House hunt

Idag har vi varit på house hunt.
Det var en intressant upplevelse!
Vi hade anmält intresse för en lägenhet i närheten av andra svenskar ( med tanke på ev orolighet runt valet) med 1 eller max 2 sovrum. En lägenhets storlek här räknas nämligen efter hur många sovrum den har, vardagsrum, ev matsal och kök är liksom redan inräknade.
I alla fall kom vår mycket serviceminded hostingserviceman Sam och hämtade oss på förmiddagen. Eller rättare sagt, plötsligt bara stod han här i receptionen när vi satt och tog en förmiddagskaffe och kollad mailet. Vi hade messat två gånger för att bestämma tid, och visst hade han sett det men tyckte han lika gärna kunde komma förbi eftersom han var i närheten...
Han berättade att han hade tre lägenheter ett viss oss; 2 med 3 sovrum och en med två.

Ohhhh.... Om vi hade haft massa pengar då hade jag velat haft den första...!
Vilka ytor, vilken rymd!
En stor hall som öppnade sig ut i ett stort vardagsrum och bakom en halvvägg visade sig matsalen. Köket, men en liten  serveringslucka in till matsalen, var stort och rymligt med ett skafferi du kunde gå in i. Tre sovrum, var och ett större än vårt i Gamlis och med ett badrum till varje. En minst 5 meter lång balkong lät solens strålar strila in genom löven på trädet framför och till Ps stora förtjusning såg han glatt nya fågelarter med en gång! I källaren fanns en pool och ett fullt utrustat gym.
Så hade det inte varit för hyran...
Andra lägenheten var lägenheten under, fast lite dyrare.

Ja, ja, tänkte vi. Det tredje blir nog perfekt.
Det var då vi fick lära oss hur det kan vara.

Nej, den tredje, den enda med två rum, blev tagen under helgen, fick vi reda på när vi just parkerat utanför den.
Jag har en liten 1- rymmare närmare centrum sa Sam och körde oss till ett litet kyffe i ett bostadshus som hade tredubbla säkerhetsdörrar, skåpsdörrarna hängde på sniskan och bara en av två kranar funkade. Vi tittade lydigtigenom och sa"Tack, men nej tack."

Jag har ett ställe till, sa Sam och körde till en loftlägenhet med kök/ vardagsrum i fil och tre ljusa fina sovrum med ensuite, även här. Hyra? Mer än den första.

Nej, det ser inte ut osm om vi har något annat, påstod Sam då. Då trodde jag jag skulle börja gråta. Antingen ruinerade eller livrädda?

Min mat och slavklocka har ringt för länge sedan och med lite hjälp av värmen i bilen  börjar jag känna mig aningen låg. Då stiger min klippa P fram och tydliggör vad det var vi anmält intresse om till just dem och att vi inte är rika utan vanliga och det är en lägenhet med max 2 rum med pool på tomten vi vill ha, inte en lyxsvit med inomhus pool och gym (hur coot det ändå skulle vara).

Då plötsligt, komer Sam på att han kan ringa någon och i ett huj finns det två lägenheter i samma hus  som den där lägenheten som var uthyrd...  Den ena är ok, och den andra blir jättebra"

Så nu har vi hittat en enkel men fräsch 2 rymmare, diskmaskin på balkongen och pool på tomten. Vas mer kan man önska?

Vi firade med att äta get och dricka den lokala ölen på vårt  gruset house.
Även det en upplevelse!

Första dagarna under Afrikas sol

Att efter 17 timmars resa stiga ur planet och känna Afrikas sol i ansiktet, värmen på huden och Kenyas mark under förtenna, det var en häftig känsla.

Allt vi gör är ju liksom ett steg närmare N och det här kändes som ett stort ett.

Vi möttes av Sam, vår hostingservicekille på LAN och tack o lov att vi slapp köra...

Det gick med en herrans fart, men han manövrerade skickligt bilen och smög förbi både bilar och folk utan att bilen fick en skråma. Det var en häftig första bilfärd, inte bara av en anledningen utan räven för allt vi hann se. Girafferna och zebrorna man ibland har tur att se när man svänger ut från flygplatsen lyste tyvärr med sin frånvaro, men vi hann se folk, hus, slummen, den muslimsnska delen av Nairobi, nästan en glimt av Nairobi Nstional Park och slutligen det som ska bli vårt område den nästa tiden.

Vi bor på ett bed and breakfast som heter Konar House, ett starkast ifrån där vi hoppas få lägenhet imorgon. Det är fräscht och fint, om än enkelt men jag saknar att det inte finns en pool. För det är varmt...! Idag, liksom igår är det 27-30 grader, så brisern är välkomnade.

Igår kollade vi in den närmaste omgivningen lite för att få oss ett hum om hur det ser ut. Vi gick  till vår nättaste shoppingmall, som har allt man kan behöva inklusive en stor bio!

Det är enkla vägar, inte alltid asfalt och man blir både varm och väldigt dammig när man går. Och vi blir uttittade, trotts att det finns en hel del västerlänningar här är  vi definitivt i minoritet. Och av de vita är ju vi några av de vitare...

På eftermiddagen tog vi en ny , aningen längre promenad till The Junction, en annan shoppingmall som var ännu större och hade ännu mer av alt man behöver ( och inte..)

Kvällen avslutades hemma hos C och M som nog vet hur det är att vara nya och lite borta såhär i början.  ;) Redan innan vi kommit ner bjöd de in oss för en lördagskväll med dem och K och L och det var så skönt att få bubbla av sig, få fråga en massa frågor, få träffa deras ljuvliga små killar ( två av dom nästan exakt samma ålder som vår N och två av dem från samma barnhem!) och, till vår glädje, ta oss ett härligt dopp i poolen på Gemnina Court.

Det blev taxi hem, vilket är ett måste här. Så nu har vi prövat det också.

Idag har vi fortsatt vår acklimatisering. Det blev en promenad igen, nu till Yaya shopping center som har en Masai Mrket på söndagarna. Det var fullt med jättefina saker, men jag har lovar P att vi inte ska köpa så mycket. Fast när man väl fått lägenheter måste man väl få köpa något ändå...? ;)

Ikväll ska vi bara slappa hemma, äta i restaurangen och vänta på att för höra när och var vi ska möte Sam för The House Hunt . Ska bli spännande att se om det är i samma hus som K och L.

Dan före dan

Imorgon åker vi. Dagen har varit fylld av praktiska detaljer, som att hänga på Försäkringskassan och reda ut föräldrapennigsproblematiken ( jag älskar inte alltid fk, men de som hjälper oss är alla fall tillmötesgående .), fixa med extern hårddisk och att packa.
Nu är allt med, tror jag. 4 väskor står nu mer eller mindre fullpackade och väntar in morgondagen. Våra kläder blandade med N's, böcker och leksaker, nappar och flaskor, sele och baby watch. Inte riktigt som när vi brukar resa... ;) Men så är den ju lite annorlunda också!

Dessa senare dagar har varit fyllda med "hej då så länge". A tog ner mig på jorden när jag skulle försöka verka världsvan förälder på Coop. Gick ju sådär med världsvanet... Men trevligt sällskap var det.
Har hunnit med lite extra häng med fina vännen U, grannvännen K och fick kvällsbesök av go'vännen Y.  Hemma lagade A lite gott medan P o jag packade. Har pratat med mamma och pappa som nu verkligen fått huj på Skype nu. Skype, we like!

Nu både längtar och fasar jag inför flygresan. 17 timmar innan vi är i Kenya. Blir nog en hel del Backgammon och bokläsning...

Sista natten med gänget

Så mycket praktiskt det är att ordna med inför en lång resa som denna! Det där med packningen känns som en bagatell...
Idag fixade vi slutligen reseförsäkringen klart och kom ihåg att beställa linser för ett halvår, vi tog sista vaccineringen och hämtade ut de svindyra malariatabletterna. P gjorde i stort sett klart källargolvet så nu kan vi börja stuva ner allt i källaren på rätt ställen. och jag tog en välbehövlig promenad med grannvännen K.
Kvällen avslutades på bästa möjliga sätt; med pizzahäng tillsammans med storfamiljen. Vad vi kommer sakna er, våra fina, fina vänner!
Tur vi har er!

Sista helgen hemma i Sverige

Det som nyss var tre veckor har plötsligt blivit fyra dagar. På torsdag åker vi!
I fredags avslutade jag med mina kollegor,  med överraskande "Kvarngärdesskolans goes Kenya"  vilket innebar både afrikansk mat, plastpåsewhiskey och trummor!
Härligt att veta vad jag kommer tillbaka till när det är dags.
Även om det känns långt tills dess just nu.
Tankarna är långt från jobbet.
Paul slutade också nu, gjorde sin sista dag i lördags så nu är vi båda lediga tills vi åker. Märker att han , liksom jag redan är på väg i tanken.

Jag åkte hem till Örebro i lördags, dels för att gratta Olle som blev 10 år ( vad hände? Han var ju 7 nyss...!) och dels för att få rå om och bli områdd av familjen. Det kommer ju dröja innan vi ses igen. Det är konstigt att något så ljuvligt som att äntligen få barn och längtan efter att få åka även innebär sorg, och för min del lite tårar, över att inte träffa mina nära och kära på många månader och därmed inte  kunna dela denna första stora tid med dem.
För vi kommer sakna er, familj och vänner.

Och samtidigt kan vi knappt vänta på att åka.
Det blir ett par dagar i Nairobi innan vi får vår lägenhet och resan till Kisumu och N är bokad. Just nu känns det skönt, att få landa lite i vårt nya liv innan det liksom aldrig blir sig likt igen.
För vi vet nu att vi kommer få träffa N den 14 feb, på Alla Hjärtans Dag.
Vårt lilla hjärtebarn, i dubbel bemärkelse!

Finally...!

Så hände det till slut, det där som vi väntat på så otroligt länge.
En vanlig dag blev till en oförglömlig dag.
Mobilen ringde, mitt under ett möte, och en varm röst berättade att vi fått en son.
Jag tror aldrig min puls varit så hög som när jag insåg vad kvinnan med den varma rösten sa,
att det där vi väntat på hade hänt.
Hon pratade en massa, men allt jag hörde vad hans vackra namn, att han var 1 år och 4 månader och frisk. Sedan minns jag att jag tänkte "Men sluta prata, kvinna, så jag får ringa Paul!" ;)

Det har nu varit en omtumlande tid. Det tog ett par dagar att komma över chocken och sedan tog det praktiska vid. Nu har vi bokat flygbiljetter, skaffat visum, bestämt oss för reseförsäkring, fått låna den enorma Indinenresväskan, tagit alla sprutor, börjat tänka på packningen och börjat städa ut oss ur huset. Tur att Anna fixar hyresgästerna...!

Det är gånger som det här jag inser hur fantasktiska våra familjer och vänner är. Jag har hört om några adopterande föräldrar som lite sorgset tyckt att andra inte alls uppmärksammat deras adoption på samma sätt som när andra fått biologiska barn. Det tycker jag är ledsamt men jag inser också hur lyckligt lottade vi är som har de vi har runtomkring oss. Bara glada grattis, varma kramar, glädjetårar, rörande fina små presenter, uppmuntrande ord- allt det där en nybliven chockad mamma behöver. Det kommer bli jobbigt att säga hejdå så länge, till alla.

Men ett enormt äventyr väntar. Vi kan inte vänta på att få träffa N och få börja livet som famlje med honom. 7 feb åker vi...!

Lite närmare...

17 dec, mer eller mindre vid frukostbordet när vi var hemma hos Pauls föräldrar i Leek, fick vi telefonsamtal från Kajsa på AC. Vi hade fått svar från NAC att blivit godkända som adoptionsföräldrar i Kenya!
Äntligen! Vilken lättnad!
Nu vet vi att vi kommer bli föräldrar trots allt.

Nu efter en skön och mycket social jul med familjen, härligt intensiva mellandagar, ett roligt nyår hemma hos U och T och lite skidåkning i Kungsberget och Romme, börjar nu vardagen igen imorgon.
Och vi väntar på det där samtalet som ska förändra våra liv.
För snart kommer det.