härligt hus!
Och vilket härligt läge!
Och vilket härlig strand!
Och vilket härligt hav...!
Dagarna som följde blev ett härligt vivarr av sol, bad, standlek, regn, after beach vid vår egen lilla bar, lunch med två andra familjer på flotta grannstället, underbara måltider lagade av våra kockar Celestine och Joseph, barnspring, yoga, lata stunder med en bok i handen, trevliga pratsunder när barnen somnat, lite magsjuka, sandpromenader, chipatikurs, en gungande båtutflykt och mysiga "hinna-med-pratstunder".
Precis sådär som det ska vara en vecka vid havet i Kenya under regnperiod.
Görgött, som morfar och mormor Hallberg skulle utryck det!
Här kommer lite blandade bilder från vår vecka.
Noah och hans mamma efter en vurpa i sanden.
Noah på vår strand nedanför huset.
Poolen bakom huset med utsikten över stranden och havet.
Baren
Huset sett från stranden.
Det är baren man ser till vänster.
Paul i baren
Vår Afrikanska fisk och hans pappa
Joel och Noah kom på sin egen lek...
...den gamla goda tröjleken...
...som till Noahs stora lycka kunde göras om och om och om igen!
Lätt solbrända (märk det senare) men nöjda föräldrar.
Celestine höll chipatikurs för oss
Här steks de på spisen.
Paul och Noah på båttur.
Fia och Noah på stranden
Yoga på stranden
Lika vackert oavsett väder
Noah hämtar vatten...
..eftersom han tyckte pappa Paul behövde blöta ner sig lite.
Våra kanonkockar Celestine och Joseph
Mamma Fia och Noah
Så var vi då hemma igen.
Dagen hemma har varit fylld av att tvätta sura kläder, skaffa nytt visum, träffa socialarbetaren Aveline och vara på posten och, äntligen, äntligen, hämtat ut paket hemifrån.
Tänk att vi blir lika glada varje gång, oavsett om det är ett litet eller stort paket. Det är en doft av hemma varje gång vi öppnar vad vi fått.
Så nu, fam J, fam B-E, mamma och pappa och Bettorparna, tusen tack för alla kläder, pärlplattor, fina teckningar, böcker, godis, bilar, mugg och hälsingar!
Ni värmer våra hjärtan!
Tyvärr var det ett paket vi inte fick med oss hem.
Det finns nänligen två olika postkonstor, lärde vi oss idag.
Ett för små brev men som ändå är lite för stora för att gå in i postlådan. Alltså A4.
Ett annat för stora paket.
Att gå på den senare posten är inget man gör på en lunch.
Först ska man stå i kö för att få ut sitt paket i ca 1 timme.
Sedan ska paketen öppnas och värdet ska uppskattas.Det tar lite tid för de är inte så snabba.
Vi hade tre paket.
Sedan får man ett kvitto på vad man ska beala (ca 20% av varornas uppskattade värde) som man får gå till en bank två kvater bort och betala.
Paul stod en timme i kö där.
Sedan får man gå tillbaka, visa kvittot på att man betalt och få sina paket.
För oss var det efter att ha stått i en 20 minuters kö.
Det var bara det att de inte kunde hitta vårt tredje paket, det vi fått av Pauls syster.
Det visade sig att de råkat ge en annan person vårt paket och kvar låg hennes.
"De var ju så lika" var förklaringen.
Ja, de var vita...
Att de sedan hade helt olika nam och adresser skrivna med stora bokstäver utanpå och att ordernumren, också skrivna med stora bokstäver hade de helt missat.
Så där stod vi med betalad "skatt" och utan paket.
Efter en del, minst sagt, mycket irriterade ord där nog inkompitent och oprofessionellt kan ha förekommit från oss och många ursäkter från dom, lämnade vi till slut posten med en med en försäkran från dom att vi ska få det imorgon.
Så nu återstår bara att se.
Det ironiska är att imorgon kommer efterlängtade Mandy, som nu efter tre veckor lika gärna kunde tagit allt med sig. Men det löser sig säkert och att Mandy kommer kan inte Posten stoppa vavd jag vet! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar