Karura Forest, afrikansk musikkväll och vardagslyx.

Nairobi är en stad med många ansikten.
Den centrala delen är som ett kontorslandskap med butiker i bottenplan, men nästan inga bor där.
I ena delen av staden böljar nationalparken där giraffer, zebror och lejon lever med skyskrapor i bakrunden.
I andra delen av staden ligger det fina området Karen, där många av 'expats' bor, dvs de engelmaän och andra västerlänningar som bott kvar sedan landet blev självständigt.
I ytterområdena finns slummen, där Kibera och Kuangwaure är två av de största.
På gatorna trängs bilar, matatus, pikipiki (motorcyklar) och bussar som spottar ut avgaser.
På sidan av gatorna finner man fruktsånd och röda karanga-kiosker, blomsterförsäljare och de som säljer rottingsmöbler, tiggare och stånd med kokta ägg som man ska lägga salt och tomatblanding på, sockerrörsförsäljare med sina skottkärror fulla av gröna sockerrör och damer som säljer friterad fisk.
Vid 8 på morgonen och 5 på eftermiddagen är det som att öppna en dörr, då är det som ett enda lämmeltåg av kenyaner som ska till och från jobbet.
Men även annars möts man av människor på gatan, för kenyanerna är ett gående folk.
Och ett hälsande folk.
Oavsett om det är en vackert klädd dam med färgglad huvudbonad, en man i overall och stövlar, en ung flicka i skoluniform, en kille i dreads, t-shirt, slitna jeans och converse eller en konstymklädd äldre man hälsas det artigt och vänligt; Jambo habari, Mzuri sana, Santi sana (Hej, hur mår du, tack bra, tack så mycket)

Även om vi trivs jättebra, kan det ibland vara skönt att få komma ifrån alla dessa intryck.
Som igår, då vi åkte till Karura Forest tillsammans med fam C och deras Will och fam W med sin L.
Karura Forest är en skog som ligger mitt i Nairobi.
Här varken hörs eller syns trafiken, det är istället lugnt och tyst och luften är alldeles frisk.
Det kändes som att vara hemma i Sverige eller England!

 

Tillsammans med Peter, den gultandade men så vänligt leende guiden, gick vi en två timmars lång vandring genom den gröna skogen. Peter tog med oss till det fina vattenfallet och till en näckrosfylld liten damm, vi vandrade utmed en älv som var som hämtad ut Ronjafilmen och vi fick se grottan där maomaoerna gömde sig för britterna under självständighetstiden och där nu fladdermössen gömde sig för dagsljuset. Stundtals kände vi den fantastiska doften från Eucalyptus och lite fulla iskratt insåg vi att det luktade svensk Mygga!
Allt medan solen strilade ner mellan löven och fåglarna kvittrade i de höga träden.
Vi avslutade den sköna promenaden med att äta picknick i gröngräset invid lekparken.
Ja, precis som om vi hade varit hemma.
Och faktiskt gjorde det gott för hemlängtan som jag haft sedan Johanna åkte. Jag fick liksom en behövlig Sverigedos och nu känns det bättre.

 En sovande Noah med föräldrar utanför grottan

Hängande vänner!

Vandrande vänner!

Vackra näckrosor i den lilla dammen.

Will och Noah gungade ikapp

På kvällen åkte jag tillsammans med 7 andra glada mammor in till stan för att lyssna på Fadelih. Marie, en av mammorna, hade jobbat med denna unga musiker förra gången hon var här och nu skulle han spela på en pub i stan.
Det blev en riktigt mysig kväll med mycket trevligt sällskap och bra musik! Imponerande med någon som kan få ihop det traditionellt afrikanska med funk, pop och jazz och få det att låta riktigt bra. Sedan kanske en del av oss gammletanter önskat att volymen sänkts lite, för blev så svårt att höra vad de andra sa... ;)

Idag blev det vardagslyx.
Paul, Noah och jag gick till Java och åt frukost!
Noah hoppade hela vägen dit, sprang skrattandes runt, runt, skuttade upp och ner för trapporna på Yaya och flirtade sedan glatt med damerna på andra sidan soffan när vi åt.
Så vi tror även han gillade att lyxa till det!