Och det var helt ok.
Vi åkte ju veckorna innan valet och det fanns ju en oro för att det skulle bli som förra gången.
Och vi ville inte att någon skulle komma hit utan att känna sig säker.
Men valet kom och gick och det var, som vi skrev i februari, lugna gatan! :) Kenyanerna själva hade ju enträget sagt, vi vill ha ett fredligt val, och så blev det också.
Snart började Johanna prata om att kanske, ändå.
Jag ville ju inte vara den som påverkade ;) men jag nämnde nog sådär i förbigående och nog ganska ofta härligt det är här, hur lugnt det är, hur säkert vi bor, hur fantastiskt safarisarna var, hur härligt oceanens vatten är när det slår mor fötterna och brisen smeker ens kind, hur go Noah är och hur mycket han längtar. Och hur mycket vi längtar.
Men bara i förbigående förstås.
Om det sen var det eller längtan efter en lite ovanlig semester vet jag inte,
men plötsligt satt de där på skypen en dag, hela familjen, och ropade Vi kommer till Kenya!
Den värmen som då spred sig i kroppen var en sådan där som när man dricker varm choklad en kall vinterdag. En värme som sprider sig ända ut i fingerspetsarna. Och som stannar kvar.
Och imorgon kommer de alltså.
Så nu fixar vi madrasser, extra bestick och planerna dagarna.
Och kan liksom inte vänta!
Paul har spelat squash och jag och Noah har rännt med Linda och Th på Yayas Masai Marknad för att få tiden att gå, vi fixar och donar och passar på att åka och säga hej då til fam Ku som åker hem till Sverige när vi är i Masai Mara om två veckor.
Om vi får en ny hearing på fredag eller inte vet vi inte ännu, men just nu tar glädjen över besöket över.
Som varm choklad en kall vinterdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar