En sista löpning med Soawas löparklubb blev det för mamma Noah denna sista lördag för oss i Nairobi.
I hällregn...
Men inte ens det strilande regnet som gjorde att jackan smetade sig där osmickrannde utmed kroppen och jag ideligen fick leka vindrutetorkare med händerna i ansiktet kunde göra denna runda tråkig.
"The track fox", han som gjort banan hade som vanligt gjort ett jättebra jobb både gällande varitonern på väg, vegetation och kuperig. Denna gång sprang vi inte långt hemifrån, vi höll till i Lavington och touchade kanten av slumområdet Kuwanguare. Här står inte de små plåthuen lika tätt som i Kibera och även om vägarna var mer som lervlling än som fast mark var omårdet bakom husen väldigt grönt och på kullarna odlades grönsaker
De leriga vägarna i Kuwanguare fick oss att fokusera så på var vi satte fötterna att vi blev alldeles fulla i skratt. Och det var en lättnad när vi kom ut på asfalterade vägar, och för en husnörd som jag, en njutning att springa förbi alla vackra hus i Lavington. Även om det samtidigt gjcorde mig smärtbart medveten om skillnaderna mellan fattiga och rika. Vägg i vägg med varann men milsida ifrån varann i livsstil
Pilarna som sprayats på vägarna var ibland mer eller mindre bortregnade så det var tur att det fanns personer med som spruttit rutten förr. På slutet, när jag valde milen och de andra jag sprang med tog 15 km höll jag på att villa bort mig men, som alltid, var det folk på vägen som viftande pekade mig i rätt riktning igen.
Så ja, tiden blev inte någon personbästa direkt ;) men jag känner mig jättenöjd ändå.
Hellre en dryg timme i parerande sörja än lekande lätt springa på 50 min, som det kenyanska ordspråket säger! ;)
Hemma möttes jag av en ganska nyaken pappa och son som glatt lekte på golvet framför tv:n.
Eter gårdagens aningen sena kväll hos fam Å ( för Noah i alla fall) hade de båda lyckats få sig en liten sovmorgon. Det händer inte ofta!
På eftermiddagen hade Svenska skolan sin årliga julbasar.
Linda och jag tog en tur dit tillsammans med fam Å för lite julstämning och glögginhandling, så här dagen före ( riktiga) första advent.
Vi tänkte ju annars fira denna jultradition så otraditionellt som genom att vandra bland giraffer, zebror och antiloper på Cresent Island och förhoppningsvis även få se ett par flamingos.
Ljuset har vi ju redan tänt en gång, ffast lite glögg ska vi nog hinna med når vi kommer hem på kvällen.
För någon ordning får det ju vara. ;)
lördag 30 november 2013
fredag 29 november 2013
Feel Good Friday
På radion idag, när vi satt i taxin, sa radioprataren att idag var det Feel Good Friday.
Och så har det faktiskt känts!
Sam kom verkligen med passen imorse. Springandes!
Och vi kom verkligen iväg till Svenska ambassaden utan ens någon vidare försening!
Smidigt och lätt gick det där och Noahs pass finns nu att hämta efter helgen.
Lättnad!
Att vi sedan trots allt inte har fått våra visum förnyade känns som en mindre sak jämfört med allt annat som varit. Det här vet vi hur vi löser.
Väl hemma hann Paul gå en sväng till Raha och dessutom ordna det sista med vår landlady Lilian medan jag och Noah åkte och hämta en klänning jag beställt.
Regnet som stått som spön i backen under större delen av dagen gav sig till slut, himlen blev alldeles blå, vilket inte är så vanligt här, och solens strålar värmde upp de sist timmarna på eftermiddagen.
Vi fick en go'fika med grannarna där vi småplanerade vår söndagstur till Cresent Island- det sm troligen vår allra sista utflykt i Kenya.
Kvällen spenderade vi tillsammans med fam Å över en riktigt god middag och trevligt prat hemma hos dom.
Så mot vad vi kanske trott blev detta en riktigt Feel Good Friday!
Och så har det faktiskt känts!
Sam kom verkligen med passen imorse. Springandes!
Och vi kom verkligen iväg till Svenska ambassaden utan ens någon vidare försening!
Smidigt och lätt gick det där och Noahs pass finns nu att hämta efter helgen.
Lättnad!
Att vi sedan trots allt inte har fått våra visum förnyade känns som en mindre sak jämfört med allt annat som varit. Det här vet vi hur vi löser.
Väl hemma hann Paul gå en sväng till Raha och dessutom ordna det sista med vår landlady Lilian medan jag och Noah åkte och hämta en klänning jag beställt.
Regnet som stått som spön i backen under större delen av dagen gav sig till slut, himlen blev alldeles blå, vilket inte är så vanligt här, och solens strålar värmde upp de sist timmarna på eftermiddagen.
Vi fick en go'fika med grannarna där vi småplanerade vår söndagstur till Cresent Island- det sm troligen vår allra sista utflykt i Kenya.
Kvällen spenderade vi tillsammans med fam Å över en riktigt god middag och trevligt prat hemma hos dom.
Så mot vad vi kanske trott blev detta en riktigt Feel Good Friday!
torsdag 28 november 2013
En känslornas berg-och-dalbana
Att adoptera är en resa, det är inte att sticka under stol med.
Det är en känslomässig resa.
Självklart är det en resa i sig bara det att bli förälder och lära känna sin nya lilla familjemedlem med allt som det innebär. Varm kärlek blandat med frustration, tårar och en enorm glädje kommer med i ryggsäcken.
Men sedan tillkommer den där berg- och- dagresan som har att göra med processen.
Väntan, oro, glädje och lättnad, ny väntan, ny oro,, ny glädje och lättnad, ytterligare ny väntan, oro, glädje och lättnad.
Vi har gjort vårt val, att adoptera från Kenya och varit medvetna om att processen kunde bli jobbig på sina ställen. Så vi har försökt och ta det mesta med ro.
Men jag trodde nog inte att det skulle vara riktigt så mycket upp och ner, såhär på slutet av processen.
För senaste tiden har det verkligen gått upp och ner inombords.
Det tar lite på krafterna ibland även om vi verkligen försöker peppa varann och välja att se saker ur rätt perspektiv.
Men ibland känns det lite jobbigt också.
Som när NAC upplöstes och vi inte riktigt visste när vi skulle kunna åka hem.
Eller som de senaste dagarna.
För en vecka sedan fick vi det glada beskedet att MIA hjälper oss från Sverige och på måndag skickade vi in vår ansökan.
På tisdag förmiddag fick vi reda på att de skulle ha ett för dem viktigt papper vi inte visste fanns.
Efter lite lätt panikartad mailkontakt med LAN-kontoret här i Nairobi kom detta dokument dock fram och skickades iväg
Någon timme senare fick vi svar från MIA att det var obrukbart pga avsaknad av ett namn. De skulle överlägga om annat dokument behövs. Men... vi har ju gett alla papper vi kunnat ge! Vad skulle hända om det inte räckte?
Dagen efter fick dock ett glädjemail från Anette på MIA; beslutet var klart och godkänt och vi kunde äntligen få söka pass till Noah!
Ambassadbesök är nu bokat till fredag förmiddag.
Allt vore frid och fröjd om det bara inte varit för att våra pass ännu finns hos den som förnyar våra visum. Denna person har haft dom sedan förra veckan. Tiden det vanligtvis tar att få hjälp med visumförnyelse är ett par dagar men sedan i tisdags har vi fått höra " I will bring them tomorrow!" Vilken annan vecka som helst hade detta inte spelat någon roll, för vi har kopior och hade bara kunnat vänta in passen. Men nu behöver vi dom hett och när personen i fråga vet om vår sits och ändå inte dyker upp med dom, blir det lite stressigt igen.
Vi måste nämligen visa upp våra pass på ambassaden idag.
Så nu får vi se om Sam kommer med de två idag halv 9 som han lovat, eller om vi får vänta med ambassaden tills på måndag...?
Dagen för hemresan kommer allt närmare och allt vi önskar är att få allt klart i tid.
Vi hinner ännu, men det börjar kunna bli tight om vi måste vänta tills nästa vecka.
Som sagt, en känslomässig berg- och-dalbaneresa är processen just nut.
Ska bli så skönt när vi kommer in på slutstationen.
Dels för att få känns lättnaden över att processen i Kenya är klar.
Men också för att jag kan sluta klaga... ;)
Det är en känslomässig resa.
Självklart är det en resa i sig bara det att bli förälder och lära känna sin nya lilla familjemedlem med allt som det innebär. Varm kärlek blandat med frustration, tårar och en enorm glädje kommer med i ryggsäcken.
Men sedan tillkommer den där berg- och- dagresan som har att göra med processen.
Väntan, oro, glädje och lättnad, ny väntan, ny oro,, ny glädje och lättnad, ytterligare ny väntan, oro, glädje och lättnad.
Vi har gjort vårt val, att adoptera från Kenya och varit medvetna om att processen kunde bli jobbig på sina ställen. Så vi har försökt och ta det mesta med ro.
Men jag trodde nog inte att det skulle vara riktigt så mycket upp och ner, såhär på slutet av processen.
För senaste tiden har det verkligen gått upp och ner inombords.
Det tar lite på krafterna ibland även om vi verkligen försöker peppa varann och välja att se saker ur rätt perspektiv.
Men ibland känns det lite jobbigt också.
Som när NAC upplöstes och vi inte riktigt visste när vi skulle kunna åka hem.
Eller som de senaste dagarna.
För en vecka sedan fick vi det glada beskedet att MIA hjälper oss från Sverige och på måndag skickade vi in vår ansökan.
På tisdag förmiddag fick vi reda på att de skulle ha ett för dem viktigt papper vi inte visste fanns.
Efter lite lätt panikartad mailkontakt med LAN-kontoret här i Nairobi kom detta dokument dock fram och skickades iväg
Någon timme senare fick vi svar från MIA att det var obrukbart pga avsaknad av ett namn. De skulle överlägga om annat dokument behövs. Men... vi har ju gett alla papper vi kunnat ge! Vad skulle hända om det inte räckte?
Dagen efter fick dock ett glädjemail från Anette på MIA; beslutet var klart och godkänt och vi kunde äntligen få söka pass till Noah!
Ambassadbesök är nu bokat till fredag förmiddag.
Allt vore frid och fröjd om det bara inte varit för att våra pass ännu finns hos den som förnyar våra visum. Denna person har haft dom sedan förra veckan. Tiden det vanligtvis tar att få hjälp med visumförnyelse är ett par dagar men sedan i tisdags har vi fått höra " I will bring them tomorrow!" Vilken annan vecka som helst hade detta inte spelat någon roll, för vi har kopior och hade bara kunnat vänta in passen. Men nu behöver vi dom hett och när personen i fråga vet om vår sits och ändå inte dyker upp med dom, blir det lite stressigt igen.
Vi måste nämligen visa upp våra pass på ambassaden idag.
Så nu får vi se om Sam kommer med de två idag halv 9 som han lovat, eller om vi får vänta med ambassaden tills på måndag...?
Dagen för hemresan kommer allt närmare och allt vi önskar är att få allt klart i tid.
Vi hinner ännu, men det börjar kunna bli tight om vi måste vänta tills nästa vecka.
Som sagt, en känslomässig berg- och-dalbaneresa är processen just nut.
Ska bli så skönt när vi kommer in på slutstationen.
Dels för att få känns lättnaden över att processen i Kenya är klar.
Men också för att jag kan sluta klaga... ;)
måndag 25 november 2013
Det rör på sig!
Nu börjar det faktiskt röra på sig!
Igår, måndag fick vi instruktioner från MIA hur vi ska gå tillväga med våra papper.
Efter ett par timmar med ihopsamlande av dokument, självfallet strul med utskrifter så vi, aningen svettiga, fick springa mellan olika printshops och slutligen lite uppskattande förtydliganden av MIA och AC var ansökan inne!
Phu!
Nu hoppas vi allt går smidigt och att vi får snabbt svar.
Då är det bara pass, exitstämpel och hemförd kvar på vår Kenyatid.
Så visst rör det faktiskt på sig.
Och efter en månads stillastående är det som ljuv musik!
Pauls malariamedicinering är över och vi hoppas även där att det ska gå snabbt tills han är helt pigg igen. Kanske inte så konstigt att kroppen är svag efter de dunderpiller han fick, men han ska ändå gå till doktorn för återkoll idag.
Noah är frisk dom en nötkärna och det känns tom som om han är ännu piggare nu än innan han blev sjuk. Gladare, hungrig och mer temperamentsfull om man säger så.. ;)
Men det är så otroligt skönt att se att vår kille är tillbaka till sitt rätta jag igen och att infektionen är helt borta.
Vi har tagit det lugn de sista dagarna. Hängt mycket på gården, tagit en kaffe mellan husen och tagit en tur till Nakumatt.
Men även om Paul fortfarande är trött hade vi en väldigt mysig kväll med fam AL och deras lille Ez. Fantastisk god fick och häng i soffan hade lätt kunnat bli en sen kväll...
Även grannarnas Fredriksson har haft oss hemma. Pizza en kväll och lasagne en annan.
Det här kan vi med lätthet vänja oss vid!
Eller så är det kanske dags att bju igen... ;)
Och slutligen, inte var det första advent förra helgen heller! Noahs mamma är sig lik, ibland lite virrig! ;) Eller dagvill som jag väljer att kalla det här nere!
För även om det rör på sig, går ändå inte tiden så mycket snabbare i Kenya än hemma och det är ju först nästa helg det är första advent! ;)
Så nu ler vi stort åt att vi hängde upp juldekorationer, tog fram fyra ljus, tände det minsta och högtidligt sjöng första versen av adventssången med Noah. Jag som annars, likt min kompis Ylva hemma, aldrig skulle koma på tanken att börja julen innan första advent! Inte i min vildaste fantasi!
Hua!
Men å andra sidan, det ska vara ett Kenyaår som vi firar Första Advent två gånger! ;)
Igår, måndag fick vi instruktioner från MIA hur vi ska gå tillväga med våra papper.
Efter ett par timmar med ihopsamlande av dokument, självfallet strul med utskrifter så vi, aningen svettiga, fick springa mellan olika printshops och slutligen lite uppskattande förtydliganden av MIA och AC var ansökan inne!
Phu!
Nu hoppas vi allt går smidigt och att vi får snabbt svar.
Då är det bara pass, exitstämpel och hemförd kvar på vår Kenyatid.
Så visst rör det faktiskt på sig.
Och efter en månads stillastående är det som ljuv musik!
Pauls malariamedicinering är över och vi hoppas även där att det ska gå snabbt tills han är helt pigg igen. Kanske inte så konstigt att kroppen är svag efter de dunderpiller han fick, men han ska ändå gå till doktorn för återkoll idag.
Noah är frisk dom en nötkärna och det känns tom som om han är ännu piggare nu än innan han blev sjuk. Gladare, hungrig och mer temperamentsfull om man säger så.. ;)
Men det är så otroligt skönt att se att vår kille är tillbaka till sitt rätta jag igen och att infektionen är helt borta.
Vi har tagit det lugn de sista dagarna. Hängt mycket på gården, tagit en kaffe mellan husen och tagit en tur till Nakumatt.
Men även om Paul fortfarande är trött hade vi en väldigt mysig kväll med fam AL och deras lille Ez. Fantastisk god fick och häng i soffan hade lätt kunnat bli en sen kväll...
Även grannarnas Fredriksson har haft oss hemma. Pizza en kväll och lasagne en annan.
Det här kan vi med lätthet vänja oss vid!
Eller så är det kanske dags att bju igen... ;)
Och slutligen, inte var det första advent förra helgen heller! Noahs mamma är sig lik, ibland lite virrig! ;) Eller dagvill som jag väljer att kalla det här nere!
För även om det rör på sig, går ändå inte tiden så mycket snabbare i Kenya än hemma och det är ju först nästa helg det är första advent! ;)
Så nu ler vi stort åt att vi hängde upp juldekorationer, tog fram fyra ljus, tände det minsta och högtidligt sjöng första versen av adventssången med Noah. Jag som annars, likt min kompis Ylva hemma, aldrig skulle koma på tanken att börja julen innan första advent! Inte i min vildaste fantasi!
Hua!
Men å andra sidan, det ska vara ett Kenyaår som vi firar Första Advent två gånger! ;)
lördag 23 november 2013
X- mas Box i Karen och julpyssel på Svenska skolan
De värmande nyheterna under gårdagen känns bra i de magen och hjärtat.
De härliga rimmen har fortsatt ändå. Det är nästan svårt att sluta när man väl har börjat!
Och det liksom smittar av sig på andra också! ;)
Men eftersom Paul har legat lite lågt pga av de starka malariamedicinerna och Noah och jag inte bara kan sitta hemma och rimma, har vi varit på lite utflykter.
I fredags var det X- mas box i Karen. Nu hade vi nog vi trott att det skulle vara lite mer av en julmarknad men det var istället en marknad där olika designers i Kenya visade sina alster, kläder, saker eller vad det nu var det sålde. Det liknade en hel del på Soko Soko Market vi var på i våras, med tanke på att det var mest välbärgade västerlänningar där ( fast vad annars hade vi trott, med en marknad mitt ute i Karenområdet...) men det som fanns var riktigt bra! Familjen Å och Fr som också var med gjorde flera fynd, medan Noah och jag bara inhandlade ett per t-shirtar till Noah och två juldekorationer.
Ja, och sen en klänning till mig...
Fast det var nödvändigt! ;)
Fredagspizzan hemma hos grannarna på kvällen blev lite av ett firande i miniformat eftersom det var då vi fick se det glada beskedet på mailen. Vi är ju inte hemma än, men visst kan man fira ett besked med pizza...?
Idag var det julpyssel på Svenska skolan, ett jättefint fixat sådant!
Noah som varit på skolan förr tog sin kompis Theo i handen för att visa honom vart han skulle gå.
De härliga rimmen har fortsatt ändå. Det är nästan svårt att sluta när man väl har börjat!
Och det liksom smittar av sig på andra också! ;)
Men eftersom Paul har legat lite lågt pga av de starka malariamedicinerna och Noah och jag inte bara kan sitta hemma och rimma, har vi varit på lite utflykter.
I fredags var det X- mas box i Karen. Nu hade vi nog vi trott att det skulle vara lite mer av en julmarknad men det var istället en marknad där olika designers i Kenya visade sina alster, kläder, saker eller vad det nu var det sålde. Det liknade en hel del på Soko Soko Market vi var på i våras, med tanke på att det var mest välbärgade västerlänningar där ( fast vad annars hade vi trott, med en marknad mitt ute i Karenområdet...) men det som fanns var riktigt bra! Familjen Å och Fr som också var med gjorde flera fynd, medan Noah och jag bara inhandlade ett per t-shirtar till Noah och två juldekorationer.
Ja, och sen en klänning till mig...
Fast det var nödvändigt! ;)
Fredagspizzan hemma hos grannarna på kvällen blev lite av ett firande i miniformat eftersom det var då vi fick se det glada beskedet på mailen. Vi är ju inte hemma än, men visst kan man fira ett besked med pizza...?
Idag var det julpyssel på Svenska skolan, ett jättefint fixat sådant!
Noah som varit på skolan förr tog sin kompis Theo i handen för att visa honom vart han skulle gå.
Sedan var det dags för pyssel! I de olika rummen kunde man göra julstjärnor, omslagspapper, små korgaer med lingon eller blåbär i, smällkarameller, julkort, tomtar och annat juligt. Noah hade inte lika bra tålamod som Theo när det gällde pysslet. Han föredrog att äta kex och försöka klippa i de papper som inte vi skulle använda.
Men så kom tomten på besök! Och till vår förvåning var Noah den av killarna som var mer försigkommen! Försiktigt men nyfiket närmande han sig den rödklädda skäggmannen och vågade till slut faktiskt gå fram och få sig en tibetanen goddispåse. Bådar gott för julen hemma...! :)
Så även om vi nu inte längre funderar över om vi ska fora jul i Kenya eller Sverige, har vi ändå lite julsaker runt om i lägenheten . Det är ju ändå första advent imorgon och då brukar man ju ta fram julsakerna...
fredag 22 november 2013
Vänner och glada besked!
Jag minns en gång när jag gick i femman på Stenhamraskolan och vi skulle skriva dikter om vänskap.
Då minns jag att jag skrev
"En vän, en kompis, en kamrat, ja vad ska man kallas sin vän?
Jag har en vän.
En riktig vän.
En vän som jag lita på, skrattat med och om alltid, alltid finns där.
Alla borde ha en riktig vän"
(Ja, ingen Karin Boye direkt kanske, men jag var ju ändå bara 11 år)
Den här har jag tänkt på sedan Annas första rim kom.
Våra finaste vänner hemma i Uppsala har nämligen gett oss ett pepp som värmer som solen.
Tills vi får besked om att de finns en lösning kör de rim-maraton!
Och sedan Annas första härliga har det inte gått många timmar innan nästa trillar in.
Och nästa. Och nästa.
Nödrim blandat med limrickar.
Melodiska rim och rimord.
Rumsrena rim och.... mindre rumsrena. Men lika fantastisk roliga, fyndiga och rörande! :)
Och kanske var det detta som gjorde det.
Eller famijevännen Thomas som engagerat sig.
Eller kanske AC och MIA.
Men oavsett, idag fick vi glada besked!
MIA, Myndigheten för Internationell Adoption i Sverige har beslutat att ta emot ansökan om att godkänna adoptionen i Sverige från oss som "sitter fast" här i Kenya istället för NAC!
Det intyg vi då får kan vi söka pass på och alltså komma hem!
Vi är inte hemma än, men det ska mycket till om vi igen blir godkända hos MIA...!
Vi har ju varit i kontinuerlig kontakt med dom och AC sedan detta hände.
Så ikväll känns det bra.
Både för att vi har så fina vänner och för att vi äntligen, äntligen verkar vara på väg hem igen.
Våra finaste vänner hemma i Uppsala har nämligen gett oss ett pepp som värmer som solen.
Tills vi får besked om att de finns en lösning kör de rim-maraton!
Och sedan Annas första härliga har det inte gått många timmar innan nästa trillar in.
Och nästa. Och nästa.
Nödrim blandat med limrickar.
Melodiska rim och rimord.
Rumsrena rim och.... mindre rumsrena. Men lika fantastisk roliga, fyndiga och rörande! :)
Och kanske var det detta som gjorde det.
Eller famijevännen Thomas som engagerat sig.
Eller kanske AC och MIA.
Men oavsett, idag fick vi glada besked!
MIA, Myndigheten för Internationell Adoption i Sverige har beslutat att ta emot ansökan om att godkänna adoptionen i Sverige från oss som "sitter fast" här i Kenya istället för NAC!
Det intyg vi då får kan vi söka pass på och alltså komma hem!
Vi är inte hemma än, men det ska mycket till om vi igen blir godkända hos MIA...!
Vi har ju varit i kontinuerlig kontakt med dom och AC sedan detta hände.
Så ikväll känns det bra.
Både för att vi har så fina vänner och för att vi äntligen, äntligen verkar vara på väg hem igen.
onsdag 20 november 2013
Malaria, regnperiod och första julmarknaden!
Pappa Paul har varit hängig ett tag. Inte sjuk direkt, utan mest bara trött och enstaka dagar har han haft feber. För säkerhets skull köpte han ett sådan där malariatest som man hittar på apoteken här, men det visade negativt. När han så började tappa aptiten för ett par dagar sedan tyckte vi han ändå fick gå till doktorn.
Och det var ju malaria i alla fall!
Skönt att få veta vad det var och ännu skönare att han nu, efter en spruta och pillerburk snabbt kommer bli pigg igen.
Den korta regnperioden är ju här nu, och det märks.
Vissa dagar är solen så het att det bränner oss på axlarna när vi sitter ute på parkeringen och vaktar lekande barn.
Paul fick sig en rejäl solbränna och härligt flagande näsa efter en dags vandring tillsammans med Salaash, Anders, Lasse och Anders föräldrar i Ngong Hills för någon vecka sedan.
Och våra småkillar svettas på näsan när de kör runt poolen på sina cyklar.
På kvällen mullrar åskan och regnet smattrar på rutan.
Andra dagar, som idag, regnar det lite smått redan på morgonen, himlen är lite smågrå och det är alldeles lagom sommarsverigevarmt.
Rätt som det är kommer ett skyfall.
Och sen är det över.
Faktiskt lite kul med variation i vädret för en gång skull.
Vi försöker peppa oss så vi inte ska fastna i "väntansdeppet" och har nu lite idéer på vad vi ska göra för att få tiden att gå utan att vi blir ruinerade.
När man börjar titta finns det mer än man trott! :)
Just nu är det nämligen en hel del väntan. Saker står lite still utåt sett, även om vi vet att det jobbas fertilt både hos AC och MIA, några vi känner gott stöd ifrån.
Vi håller också på att reda ut om vi kan söka kenyanskt pass till Noah som en variant, även om vår lillkille kommer bli svensk och brittisk när han kommer till Sverige.
På hemmaplan har det blivit mycket häng med grannarna på gården.
Jane har varit här med ett par kjolar hon sytt av tyg jag köpte på Biasharra Street förra veckan.
Noah är nu sitt vanliga jag och pratar hål i huvudet på oss med ord som flygplan, Theo, pasta och bilar. Fast det är ljuvligt!
Vi har varit på trevligt och soligt bubbel på Gemina för Suz och Johan som haft din första Henning!
Linda och jag har varit och klippt oss hos Malin, en nyutexad frisör som är besökande dotter till en av lärarna på Svenska skolan. Praktiskt och bra! Efteråt blev det god lunch på Junction tillsammans med våra killar.
Vi tränar med Chris och börjar slåss om tiderna när flera kompisar insett hur bra han är. Kul att fler upptäcker hur bra han är.
Paul var iväg och kollade Sverige-Portugalmatchen tillsammans med ett glatt gäng på närliggande Mchana. Synd att det inte gick så bra för oss bara...
I helgen är det både julpyssel på svenska skolan och X- mas fair i Karen, så kanske blir det lite julstämning här borta trots värmen. Vi har inte riktigt hunnit fatta att det start är jul i alla turer med ombokningar, sjukhusbesök och hemkomstlösningar.
Men det vore nog bara gott för själen med lite pepparkakor, glögg, och någon fransig julgransprydnad. :)
Och det var ju malaria i alla fall!
Skönt att få veta vad det var och ännu skönare att han nu, efter en spruta och pillerburk snabbt kommer bli pigg igen.
Den korta regnperioden är ju här nu, och det märks.
Vissa dagar är solen så het att det bränner oss på axlarna när vi sitter ute på parkeringen och vaktar lekande barn.
Paul fick sig en rejäl solbränna och härligt flagande näsa efter en dags vandring tillsammans med Salaash, Anders, Lasse och Anders föräldrar i Ngong Hills för någon vecka sedan.
Och våra småkillar svettas på näsan när de kör runt poolen på sina cyklar.
På kvällen mullrar åskan och regnet smattrar på rutan.
Andra dagar, som idag, regnar det lite smått redan på morgonen, himlen är lite smågrå och det är alldeles lagom sommarsverigevarmt.
Rätt som det är kommer ett skyfall.
Och sen är det över.
Faktiskt lite kul med variation i vädret för en gång skull.
Vi försöker peppa oss så vi inte ska fastna i "väntansdeppet" och har nu lite idéer på vad vi ska göra för att få tiden att gå utan att vi blir ruinerade.
När man börjar titta finns det mer än man trott! :)
Just nu är det nämligen en hel del väntan. Saker står lite still utåt sett, även om vi vet att det jobbas fertilt både hos AC och MIA, några vi känner gott stöd ifrån.
Vi håller också på att reda ut om vi kan söka kenyanskt pass till Noah som en variant, även om vår lillkille kommer bli svensk och brittisk när han kommer till Sverige.
På hemmaplan har det blivit mycket häng med grannarna på gården.
Jane har varit här med ett par kjolar hon sytt av tyg jag köpte på Biasharra Street förra veckan.
Noah är nu sitt vanliga jag och pratar hål i huvudet på oss med ord som flygplan, Theo, pasta och bilar. Fast det är ljuvligt!
Vi har varit på trevligt och soligt bubbel på Gemina för Suz och Johan som haft din första Henning!
Linda och jag har varit och klippt oss hos Malin, en nyutexad frisör som är besökande dotter till en av lärarna på Svenska skolan. Praktiskt och bra! Efteråt blev det god lunch på Junction tillsammans med våra killar.
Vi tränar med Chris och börjar slåss om tiderna när flera kompisar insett hur bra han är. Kul att fler upptäcker hur bra han är.
Paul var iväg och kollade Sverige-Portugalmatchen tillsammans med ett glatt gäng på närliggande Mchana. Synd att det inte gick så bra för oss bara...
I helgen är det både julpyssel på svenska skolan och X- mas fair i Karen, så kanske blir det lite julstämning här borta trots värmen. Vi har inte riktigt hunnit fatta att det start är jul i alla turer med ombokningar, sjukhusbesök och hemkomstlösningar.
Men det vore nog bara gott för själen med lite pepparkakor, glögg, och någon fransig julgransprydnad. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)