Magsjuka

Noah är sjuk.
Han har varit förkyld och febrig förut en gång men nu är han riktigt sjuk.
I natt stod maginnehållet som en kaskad åt alla håll och Noah tyckte det var allt annat än roligt.
Nu sover han med hög feber som vi försöker hålle nere med Alvedon.
Det är inget roligt när ett litet barn är sjukt, och när det är ens eget drar det rejält i magtrakten någonstans.
Vi vill ju att han ska vara så där pigg och glad som han brukar och inte feberslö med tunga ögonlock och trötta ögon.
Han ska ju hoppa omkring och skrattande se till att vi har fullt sjå med att få honom stilla, inte somna i min famn med vattenmugggen ännu i munnen.
Han ska bubblande rabbla alla ord och namn han nu kan: flygplan, bilar, pasta, korv, chapati, tåg, Johanna, Theo, 'Annes', 'Ea', Orge', mormorochmorfar, 'Bibi',  'Oa', 'Lijam', ' Oar', 'Ijam', fika, varmt, byta, dela, aj, naej, nice, yes, lejon, giraff, katt, hund, snigel och en massa andra som han härmar.
Vid matbordet ska han glatt gestikulera med armarna när han pratar och ögonen ska glittra spjuveraktigt.
Inte som nu, tyst somna om och bara vilja ha vatten.
Nej, längtar efter friska Noah.
Hoppas han är tillbaka snart,
Helst redan i kväll.

Theo 3 år!

Imorse var jag och mamma ute på gården och lekte efter frukost,.
Ja, alltså jag leker med både bilen, cykeln och bollen men mamma är riktigt trögstartad på morgnarna...
Då såg jag ballonger i Theos fönster!
Jag pekade ivrigt, för att mamma skulle se och då log hon och sa "Vi ska ju fira Theos födelsedag idag, kommer du inte ihåg det?"
Då mindes jag att vi ju tränat att sjunga Happy Birtday- sången igår.
Flera gånger.
Tjatigt, men det är en kul sång!

Theo kom ner efter en stund.
Jag funderade på om han skulle verka äldre nu när han blivit 3 år, men han var precis lika rolig att leka med som igår när han var 2 år.
Idag kom han t o m ner med en ballong till oss var som vi knöt fast i cyklarna och drog efter oss.
Jättekul!
Tills Theos sprack och min pös ut.
Då fikade  vi istället.
Det tycker jag om.
Jag åt upp Theos banan också för han åt för långsamt.

Efter lunch var det dags för Theos kalas. Det var på Amani ya juu, det där stället som har en sån mysig lekplats, med en massa gröna roliga buskar runt och där mamma och hennes mammakompisar burkar gilla att fika.
Här var det nu fullt av ballonger, alla våra bästa kompisar och en massa paket till Theo. Jag ville också öppna och blev lite sur när mamma och pappa påstod att Theo skulle öppna alla!
Annars säger de alltid att vi ska dela, minsann...  Eller byta. Men inte idag!
Fast annars var det superkul!
Vi åt jättegod tårta, lekte i klätterställningen och åkte ikapp i ruchkanan.
Vi sprang omkring med ballonger, drack juice och åt kakor.
Och slutligen fick vi en goodie bag var, med coola, glittriga glasögon, ett häftigt sugrör,  torkade äppelbitar, kex, en alldeles egen ballong och, det bästa, en banan!

Förstår mig inte alltid på mina föräldrar, även om jag gillar dom starkt.
För trots att det fanns en sådan rolig klätterställning stod alla mammor och pappor mest och pratade med varann. Massor! Men tydligen är det bara ett annat sätt att ha roligt.
För vid middagen pratade de om vilket mysigt kalas det var.
Dom är allt lite knasiga, min mamma och pappa.
Men Theo, min bästa kompis, han är cool!

Theo och jag och några av de andra kilarna runt Runda Bordet.

Jag!

Liam leker i klätterställningen

 

Min bästa kompis och jag.

NAC- spärr

I onsdags förra veckan skulle vi fått vårt Haagintyg från Childrens Deparment var det sagt. Vi visste att det kunde vara felstavat på namnen, vi har varit med om att många andra fått lämna in pappret igen så det var vi beredda på. Och i med detta, var vi beredda på att det kunde ta ett par fler dagar än de där 7 arbetsdagarna de sagt det skulle ta.
Men ingen från Childrens Department ringde under onsdagen, och ingen svarade när vi försökte nå dem.
Så i torsdags började vi tillsammans med vår "paralellfamilj"  fam Whalström ringa runt för att se vad som hänt. Efter några turer mellan oss och vår advokat Ovanligt Tydliga Mwenda, Braiga Ulla på Svenska ambassaden, Glatt Förvånasvärt Informativa Caroline på Little Angels Network (Adoptionscentrums motsvarighet för oss här) och Rediga Nils på Adoptionscentum började det klarna lite.
Det visade sig att NAC, National Adoption Comittee i Kenya, som ska skriva under Haagintyget och som vi sedan alltså hämtar på Childrens, inte längre finns!
Något har hänt, ryktet säger korruptionsuppdagande men en skism har i alla fall gjort att kommittén upplösts.
Bara sådär!
Detta innebär i praktiken att inga nya familjer i något land kan få ett godkännande som adoptivfamiljer i Kenya tillsvidare och med det finns det en masa barn som får vänta ännu längre innan de matchas med sina väntande föräldrar.
Och så är det då vi som behöver Haagintyg som drabbas.
För utan Haagintyg, som måste skrivas i landet vi adopterar från, inget pass.
Och utan pass på vårt barn, ingen hemresa till Sverige.
Kommitteen kommer återinsättas, sägs det, men med nytt folk har vi förstått. Men problemet ligger i att detta kan ta veckor eller månader.
Och för de flesta är väl inte det hela världen.
Men vi som har flyg hem om en dryg vecka efter 9 månaders väntan, för oss är det just vad det är.

Först blev vi både chockade och lite upprörda, känsan av absurditet var stark, men nu när vi insett hur det faktiskt är försöker ta det med ro trots allt.
AC, Svenska ambassaden, LAN och MIA (Myndigheten för Internationell Adoption, hemma i Sverige) har redan satt igång och verkar dra i alla tåtar de kan för att se till att hitta en lösning så vi kan komma hem som planerat.
I ett sådant här fall är det oerhört skönt med deras stöd.
Man känner sig ganska liten på jorden när det inte finns någonting vi kan påverka utan allt ligger i en upplösts kommittés händer.
Inte heller har vi en susning om vilken tid det handlar om innan Kommitteen återinsätts.
Och det är gånger som denna vi önskar det fanns en kontaktperson från Sverige på plats i Kenya som vi kunde prata med, någon med kol både på kenyanska och svenska lagar, kulturer och tillvägagångssätt. Eller omkringgående sätt...

Det går väl egentligen ingen nöd på oss.
Vi mår bra, adoptionen är helt klar så Noah är vår son oberoende av Haagintyget, vi har en lägenhet att bo i och vänner att umgås med.
Men det blir dyrare och dyrare ju längre vi bor hör utan inkomst, det blir förre och förre föräldradagar kvar och det går längre och längre tid sedan den där dagen vi kramade om våra nära och kära senast...
Och vi saknar er!
Så visst känns det även om vi försöker hålla oss lugna och sansade.
Men det är segt att vänta på besked.
Skitsegt, faktiskt.

Vardagslunk i Nairobi

Senaste dagarna har vi tagit det lugnt men ändå gjort trevliga saker.
Haft vardagslunk, liksom.
Jag och Noah var med Anna och H och fikade och lekte på Amani i veckan.
Noah och Theo har lekt sig svettiga med badbollar på gården, bollar de till sin stora lycka kan kasta på varann utan att den andra blir ledsen, men kan sitta på om man kan få hjälp med balansen och som de kunde spela nästan riktig fotboll med!
Vi har fikat kladdkaka mellan husen och varit och handlat på Yaya.
Jag har beställ nya sandaler uppe på Ninis, där man kan få kenyasandaler som man själv vill ha dom.
Paul har spelat squash med grabbarna H, A och E och klarade, för första gången på länge, att spela utan att skada sig! :)
Vi har haft PT- Chris hör som kört hårt med oss. It's going to hurt, säger han varje gång nu.
Och det gör det. särskilt dag 2.
I fredags tog vi en tur in till stan tillsammans med grannarna och fam Å. Det blev en kort vandring på Biashara Steed med inköp av de sista sakerna vi vill ha med oss hem i tygväg och sedan blev det jättegod lunch på italienska Trottoaria. 
Lördagskvällen spenderade vi med Hasse och Linda, fick stryk i plump men avancerade våra dowa- kunskaper. Som Hasse sa, kommer vi gjort alla fel i konsten att göra denna nationaldryck lagom tills vi kommer hem och då kommer alla bli urless på att vi bara ska bjuda på Dowa... ;)

Shake it, baby! ;)

Och idag är det Fars Dag!
Noah har plockat blommor till sin pappa och vi sjöng lite för pappa Paul efter hans, pappa Pauls, förmiddagslur. Det råkade nämligen vara just Paul som lyckades få den mycket tidig morgonen med Noah, så han fick ta en timme på förmiddagen istället.
I eftermiddags blev det spontanfika på Geminagräset tillsammans med familjerna Fr, Å och A-L. barnen lekte, fädren kickade boll och vi mammor sjönk slött ner på filtarna i den sköna eftermiddagssolen. Gött, minst sagt. Den korta regnperioden har börjar, men det är en lightversion av den långa som var i våras. En skur, oftast på natten, tidig morgon eller senare på eftermiddagen i samband med lite kall luft och sedan lika varmt resten av dagen.
Ja, det är vardagslunken för oss, den vi lever i väntar på att få åka hem.

Noas Fars Dag- bukett

"Leka på gården? Kaffe?"

Så står det väldigt ofta i messen som går mellan grannarna Fredikssons och oss.
Och lite senare brukar vi sammanstråla nere på gården.
Stora bilen, cyklarna och ibland även lekvagnarna tas ner och Noah och Theo kör ikapp ute på parkeringen, åker runt, runt poolstaketet, upp och ner för infarten till grinden, härmar varann, hittar ibland något eget för en liten stund för att sedan vara på banan igen.
Outtröttligt.
"Bytta" hörs då och då från killarna och då ser man också fingrarna vifta framför dom. Precis som vi vuxna gjort så många gånger när någon haft "sin" leksak länge nog och det varit dags att dela med sig. Numera byter de i stort sett själva! Ingen gråt utan bara byter! Föräldrarna står förundrade över att det funkar så smidigt.
Ibland smyger de in till hytten där vår nya vakt, den leende Bernard, brukar sitta när det är varmt. Är ingen där just då, för att Bernard står bredvid och tvättar en bil, hoppar våra båda killar gärna upp i stolen eller kollar om det finns något ätbart. Vi är skyldig ett par chapattis vid det här laget, men brukar ta med lite bröd eller fika till Berard och care takern Emanuel emellanåt...
Kommer det en bil genom grinden skyndar både vi, Noah och Theo och sätter oss på närmaste trottoarkant med orden " bil, bil" . Efter åren som kolloledare då barnen lärde sig att ställa sig i givakt med höger hand i hälsning vid pannan när vi mötte en bil, blev det här den kenyanska Reddvarianten. Funkar klockrent även när vi står en liten bit bort!
En trygg vana...

 

"Theo, bytta?"

"Noah, bytta!"

Kaffe blir det ofta.
Ibland bara en slät kaffe på parkeringen.
Ibland både kaffe och fikabröd på gräsmattan mellan husen.
Och det händer att leklusten även hos oss vuxna tar över.
Häromdagen blev det bollkastningtävling av den numera smutsgrå lilla tygfotbollen och vår tomma tvätthink!
Eftersom papporna Paul och Hasse minst sagt har tävlingsskalle båda två blev det en stolthetens och viljornad kamp och inte blev det bättre när Phoebe, grann-nannyn, kom med och visade sig vara ett riktigt ess!
Vi anar att matchen bara börjat...! ;)

Phoebe klarar kast från7:e plattan

Hasse och Paul kollar om det verkligen gått rikitgt till...

Underhanskast funkar.

 

Noah, Theo och Phoebe tar igen sig

Kisumu t/r, 40-årsdag och biljettbokning

Oj, vilken bra tur detta blev!
Tre dagar i Kisumu som nu, när vi landat hemma i soffan, känns som en vecka!
Isaiha levde verkligen upp till den guide han lovat vara.
Trist nog kunde inte fam E-F följa med då de råkade insjukna i feber alldeles lagom tills vi skulle åka. Det skulle varit roligast om de kunnat hänga på, fast vi fick ju gott om plats i bilen...! ;)

Resan började tidigt på lördagsmorgonen, via Nakuru där vi både hann äta frukost på det aningen speciella Graceland Hotel och kolla in den vidunderliga utsikten över den 12 km vida meteorkratern som ligger norr om Nakuru, innan vi åkte vidare till Kericho.
Kericho är te- distriktet, där de mesta av kenayansk te kommer ifrån. Från det enkla, ofta fattiga kenyanska lanskapet var det lite som att stiga in i en annan värld.
Frodigt och grönt. Välmående. Stenhus.
Böljande kullar med miljoner ljusgröna tebuskar i exakt samma höjd och spikraka gångar var 50:e meter. Som om någon stått med linjal och måttet ut och sedan klippt med häcksaxen. :)
Häftigt.

Annat häftigt var att denna gång köra till Kisumu. Förra gången vi åkte var ju med flyg och när vi flög över Rift Valley pratade vi om hur häftigt det vore att köra igenom dessa enorma bergsterasser.
Och nu gjorde vi det.
Och häftigt var det...
Skiftande landskap och färger, fantasirika vyer och alltid något att titta på!

Framåt eftermiddagen kom vi fram till Kisumu.
Namnet Kisumu är kiswahili för att hälsa någon välkommen, "sådär som man gör när man kysser någon på kinden" förklarade Isaiha för oss. Det tyckte jag om.
Vi bodde på Kiboko Bay Resort, en aningen undanskymt men jättefint ställe vi varmt rekommenderar. Vi bodde i fräscha tälthus med dusch och toalett, och, på kvällen, flodhästar runt knuten. Coolt nu men aningen läskigt när vi skulle gå från restaurangen och hem och den verkligen stod och åt utanför vår dörr! Det fanns en mening med att vakterna eskorterade oss...!

Hippo utanför huset

Solnedgång over Viktoriasjön och de finaste killarna jag vet.

 

Vår andra dag innehöll en tur till Dunga Bay där vi fick se fiskarna komma in med sin fångst, se hur kvinnorna tog hand om fisken på allehanda sätt och ta en båttur ut på Viktoriasjön. I den smala båten smög vi oss intill träden som växte i vatten, forbi starka och seniga fiskare som la ut nät och duckade för otroligt vackra fåglar bl.a. två örnar och ett par svartvita kingfisher. Ute i viken kom sedan flodhästar och visade sina  huvuden. Som sagt  är de varken små eller ofarliga djur... Men magnifika!
Vi tog sedan en tur upp till bergen norr om Kisumu där vår Noahs har sina röttter.
Och vilket vackert landskap vi möttes av! Om än enkelt och fattigt så fantastiskt grönt och frodigt, höga berg och djupa dalar!
På eftermiddagen tog Isiaha med oss och visade oss de enorma mytomspunna stenformstioner som finns på vägen ut mot Uganda. Här fick verkligen flyttblocken från svenska istiden sig en match! Enorma block, vackert slipade av vatten en gång i tiden stod här och var i det bergiga landskapet, ofta ovanpå varann som om någon staplat upp dom och på ett par ställen såg det ut som om det överst blocket skulle falla när som helst. Men så hade det stått i tusentals år!
Slutligen blev vi bjudna på välkomstdans av familjen som bodde vid det största och mest heliga blockformationen och därmed är vi numera "family" med dom. Värmande!

Den storsta av blocken...

 

...med namnet Kit Mikayi...

...som vi fick klättra upp på.

 

Sista dagen fick vi se en enorm dammbyggnad söder om Kisumu, rosa flamingos, staden Kisi och fick slutligen fantastisk lunch hemma hos Isihas föräldrar; mama Tabi och papa prästen. Ris, ugali, kyckling, biff, pannkaka, chapati, köttgryta med potatis i och tomatsallad ställdes fram, nog för en hel pluton! Så otroligt gott och vällagat. Den kockan skulle jag också vilja ha hemma hos oss...

Flamingos är coola rosa fåglar!

Mat för tre och en halv...!

 

Noah och Mama Tabi

 

Noah, som tidigare tydligt visat sin ovilja mot att sitta fast i bilbarnstol varenda gång vi ska någonstans var som en omvänd hand hela resan. Han satt nöjt och käkade lite popcorn och bananer ibland, snackade glatt med oss alla eller satt och funderade lite, tittandes ut genom fönstret. Vi håller både tummar och fingrar att detta nu är något som håller i sig!

Och igår firade vi vår allra bästa 40-åring, pappa Paul!
Han väcktes med prenter och sång på morgonen, firade vidare med träning på dagen, ännu mer sång och hälsningar på nätet, skypen och mailen under dagen ( Tack alla, hälsar han!) och en riktigt god middag på Osteria med oss och grannarnan Hasse, Linda och Theo på kvällen.

Firad av grannarna...

...av familjen I Sverige och England...

...och av sin egen lilla!

 

Vi firade även med att boka vår hemresa.
På riktigt.
Senare än vi först tänkt oss, men vi med tanke på vår erfarenhet av pappersarbetet I landet vågade vi inte chansa med detta. så...
Tisdag 19 nov lämnar vi Kenya i solnedgången med sorg i hjärtat av allt vi lämnar.
Onsdag 20 november kommer vi så äntligen hem till allt vi saknat.
Tidigt på morgonen, då det fortfarande är mörkt, kommer vi kliva av planet och stå på svensk mark igen efter dryga 9 månader i Kenya.
För första gången kommer Noah få känna svensk höstlukt och få träffa sin mormor och morfar.
Och vi få äta macka med leverpastej har jag hört ryktas!

Karenutflykt, sistas och förstas

Igår åkte vi med Hasse, Linda och deras lillkille på utflykt till Karen och till, för oss "Karenveteraner" ;) lite nya ställen!
Det var kul att stoppa på ställen vi förr åkt förbi och inte insett innehöll så mycket mer än vad man kunde se på utsidan. Och med listan på det där sista sakerna vi vill ha med oss hem i handen, kunde vi nöjt bocka av sak efter sak både på Paraadise Bird, Karen City, Souk och utmed vägen hem ( där jag fick mig förklarat av Isiha att de där lampskärmarna inte alls var till lampan, de var hattar...!)

Och nu har vi börjat göra våra "sista" insåg vi när vi kom till Talisman.
För det var nog sista gången vi var där, tror vi.
Så vi njöt lite extra av den alltid så goda maten, av lekmöjlkgheterba för barnen, den fina marrocanska inredningen, det goda vinet och lugnet inne på den mysiga gården.
Kanske hinner vi dit en gång till, och då år det en bonus.
Men troligtvis var det sista gången på en tid.

Från och med nu kommer det nog bli en hel del "sistas".

Redan imorgon ska vi göra en igen.

Vi har ju varit till Kisumu en gång, veckan då vi var med Noah på barnhemmet.

Då sa vi att det ju vore roligt om vi någon gång  hade möjlighet att åka tillbaka bara för att se den mer av denna vackra del av Kenya.

Och nu blir det av! En sista tur dit, för denna gång.

Imorgon åker vi tillsammans med fam E-F och vår chaufför, guide och vän Isiaha till Kisumu i tre dagar. Det blir en ganska lång bilfärd dit och hem men vi anar att det kommer vara så mycket att uppleva och se på vägen att det väger upp.

Te- farm, båtfärd, hem till Isiaha, stenskulpturerer, god mat och chill på hotellet, en liten tur till Noahs rötter och vackra vyer både utöver Viktoriasjön och Rift Valley står på agendan. 

Men vi var även med om ett häftig "första" igår när vi satt där i soffan på Talisman och väntade på notan. Ett pling i Hasses telefon delgav oss nämligen alla att familjen Fredriksson äntligen fått sitt judgement!
Vi vet ju precis hur det känns, men det vara första gången vi fick uppleva glädjen utifrån, i våra vänners ögon, och se hur det ser ut när man blir så där glad och lättat!
Så numera är Theo deras utifrån och in!
Varmt grattis igen hela familjen Fredriksson!
Och tack för bubblet vi fick dela med er senare på kvällen!