Söndagsfundering

Det är söndag kväll, vi har just lagt Noah ( som somnade på två röda idag) och nu sitter vi och chillar i soffan framför en gammal film med en ung Tom Cruise och en lika ung Demi Moore.

Det är fortfarande varmt efter dagens strålande sol.

Tankarna vandrar mellan allt trevligt vi gjort och annat vi varit med om, och påminns, som ganska ofta här, hur olika livet ter sig för oss jämfört med någon annan. Även om vi lever i samma stad.

Vi hade tänkt oss åka till Svenska skolan, som vi ofta gör på söndagarna numera, men ibland är det skönt att bara få vara hemma, så det blev en sådan dags istället.

Mycket häng på parkeringen, eftermiddagsfika med Hasse, Linda och Th och lite poolhäng blev det.

Jag hann även med ett roligt zumbapass med Marie och lite annat trevligt folk på Gemina. 

Jag är inte dansant, men det är väldigt roligt att se sig själv i spegeln försöka vicka på rumpan i murengue style!

Igår kväll var vi uppe hos Fredriksson och åt god mat som killarna lagat. Först ljuvlig, kall avokadosoppa, sedan kött som smälte i munnen, bearnaisesås och  krispiga rotfrukter och slutligen ljuvlig stekta rombananer med glass. Får se vad vi kan slå det med när det blir vår tur...

Lördagens löpande med Swavas blev inte av för min del, för jag försov mig! Mycket snopet!

Som tur var fick jag löparsällskap ändå. Lite kortare sträcka och aningen mer avgaser men helt ok.

Paul fick till en extra träning till med de stora pojkarna på Raha som ev ska spela en "riktigt" match mot en skola i Lavington om en vecka (väldigt stort för killarna!) medan jag och Noah var på mysigt inflyttningsklar hos fam Rod.

I fredags var jag och Linda iväg och fick fötterna putsade. Väldigt skönt!

Paul tränade Raha-killarnas ben efter lunch och fick sitt eget, inte längre lika onda, genomgången av Whycliff, sjukgymnasten senare på eftermiddagen.

En mysig, lugn och trevlig helg!

När vi hänger här ute, blir det att vi pratar en hel del med vår portvakt Naftali. 

Han är en bra man. 

Han gör vad han kan för att hans familj i Kibera ska klara sig. 

6000 kes tjänar han i månaden. 

Han jobbar sju dagar i veckan. 

Kommer 06.00 och går 18.00, om han inte måste vänta på nattvakten som är sen. Då kan han vara kvar tills 19-tiden.

Idag, när vi  kom ut, hade han just fått ett telefonsamtal att hans pappa gått bort.

Ganska tagen, säkert chockad berättade han att han nu behövde åka till Kakamega, norr om Kisumu invid Viktoriasjön, för att begrava sin pappa och ta hand om allt kring dödsfallet. 

Närmare två veckor skulle han behöva vara borta.

Vi vet att han inte får lön då, om han inte använder den lilla semester han har att ta ut.

Vi frågade honom hur han skulle ta sig dig.

Med buss. 8 timmar.

Vad skulle det kosta?

1000 kes. ( ca 80kr)

Hade han pengar till det?

Nej. 

Och hans ögon blev blanka och han skrattade till , som han gör när han egentligen är allvarlig.

Ja, våra liv är verkligen olika.

I början när vi kom hit kunde jag bli så irriterad över att folk såg oss mzungos som rika. Vi hade ju både tagit lån, sålt bil, och sparat för att kunna göra denna resa!

Men numera förstå jag varför.

För oss är inte 80kr livsavgörande.

Vi kan ta ledigt från jobbet utan större problem.
Vi kan köpa en bussbiljett.

Vi har tom möjlighet att köpa flygbiljetter till Kenya. 

Vi ÄR rika när man jämför.

För här är 80 kr mycket om man är från Kibera.

Vi gav Naftali pengar till både dit och hemresan.

Kändes så självklart.
Vi hade ju de pengarna, men inte han.

Så de senaste dagarn har innehållit både mysiga saker och sådant som får en att tänka efter lite.
Lite som livet här nere är ganska ofta.

Sverige vs Kenya

Det finns mycket vi längtar efter med att komma hem.
Främst såklart att få krama om alla de vi saknat så, äntligen, äntligen få låta Noah lära känna alla hemma och att få starta livet hemma.
Men sedan allt det där andra.
Få visa Noah hur det är att slänga sig i en lövhög, dricka varm choklad och äta ostmacka som picknick på en stor sten i skogen och värma kalla händer i armhålan.
Få äta leverpastejsmacks med saltgurka vid mammas och pappas köksbord.
Få sova i vår egen säng med lakan som luktar Via.
Gå ute även om det råkat bli mörkt.
Cykla. Både framåt och uppåt och neråt.
Åka skidor.
Se och känna lukten av snö.
Springa på en gata utan att få hostattack av alla avgaser.
Gå ut och gå utan att stoppa pengar i Noahs fickor och ta av sig vigselringarna.
Kunna köra barnvagnen utan att ideligen parera hål och kanter och svära för att vägen är så dålig. ( ( ( vilket tyvärr också innebär att Tildes svärburk kommer bli tom...)
Äta sallad och gronsaker på resteaurang utan att tänka sig för.
Hugga in på ett äpple med skal.
Leka i en lekpark.
Andas friskt luft.

Men så mycket det är vi kommer sakna.
Värmen, både från solen och från människorna.
Vänligheten, både  den från från vilt främmande människor, men främst från alla vänner vi lärt känna.
Enkelheten, att vi klara oss på så mycket mindre än vi tror.
Lättsamheten i att vi knappt har några måsten.
Samhörigheten. Vi är tillsammans hela familjen, varenda dag.
Förverkligandet. Vi har ju gjort allt det där vi vara drömt om innan; safarisar, kustresor, tränat fotboll, hjälpt en skola i slummen, lärt känna människor som påverkat oss mer än vi någonsin trott.
Maten, det oftast så fantastisk goda och ibland så.... intressanta!
Frukterna! De söta, solvarma och smakrika.
Och så vännerna, alla de som vi redan längtar efter att träffa igen hemma i Sverige eller i Norge.
Är förundrad över att vi, som redan har ett fantastiskt vängäng hemma och som liksom egentligen inte hade behov av fler ;)  har funnit vänskaper vi inser kommer att finnas med resten av vårt, och Noahs liv. Det är så häftigt!
Som en av mammorna L en gång sa "Alltså, Fia, ALLA är ju trevliga! Jag hade inte förväntat mig det!" Och så känner jag med.

Sedan kommer det alltid finnas saker vi inte älskar med Kenya.
Precis som det finns i Sverige.
Men vilken person man älskar har inte både bra och dåliga sidor och man älskar personen ändå?

Innan vi åkte hade vi två länder i hjärtat; Sverige och England.
Nu har vi tre.
Sverige, England och Kenya.
Tre länder i ett hjärta.
Lite som ett kinderägg!
Eller tre stycken, vill säga.
Pauls, Noahs och mitt.
;)

Nytt besök på Oloos School

Igår när vi besökte Judiths skola hade jag med mig hela sju stycken besökare! Det tror jag är rekord för oss!
Eller kanske rättare sagt sex och en halv eftersom  Stefan och Annelis Lille Li ännu inte fyllt två. ;)
Men väldigt trevligt, var det stt åka en hel liten grupp. Vi fyllde ju upp halva Matatun på ditvägen!
Stefan, Anneli och lille Li hade varit med en gång förut, men för Suz, Pernilla och Sofia nr 2 var det första gången. Sofia nr 2 skulle dessutom göra ett inslag till Radio Örebro P4's program Världens Barn, som kommer sändas imorgon kväll  Lyssna gärna på både programmet och deras podcast om det här besöket i Kibera och skolan ( och om Raha Kids!)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=5669569
Så lite annorlunda var detta besök ändå mot de vi gjort tidigare.

Skolan var, som alltid när vi kommer såhär på förmiddagen, i full gång. Barnen i sina röda och gula skoluniformer satt i vissa klassrum och skrev engelska, i en annan och diskuterade matsmältningen för fullt och en tredje jobbade med att ställa upp additionstal. I köket höll Pamela och Sara på att förbereda frukosten, i korridoren mötte vi tvåsom med knipna ben snabbt kilade in på toaletterna och i klassrummet för de minsta hade som vanligt ett par av de minsta somnat på sin bänk.
Vi gick runt och besökets de olika klasserna, fick höra både välkomstsången, någa dikter och en häftig sång på kiswahili om att man ska låta det goda kommer fram och stampa bort djävulen (och det hördes väldigt väl när 25 barn trampade med först höger och sedan vänster fot i härlig baktakt!).

Sofia fick en egen liten intervju med ett par barn och efteråt sa hon leende att det var så skönt att se att barn är är lika var de än är! Dessa barn ville också bli designer, pilot och läkare...
Och visst är det så!
Barn är barn. Tack o lov!
Sedan har de olika förutsättningar beroende på var i världen de bor.
Men drömmarna har de!

När vi hade hälsat på alla barn och visat runt på den lilla gula skolan, tog Judiths bror Ben med oss vidare ner på gatan.
Hem till deras hus.
Det ligger ett tiotal meter ifrån huvudgatan, ner i backen mot den branta ravinen. Husen står tätt här, och i den smala, amingen leriga gången, som mest likande ett dike, fick vi ducka för hängande tvätt.
Leende och hälsningar möttes oss av de människor som satt eller stod utanför husen.
Och det var som om det fanns en samhörighet som nästan gick att ta på!
Ben försökte förklara för oss nordbor att grannar blir familj.
Mat delas om någon saknar, man tag gemensamt ansvar för att det ska vara så rent som möjligt både i den leriga gången ner mellan husen och på toaletten de delar mellan de 40- tall människor som bor just där och problem hjälps man åt att lösa.
Vilken skillnad mot hur vi är med grannarna hemma, även om vi tycker om dom!

I deras hus bor de 7 personer i ett rum och kök. Det är Judiths föräldrar, Judith själv med dottern Brethany, den av bröderna Ben och Richard som inte sover i skolan just den natten och ett syskonbarn till mamma Pamela.
Rummet används som vardagsrum på dagarna och sovrum på nätterna. Soffan blir då säng, bordet flyttas utomhus och madrasser plockas fram. Utmed väggarna finna alla deras ägodelar, mycket noggrant packat i pappers- eller plastlådor staplade på varann. En otrolig ordning!
Framför har de hängt skynken.
I köket, sm är rummet innanför, finns föräldrarnas säng och platsen på golvet där de lagar  maten.
Här lagas all mat på en ca 30 cm hög kolgrill. Värmen från kolen är inte alltid tillräcklig för att kunna hålla bönor kokande i timmar, men nog för att de ska vara klara tills morgonn om de får stå på grillens värme under natten.

Att stå mitt i dettta enkla men så funktionella hus, byggt av sten med plåttak och solcellslampor för när elen inte fungerar, framför en så självklart stolt ung man, får mig att inse hur nyttigt det är att dom visar oss detta.
För jag inser, återigen, att man inte behöver så mycket för att vara lycklig.
Jag menar inte att vi ska ge bort allt vi äger och har inklusive vårt hus i Gamlis och flytta till Kibera. Men vi kan gott tänka efter en gång till när vi ska köpa saker, dela med oss mer och ge mer tid till familj och vänner.
Och grannar;)

Vi tog detta på orden.
Först delade vi vår spagetti och köttfärssås med Sofia nr 2 och hennes tre killar här hemma på Redd efter vårt Kiberabesök. Himla trevligt om vi får säga det själva!
Och sedan tog vi oss en massa annan trevlig tid med sex andra familjer vi tycker om genom att äta middag tillsamans på den italienska restaurangen Devino.
Även det himla trevligt.

Man kan ju alltid börja någonstans.... ;)

Full fart!

Sedan vi fått Noah har livet inte riktigt varit sig likt.
Underbart olikt har det varit.
Även om vi alltid gillat att göra saker, som att åka skidor, cykla, fixa med huset och trädgården, umgås med famljen och kompisarna,  så kan man inte riktigt likna det med att vara småbarnsförälder.
Inte till Noah i alla fall.
Nu är det full fart nästan jämt.
Utom när Noah sover... ;)

För Noah gillar att göra saker; hjälpa till sittandes på köksbänken när vi fixar i köket, plocka ur när vi plockar i tvättmaskinen, vara med när Emmanuel sopar gården, springa och cykla med Th eller någon av de andra jännåriga, spela trumma på en upp-och-ner-vänd hink, leka med allt på lekplasten, bada badkar och doppa huvudet, hoppa från soffan ner på madrassen och sedan upp på pappa i soffan igen, rada upp bilar, hälla ut klossar, sjunga I ett hus vid skogens slut, dansa, äta banan, hoppa jämfota, göra kullerbytta så mamma sätter hjärtat i halsgropen, gå sin egen väg en stund, göra saker om och om om igen och kramas familjekram. Länge.
Bland annat.
Ja, full fart är det på vår studsboll!
Och vi älskar det!

Kan man spela på sugrör...?

 

Soptunnelek

 

Noah hjälper Emanuel

Noah tränar på de svenska jultraditionerna.

För 7 månader sedan bodde och lekte de tillsammans på samma barnhem.

Nu är de tillsammans igen; Gu, Ez och Noah 

 

Slumm Drummers, släng er i väggen!

Stilla med pappa,

för en stund....

Strandpromenad med mamma

 

Familjekram

Urban Swavas och lördagsfika

Idag gjorde jag något som jag önskar jag hade gjort för länge sedan!
Jag hängde på Marie och Daniel och sprang tillsammans med löparklubbrn Urban Swavas!
Även om det inte blivit helt regelbundet, har jag ändå kommit igång lite med allmäntränngen och att stärka upp ett knä som ballade ut förra året och då och då gör sig gällande.
Men löpning har det varit tunt med på slutet.
Så jag och Marie kände att det ändå var dags att testa konditionen.
Vi springer så länge vi orkar, var måttot.

Och så imorse var det alltså dags!
05.40 ringde klockan. Ironiskt nog var jag dödstrött och Noah sov som en stock, vi som annars redan är vakna vid den tiden.
06.20 mötte jag upp Daniel och Marie och 10 minuter senare satt vi i bilen med Nancy.
Det var samling vid Floras café på Kwayeki- vägen ut mot Naivasha Road, ca 20 min bilfärd från Kilimani och turerna skulle gå i området bakom detta café,
Man kunde välja att springa 3 mil, 2,5, 2, 1,5 eller 1 mil.
Jag och Marie valde 1 mil.
Vi springer så länge vi orkar var ju måttot.

Och så drog vi iväg.
Klockan visade på 07.00.
Stora, vita, tydligt sprayade pilar visade vägen när vi började det örsiktiga trippandet på det ojämna underlaget, en intorkad lerväg. På båda sidor låg det små hus med metallväggar- och tak. Utanför stod kvinnor och bärjade laga frukostchapatis på sina koleldar, män kom ut med nyputsade skor för att gå till jobbet och barn klädda i gröna skoluniformer hälsade skrattande på oss.
Tokiga mzungos! :)
Snart öppnade sig byn och framför oss böljade nu ett grönt, kulligt landskap med småhus och trevåningshus somblandades med stora, frodiga fält med banaträd och grönsakesodlignar.
Vägen vi sprang på smalnade snart av till bara en stig som slingrade sig fram mellan odlingar och hus.
Så plötsligt var vi ute på Naivasha Road, den stora vägen som tar en hela vägen till Lake Naivasha. Uppåt, uppåt, uppåt segade vi oss, medan bilar och Matatus verkade lägga i friläge och blåste nerför!
Sedan hamnade vi återigen in på mindre vägar, där vi mötte folk på väg till sina arbeten, svängde in på små stigar där det kändes som om vi sprang på baksidan av en trädgård och kom straxt ut på grusvägar bland bilar och folk igen.
Vi sprang under blommande Jakaranadaträd, förbi nyöppnade Karanjakiosker, fruktstånd och mobilladdaraffärer, passerade leende människor som kom med skojfriska kommentarer om varför vi var ute och sprang just där just då, så tidigt.

Kanske var det det trevliga sällskapet, kanske den varierande terrängen eller helt enkelt bara att vi bott på nära 2000möh under längre tid.
Men plötsligt var vi framme vid slutstationen!
De 10 km var till ända!
Ja, inte var det kanske på den bästa av tider för att vara oss.
Och springa kanske också var att ta i, jogga vore nog ett bättre ord.
Men vi tog oss runt utan att storkna.

Mycket nöjda och lite lagom trötta tog vi oss en välförtjänt kaffe med mandazi och väntade in de andra som sprungit lite längre.
Om benen håller och solen skiner kan det nog bli en tur nästa vecka också!

Noah och Paul hade njutit av en grabbförmiddag i pyjamas och bubblade glatt ikapp om allt de gjort när jag kom hem för tidig lunch. Alla glada, alla nöjda!

Resten av dagen softade vi först en stund hemma ( någon vilade benen) och åkte sedan över till fam M med barnen E, T och G på Riara. Där blev det trevligt eftermiddagssfika, poollek för barnen och slutligen spontanpizza till middag innan taxin tog oss hem till Redd.
Tänk så trevlig en lördag kan bli!

Familjehäng

De senaste dagarna har vi umgåtts!
Inte bara med varann, utan med andra familjer.
Och det är alltid så trevligt! :)

I stor sett varje dag blir det stående kaffe och småprat med grannarna, fam Fr.
H behöver vi inte längre fråga om han vill ha kaffe, för vi vet att han säger ja. Och vi brukar hinna avverka allt från världsfred, barnkonflikter och sportresultat till pedikyr, väskor och sopprecept innan vi avbryter för fruktstund för småkillarna.
Mysigt är vad det är!

Igår var fam A-son- K-sson här och käkade middag med oss. Barnen busade glatt efter maten och vi fick oss en omgång Plump innan det blev dags för hemförd. Mycket trevligt!

I tisdags åkte vi med fam W till Talisman och åt lunch för att fira att våra judgment. Där har de den godas sushi jag vet, köttet är alltid perfekt kryddat och stekt och  även all annan mat har imponerat på oss. Killarna, som vi tänkt skulle få leka av sig lite på lekplasten där, var dock mer interesserad av den stora ( köks-) katten som låg och jäste gött i gräset! ;)
Det blev även en liten tur till Rift, läderaffär med jättefina väskor, vilken en av dom numera är min, Kazuri, lerpärlsstället, och Kenya Kangas där kvinnor syr allt möjligt av kangastyger.
Därmed alltså lite shopping också.
En skön dag!

Idag skiner solen med en härlig värme och medan Paul umgås med Rahakillarna på fotbollsplanen sitter jag och väntar på att Noah ska vakna ur sin förmiddagsvila. Vi ska då bara gå ner till poolen och småhänga med de andra barnen, vilka  alltid slutar tidigare på fredagarna, och deras nannisar. Men utan pappa Paul, för han ska kolla upp sitt ben som gör att han fått låta bli squashen ett tag tillbaka.
Vi får se vad fysioterapeuten har att säga.
Men att fortsätta  umgås med trevligt folk, kan han ju knappast säga något om! ;)

Människor vi träffat

Under vår tid i Kenya har vi mött så många människor som är bra på det dom gör.
Då menar jag inte våra skandinavsiska vänner här, även om Su visade sig vara en fena på att fläta afrohår, An bakar jättegoda glutefria tårtor, Örebrofamiljen är fenomenala på att sända radio både i P4 och P3 och L och H är väldigt bra på att fixa sammankomster och att vara barnvakter. Bara för att nämna några.
Fast  nu tänkte jag på de kenyaner vi träffat.

Judith, min vän och idol, som startat en egen skola och driver den med stort hjärta, enormt engagemang och ändå så små resurser.

Wytherra, som fixar håret på många av våra småttingar, fingerfärdig som få. Det är en fröjd att se henne mjukt och följsamt, utan att tvinga sig på, lyckas fläta håret på en rörlig tvååring som inte alls gillar att sitta stilla längre än tre minuter. Och det inom loppet av två timmar,

Shico och Jane, två duktiga sömmerskor som vi anlitat i omgångar. Kjolar, blusar, klänningar, yogabyxor och shorts har skickliga sytts ihop av kangas- och kokoityger och håller allt som oftast måttet. :)

När vi tränar aerobics är det Lenny som piskar oss svettiga och muskelömma och Walter den blida, lugna, ljuvligt leende yogalärarn tar oss ner i varv dagen efter.

Josphat säljer frukt uppe på hörnet mot Gemina. Hands frukt är alltid färsk, solvarm och billig och är inte frukten ok, säljer han den inte. Och han fixar alla grönsaker till barnen på Raha Kids.

Syster Deminiana, som sin virrighet till trots lyckas driva Raha Kids, detta rehabiliteringecenter med
alla dessa street boys och ge så många en start till ett bättre liv. Och även vakterna där, Henry och Moses, som har mer kolla på läget och killarna än alla systers lärare tillsammans... ;)

Sedan finns Chris och Fred.
Dessa två har inte mycket gemensamt tänkte jag först.
Vi har träffat dom i helt olika sammanhang , de är av helt olika stammar, bor i helt olika områden och har helt olika profession.
Men sen insåg jag att det är ju precis tvärtom!
Båda lever på sin kreativitet.

Chris är den lugna sansade och varmt leende personlige tränaren jag mött genom Marie, en annan mamma här. Chris har ett mobilt gym! Han kommer hit till Redd i sin guldfärgade gamla skraltiga golf, plockar ut handlar, stepupbräda, matta och skivstång och lit annat smått och gott och gör ett program av det han har och allt annat som finns att tillgå.
Och det är så häftigt!
Jag har gjort lounches och lyft skivstång på traditionellt sätt. Men sedan stått och gjort benlyft över vår enmeters höga bananplanta på baksidan!
Jag har legat på mage och gjort plankan- som man brukar. Men också gjort sit ups och insett att jag tittar rätt upp i bladverket av en stor palm!
Och vi har sprungit runt, runt den lilla bakgården samtidigt som vi hälsat glatt på grannar, ducka under grenen som hänger lite väl lågt från trädet och sneddat förbi sophögen sm vår care taker låter brinna vissa dagar. Varv efter varv!
Så helt olikt att träna hemma!
När jag står på gymmet hemma i Sverige igen, då ska jag minnas detta.

Fred är en lika lugn man som jobbar som trädesigner och träsnidare. Han säljer sina verk på Masai marknader runt om i Nairobi, men han har också en egen liten verkstad med ett par anställda hemma i sitt lilla hus i Kuangware. Där kan man få komma in i hans show room/ vardagsrum och titta, köpa
det som redan finns färdigt och lägga in en beställning.
Och han är duktig!
Jo, det har hänt att han misstagit sig på mått och det kan ju såklart bli svårt om det inte får ner i väskan...
Men själva arbete är klockrent!
Vi kom idag hem med två svartbruna långa masaimasker, ett par mindre färgglada masker, två fina träaskar och en impalagasel!.
(Ja, huvudet av det alltså. Ja, i  trä, alltså. Ja, 20 cm hög och ett par  cm tjockt, alltså. ;))

Isiha och Elphas, de 2 taxichaufförer som vi tycker så mycket om, som får oss att känna oss fullkomligt trygga och som tar oss runt på så mycket häftigt.

Imma, som städar men alltid gör det lilla extra hos oss; tvättar fönster, tvättar skor, lagar middagar och till Noahs födelsedagskalas, mandazis!

Emanuel, vår care taker och Naftali, vår portvakt dagtid, som trots sin dåliga lön och många gånger enformiga jobb alltid har tid över till att leka med Noah och Th och tjata ett par ord med oss som står och hänger på parkering där killarna cyklar runt.

Och Phoebe, en av alla de nannies/ live in houset keepers som finns här på Redds, som vi fått en fin kontakt med. Hon jobbar från måndag morgon till lördag eftermiddag för en familj som vi inte tycker är så snäll med henne. Hon är en oerhört arbetssam och varm person, Noah älskar henne, och det värker i hjärtat att veta att all sin tid under veckan lägger hon på en familj som inte hennes egen. Hennes egna två barn träffar hon på söndagarna.
Vi har, tillsammans med fm Fr hjälpt henne att få iväg ett brev till ett av barnhemmen i området. Både hon och vi hoppas att detta ska kunna få henne till ett jobb där hon kan åka hem på kvällarna, eller åtminstone ha möjlighet att välja.

Salaash, vår vän och guide som inte bara gett oss oförglömliga minnen från våra safaris, en massa ny kunskap och förståelse utan även gett lite av sig själv genom att ge våra barn en bit land i Rift Valley.
Dessutom vägrar han vara med om korruption, det är rakryggat och starkt i detta land,

Madame, damen vi inte har en aning om vad hennes riktiga namn är, men sm alltid sitter utanför Nakumattingången. Hon får alltid våra småslantar när vi handlat. Kanske är det båg och hon är inte alls så fattig att hennes sista val är att tigga. Eller så är det så. Oavsett, är hon alltid så vänlig, tackar alltid och hälsar numera igenkännande när vi träffas.

Tänk så många människor vi mött under tiden här som på ett eller annat sätt påverkat oss.
Alla gör de det bästa av vad de har,
alla är de duktiga på vad de gör.
Och det häftigaste är att de blivit en del av vårt liv nu.
Även när vi är hemma i Sverige kommer de på finnas kvar i hjärtat.
Det är coolt, som Tilde skulle sagt.