"Leka på gården? Kaffe?"

Så står det väldigt ofta i messen som går mellan grannarna Fredikssons och oss.
Och lite senare brukar vi sammanstråla nere på gården.
Stora bilen, cyklarna och ibland även lekvagnarna tas ner och Noah och Theo kör ikapp ute på parkeringen, åker runt, runt poolstaketet, upp och ner för infarten till grinden, härmar varann, hittar ibland något eget för en liten stund för att sedan vara på banan igen.
Outtröttligt.
"Bytta" hörs då och då från killarna och då ser man också fingrarna vifta framför dom. Precis som vi vuxna gjort så många gånger när någon haft "sin" leksak länge nog och det varit dags att dela med sig. Numera byter de i stort sett själva! Ingen gråt utan bara byter! Föräldrarna står förundrade över att det funkar så smidigt.
Ibland smyger de in till hytten där vår nya vakt, den leende Bernard, brukar sitta när det är varmt. Är ingen där just då, för att Bernard står bredvid och tvättar en bil, hoppar våra båda killar gärna upp i stolen eller kollar om det finns något ätbart. Vi är skyldig ett par chapattis vid det här laget, men brukar ta med lite bröd eller fika till Berard och care takern Emanuel emellanåt...
Kommer det en bil genom grinden skyndar både vi, Noah och Theo och sätter oss på närmaste trottoarkant med orden " bil, bil" . Efter åren som kolloledare då barnen lärde sig att ställa sig i givakt med höger hand i hälsning vid pannan när vi mötte en bil, blev det här den kenyanska Reddvarianten. Funkar klockrent även när vi står en liten bit bort!
En trygg vana...

 

"Theo, bytta?"

"Noah, bytta!"

Kaffe blir det ofta.
Ibland bara en slät kaffe på parkeringen.
Ibland både kaffe och fikabröd på gräsmattan mellan husen.
Och det händer att leklusten även hos oss vuxna tar över.
Häromdagen blev det bollkastningtävling av den numera smutsgrå lilla tygfotbollen och vår tomma tvätthink!
Eftersom papporna Paul och Hasse minst sagt har tävlingsskalle båda två blev det en stolthetens och viljornad kamp och inte blev det bättre när Phoebe, grann-nannyn, kom med och visade sig vara ett riktigt ess!
Vi anar att matchen bara börjat...! ;)

Phoebe klarar kast från7:e plattan

Hasse och Paul kollar om det verkligen gått rikitgt till...

Underhanskast funkar.

 

Noah, Theo och Phoebe tar igen sig

Kisumu t/r, 40-årsdag och biljettbokning

Oj, vilken bra tur detta blev!
Tre dagar i Kisumu som nu, när vi landat hemma i soffan, känns som en vecka!
Isaiha levde verkligen upp till den guide han lovat vara.
Trist nog kunde inte fam E-F följa med då de råkade insjukna i feber alldeles lagom tills vi skulle åka. Det skulle varit roligast om de kunnat hänga på, fast vi fick ju gott om plats i bilen...! ;)

Resan började tidigt på lördagsmorgonen, via Nakuru där vi både hann äta frukost på det aningen speciella Graceland Hotel och kolla in den vidunderliga utsikten över den 12 km vida meteorkratern som ligger norr om Nakuru, innan vi åkte vidare till Kericho.
Kericho är te- distriktet, där de mesta av kenayansk te kommer ifrån. Från det enkla, ofta fattiga kenyanska lanskapet var det lite som att stiga in i en annan värld.
Frodigt och grönt. Välmående. Stenhus.
Böljande kullar med miljoner ljusgröna tebuskar i exakt samma höjd och spikraka gångar var 50:e meter. Som om någon stått med linjal och måttet ut och sedan klippt med häcksaxen. :)
Häftigt.

Annat häftigt var att denna gång köra till Kisumu. Förra gången vi åkte var ju med flyg och när vi flög över Rift Valley pratade vi om hur häftigt det vore att köra igenom dessa enorma bergsterasser.
Och nu gjorde vi det.
Och häftigt var det...
Skiftande landskap och färger, fantasirika vyer och alltid något att titta på!

Framåt eftermiddagen kom vi fram till Kisumu.
Namnet Kisumu är kiswahili för att hälsa någon välkommen, "sådär som man gör när man kysser någon på kinden" förklarade Isaiha för oss. Det tyckte jag om.
Vi bodde på Kiboko Bay Resort, en aningen undanskymt men jättefint ställe vi varmt rekommenderar. Vi bodde i fräscha tälthus med dusch och toalett, och, på kvällen, flodhästar runt knuten. Coolt nu men aningen läskigt när vi skulle gå från restaurangen och hem och den verkligen stod och åt utanför vår dörr! Det fanns en mening med att vakterna eskorterade oss...!

Hippo utanför huset

Solnedgång over Viktoriasjön och de finaste killarna jag vet.

 

Vår andra dag innehöll en tur till Dunga Bay där vi fick se fiskarna komma in med sin fångst, se hur kvinnorna tog hand om fisken på allehanda sätt och ta en båttur ut på Viktoriasjön. I den smala båten smög vi oss intill träden som växte i vatten, forbi starka och seniga fiskare som la ut nät och duckade för otroligt vackra fåglar bl.a. två örnar och ett par svartvita kingfisher. Ute i viken kom sedan flodhästar och visade sina  huvuden. Som sagt  är de varken små eller ofarliga djur... Men magnifika!
Vi tog sedan en tur upp till bergen norr om Kisumu där vår Noahs har sina röttter.
Och vilket vackert landskap vi möttes av! Om än enkelt och fattigt så fantastiskt grönt och frodigt, höga berg och djupa dalar!
På eftermiddagen tog Isiaha med oss och visade oss de enorma mytomspunna stenformstioner som finns på vägen ut mot Uganda. Här fick verkligen flyttblocken från svenska istiden sig en match! Enorma block, vackert slipade av vatten en gång i tiden stod här och var i det bergiga landskapet, ofta ovanpå varann som om någon staplat upp dom och på ett par ställen såg det ut som om det överst blocket skulle falla när som helst. Men så hade det stått i tusentals år!
Slutligen blev vi bjudna på välkomstdans av familjen som bodde vid det största och mest heliga blockformationen och därmed är vi numera "family" med dom. Värmande!

Den storsta av blocken...

 

...med namnet Kit Mikayi...

...som vi fick klättra upp på.

 

Sista dagen fick vi se en enorm dammbyggnad söder om Kisumu, rosa flamingos, staden Kisi och fick slutligen fantastisk lunch hemma hos Isihas föräldrar; mama Tabi och papa prästen. Ris, ugali, kyckling, biff, pannkaka, chapati, köttgryta med potatis i och tomatsallad ställdes fram, nog för en hel pluton! Så otroligt gott och vällagat. Den kockan skulle jag också vilja ha hemma hos oss...

Flamingos är coola rosa fåglar!

Mat för tre och en halv...!

 

Noah och Mama Tabi

 

Noah, som tidigare tydligt visat sin ovilja mot att sitta fast i bilbarnstol varenda gång vi ska någonstans var som en omvänd hand hela resan. Han satt nöjt och käkade lite popcorn och bananer ibland, snackade glatt med oss alla eller satt och funderade lite, tittandes ut genom fönstret. Vi håller både tummar och fingrar att detta nu är något som håller i sig!

Och igår firade vi vår allra bästa 40-åring, pappa Paul!
Han väcktes med prenter och sång på morgonen, firade vidare med träning på dagen, ännu mer sång och hälsningar på nätet, skypen och mailen under dagen ( Tack alla, hälsar han!) och en riktigt god middag på Osteria med oss och grannarnan Hasse, Linda och Theo på kvällen.

Firad av grannarna...

...av familjen I Sverige och England...

...och av sin egen lilla!

 

Vi firade även med att boka vår hemresa.
På riktigt.
Senare än vi först tänkt oss, men vi med tanke på vår erfarenhet av pappersarbetet I landet vågade vi inte chansa med detta. så...
Tisdag 19 nov lämnar vi Kenya i solnedgången med sorg i hjärtat av allt vi lämnar.
Onsdag 20 november kommer vi så äntligen hem till allt vi saknat.
Tidigt på morgonen, då det fortfarande är mörkt, kommer vi kliva av planet och stå på svensk mark igen efter dryga 9 månader i Kenya.
För första gången kommer Noah få känna svensk höstlukt och få träffa sin mormor och morfar.
Och vi få äta macka med leverpastej har jag hört ryktas!

Karenutflykt, sistas och förstas

Igår åkte vi med Hasse, Linda och deras lillkille på utflykt till Karen och till, för oss "Karenveteraner" ;) lite nya ställen!
Det var kul att stoppa på ställen vi förr åkt förbi och inte insett innehöll så mycket mer än vad man kunde se på utsidan. Och med listan på det där sista sakerna vi vill ha med oss hem i handen, kunde vi nöjt bocka av sak efter sak både på Paraadise Bird, Karen City, Souk och utmed vägen hem ( där jag fick mig förklarat av Isiha att de där lampskärmarna inte alls var till lampan, de var hattar...!)

Och nu har vi börjat göra våra "sista" insåg vi när vi kom till Talisman.
För det var nog sista gången vi var där, tror vi.
Så vi njöt lite extra av den alltid så goda maten, av lekmöjlkgheterba för barnen, den fina marrocanska inredningen, det goda vinet och lugnet inne på den mysiga gården.
Kanske hinner vi dit en gång till, och då år det en bonus.
Men troligtvis var det sista gången på en tid.

Från och med nu kommer det nog bli en hel del "sistas".

Redan imorgon ska vi göra en igen.

Vi har ju varit till Kisumu en gång, veckan då vi var med Noah på barnhemmet.

Då sa vi att det ju vore roligt om vi någon gång  hade möjlighet att åka tillbaka bara för att se den mer av denna vackra del av Kenya.

Och nu blir det av! En sista tur dit, för denna gång.

Imorgon åker vi tillsammans med fam E-F och vår chaufför, guide och vän Isiaha till Kisumu i tre dagar. Det blir en ganska lång bilfärd dit och hem men vi anar att det kommer vara så mycket att uppleva och se på vägen att det väger upp.

Te- farm, båtfärd, hem till Isiaha, stenskulpturerer, god mat och chill på hotellet, en liten tur till Noahs rötter och vackra vyer både utöver Viktoriasjön och Rift Valley står på agendan. 

Men vi var även med om ett häftig "första" igår när vi satt där i soffan på Talisman och väntade på notan. Ett pling i Hasses telefon delgav oss nämligen alla att familjen Fredriksson äntligen fått sitt judgement!
Vi vet ju precis hur det känns, men det vara första gången vi fick uppleva glädjen utifrån, i våra vänners ögon, och se hur det ser ut när man blir så där glad och lättat!
Så numera är Theo deras utifrån och in!
Varmt grattis igen hela familjen Fredriksson!
Och tack för bubblet vi fick dela med er senare på kvällen!

Hejdå-fika

Av familjer som redan åkte hem har vi fått höra, och även se, att de sista dagarna hör kan bli ganska hektiska. Saker ska fixas, papper hämtad, pass ordnas, papper saknas så pappers måste  ordnas fram och det ska packas och ges bort.
Så det där hejdåfikat, som man ju gärna vill ha typ sista dagen, kan bli lite småstressig.
Så vis av andras misstag och med färskt minne av Sandra och Johans smarta drag att ha fikat innan allt det där drog igång, härmade vi friskt!
Vi och fam W bjöd således på kanelbullar från Bakemaker ( svenske bagaren hör i Nairobi), popcorn, juice och kaffe hemma i fam W's trädgård på Zeana Springs idag, även om det är två veckor kvar tills vi räknar med att åka hem.. Små och stora svenskar, danskar, norskar och även en italiensk familj spred snart ut oss på gräsplätten, käkade bullar, letade barn, fotade och njöt att att hänga lite. Solen stekte och många av oss valde skuggan, men värmen verkade inte bry våra barn alls som glatt sprang omkring, skrattandes och lekandes.
Känns som om vi börjar bli bra på att träffas såhär, och man ska ju göra det man är bra på! ;)

Varm tisdag

Kiberatur på morgonen tillsammans med Noah, Karin, Sofia no 2 och svåger i skön förmiddagssol, men ganska så svettigt väl inne i skolan. Undrade hur varmt det blev på eftermiddagen?
Varma axlar när vi gick tillbaka över järnvägen.
Träning med Chris vid lunchtid, men trots att vi höll till i skuggan mellan husen gjorde hettan att huvudet snurrade ett par gånger. Första och enda gången vi inte tränade på morgonen...
Lugn timme i svalkan inomhus medan Noah sov middag.
Lek för Noah och Th på gården medan jag och Linda satt och njöt på trottoarkanten som fortfarande var varm efter dagens sol.
Slutligen en väldigt trevlig italiensk ( varm) middag med Noahs barndomkompis Ez's familj.
De värmer att ha trevliga vänner!

Värmande är också att höra alla nya ord som bubblar ut ur Noah sedan ett par dagar tillbaka.
Bil, flygplan, buss, "Lillian", "Ockar", mat, vatten, kom/ come, lala (sova) och this är nu de nya ord ord han rabblar lite då och då. Han för gärna seriösa dialoger när nägon vill lyssnaoch blir väldigt nöjd när han från gensvar. Dock lite frustrerad när vi ser oförstående ut.
Ja, de gamla vanliga bajs, banan, shoes, mamma, pappa och Th får ju också vara med i ramsan.
Särskilt Th.
Det är det han säger han oftast.
Kanske ett 20- tal gånger om dagen.
Minst.
Men det är rörande att höra hur viktig en liten kompis är även om man bara är straxt efter två.
Och visst värmer det i hjärtat när det sista han säger varje kväll, efter att ha sagt godnatt till Roco the dog, Kaninen Tussie, och alla fem kusinerna på väggen, är "Bye, Bye Th".

Värme i själen

Idag har solen värmt både utomhus och i magen, för äntligen, äntligen fick vi vårt efterlängtade Adoption Certificate! Phew!
Ett papper som egentligen bara ska vara en liten oansenlig del inför ansökan om Haagintyget på Childrens Deparment, vilka annars är ökända för att strula till det, fick nu betydlig större propotoner än vad vi trott.
Nu känns väntan på Haagintyget från Chidlrens Departmen istället som en småsak.
Det ska ta 7 arbetsdagar.
De ringer när de är klara.
Om de då skrivitnfel på namnen kan det ta någon dag till, men då är det bara dom som har med det hela att göra, inte en domare eller stämpelnisse som inte går att nås...

Så nu har vi preliminärbokat hemresa.
13:e november borde vi kunna vara hemma på Arlanda om allt går ok fram tills dess och planet lyfter i tid den 12:e.
Kändes svindlande att ringa hem och faktiskt säga att vi kommer hem.
Det var så härligt att få se hur glada mamma o pappa blev.
Och så skönt det känns att veta att om ett par veckor får vi krama om dom igen och Noah får träffa sin mormor och morfar på riktigt för fösrta gången.
Samtidigt kommer sorgen att detta äventyr börjar närma sig sitt slut för denna gång.
Jag fikade med Linda på eftermiidagen och när vi kom in på samtalsämet hemförden kände jag att om det inte hade varit för kaffet jag svalde ner hade gråten i halsen nog kommit upp...
Det var jobbigt att lämna familj och vänner när vi läämnade Sverige och nu är det ju nästan lika jobbigt när vi ska lämna Kenya!
Någon ordning borde det ju vara...! ;)

Men visst var med en otrolig lättnad vi imorse, tillsammans med fam W, åkte in till vår gemensamma advokat Mr Mwenda och hämtade det värdefulla dokumentet tillsammans med lite andra papper och sedan till Childrens Deparment med pappren inför Haagansökan.
Snabbt gick det!  Redan innan lunch var vi hemma igen!
Det är vi inne vana vid när det gäller att fixa saker i vår process!

Vi firade med att Paul gick och handlade el på Uchumi, jag och Noah med ett dopp i poolen och slutligen fruktsallad till efterrätt från Josphat på hörnet.
Man kan ju inte ha fest jämt.
Fast ibland.

Och så är helgen över. Igen!

Tiden går så snabbt  här, det har vi skrivit förr.
Att vi tycker det är jobbigt att behöva vänta på papper, har vi också skrivit ett par gånger,  men tack och lov sniglar sig tiden aldrig fram.
Även när vi inte gör något speciellt.
Kanske har det att göra med att vi numera har en liten pigg, kavat sak som ser till att hålla oss sysselsatta även när det inte står något på agendan.
Förr, innan Noah kom till oss, fanns ju möjligheten att slappa på soffan (länge), sitta i telefonen ( jättelänge) eller  påta i trädgården och kratta löv ( i timmar) när vi inte hade något att göra eller vi väntade på något.
Nu kan vi sällan lägga oss på soffan utan att Noah glatt kastar sig på magen för att leka eller i bästa fall lägga sig för att gosa, sitter vi i telefonen får vi gå in och låsa dörren om oss eller gå in på toaletten och skille vi förska påta i jorden här skulle bara få Noah att gräva upp varenda palm.
Och dessutom skulle grannarna tro vi var tokiga...
Så inget ont som inte har något gott med sig, så att säga, ;)

Sedan sist har vi inte gjort så mycket, skulle jag just fortsätta att skriva, men så kom jag på att det
har vi ju visst det!

Ett av Paul uttaget lag på Raha spelade en riktigt match mot ett annat pojkhem på fredagen.
Vi var där och tittade lite, Noah och jag, och åh, vad coolt att se dom spela " på riktigt".
Det var seriöst med uppmärkt plan och riktiga domare. Killarna från Raha bar de gröna matchställen från Lillån i Örebro och coach Paul självklart likaså.
Paul stog och skrek och viftade, klappade i händer och hejade på värre än Alex Ferguson.
Och när det blev mål för Raha, var det som om de vunnit VM, sådant tumult blev det på planen! Både spelar och åskådare sprang ut på plan, gjorde volter och tjoade. Paul hade fullt sjå att få tillbaka dom så de kunde fortsätta spela. :) Snacka om att vara engagerade!

När vi senare på eftermiddag åter fick beskedet att vi inte fått något Adoption Ceriticate, utan får vänta tills på måndag, kom Hasse och Linda över och dövade vår besvikelse med sitt trevligt sällskap, plump och den kenyansk nationaldrinken Dowa. Funkade rikgit bra!

På lördag hade vi lite kalas på Redd för grannpojken, kavate B som fyllt 5 år i veckan. Vi har ju en ganska bra liten grön plats här mellan husen som passar sig bra för sådan här små sammankomster. Så vi höll till där. Solen sken och snart var magarna fyllda med både hemmabakade bullar och popcorn. Precis som de ska på kalas!
På kvällen orkade vi inte laga mat, trots att det ju inte var vi som hållit i något kalas, så det blev koreanskt från den närliggande restaurangen med det spännande namnet Happy and Love.
Namnet till trots har det riktigt god mat där!

Idag söndag har Linda och jag varit och fått fötterna fixade på spat som ligger ner i backen. Jätteskönt. Paul och Hasse tog en tur till Toi market på eftermiddagen och handlade lite äkta ;) kenyanska fotbollströjor. Några skor blev det visst också.

Så sitter vi här i den varma kvällen, Noah sover nästan och vi börjar så smått att planera inför både hemförd, packning och hemkomst.
För det blir ju av snart, hemresan vi längtar så efter.
Oavsett när det kommer, blir det ju av.
Men det innebär ju också sorgsenhet över allt vi lämnar, både vänner och livet här, så vi vill ju träffa så många som möjligt och hinna njuta av Kenya så mycket som möjligt innan det är dags.
Så det gäller att planera... ;)