Feberfritt

Nu förstår jag precis vad alla föräldrar menat när de sagt att de inte känner igen ska ungar när de har feber. Noah, som annats är en pigg, glad och aktiv unge som visserligen kan bli lite arg när någon tar något ifrån honom eller han måste ge ifrån sig något han tagit, har nu i tre- fyra dagar varit oigenkännerlig. Han har mest suttit i vår famn med tummen i munnen, totalt brutit ihop om någon av oss sagt nej till honom, och brustigt ut i skärande gråt när Th tagit cykeln han tydligen hade tänkt att åka på... Ögonen har varit blanka och trötta, snoret bubblat ut näsan och hostan suttit djupt i bröstet. Vår lilla kille har inte alls varit sig själv!

Så idag var det som att få tillbaka honom!
Äntligen har han studsat fram igen, glatt velat äta maten vi ställt fram, inte alls velat sitta och mysa när Th kommit och knackade på och han plaskade längtansfullt med fötterna där han satt på poolkanten när vi var och besökte Gemina.
Han har återigen glatt kört ikapp med Th, spelat handboll med kavate B, fikat med lilla N och lekt nöjt jämsides med barndomkompis Ez.
Vid middagen när han petat ut de godaste bitarna från tallriken, korvarna, och var väg att börja på det som han lämnat kvar till sist, fjärilsmakaronerna, började han bubbla, höja på ögonvrynen och vifta förklarande med armar och händer. Det har han inte gjort sedan i mitten av förra veckan.
Välkommen tillbaka älskade unge! :)

He's back! <3