Mellanlandning

Vi är tillbaka i Nairobi efter dagarna på Diani Beach.
Och vilka dagar det blev!
Solen strålade allt varmare, himlen blev allt blåare och havet blev allt varmare.

När vi kom tillbaka från hearingen vid 21-tiden på fredagskvällen möttes vi av tre exalterade barn som hoppandes berättade att de provat på att dyka med tuber i poolen, handlat fina smycken av "riktiga masajer, Fia!" och hittat enmorma snäckor på stranden.
Aningen trötta men otroligt glada över dagen satt vi en lång stund med Johanna och Jonas och pratade ute på verandan när barnen lagt sig.

De dagar som var kvar badade vi i havet, gottade oss i och vid poolen, njöt av all inclusiven på alla sätt och åt Christinas goda toasts när middagen kändes sen.
Vi spelade pingis och biljard i utebaren på kvällarna, var på krabbsafari eller satt ute på verandan utanför rummet och njöt av kv
Vi köpte finfina nygjorda, och ännu gröna halmhattar.
Vi tog kusinkort, gick utmed stranden och blev ena hejare på att avvisa försäljare.
Noah har frustande kastat sig som en säl i vattnet, njutit av att få all ljuvlig uppmärksamhet av kusinerna och av att kunna sova middag under en palm på förmiddagarna.

Här bodde vi, Neptune sett från havet.

Dagvy

 

Nattvy

Noah med Tilde och Filip

Kusinkort var inte världens lättaste...

 

Han har bubblat en massa nya ljud, säger titta och waow ideligen, vinkat lyckligt när han träffat Johanna , Jonas eller barnen efter att inte sett dom på en stund, envist kallat sina föräldrar för Ia och daddy. Tycker det låter lite som pappa och hans nya tjej... Men eftersomom alla andra säger Fia förstår jag honom. Vi får träna på mamma och daddy när vi är själva igen... ;)

Och Noah har dansat!
Dels på minidiscot, men också för sig själv när det var ett band på kvällen som spelade lite dansbandsinspirerat. Det är ett skönt gung i vår unge! :)

Ljuvliga dagar, var det, som vi inte alls ville skulle ta slut.
Men lite tur var det ändå att vi inte förlängde veckan som vi ett tag pratade om.
På vägen hem blev nämligen hälften av oss magsjuka, en efter en.
Så de här dagarna i Nairobi blev inte riktigt som vi planerat innan.
Det blev sjukstuga!

När vi var pigga nog att gå ut passade Olle på

att vara utomordentlige barnvakt åt Noah och Th.

Idag har dock alla piggat på sig så bra att vi kunde ta en av de planerade utflykterna, om än i lugnare fart och lite midre omfång än tänkt. Det blev en tur till Karen; till girafferna, till Tamambo (så de måste funderat över varför så många åt så lite av den så goda maten...), till Kazuri och till Marula Studios och FlipFlop Recyclingstället.

Olle och Mr Pumba

 

 

Tilde och Filip matar Giraffen Ed

Lunchpaus på Tamambo

 

Nu börjar vi ladda om för på fredag bär det av på nya äventyr.
Då ska vi till Masai Mara och The big Migration!
Vi kommer bo enkelt, på Salaashs forskningsstation, mitt ute på Mara och han har sagt att vi kommer kunna se elefanterna vandra förbi när vi sitter och tar igen oss efter dagens tur...
Läskigt härligt!
Men ack så coolt!
Mara, here we come!

Det blev en andra hearing!

Flyget tillbaka till Nairobi för vår andra heraring gick så tidigt imorse att morgonfåglarna ännu inte vaknat.
Det var mörkt och fuktigt ute när vi boardade i Mombasa och ljust (fast gråmulet) och kallt när vi landade i Nairobi.
Vi var lite nevösa att det skulle vara trafikstockningar på vägen, men tänkte att nästan 2 timmar skulle räcka från flygplatsen till Redd, att vi kanske fick kasta på oss kläderna men nog vara i tid ändå till 8.30. För i de strandkläder vi hade på oss hade vi inte blivit insläppa i domstolen och Mwuenda hade ju sagt att vi skulle vara i tid.

Det blev lite stressigare än vi hade trott.
Tydligen hade det hänt en liten olycka i en rondell i den redan ganska tjocka fredagsmorogntrafiken.
Vi satt stilla efter ca 10 minuters körning. Rörde oss i snigelfart en stund. Stod stilla en stund. Rörde lite på oss. Stod sedan stilla i närmare en halvtimme. Sedan stilla eller smårullandes i omgångar.
Vi blev allt svettigare i bilen och kollade allt oftare på klockan.
När klocklan började närma sig 8, vi inte ens var halvvägs och taxichauffören som skulle möta oss på Redd och ta oss till Milimani Court House hade ringt 2 gånger, insåg vi att vi var tvugna att gå över på plan b.
Vi bad vår körande taxichaufför köra oss direkt till domstolen i stället för hem.
Paul ringde advokaten och sa att vi var sena.
Jag ringde grannen Linda och bad henne packa ner våra court-kläder och skor (tur hon frågade om Paul skulle ha strumpor...!) och ge till taxichauffören och så fick han möta oss utanför domstolen.
Tack o lov släppte trafiken slutligen och vi var inte mer än ca 10 minuter sena när vi klev ur taxin.
Och lika mycket tack o lov träffade vi vår guardian Esther precis utanför som med sin lugna stämma och mjuka ögon fick ner oss lite i varv.
Innanför säkerhetskontrollen stod sedan Esther småleendes med galgar och väskor medan Paul och jag sprang in och bytte om oss och Noah.
Ca 20 minuter senare var vi uppe på Childrens Court, propert klädda, kanske aningen rufsigare än beräknat och med en väldans massa väskor.
Phu!
Vi fick då veta att vi var sista paret ut som nummer 21och Esther trodde vi skulle komma in senast halv 12. Så med facit i hand hade vi kunnat ta det lite lugnare... ;)
Men väntan utanför var lugn och trevlig, vi pratade med flera familjer vi känner och Noah lekte och sprang glatt i korridoren.

Slutligen blev det vår tur. Bara fem minuter tog det och en lite för glad Noah mutades med chipatti för att han inte skulle överrösta domaren.
Men sedan var det klart och judgment får vi 20 sept!
Det kan kanske tyckas mycket med 8 veckors väntan, men för oss hade det lika gärna kunnat vara hearingen som varit 20 sept och ser man det så har vi faktiskt tjänat 8 veckor!
Sådär som Filip skulle tänkt!

Nu tar vi igen oss på soffan och njuter av tanken på att vi har fått ett datum att börja planera lite efter.
Kanske kan vi börja planera hemresa i mitten eller slutet av oktober på riktigt nu...?
Men först åker vi tillbaka till kusten och njuter av dagarna vi har kvar.
Hearingbubblet får vi ta när vi kommer tillbaka!

Födelsedag vid kusten

Kanske var det inte det mest soligaste väder som mötte oss när vi kom fram till Neptune på Diani Beach igår.
Kanske var de inte de roligaste aporna som gärna smet in genom balkongdörren och snodde bananer från bordet.
Kanske var det inte heller det starkaste kaffet som serverades ur kaffetermosen vid snackbaren.
Men vad gjorde det?
Vi var ju äntligen på kusten med Johanna, Jonas, Tilde, Olle och Filip!

Trots ett ganska ihärdigt regn har vi haft ett par toppendagar redan.
Bara att få umgås som hemma är ju lyx.
Att se Noah mysa med sin moster och morbror och se kusinerna rulla sig sandiga i vattenbrynet gör oss varma i magen.
Och tycka vad man vill om all inclusive, men som barnfamilj är det ju toppen! Och Neptune är ett fint ställe med trevlig personal, riktigt god mat, lekpark (!) och bra poolområde.

Idag firade vi syster som fyllde år, 40 år blir hon min lilla syster.
Tyckte hon var 12 för bara ett par år sedan, så hänger inte riktigt med...
Det blev uppvaktning tillsammans med mamma och pappa på Skype från Kottbo.
(Återigen, Skype, alltså, vilken uppfinning!)
Sdan blev det en lugn förmiddag med vattengympa och volleyboll (vi år ju ändå på all inclusive!)
medan regnet smattrade oss i håret.
Efter lunch blev det riktigt fint så då gick vi en sväng utmed stranden. Vi satte oss en stund på den vita sanden medan varnen lekte i vattenbrynet. Det var sådär riktigt gött, ni vet.
Vi började prata om vad vi skulle ha på oss till kvällens födelsedagsmiddag på Nomad när vår telefon plingade till.
Hearing imorgon, stod det, Var i tid. ta med mat, det kan bli en lång dag. Hälsingar från vår advokat.
Vi som, när vi åkte hit hade släpt allt vad hearing hette!
Vi var helt säkra på att det inte skulle bli av alls!
Så nu blev det fart på oss!
Flygbiljetter bokades, Nomad ombokades och vi blev alldeles virriga, snurruga, darriga.
Och glada!
För en dag är ifrån familjen K-H betyder kanske två månader mer med dom hemma i Sverige.
Innan kvällen var slut hade vi ändå hunnit fira Johanna lite mer vid middagen och nere i baren med sång av både oss och servitörerna, födelsedagsdans på scenen och födesledagdrink.

Tidigt imorgon bitti flyger vi så nu hem till Nairobi, går på hearing (om allt klaffar såklart) och är tillbaka på kusten på fredag kväll igen.
Då hoppas både vi få fira Johanna lite mer och att vi fått hearingen avklarad och datum för judgment.
Helst med sol och klarblå himmel.
Och inga apor i rummet.
Och starkt kaffe.

De är här!

Igår kom de, vår härliga, rörliga, varma, goa Karlsson-Hallbergsfamilj!
Som vi hade längtat.
Och vilket möte det blev för kusinerna Noah, Tilde, Olle och Filip, moster Johanna och morbror Jonas.
Noah var först väldigt blyg. Efter allt skypande tror vi han kände igen dom, men de och väskorna var ju så många när de vällde ut ur taxin! Noah tog skydd i mammas famn först och begravde hunudet i mammas halsgrop. Men redan efter ett par minuter satt han på golvet tillsammans med kusinerna och visade stolt upp sina fina nya sockiplast han fått från mormor och morfar. Efter att ett försiktigt leende spridit sig över hans ansikte när kusinerna plockade fram fem efterlämnade bilar, då var isen bruten!
Sedan dess har det varit full fart.

Mys på Masaifilten

Fart vid frukostbordet

Noahs förtjusning över storkusinerna når inga gränser och han kvittrade av skratt när de jagade varann runt på the Junction, dit vi tog en tur idag.
Vilken tur att det är ömsesidigt!
Det är så många kramar och pussar som delas ut, så många famnar som vill bära, så många goa, fina kommentarer och leenden som ges och så fantastiskt lyxigt att ha sådana bra barnvakter!
Och det är fantastkiskt att ha våra kära nära.
Men nog mest fantasktiskt är att se hur självkart det är att vi är familj, oavsett hur vi ser ut på utsidan.

Noah och Tilde

Olle, Noah och Filip

Vi började dagen med lite sovmorgon för de som flugit långt och sovit lite, åt en långfrukost och tog sedan Matatu till The Junction där vi gick runt och kikade lite.

Efter en ovanligt god "skåpmatslunch" gick vi över till Raha Kids.

Där överlämnades fyra stora väskor fyllda med gröna fotbollströjor och forbollsskor, skänkta av Lillåns fotboll och innebandyklubb som JoJo hade haft med sig. Joanna hade varit lite nervös för att de skulle bli stoppde i tullen. Hur skulle de förklarat denna massiva hop av fotbollskläder utan att behöva betala gåvoskatt.

Svettig familj...?
Stanna länge...?
Tur att de inte ens fick frågan... ;)
Pojkarna på Raha Kids blev otroligt glada när de fick se vad som fanns i väskorna.
Snart kryllade det av stora och små killar på planen i gröna tröjor med Lillån skrivet på ryggen.
Två av dom var aningen blondare.
Olle och Filip spelade nämligen med!

Lagfoto!

Olle och Filip

The Coaches

 

Noah, Johanna, Filip, Fia, Tilde, Olle och Jonas framför Raha Kids.

 

Tittut!

 

Efteråt trodde vi att vi skulle få se killarna dansa afrikansk dans, för vi hade frågat om det dagen innan.
Men till vår förvåning och glädje gav de oss hela den afrikanska showen med akrobatik, thai kwendo och dans och sång! Vilken start på Karlsson-Hallbergs kenyanska besök!

Nu väntar vi på pizzan och sedan blir den en tidig kväll.
Det är dags att gå upp tidigt igen.
För nu ska vi till kusten och njuta!

Som varm choklad en kall vinterdag

När vi åkte ner till Kenya, skulle Johanna och hennes familj inte komma, det visste vi.

Och det var helt ok.

Vi åkte ju veckorna innan valet och det fanns ju en oro för att det skulle bli som förra gången.

Och vi ville inte att någon skulle komma hit utan att känna sig säker.

Men valet kom och gick och det var, som vi skrev i februari, lugna gatan! :) Kenyanerna själva hade ju enträget sagt, vi vill ha ett fredligt val, och så blev det också.

Snart började Johanna prata om att kanske, ändå.

Jag ville ju inte vara den som påverkade ;) men jag nämnde nog sådär i förbigående och nog ganska ofta härligt det är här, hur lugnt det är, hur säkert vi bor, hur fantastiskt safarisarna var, hur härligt oceanens vatten är när det slår mor fötterna och brisen smeker ens kind, hur go Noah är och hur mycket han längtar. Och hur mycket vi längtar.

Men bara i förbigående förstås.

Om det sen var det eller längtan efter en lite ovanlig semester vet jag inte, 

men plötsligt satt de där på skypen en dag, hela familjen, och ropade Vi kommer till Kenya!

Den värmen som då spred sig i kroppen var en sådan där som när man dricker varm choklad en kall vinterdag. En värme som sprider sig ända ut i fingerspetsarna. Och som stannar kvar.

Och imorgon kommer de alltså.

Så nu fixar vi madrasser, extra bestick och planerna dagarna.

Och kan liksom inte vänta!

Paul har spelat squash och jag och Noah har rännt med Linda och Th på Yayas Masai Marknad för att få tiden att gå, vi fixar och donar och passar på att åka och säga hej då til fam Ku som åker hem till Sverige när vi är i Masai Mara om två veckor.

Om vi får en ny hearing på fredag eller inte vet vi inte ännu, men just nu tar glädjen över besöket över.

Som varm choklad en kall vinterdag.

Mysig lördag

Lat förmiddag med skypande med familjen.
Buss in till stan efter lunch och och den mest effektiva handlingen någonsin på Masaimarknaden,
Mysig familjenmatlagning a la Anna Jones (frystömning) och spontan middag med fam Fr som avlutades med smågodis, kortspel och många goa skratt.
Slutligen skypning med älskade, efterlängtade syster med familj som kommer om färre dagar än jag har fingrar på min hand.
Äntligen!
Så vi längtar efter dom!

Lite deflated

Nej, det blev inget.
Alla 2nd herings har blivit inställda idag, fredag.
Vi har en fredag till på oss, så än är det inte kört med att kunna komma hem i september.
Men vi vet också att det varit problem med flera inställda hearing den sista månaden.
Så vi kanske inte kommer hem riktigt lika tidigt som vi hoppats på.
Även om vi var beredda, kändes det allt lite som när luften går ur en madrass.
A bit deflated.
Men det är ju inte så mycket vi kan göra. Bara gilla läget.
Och egentligen går det ju ingen större nöd på oss förutom att vi längtar efter att få träffa alla vi saknar.
Men visst känns det extra bra med besök på måndag! :)