Ett par sådär otroligt vanliga dagar

Nu har vi haft att ett par dagar när vi inte gjort så mycket och ändå går bara dagarna i ett rasande tempo!
Paul har varit på Raha Kids, jag på aerobics och yoga. Vi har varit och handlat, träffat Imma som kommer att städa hos oss en gång i veckan och haft hantverkare hemma som satt upp myggnätskrokar (Äntligen! Tror inte upphängningsanordningen i lampsladden i taket var hel ok...) Vi har badat i poolen, lekt med lastbilen på infartsbacken, Noah har börjat sparka på bollen istället för att gå förbi den och som alltid, klappat på de enorma palenra i trädgården (Noahs och Pauls daglliga tradition)
Det och städatt, diskat och lagat mat, typ. Väldigtm väldit ospännande egentligen.

 Nohas älskade lastbil

 

Sedan vi var i Kibera har vi funderat lite på att vi vill göra en insamling hemmavid. Flera av er hemma har nämt lärarna, som gör ett otroligt jobb, helt ideellt och det har vi också tänkt på.
Genom en insamling skulle de kunna få både lite lön, om än tillfällig, och mat. Beronde på hur mycket vi får in, såklart. Men vi tänkte att det som kommer lärarna tillgodo, kommer även barnen tillgodo.
Vi återkommer snart med lite mer info, vi ska träffa Judith på måndag, men så ni vet att vi är på gång... Självklart är det dock helt valfritt! Vi vet att man inte kan hjälpa alla. Men det här har vi valt att göra.

De senaste dagarna har varit regnblandade, minst sagt. Ibland regn, åska och blixt på kvällen och varm sol på dagen, ibland varm sol på förmiddagen, värsta åskvädret efter lunch och alldeles tyst på natten. Vi är ute ändå. Ett dopp i poolen är jätteskönt när man känner värmen innan åskvädret sätter igång och att plaska i vattenpölar vet ju alla hur roligt det är!

Våra nya grannar, Fam F, och våra gammelgrannar Fam Th ses allt som oftast nere på parkeringen där våra killar gladeligen lekar i de smutsiga vattenpölarna.
Noah har ännu ingen passande regnjacka, men igår gjorde vi en Kajsa Varg ( ni vet " Man taget vad man haver..."). 
Den var lite förs stor, min svartahaglöfsjacka, men den gjorde ändå jobbet! ;)

 

 

Ibland blir det innerlekar.
Eller lekar och lekar...
Det ska börjas i tid sa hon som var lärarmamma! ;)
Tyckte dock att det saknades en vis koncentration!

Jaha, vad ska vi göra idag?

 Vaddå? Jag gör ju det..?

 

 Orka!

 

 Herregu alltså, jag drar.!

 

Mäh, måste jag räkna dom? Jag trodde vi skulle leka!

Noah har äntligen börjar bli lite intresserad av böcker. Bäst just nu är småböcker om Tingalinga (Kenyanska böcker om afrikanska djur), Vi sjunger mera visor och Bu och bä. Men det varierar. Dessutom har vi introducerat honom för film.
Bäst funkar Tellietubbies.
En hit!
Eller... är vi helt ute nu...?

Våra grannar fam Th startade en trevlig tradition idag; fredagsfika på gången mellan husen och poolen! Det var jätemysigt!

 

Vi fortsatte fredagsmmyset med att beställa hem libanesiskt mat och förbereda maten inför imorgon. Då ska vi ha lite pay back middag English Style.
Nu låter det här jättteavancerat, men det är det inte!
C och M bjöd in oss på middag första lördagen vi var här. Det var en jättetrevligt kväll, och tack vare det tträffade vi de vi nu umgås mest med. Som tack, ville vi bjuda tillbaka. Fast med lite "Skicka vidare- känsla" För vi vill ha med fam F också!
Det blir nu en engelskinspirerad kväll med Pimms som fördrink (fast bara för de större), Cottage pie till varmrätt och Rubarb crumble med vanilla ice cream till efterrätt.

Vi har lite svårt med att lära oss namnet på vår trevliga portvakt.
Och sägas bör att kenyanerna är fenomenala på att minnas namn och hälsa genom att säga "How are you, Sofia?"
Men ni vet när man frågat en gång och man sedan glömt, så känns det så fånigt att fråga igen så man vill liksom bara inte.
Då skickar man sin man.
Han frågar så fint "Hur uttalar du egentligen ditt namn? " och får svar.
Mannen kommer glatt upp i lägenheten, tittar sen på mig och tappar sen glansen i ögonen.
" Nej, nu glömde jag!"
Då skickar man grannen H.
Han kommer glatt tillbaka och säger
" Det var som Lacknafta fast baklänges!"
Och nu sitter vi här.
Var det Naftalack, Naflack, Naftali eller helt enkelt Atfankal...?
Jag vet att jag imorgon kommer le lite generat och mumla "Good morning Nmpfht...!" och snabbt slinka ut genom grinden.
Hur svårt ska det vara?

Kibera

Nu sitter vi här igen och är lite tagna av verkligeheten.
Vi har varit till Kibera nu på förmiddagen, ett av slumområdena i Nairobi och besökt skolan där
Jessica och Reine Camsell, en annan adoptivfamilj som är här nere, är väldigt engagerade i skolan och idag tog Jessica och deras son William med oss dit.
Det här är vad vi möttes av när vi kom in i ett av de första klassrummen.

Der finns ett 50-tal slumområden i Nairobi, men Kibera är den största. Här bor uppskatningsvis närmare 1 miljon människor. Ingen vet med säkerhet hur många det är.
Det är det slumområde som har minst inflyttning av den enkla anledningen att det inte finns plats för fler. Det är fullt!
Men det ger också en stor gemenskap, har vi förstått, de tillhör liksom samma familj trots fattigdomen. Det är som om det finns en stolthet att komma från Kibera.
Vid förra valet, då det var fruktansvärda oroligheter i Kenya, var Kibera ett av de områden Nairobi som drabbades värst. Soldater kom dit och sköt ihjäl 1000-tals människor. Detta innebar att många barn blev föärldralösa och med tanke på att knark och AIDS redan tidigare gjort många barn föräldralösa, ökade den siffran avsevärt efter valet.

En ung tjej från Kibera, Judith Oloo, hade haft turen att få stipendium och kunnat utbilda sig till lärare. När hon var klar 2009 bestämde hon sig för att starta en skola för alla dessa föräldralösa barn i Kibera. Utan pengar från staten eller kommunen, helt beroende av hjälpande händer, kontakter och bidrag från andra och själv jobbandes ideellt med stöd av sina bröder, har hon nu lyckats skapa en skola för 200 barn!

Skolan bestod först av ett skjul, men tack vare några adoptivföräldrar som ordnade en insamling, kunde skjulet intill köpas loss. Så numera består skolan av två små skjul som sitter ihop som ett.
När man går nerför den leriga vägen från järnvägen, den som delar den finare delen "medelklassen" från den fattiga delen, har man små, ibland fallfärdiga men fullt beboeliga skjul på varje sida. Längst ner, precis innan vägen delar sig, lyser det upp ett knallgult hus. Där är det!
På väggen står det skriver med tydliga bokstäver; Oloo's Children's Center och man har målat alfabetet och två springande, leeende barn. En enkel trädörr är sedan det enda som visar att något annat finns bakom. Och att den oansenlga lilla dörren skulle rymma så mycket bakom sig, hade jag aldrig kunnat gissat.

 

Gatan från Olympia där vi gick av matatun.

 

 Skolan

 Alfabetet vid sidan av dörren.

Fem klassrum, sådär ca 5x3meter vardera har man lyckas göra med hjälp av plywoodväggar. Dörrar fanns inga. Skolbänkar finns, men oftast får de sitta tre och tre för att de är så många. Dessutom går de i skift, för att alla 200 ska få möjlighet att gå i skolan varje dag och komma hem före mörkret.
Även om klassrummen var små fanns det massor av pedagogiska plancher på väggarna, allt för att ge barnen så stor möjlighet till kunskap som möjligt. Planscherna på djur, färger och former såg ut att vara handmålade och vid närmare titt såg vi att planscherna var av säckväv.
Lärarna, fick vi veta efteråt, jobbar ideelt. De har andra jobb på kvällarna...

Läraren i år 1-2, de näst yngsta.

Barnen i år 3-4, mellanklasen, läste sitt mantra om vad de hade rätt till som människor.

Själklarheter för oss, men inte för dom.

 

 En av flickorna tog med sig Noah och lät honom vara skolpojke en stund.

Noah var mäkta stolt!

 

 Som tack för att vi fick komma hade vi med kex till alla barnen.

 Maths cormer i klass3-4

 

När vi kom in i der äldre barnens klassrum, de som var mellan 9 och 11 år, fick jag göra ett gästspel. Deras lärare bad mig berätta något, vad som helst, antagligen för att barnen skulle få någon ny input. Öh... vad gör man då?

Det blev en 5 minuters geografilektion om Afrika, Kenya och Sverige och hur långt det tar att flyga mellan länderna. Det var jättekul!

 



Skulle bara tänkt på hur lånt norrut Sverige ligger innan jag ritade Afrika...

 

.. men tur att barnen var så engagerade ändå!

Judith har sett till att alla barn har möjlighet att få frukost (gröt) och lunch (bönor och ris) eftersom många kom till skolan utan att ha ätit på dagar och de kunde inte koncentrera sig alls. Hennes mål är att dessutom kunna erbjuda middag, men då behöver hon mer resurser.
"Mattanterna" lagar maten i ett litet rum längst in, och för någon vecka sedan fick dom ett bord för att kunna jobba lite mer ergononiskt. då de delar ut maten. De har suttit på golvet innan.
Fick, betyder i detta fall att Jessica och Reine Camsell, som är otroligt engagerade i skolan och hjälper Judith massor, hade sett till att få medel till det.

Här lagas all mat till de 200 barnen. ALL mat.

 Jessica och William i köket

 Här delas maten ut, på det numera lite mer ergonomiska höjden 70 cm.

Det här är korridoren där köket liggger.

Ljuset kommer från de öppna hålen i plåttaket.

Det finns ingen el. Ännu.

 

Kibera kallas för Chocolate City i folkmun. Det låter lite illa först, men när man kommer upp på järnvägen får det sin förklaring. Plåttaken som används på de tusetals husen har efter allt regn rostat och den chokladbruna färgen ligger som ett täcke över slumstaden.

 

 

Här är några fler bilder från vår vandring tillbaka till matatun som tog oss den korta vägen hem igen.

 

 Vägen upp mot järnvägen

 

 Ett cafe med slogan Always different.

Det kan man ju tolka på flera sätt...

 

 Paul och plåtskjul

 



Här går vi på järnvägen och nedanför oss har vi

sopberget och den fattiga delen av Kibera.

 

Vi blir tagna av verkligeheten sådana här gånger. Det är så lite man behöver för att vara nöjd.

Detr är så lite man behöver göra för att hjälpa någon. Det är små handlingar i livet som kan vara så avgörande.

 

Vart man än vänder sig här, ser vi skillnaderna mellan rika och fattiga, men också otroligt många eldskälar som gör allt de kan för att hjälpa de som behöver. Den här skolan är bara en del av allt, men den känns inte mindre viktig för det.

Vi ser fram mot nästa gång vi ska till Kibera.

Då hoppas vi få träffa Judith lite mer och höra henne berätta.

 

 

 

 

 

Skön helg

Söndag kväll, vi sitter i soffan och tittar på film och inser att vi haft en ganska så skön slapparhelg!

Vi hade trevligt lunchbesök av fam F som efter mycket om och men äntligen fått flytta in i sin lägenhet snett över oss. De har också äntligen fått träffa sn lille kille och vi är så nyfikna på att få lära länna honom när det är dags.

Efteråt tog vi en tur till Prestige, ett av de mindre shoppingcenter som ligger i närheten. Vi har letat efter en bobbycar ett tag, ni vet en sådan där liten bil som man sitter på.
Sit-om-car kallar Paul den på engelska. Det tycker jag är roligt, för tydligare än så blir det knappast! Och det förklarar varför flera affäresbiträden titta konstigt på mig när jag frågar efter en bobbycar och visat mig en spjälsäng ( baby cot)...
Vi hittade ingen där, men handlade lite annat istället.
Paul stod för lördagsmaten medan Noah och jag skypade med både Bettorp och Rynningr.

Idag blev det promenad till The Junction, det större shoppingscentrer en bit bort. Normalt tar det ca 30-40 minuters i rask takt, men idag hade vi först Noah på ryggen och sedan Noah traskades bredvid oss... Så det tog lite längre. Närmare 1 och en halv timme!
Vi var tvungna att gå till Planet Yoghurt och ta en frozen yoghurt för att stärka oss.

Till Noahs glädje var poolen öppen när vi kom hem  så vi passade på att ta ett dopp.
Noah hade saknat det, det märktes! Han hisnade av skratt när han kom i och ögonen glittrade. Han är vår lille kenyanska fisk, Noah! :)

Innan middagen hann jag poppa över till syre Demiana på Raha Kids och prata lite om finansiering av fotbollsmål till pojkarna där. Hon är en skön dam, den nunnan! Jag gillar att sitta och prata med henne på en av bänkarna under taket vid hennes kontor. De fyra hundarna, som också är från gatan på ett eller anat sätt, springer omkring oss och tävlar om uppmärksamheten. Den enda hannen, har helt tagit henne under sina vingar och vakar hennes minsta steg. Ibland kommer något barn och ställer sig intill henne. Hon kan alla barnen vid namn och personlighet och det är med sådan ljuvlig värme hon pratar om dom. Här är en eldsjäl på rätt ställe!

Imorgon ska vi till Kibera och til skolan där.
Det ska bli så spännande!

Promenad-dag

Igår fick vi efterlängat brev från mamma och pappa. Dock bara det ena av två, för enligt LAN var det andra brevet för stort och blev kvar på posten inne i centrum. Nu var det ju lika stort som alla amdra vi fått, men kanske var det fullt i postlådan eller något, vem vet...
I alla fall kunde vi inte se någon vits med att hålla nyfikenhetetn på stånd längre än nödvändigt, så bestämde redan igår att vi skulle ta en promedad in till postkontoret. Vi hade hört att det är ett gissel att hämta ut paket där, att det kan ta mer eller mindre en hel dag. Så vi var laddade till tänderna när vi traskade iväg vid 9.30-tiden. Det finns två större vägar att ta in till stan och ditvägen valde vi Arwing Khodek. Till skillnad mot igår, värmde solen redan på morgonen och det var två aningen klibbiga föräldrar som med en sovande kille på ryggen traskade in på postkontoret i centala Nairobi ca 40 minuter senare. Ingen avi, men tack vare tre otroligt tillmötesgående, behjälpliga och inte misnt organiserade postanställda tog det inte mer än 20 mnuter innan vi stod på gatan igen med vårt kuvert i handen.
Lite snopna...!

Men då passade vi på.
Tog en finfika inne på ett mysigt afrikansket kaffehus och öppnade brev.
Promenerade bort till Kenyatta Convension Center, tog hissen de 27 våningarna upp och gick ut på helikopterplattan på vån 30, där vi fick värstingguidningen av den otroligt energiske guiden Peter och en helt otroligt utsikt över Nairobi. (Dessutom visade det sig att President Uhuru Kenyatta var där just då, så man kan väl säga att vi hängt på samma ställe idag! ;)
Slappade i Uhuru Parc en timme och Noah testade hur det var att åka manuellt dragen karusell. Han såg lite fundersam ut, där han satt på hästen mellan mina ben men verkade ändå tycka det var intressant. Men vi undrar om han fattade vad det var vi gjorde som snurrade så...?
Vi gick hem istället för att ta taxin och tog denna gång Ngong Road hem, Lte mer trafik, lite mer folk, men å andra sidan vet vi numera var vi kan svänga in och ta bakgatorna efter drygt halva vägen så sista delen var jättemysig.

 

 Noah och Paul på helikpterplattan på vån 30.

Kanske lite svår att se, men vi bor precis bakom Pauls baklår.

Vi var allt lite trötta när vi kom hem, det var inte bara Noah som behövde sova sin eftermiddagsvila så att säga. ;) Och orkeslösheten satt i så pass att vi inte iddes laga fredagsmiddag utan smög över till den koreanska restaurnagen ett kvarter bort.
Vi fick springa sista biten till retaurangen för stora regndroppar började droppa från himlen och vi kunde höra skyfallet medan vi åt, Men tur nog, när vi skulle gå hem i skymningen hade det precis slutat.
På det här stället är de så ödmjuka att vi kom på oss med att också bocka och tacka hela tiden.
När vi kom dit, hälsade alla, inklusive portvaken, oss välkomna med ett bugade,
Varje gång servitrisen lämnade rummet, bugade hon.
För varje rätt som kom in bugades det.
När vi betalade bugade dom.
Och när vi gick var det en hel avskedskommite' av kockar, servitörer och portvakter som bugade och tackade ända tills vi kom utanför griundarna.
Då stod det två regnrocksklädda grindvakter där med som bugade och då höll vi faktiskt på att brista ut i skratt!
Vi måste varit de enda där idag!

Det måste varit en händelserik dag för Noah, för ikväll har han legat och pratat i sin säng igen, i dryga 40 minuter innan han somnade.
Han ligger helt lugnt och bara pratar och låter, och bara skrattar och bubblar lite mer nör vi kommer in och säger att han ska sova nu...
Det är så svårt att hålla sig för skratt!
Älskade unge!



Hantverkare

Lite förmiddagslyx på Oasis där naglarna fick sigt och sen lunch med trevliga göteborgsborna J och L och deras Lill-L, så magen och själen fick sitt. Det var vår sköna, soliga förmiddag.

Sedan hade vi en lite komisk eftermiddag.
Vi väntade glamästataren på förmiddagen men han dök aldrig upp.
Däremot knackade det på dörren vid tvåtiden. En lång man med ett lysrör i handen och ett brett ganska så tandlöst leende kom in och skulle byta lysröret i köket.
Vi skulle haft problem, sa han.
Konstigt tyckte vi, vi har inte haft något problem.
Skitigt är det, så där galet äckligt skitigt att vi igen ens vill titta på det, men problem...? Nej, det kunde vi inte påstå.
Han började i alla fall plocka nen vårt lysrör.
Paul frågade like nyfiket om vår land lady skickat honom. Vi väntade ju en glasmäsrare, var det kanske det han var hitskicka för men missuppfattat jobbet....
Nej, han var elektriker.
Och fortsatte att plocka ner lysröret.
Sedan stannade han upp.
- This is no 71, yes?
- No, we are no 69!
- Really?
- Yes!
Ett gott skratt följde!
No 71 är lägenheten mitt över fast en våning upp.. Inte rätt någonstans! :)
Men vi vann på detta hur som, för även om han inte bytte ut vårt lysrör tog han ner det, tvättade det med både tvättmedel och tvål och nu ha vi ett sken i köket som skulle göra vilken kock som hdlsy lycklig! Och han var klart den skönaste elektrikern vi träffat!

Nairobi National Museum

Igår var det dags för utflykt!
Vi tog taxi till Nairobi National Museum efter lunch, Paul, jag och vår lillskrutt. Från början hade vi nog tänkt gå dit, tar kanske någon halvtimme, men jag är fortfarande lite matt och så har det ju farit lite regnigt... Så det fick bli taxi dit, och om vädret var ok skulle vi gå hem.

Nationalmuseet är ett ganska stort ställe i centrala Nairobi. En större huvudbyggnad, några mindre huskroppar och en grön, lummig Botansik trädgård bildar tillsammans denna nationalskatt. De har både tillfälliga och konstanta utställningar. Vi tag en titt på utställningen om Kenyas senaste historia och den med uppstoppade kenyanska djur. Fick lite samma känsla som att gå på Karolinska skolans dammiga lilla museum med en stor älg i mitten, där vi gick mellan luggslitna lejon, dammiga elefanter och små råttor som sett bättre dagar ( tre av dom hade visst rymt då deras små lådor var alldeles tomma... ;)). Men jag tycker det är toppen att de har djuren så man får se dom trots allt!.
De hade utställningar om människans utveckling, kläder och musikinstrument.
De hade en konstant tavelutställning i en sal, en tillfällig där en lokal konstnär ställde ut tavlor med så psykadelisk mönster att vi blev alldeles snurriga i en andra och en tredje där en lokal fotograf hade tagit enormt vackra foton på masaier och olika sorters land.
Utanför hade de Snake House. Inget för min syster...;)
Jag älskar inte ormar, men kan tycka de är fascinerande på armslängd avstånd och med en tjock glasskiva emellan. Det fanns massor av olika sorter och arter och de hade dessutom olika sköldpaddor, krokodilsorter och fiskar att kolla in.

I mitten fanns ett öppen atruim där det växte ett stort träd och ormarna klättrade fritt.

På en skylt stod det "Trespassers will be poisioned".

Kändes tryggt att veta.

Fast vi tror de var ett tomt hot.

För det måste det väl varit...?

 Denna kille fanns bakom glas och bom.

 En av många små och stora sorters sköldpaddor.

 

 En annan kille bakom lås och bom.

Lite nervöst när Noah ville sticka in fingrarna genom gallret...

 

Paul och Noah kollar in krokodilen från ovan.

En del av huset var utan tak, så när det började regna lite ställde vi vagnen under taket och gick runt ändå.
Så började det regna lite mer, såpass att vi började gå under takdelarna istället och sköt in vagnen mot väggen.
Regnet blev allt häftigare, vi fick ställa in vagnen en bit till mot väggen för det blev lite skyfall på sina ställen där taket läckte.
Sen blev det skyfall Kenyan Style!
Och det kunde man kalla för regn!
Vinden tog i, de stora träden vi såg genom den öppna mittdelen svepte fram och tillbaka och regnet, det fullkomligt hällvräkte ner, åskan dundrade och blixtrande sken som fotoblixtar.
Och sen kom haglet! Små genomskinliga iskulor kastades ner från himlen, med en kraft som fick mig att vara glad att vi inte var ute, för det hade gjort ont! Kraftigare och kraftigare slog de mot taket. Till slut var det öronbedövande, vi kunde inte prata till varann och vi satt alla, inklusive biljettkillen, med händerna för öronen!
Det var jättehäftigt!

Efter ett par minuter lugnade regnet och ovädret ner sig, trots att ishaglen låg kvar på marken en bra stund. Men vi kände oss nöjda och gick till restaurangen istället och fikade innan det var dags att tänka på hemgång.
Regnet slutade dock inte, så vi beslöt att ta taxi hem också.
Den resan tog 1, 5 timmar.
Pga regnet och haglet hade det blivit trafikstocknkngar, så en skicklig taxidriver till trots satt vi fast ett par gånger. Minst sagt.
Som tur var spelade han svart 80- tals soul och gillade att berätta historier, så tråkigt hade vi inte. Noah somnade vid Steve Wonder någonstans tror vi. och vi var nöjda över att vi kommit oss iväg trots allt!

 

Idag blev istället en väldigt lugn dag. Vi väntade in en glasmästare under eftermiddagen, så tyvärr ett fikabesök inte blev av. Tur nog flyttar de hit imorgon, fam F vi skulle fikat med, så vi hoppas och tror det blir fler chanser. Glasmästaren kom till slut, tittade på fönstret och sa att han skulle komma tillbaka imorgon och fixa det. Pole, pole... Tur att det är glaset i fönstret till gästrummet så det inte är någon direkt kris. Men det blir ju sådant självdrag om fönstret skulle falla ut, vilket det nu än så länge inte gör tack vare lite presentsnöre, så vi vill gärna ha det gjort.

Kvällen blev oväntat spontanmysig när Kalle kom ner med två pizzakartonger i handen.
"Vi trodde de var hälften så stora, skrattade han, så vi köpte sex stycken. Vill ni ha två?"
Så här blev det god pizza, en cola och en skön kväll framför TV:n.
Som värsta fredgskvällen mitt i veckan! :)

Och två besök bokade!
Mandy kommer i maj och Anna och Malin i juni.
Det känns som om de redan är på väg...!

Inte nyast i stan längre

Vi får ju en ny adoptivfamilj till Redds den här veckan, och igår kom de och åt middag tillsammans med oss och familjen Th. Det var skönt att få ett ansikte på dem och se att vi fått ett par trevliga typer till grannar! ;) L och H var precis så där väntande som jag minns att vi var. De kollade in, läste av och hade frågor och funderingar. Även om vi fortfarande är ganska så nya här, insåg jag att vi kommit längre än jag trott. Inte på långa vägar så att vi har stenkoll på vart man ska hitta bästa grejerna, safarisarna eller budgetlyxstrandhuset. Men ändå kände vi, där vi satt med vår Noah att vi kommit en bra bit på väg. Det var skönt. Jag avundas dom det där första, för det är så fantastiskt, men det är också skönt att var just precis där vi är nu.

Vi hoppas bara inte de blev alltför chockade av de tre små marodörererna, som tillsammans var precis så där som glada, lite sockerhöga, trötta och uppstirrade barn kan vara..  Noah älskar när O och J kommer. Jag och Paul i all ära, men två större killar... Hallå! ;) Han tittar storögt, på dom, springer efter och försöker kopiera. Stundtals tror jag faktiskt de tycker han är lite rolig att ha med, så roligt som en 2 och 4-åring nu kan tycka det är.

Idag har det regnat lite mer. Det blir rått på nätterna och det är skönt att vi har rejäla täcken. Det är lite kallare på dagarna också, men så pass att jag tycker mössa och täckjacka är nödvändigt... där är vi inte! Så snart solen kommer fram bakom molnen fram mot lunch är det jätteskönt ute och vi går i kortärmat och tofflor ännu.
Vädret ska fortsätta såhär resten av veckan, så vi har börjat planera våra utflykter. Vi kan ju inte sitta inne och häcka bara för lite regn.
Karen Blixen museum och giraff-farm ser det ut att bli till att börja med.
Som mjukstart inför minisafarin till Nairobi National Parc vi hoppas kunna göra nästa vecka.
Och sen hoppas vi att besöken ska börja boka in sig!