Malaria, regnperiod och första julmarknaden!

Pappa Paul har varit hängig ett tag. Inte sjuk direkt, utan mest bara trött och enstaka dagar har han haft feber. För säkerhets skull köpte han ett sådan där malariatest som man hittar på apoteken här, men det visade negativt. När han så började tappa aptiten för ett par dagar sedan tyckte vi han ändå fick gå till doktorn.
Och det var ju malaria i alla fall!
Skönt att få veta vad det var och ännu skönare att han nu, efter en spruta och pillerburk snabbt kommer bli pigg igen.

Den korta regnperioden är ju här nu, och det märks.
Vissa dagar är solen så het att det bränner oss på axlarna när vi sitter ute på parkeringen och vaktar lekande barn.
Paul fick sig en rejäl solbränna och härligt flagande näsa efter en dags vandring tillsammans med Salaash, Anders, Lasse och Anders föräldrar i Ngong Hills för någon vecka sedan.
Och våra småkillar svettas på näsan när de kör runt poolen på sina cyklar.
På kvällen mullrar åskan och regnet smattrar på rutan.
Andra dagar, som idag, regnar det lite smått redan på morgonen, himlen är lite smågrå och det är alldeles lagom sommarsverigevarmt.
Rätt som det är kommer ett skyfall.
Och sen är det över.
Faktiskt lite kul med variation i vädret för en gång skull.

Vi försöker peppa oss så vi inte ska fastna i "väntansdeppet" och har nu lite idéer på vad vi ska göra för att få tiden att gå utan att vi blir ruinerade.
När man börjar titta finns det mer än man trott! :)
Just nu är det nämligen en hel del väntan. Saker står lite still utåt sett, även om vi vet att det jobbas fertilt både hos AC och MIA, några vi känner gott stöd ifrån.
Vi håller också på att reda ut om vi kan söka kenyanskt pass till Noah som en variant, även om vår lillkille kommer bli svensk och brittisk när han kommer till Sverige.

På hemmaplan har det blivit mycket häng med grannarna på gården.
Jane har varit här med ett par kjolar hon sytt av tyg jag köpte på Biasharra Street förra veckan.
Noah är nu sitt vanliga jag och pratar hål i huvudet på oss med ord som flygplan, Theo, pasta och bilar. Fast det är ljuvligt!
Vi har varit på trevligt och soligt bubbel på Gemina för Suz och Johan som haft din första Henning!
Linda och jag har varit och klippt oss hos Malin, en nyutexad frisör som är besökande dotter till en av lärarna på Svenska skolan. Praktiskt och bra! Efteråt blev det god lunch på Junction tillsammans med våra killar.
Vi tränar med Chris och börjar slåss om tiderna när flera kompisar insett hur bra han är. Kul att fler upptäcker hur bra han är.
Paul var iväg och kollade Sverige-Portugalmatchen tillsammans med ett glatt gäng på närliggande Mchana. Synd att det inte gick så bra för oss bara...

I helgen är det både julpyssel på svenska skolan och X- mas fair i Karen, så kanske blir det lite julstämning här borta trots värmen. Vi har inte riktigt hunnit fatta att det start är jul i alla turer med ombokningar, sjukhusbesök och hemkomstlösningar.
Men det vore nog bara gott för själen med lite pepparkakor, glögg, och någon fransig julgransprydnad. :)

Ombokning och dagsläget

NAC är inte återinsatt och ingen annan lösning har uppdagats, så igår kväll bokade vi om våra flygbiljetter hem.
Det kändes sorgligt och som att världen gungar lite när man inget vet, bara får ana och gissa på egen hand.
Men vi bestämde oss för att satsa på att det kommer en lösning inom en månad efter uppdagandes av NAC's upplösning.
Så fredagen 6 dec är våra biljetter ombokade till
För om vi inte bestämmer oss för att det ska gå att lösa känns det så jobbigt.
För vi önskar ju inget annat än att vara med på det där planet.

Vi har tappra familjer som luttrat men leende säger ' Det är ok, ni är ju snart hemma', fina vänner hemma som peppar med glada tillrop och kenyavänner som är glada att vi är kvar ett tag till.
Tur är väl det.
För lite jobbigt känns det att i dagsläget inte ha en lösning på hur vi ska få till allt.
Det finns ett par förslag som vi och andra jobbar på.
Förhoppningsvis blir det klarhet snabbare än någon av oss trott och vi kan lapa sol de ssita dagarna och götta oss i vetskapen att vi definitivt är på väg hem.

Vi sa i början på vår resa att om det blev förseningar skulle vi göra något kul för att få tiden att gå.
Det hade kanske varit lite lättare om det inte varit just i slutet av budgeten.
Annars hade vi nog fläskat på med  två veckor i Mombasa, tagit en safari till och njutit av god mat på restaurang varje kväll.
Nu ligger vi aningen lägre ;) men vi har bestämt oss för en hålla-humöret-uppe-sak ändå.
Så det blir att välja den aktivitet som ger mest feel-good-känsla på den nya roliga-saker-vi-inte-hunnit-göra-listan.
Ska bli spännande att se vad det blir.

Sjukhusbesök

Noah blev inte bättre i onsdags.
Istället blev det en tur till sjukhuset, för febern ville inte gå ner trots paracetamol och antibiotikan vi fick av läkaren vi träffade under dagen.
Och väl där blev vi inlagda. Noah såg för sjuk ut.

Usch, detta var en ny upplevelse för oss, att känna hur det är när vår lilla kille var så sjuk och det inte var mycket vi kunde göra.
Vi insåg att vi inte alls är så coola som vi trott.
Han sågs så liten ut där han låg i sjukhussängen, utan pyjamas eftersom han var så varm.
Han bara sov, och vaknade han var det bara för att vända på huvudet och somna om.
Andningen var flämtande och han pratade som i feberddrömmar ibland. Fast utan att vi förstod vad han sa.
Han hade mörka ringar under sina tunga ögon.
Så det var en lättnad när den febernedsättande medicinen verkade.
Och efter drygt ett dygn av sömn började han, med hjälp av lite dropp, sakta men säkert bli sig själv igen. Inte så matglad, men törstig tog han sig timme för timme.
Det var så skönt att se honom le igen, första skrattet blev vi alldeles uppfyllda av och det var en sådan lättat att höra honom prata igen och säga pappa, mamma,Theo, bilar och flygplan.
Och jag blev alldeles fånigt varm i magen när vår unge sa ja till mjölk och tog en tugga mandazi!
Dock har vokabulärer ändrats aningen. Från att ha bubblat en massa ord har det mest frekventa orden varit Aj ( vilket tydligen är ett samlat ord för Det gör ont, Den/Ärmen/Skon sitter fast, Byxorna släpar i marken och Täcket ligger inte på mig) , Nej!!! ( till allt utom vatten under två dagarn) och Come, (när han blivit pigg nog att tycka det var tråkigt att vår på rummet, låter mer som Amm och kommer alltid med ett eko.)
Vi hoppas nu att dessa blir aningen mindre frekventa och blandas upp med de andra orden istället.
Kan bli aningen tjatigt annars... ;)

Nu är vi hemma igen, tre dagar senare med en medtagen men klart gladare och piggare unge än när vi åkte in.  Och som sagt, det går stadigt framåt!
Och det känns så skönt.
Noah is back!

Att Noah saknat Theo och vice versa var tydligt och det var härligt att se Noahs leende när Theo och hans mamma och pappa kom in en kort stund på eftermiddagen.
Theo redan välkomnat Noah hem med en teckning och ballonger på dörren.
Men nu hade han dessutom med sig något till Noah, en liten present som Noah egentligen skulle fått  när vi åkte hem, men det passade perfekt idag.
Det var rättare sagt två presenter.
En till Noah och en till Theo.
En pusselbit var på ett läderhalsband.
Och på båda står det Theo och Noah 2013.
Vilket minne av sin första bästa vän!
Och det var med stolthet Noah bar den när han sagt hejdå till Theo.
Tack Linda och Hasse!

Magsjuka

Noah är sjuk.
Han har varit förkyld och febrig förut en gång men nu är han riktigt sjuk.
I natt stod maginnehållet som en kaskad åt alla håll och Noah tyckte det var allt annat än roligt.
Nu sover han med hög feber som vi försöker hålle nere med Alvedon.
Det är inget roligt när ett litet barn är sjukt, och när det är ens eget drar det rejält i magtrakten någonstans.
Vi vill ju att han ska vara så där pigg och glad som han brukar och inte feberslö med tunga ögonlock och trötta ögon.
Han ska ju hoppa omkring och skrattande se till att vi har fullt sjå med att få honom stilla, inte somna i min famn med vattenmugggen ännu i munnen.
Han ska bubblande rabbla alla ord och namn han nu kan: flygplan, bilar, pasta, korv, chapati, tåg, Johanna, Theo, 'Annes', 'Ea', Orge', mormorochmorfar, 'Bibi',  'Oa', 'Lijam', ' Oar', 'Ijam', fika, varmt, byta, dela, aj, naej, nice, yes, lejon, giraff, katt, hund, snigel och en massa andra som han härmar.
Vid matbordet ska han glatt gestikulera med armarna när han pratar och ögonen ska glittra spjuveraktigt.
Inte som nu, tyst somna om och bara vilja ha vatten.
Nej, längtar efter friska Noah.
Hoppas han är tillbaka snart,
Helst redan i kväll.

Theo 3 år!

Imorse var jag och mamma ute på gården och lekte efter frukost,.
Ja, alltså jag leker med både bilen, cykeln och bollen men mamma är riktigt trögstartad på morgnarna...
Då såg jag ballonger i Theos fönster!
Jag pekade ivrigt, för att mamma skulle se och då log hon och sa "Vi ska ju fira Theos födelsedag idag, kommer du inte ihåg det?"
Då mindes jag att vi ju tränat att sjunga Happy Birtday- sången igår.
Flera gånger.
Tjatigt, men det är en kul sång!

Theo kom ner efter en stund.
Jag funderade på om han skulle verka äldre nu när han blivit 3 år, men han var precis lika rolig att leka med som igår när han var 2 år.
Idag kom han t o m ner med en ballong till oss var som vi knöt fast i cyklarna och drog efter oss.
Jättekul!
Tills Theos sprack och min pös ut.
Då fikade  vi istället.
Det tycker jag om.
Jag åt upp Theos banan också för han åt för långsamt.

Efter lunch var det dags för Theos kalas. Det var på Amani ya juu, det där stället som har en sån mysig lekplats, med en massa gröna roliga buskar runt och där mamma och hennes mammakompisar burkar gilla att fika.
Här var det nu fullt av ballonger, alla våra bästa kompisar och en massa paket till Theo. Jag ville också öppna och blev lite sur när mamma och pappa påstod att Theo skulle öppna alla!
Annars säger de alltid att vi ska dela, minsann...  Eller byta. Men inte idag!
Fast annars var det superkul!
Vi åt jättegod tårta, lekte i klätterställningen och åkte ikapp i ruchkanan.
Vi sprang omkring med ballonger, drack juice och åt kakor.
Och slutligen fick vi en goodie bag var, med coola, glittriga glasögon, ett häftigt sugrör,  torkade äppelbitar, kex, en alldeles egen ballong och, det bästa, en banan!

Förstår mig inte alltid på mina föräldrar, även om jag gillar dom starkt.
För trots att det fanns en sådan rolig klätterställning stod alla mammor och pappor mest och pratade med varann. Massor! Men tydligen är det bara ett annat sätt att ha roligt.
För vid middagen pratade de om vilket mysigt kalas det var.
Dom är allt lite knasiga, min mamma och pappa.
Men Theo, min bästa kompis, han är cool!

Theo och jag och några av de andra kilarna runt Runda Bordet.

Jag!

Liam leker i klätterställningen

 

Min bästa kompis och jag.

NAC- spärr

I onsdags förra veckan skulle vi fått vårt Haagintyg från Childrens Deparment var det sagt. Vi visste att det kunde vara felstavat på namnen, vi har varit med om att många andra fått lämna in pappret igen så det var vi beredda på. Och i med detta, var vi beredda på att det kunde ta ett par fler dagar än de där 7 arbetsdagarna de sagt det skulle ta.
Men ingen från Childrens Department ringde under onsdagen, och ingen svarade när vi försökte nå dem.
Så i torsdags började vi tillsammans med vår "paralellfamilj"  fam Whalström ringa runt för att se vad som hänt. Efter några turer mellan oss och vår advokat Ovanligt Tydliga Mwenda, Braiga Ulla på Svenska ambassaden, Glatt Förvånasvärt Informativa Caroline på Little Angels Network (Adoptionscentrums motsvarighet för oss här) och Rediga Nils på Adoptionscentum började det klarna lite.
Det visade sig att NAC, National Adoption Comittee i Kenya, som ska skriva under Haagintyget och som vi sedan alltså hämtar på Childrens, inte längre finns!
Något har hänt, ryktet säger korruptionsuppdagande men en skism har i alla fall gjort att kommittén upplösts.
Bara sådär!
Detta innebär i praktiken att inga nya familjer i något land kan få ett godkännande som adoptivfamiljer i Kenya tillsvidare och med det finns det en masa barn som får vänta ännu längre innan de matchas med sina väntande föräldrar.
Och så är det då vi som behöver Haagintyg som drabbas.
För utan Haagintyg, som måste skrivas i landet vi adopterar från, inget pass.
Och utan pass på vårt barn, ingen hemresa till Sverige.
Kommitteen kommer återinsättas, sägs det, men med nytt folk har vi förstått. Men problemet ligger i att detta kan ta veckor eller månader.
Och för de flesta är väl inte det hela världen.
Men vi som har flyg hem om en dryg vecka efter 9 månaders väntan, för oss är det just vad det är.

Först blev vi både chockade och lite upprörda, känsan av absurditet var stark, men nu när vi insett hur det faktiskt är försöker ta det med ro trots allt.
AC, Svenska ambassaden, LAN och MIA (Myndigheten för Internationell Adoption, hemma i Sverige) har redan satt igång och verkar dra i alla tåtar de kan för att se till att hitta en lösning så vi kan komma hem som planerat.
I ett sådant här fall är det oerhört skönt med deras stöd.
Man känner sig ganska liten på jorden när det inte finns någonting vi kan påverka utan allt ligger i en upplösts kommittés händer.
Inte heller har vi en susning om vilken tid det handlar om innan Kommitteen återinsätts.
Och det är gånger som denna vi önskar det fanns en kontaktperson från Sverige på plats i Kenya som vi kunde prata med, någon med kol både på kenyanska och svenska lagar, kulturer och tillvägagångssätt. Eller omkringgående sätt...

Det går väl egentligen ingen nöd på oss.
Vi mår bra, adoptionen är helt klar så Noah är vår son oberoende av Haagintyget, vi har en lägenhet att bo i och vänner att umgås med.
Men det blir dyrare och dyrare ju längre vi bor hör utan inkomst, det blir förre och förre föräldradagar kvar och det går längre och längre tid sedan den där dagen vi kramade om våra nära och kära senast...
Och vi saknar er!
Så visst känns det även om vi försöker hålla oss lugna och sansade.
Men det är segt att vänta på besked.
Skitsegt, faktiskt.

Vardagslunk i Nairobi

Senaste dagarna har vi tagit det lugnt men ändå gjort trevliga saker.
Haft vardagslunk, liksom.
Jag och Noah var med Anna och H och fikade och lekte på Amani i veckan.
Noah och Theo har lekt sig svettiga med badbollar på gården, bollar de till sin stora lycka kan kasta på varann utan att den andra blir ledsen, men kan sitta på om man kan få hjälp med balansen och som de kunde spela nästan riktig fotboll med!
Vi har fikat kladdkaka mellan husen och varit och handlat på Yaya.
Jag har beställ nya sandaler uppe på Ninis, där man kan få kenyasandaler som man själv vill ha dom.
Paul har spelat squash med grabbarna H, A och E och klarade, för första gången på länge, att spela utan att skada sig! :)
Vi har haft PT- Chris hör som kört hårt med oss. It's going to hurt, säger han varje gång nu.
Och det gör det. särskilt dag 2.
I fredags tog vi en tur in till stan tillsammans med grannarna och fam Å. Det blev en kort vandring på Biashara Steed med inköp av de sista sakerna vi vill ha med oss hem i tygväg och sedan blev det jättegod lunch på italienska Trottoaria. 
Lördagskvällen spenderade vi med Hasse och Linda, fick stryk i plump men avancerade våra dowa- kunskaper. Som Hasse sa, kommer vi gjort alla fel i konsten att göra denna nationaldryck lagom tills vi kommer hem och då kommer alla bli urless på att vi bara ska bjuda på Dowa... ;)

Shake it, baby! ;)

Och idag är det Fars Dag!
Noah har plockat blommor till sin pappa och vi sjöng lite för pappa Paul efter hans, pappa Pauls, förmiddagslur. Det råkade nämligen vara just Paul som lyckades få den mycket tidig morgonen med Noah, så han fick ta en timme på förmiddagen istället.
I eftermiddags blev det spontanfika på Geminagräset tillsammans med familjerna Fr, Å och A-L. barnen lekte, fädren kickade boll och vi mammor sjönk slött ner på filtarna i den sköna eftermiddagssolen. Gött, minst sagt. Den korta regnperioden har börjar, men det är en lightversion av den långa som var i våras. En skur, oftast på natten, tidig morgon eller senare på eftermiddagen i samband med lite kall luft och sedan lika varmt resten av dagen.
Ja, det är vardagslunken för oss, den vi lever i väntar på att få åka hem.

Noas Fars Dag- bukett