Snooze med dig, Noah.

Jag ligger på soffan med dig på magen. Du har nyss vaknat efter förmiddagsvilan och du tar tid på dig att morna dig. Du suger, som alltid när du är ledsen, trött eller nyvaken, med ett smackande ljud, på vänster tumme. Pekfingret tummar på den ärvda gosefilten du håller mot näsan och du bökar lite med huvudet för att ligga lite skönare.
Dina krusiga snurrar på huvudet har plattat till sig lite på den sidan du sovit på, medan de andra tappert står ut en aning. Dina ögonfransar är svarta och ligger så vackert mot din så enormt vackra chokladbruns hud. I pannan har du fyra små skrubbsår efter fallet från klättertällninhen på Ths dop.
Insidan av handflatorna, liksom undersidan av dina fötter är lika ljusa som mina.
Men annars är du som mörk choklad medan jag är som vit, (eller mjölkchoklad med väldigt mycket mjölk i.)
Dina aningn breda axlar visar att du härstammar från stammen Luija, och din förhållandevis mörka hy att du kommer från Kisumuområdet. Men du har humör som din mamma, älskar att gå din egen väg som din pappa och har ett underbarnt sätt att gestikulera med armarna när du är mätt och glad som är bara du!
Ditt kluckande skratt får oss att le även om vi är på riktigt dåligt humör, när du drar ihop oss till familjekram blir vi alldeles varma i magen och du kan göra oss alldeles galna när du envetet ska göra saker vi inte vill . Eller när du klättra för högt... Samtidigt blir vi stolta över att du visar vilja och mod.
Såklart tycker alla föräldrar att nås barn är finast, men för oss ÄR du det vackraste vi vet.
Du är vår lilla efterlängtade skatt.
Den vi väntade på så länge.
För att det var meningen att vi skulle ha dig, är det mest självklara för oss i hela världen.
Även om du inte alltid vill  i säng på kvällarna, kinkar med maten ibland och slänger saker ibacken på pin kiv.
Men du är ju du.

Din andning börjat bli tung igen.
Har du somnat om?
Då passar jag också på att slumra lite.
Med dig, vår egen lille son, på magen.

Hur svårt ska det vara...

...för en domare att skiva under ett papper?
Ett av de papper som som ingår i den kenayanak adoptionsprocessen, vilken har varit igång unde de senaste 10 åren.
Nu har vi väntat en månad på något som skulle ta knappt två veckor.
Sedan i  måndags har vår advokat sagt "imorgon" varje ny dag som gått.
Nu ska han enligt eget utsago ha pratat personligen med domaren och fått en tid med honom imorgon.
Kunde de inte fixat underskriften när de ändå sågs kan man ju undra...?
Men nu är vi av olika kulturer, jag är inte domare i det kenayansk rättsväsendet ( även om jag ibland allvarligt funderat på om jag inte skulle kunna göra ett bättre jobb, i alla fall när det gäller deadlines) och jag vet heller inte bakgrunden till att allt står så stilla i Court just nu.

Ja, så vi får väl se.
Lite luttrade är vi beredda på att ändå få höra " på måndag" och har planerat in en kortkväll med Hasse o Linda på kvällen.
Blir det inte firande får det väl bli tillfälligt gravöl... ;)

Vi har passat på att få tiden att gå med att väga och mäta Noah igen, eftersom det var en månad sedan sist. Han går upp och växer som han ska, vår kille och det är skönt.
Strl 86 och 13 kg numera! Lite skillnad mot den lilla kille vi fick, så strl 78 var för stort och han knappt vägde 10 kg trots den lilla bullmagen..
Vi hoppas det var sista gången vi var där, eftom vi räknar med att vara hemma om en månad, och sorgligt nog även då sista gången vi tog en glass på Osteria som belöning.
Inte för att det är vidare jobbigt att gå till barnhemmet, men något måsta vi ju få skylla på. ;)
Paul var över till Raha för att försöka få lite ordning på morgondagens fotbollsmatch, Noah och jag var och handlade lite och tog ett dopp i poolen.
Vi hängde på gården och pratade med Emanuel, vår care taker, och några av nanniesarna och lagade lite kenyanska till middag. Gren grams, masalaris och köttgryta med jornörssmör blev det. Insåg när vi började äta att det hade varit gott med chipatti till, så det får vi göra nästa gång.

Häromdagen fikade vi med fam W och bestämde att vi tar ett litet gemenarm hejdåfika nästa vecka. Lite skönt att ha det innan det blir de sista stressiga dagarna, även om det nu inte är klart när det faktiskt blir av.
Men snart så!
För hur svårt ska det kunna vara...?

Hår

Jag satt och snurrade Noahs hår efter badet igår kväll och insåg att detta är en rutin vi numerakommer ha någon gång varje vecka en lång, lång tid framöver!
Sedan vi fick honom har vi ansat hans toppar en gång men ändå är lockarna närmare 8 cm när vi drar ut dom. Dryga 1 cm i månader växer de, men det syns inte förrän man dra ut dom! Efter Wytheraas första flätning, och nu sist snurrning, börjar man kunna ana lite riktiga minidreads på Noahs skalle. Men det kräver lite mer snurrande av oss för att de ska bibehålla sin första form och bli snygga.
Och nu är ju inte jag kanske den mest  pyssliga mamman i världen, så för att vår son inteska se ut som ett litet fågelbo  i huvudet, måste jag få in lite rutin på detta snuttande.
Jag snurrar alltså de tunna flätorna Wytherra gjort, mellan fingrarna, en och en.
Det är inte svårt, bara lite tidskrävande och det underlättar att ha ett. M barn som kan sitta stilla.
Eller ett barn som gillar att titta på film! ;)
Noah sitter sällan stilla, men han gillar att kolla på tellietubbies.
Så vi passar på när det ska lugnas ner på kvällen.
Funkar oftast.
Fast inte så länge.
Så jag får snurra ite i tagen.
Som när Johanna klippte Filip när han var liten, då han sov och hon klippte en sida per kväll! ;)

Bland oss föräldrar här hår ett väldigt vanligt samtalsämnet! :)
Lite som vädret.
Vi fascineras av någon grannes nya frisyr. Damerna här på vårt compound byter ju frisyrer var och varannan vecka och det är allt från hängande flätor av hårförlängningar till otroliga kreationer, mindre konstverk på huvudet! Eller så är de som Wyterra som bär sin 50 cm långa, vackra, helt naturliga dreads i olika håruppsättningar. Så coolt...!
Vi för både fundersammas kommentarer från kenyaner om varför  Noah inte är kortklippt, han är ju en pojke och beröm för att han är så fin i håret.
Vi jämför och ber varandra om tips på hur vi ska göra med just vårt barns hår. Allas är ju oika!
Eget hår har vi ju alla haft mer eller mindre hela livet, men det är inte alls samma sak med våra kenayanska barns hår. Det är något helt nytt.för oss i alla fall. Noah hår kan vi t ex inte borsta med vanlig borste för då ser han ut som den där dockan på julafton som tomten skrämmer med spindel, just innan lockarna sätts in.

Själva har vi helt bytt hårklippningsvanor, Paul och jag!
Jag, som gått till min frisör Annika var 6-8:e vecka i 10 års tid har här klippt mig två gångerpå 8 månader. Ena gången klippte min kompis Jessica mig och andra gången fick det bli frisören James. (Fast Jessica var bättre...)
Paul, som annars drar med klippen när det behövs, har gått til barberaren 3-4gånger och kommit hem två timmar senare nysnaggad, nyrakad, lyckligt avslappnad efter ansiktsmasssage o doftande av ljuvlig after shave!
Beror denna totala ändring på att vi är på andra sidan ekvatorn, tro?

Dop och go'middag

Idag har det värmt i hjärtat.
Nohas fina kompis Th döptes i Nairobi Lutheran Church här i Nairobi och vi och fam Å hade fått det hedersamma uppdraget att vara faddrar. Det är är en stor sak när det handlar om någon man tycker så mycket om som Th.
Han var så stolt och söt, Th, med vit skjorta, hängslen och fluga.
- Th kalas, deklamerade han nöjt, när vi träffades på morgonen i trappuppgång.
Och nog var det hans kalas alltid!
Ja, mamma och pappa Fredriksson var också fina idag.
Även Noah, i nya röda byxor och väst, liksom pappa Paul, även han i väst och mamma Fia i solgul kjol.
Men Th var liksom  finast.

Eftersom fam Fr ville ha ett litet, enkelt dop var vi bara fem familjer där, men åh, så fint det var!

Och enkelt, jag vet inte... Två enorma buketter med vackra vita rosor och lika vita afrikanska liljor prydde koret där vi stod och alla, stora som små var så fint klädda.

Marie, ackompanjerad av en gitarrspelande Fadelih, sjöng så vackert att det rörde oss alla till tårar och efteråt fick vi hederligt svenskt dopfika med kanelbullar och gräddtårta med jordgubbe på toppen!

Så ja, enkelt, kanske på sitt sätt.

Men väldigt lyckat!

Tack, Hasse och Linda! <3

                                                   
                                                         Noah kollar in de nya kläderna.

                                       

Pappa Paul, Noah, mamma Fia och Th i väntan på taxin till dopet.

Fadelih och Marie

Goda bullar!

Eter en varm eftermiddag med behövlig sovstund för Noah, fotbollsträning för pappa Paul och lunchprat med städerskan Imma för mamma Fia och sedan, när Noha vaknat, en liten tur till Yaya och handla, var det dags för nästa trevlighet: middag hemma hos Örebrofamiljen tillsammans med Th' s familj.
Eftersom alla dagar här är ganska lika, spelar det ju ingen större roll att gå hem till någon och äta middag en vardag eller en helgdag.
Ändå kännas det lite, lite busigt att göra det en vardag.
Särskilt en måndag! ;)
Vi bjöds på gott italienskt från värjan till slut, även om nog kaffelikören var aningen kenyansk och mycket trevligt sällskap både för oss vuxna och för våra barn.
En skön avslutning på en annara händelserik dag!

                                      
                                                                      Th och Noah

Våren är här!

Medan hösten gjort sitt intåg på allvar hemma och t.o.m första snön fallit och smält bort, har våren äntligen kommit till Kenya! Ja, vår är det, fastän det känns som värsta sommaren!

Jakarandaträden står i full blom och de stora, syrenliknande blommorna förgyller varenda promenad vi tar.
Avokadoträden dignar med frukt och vi hoppas kunna få smaka de mörkgröna päronliknande smarrigheterna innan vi åker hem.
Den trehornade kameleonten vi såg i maj, och som sedan lyst med sin frånvaro, är tillbaka till vår stora glädje. Vi kollar in honom och hans aningen mer "normala" kompis varje morgon och faschineras av deras kamofleringskonst! Det är verkligen inte det lätttaste att hitta dom, Bosse och Bertil som vi döpt dom till.
I affärerna hittar man återigen badkläder, shorts och färgglada linnen, något som det till vår förvåning faktiskt varit ganska skralt med under ett par månader.
Men så har det ju faktiskt varit vinter också...! ;)
I vår pool är det inte längre bara vi, utan vi får dela det numera riktigt sköna vattnet med både grannar och vänner igen.
Så när solen står som högst är det där vi hänger, eller i skuggan mellan husen.
Eller helt enkelt på soffan inomhus, för där är det också väldigt svalt och skönt att softa när Noha sover middag. ;)
Vi behöver inte längre ha tröja vare sig på oss eller Noah när vi går ut och leker på mornarna, pojkarna tar ofta av sig skorna och springer barfota på gräset och vår portvakt sitter och svettas i sin kur.

Som sagt känns det mer som sommar än som vår med mycket poolhäng, mycket fika med grannarna, t ex med fam Fr och hemma bos Geo, och mycket trevliga middagar på kvällen, t ex den med Fredrikssons och den hemma hos fam E-F igår kväll.

Vår efterlängtade kameleont Bertil

Så här ser det ofta ut när vi hänger nere på gården!

Vår kille!

Snygga simglasögon sitter som ett smäck!

Paul kollade in en fotbollsförmåga i morse. Ben Oloo, Judiths lillebror spelar för et lokalt Nairoblag, Olympic. Han är duktig, men har som fler som kommer från Kibera eller andra fattiga delar av Afrika, varit med om att få stå tillbaka för någon annan med mer pengar, då det gälllde en plats i en högre division.
Nu spelade i alla fall hans lag en vänskapsmatch inte långt härifrån, så Paul drog iväg för att titta på matchen. Som sagt, nte långt härifrån. Men Paul gick lite fel, hamnade i Kibera och hade säkert fortsatt till ända till Nationalparken om inte en väldigt vänlig säkerhetsvakt i Kibera tagit honom under sina vingar och gått tillbaka med honom till fotbollstadion där Bens lag höll till.
Svettig men glad fick Paul sig sedan en skön morgon i förmiddagssolen! :)

I onsdag gjorde vi en annan rolig sak!
Vi hade ett träningsevent, med Marie i spetsen som idéspruta!
Alla som var intresserade av att testa på de olika träningsvarianterna som erbjuds på Gemina Court eller i närheten, kom till Gemina på eftermiddagen. Där fanns Marie som körde ett litet zumbapass, Lennie som körde ett 25 min aerobicspass, Chris som visade hur det funkar med en PT som har ett mobilt gym och Walter avslutade med ett kort power yoga pass.
Det ett 15- tal som kom dit, testade på, åt lite frukt och pratade med oss och varandra.
Målet med det hela var att både uppmärksamma nyanlända vad som finns, men också visa alla gamlingar vad det som finns innebar. Väldigt lyckat tyckte vi det blev, särskilt när vi fick höra att flera som aldrig hade kunnat tänka sig träna här nere nu kör PT hemma på dessa compound och går på zumba! Tänkt tar en trevlig dag kan göra, :)

Imorgon står en högtidligt sak på agendan.
Noahs bästa kompis Th ska döpas och vi får vara med.
Det är både trevligt och värmer i hjärtat!

Ngong Hills

Det blev utflykt till Ngong Hills igår!

Knallblå himmel, strålande sol och en konstant vind mötte oss när vi klev ut Donkeyn som Salaash hämtat oss och fam Fr i på morgonen. Ngong, Embulbul och de andra små "förstäderna" vi åkte igenom myllrade av folk, bilar, bussar och åsnor så att komma ut i den friska, tysta, ljumma luften på landet tar en underbar känsla. Det var mycket torrare än vi trott, även om träden som höll sig i klungor på delar av kullarna lyste krispiga gröna. Men getterna och korna som herdar gick och vallade fick leta efter grönt gräs. Det mesta var gult.
På vår fråga vilka vilda djur som vi kan stöta på, svarade Salaash bufflar och leoparder, och vi insåg att han inte skojade när han tog fram sin pilbåge och den cylinderformade läderväskan med giftpilarna. Kändes först lite konstigt, och lite, lite läskigt. Men snart tog tryggheten i att Salaash vet vad han gör över och vi vandrade glatt på. Och tyckte allt det var lite coolt att Salaash gick som värsta indianen tagen direkt ur en västernfilm som den Masai han är!

Ngong Hills är fem kullar, eller del av bergskedja Rift Valley som man ser tydligt från Nairobi. Det ser nämligen precis ut som krogarna på en hand. Enligt masaierna var Gud arg på dem och slog näven i bordet, så att säga, fast med krogarna neråt. Och detta är alltså vad man numera kan se från stan och  vandra över på plats. Dryg 2500 meter ö havet är de!

Eftersom vi hade killarna med oss, tog vi den lilla rundan. Backig nog... ;)

Det blåste rejält så att solen gassade kände vi inte så väl. 

(Då. Nu känns det allt lite... ;)

Men det var så mycket vacker utsikt att njuta av; Kilimanjaros topp i soldis, Rift Valleys grönt böljande avsatser och Nairobi citys höghus långt, långt borta, att vi faktiskt inte tänkte på det. 

Och så hade vi ju så trevligt sällskap, hittade en kameleont och åt lunch i lä alldeles invid första toppen. Dessutom var det skönt, om än lite jobbigt, att få knata uppåt, jobba lite, sen njuta av utsikten och lunchen och slutligen gå nedåt med lite trötta ben.
Tror vi båda har saknat att gå i fjällen! :)

Noah och Th vaknade visserligen tycka det var kul att sitta på ryggen eller axlarna och bara hänga med. Men roligast var att leka med varann på lunchen, hoppa bland stenar och småbuskar, prova Salaaashs skor och klättra över honom, äta pizza på en sten och leta efter pinnar.

Vi avslutade vår tur med att få komma hem till Salaash's hus och dricka lite kaffe. Han bor i sluttningen upp mot Ngong Hills. Vi hade hoppats få träffa hans fru Anne, men hon blev tvungen att åka på en begravning så det får bli nästa gång.

Salaash var så stolt öer sitt hus!
Det var så gott att se!
Och med all rätt!
Vi vet att han bott väldigt enkelt tidigare, men att han tack vare pengar han fått in av att guida adoptivfamiljer, har kunnat både bygga sitt hus och låtits alla sina barn gå i skolan.
Det var nu ett grått stenhus med en ganska stor grusig trädgård framför där kor, hönor, hundar och katter vandrade omkring. Huset bestod av ett stort vardagsrum, ett rymligt kök, tre sovrum och ett badrum. Det sista var han mest stolt över. En riktig toalett. Inne. Det är något inte alla har här.
Vi blev sittande en ganska lång stund, pratandes om livet och killarna.
Återigen blev vi påminda om hur olika liv man kan ha.
Men att vi ändå kan mötas.
Och det var skönt att åka hemåt med den känslan i kroppen.
Och dom lite trötta benen... ;)

Ny väntan

Ibland blir jag bara så trött på att vänta!
Kanske borde vi vant oss, med tanke på att vi väntat bra länge på att först få Noah och nu varit här i åtta månader i väntan på att få komma hem med vår kille.
Och oftast  tycker jag att jag fått kläm på det.
Men så kommer de där dagarna då jag iner att jag är lika dålig på att vänta som jag alltid varit!
Tur nog är Paul bättre på att lägga i väntansmodet och liksom strunta i det. Det hjälper även mig.
Men även han har också börjar vli trött på kenyansk byråkratin och domarnötter...
Särskilt som det nu börjar närma sig slutet på vår tid här.

Vi har ju fått vårt judgment och nu skulle vi få Adoption Order och Adoption Certificate, som skulle kunna komma på en vecka.
Det var nu två och en halv veckor sedan och idag fick vi veta att det ena är klart, men det andra kommer först i början på nästa vecka. Det är vår nötdomare igen. Han säger att det är strul i Court.
Men tydligen vägrade han ta emot hjälp. Så allt går långsamt , för alla...
Kanske hade det spelat mindre roll om vi var mitt uppe i allt, men när vi är så nära slutet på vårt äventyr här och vi känner oss redo att åka hem, känns det jobbigt med en vecka till. Och en till. Och kankse en till.

När vi Skypar med familjerna hemma i Sverige och England drar det i längtanstarmen, när våra fina vänner hemma hjälper oss med kläder till Noah och Blocketinköp får jag längtanshugg i hjärtat (som Anna hemma beskrev känslan) och idag när Fille fyller 8 år hade det varit så otroligt gött att få varit där och kramat honom på riktigt.
Och varje gång jag skypat med mamma o pappa ger jag dom en liten smekning på kinden, på skörmen innan vi ska lägga på, bara för att jag saknar att göra det.

Noah går det ingen nöd på dock, han är lika glad som alltid. 

Och lika arg när vi säger nej, lika galen i vatten och lycklig över sin bästa kompis Th oavsett om vi får vänta en vecka till eller ej.

Och det är klart, att i det långa loppet spelar dessa veckor ingen roll alls.

Och det går ingen nöd på oss heller, förutom att vi längtar.

Solen skiner, poolen börjar bli varm och vi umgås med trevliga vänner.

Vi ska till Ngong Hills tillsammans med Salaash imorgon och vandra, på onsdag blir det ett litet tränings-proca-på-event på Gmina och vi planerar en eventuell tur till Kisumu, för att se området vår son kommer ifrån, om någon vecka ( eller två beroende på hur länge vi får vänta nu).

Paul, Noah och jag njuter av att kunna vara tillsammans hela familjen och suger på det det så länge vi kan. Hemma vet vi ju att verkligheten med jobb och förskoleplats kommer snabbare än vi anar.

Men det ska bli skönt när pappret nr 2 kommer, vi får Haagintyget och sen kan fixa pass till Noah.

Om inte bara för att vi då själva kan välja om vi åker hem nästa dag eller väntar en vecka. 

Men då är det vårt eget val.

Inte en domares, en advokats eller en officer på Childrens Deparment, utan vårt eget val.

Och då väljer vi nog att åka hem. ;)

Så det är som jag skrivit förr; det är löjligt fånigt hur mycket man kan längta efter ett papper!